Debatt: Varför skulle vänster-högerskalan vara överspelad?

Skribenten bakom debattartikeln ”Vänster/höger-skalan är inget bra verktyg för att beskriva partierna i samhället” ifrågasätter vänster-högerskalan och drar slutsatsen att ”vi bör sluta använda den när det gäller att beskriva samhället”, eftersom den ”är bedräglig och fördunklar”.  Det betyder att det antingen finns det en annan bättre skala eller att kommunister överhuvudtaget inte ska använda skalor när de bedömer klasser och andra partier.

Webbplatsen ”Vi som bygger landet”, eventuellt en avknoppning från Kommunistiska Partiet, verkar ha liknande bekymmer och ifrågasätter också vänster-högerskalan. På frågan ”Är ni höger eller vänster?” svarar de ansvariga:

”Snart är det bara de etablerade partierna som betecknar sig med begrepp som höger och vänster. Det betyder dessutom olika saker för olika människor. Samhällsproblemen består och de måste diskuteras fritt.” [1]

Skribenten har naturligtvis helt rätt i att begreppsparet stammar från den franska nationalförsamlingen under den franska revolutionen 1789. Baron de Gauville förklarade: “Vi började känna igen varandra: de som var lojala gentemot religionen och kungen satte sig till höger om talarstolen för att undvika skriken, svordomarna, och oförskämdheterna, som åtnjöt fria tyglar i motståndarlägret.” [2] Sedan franska revolutionen har vänster-högerskalan fungerat som en metafor för att beskriva ett politiskt landskap: de som bekämpar den rådande kapitalistiska eller imperialistiska ordningen och vill ersätta den med en annan ordning är vänster, medan de som försvarar den rådande ordningen är höger. Inget har förändrats i detta motsatsförhållande; antingen bekämpar man förtrycket eller så försvarar man förtrycket. Det vore som att förneka att ett delar sig i två, dialektikens grundlag.

Menar skribenten att en annan skala är mer tillämplig?

GAL-TAN-skalan

Under 2016 lanserades en ”ny politisk skala”, GAL-TAN, som skulle beskriva det politiska landskapet bättre än den traditionella höger-vänsterskalan. GAL står för grön, alternativ och frihetlig, medan TAN står för traditionalistisk, auktoritär och nationalistisk.  Som bevis anfördes att Geert Wilders högernationalistiska Frihetsparti utmanades av typiska GAL-partier som Grön vänster (Groen Links) och D66. Emmanuel Macron i Frankrike anses ha stått för ett GAL-program i motsats till Marine Le Pens TAN-program.  Vissa företrädare för GAL-lägret vill t.o.m. placera allt EU-motstånd, oavsett bevekelsegrund, inom TAN-lägret.

Denna skala är ett påfund av borgerliga och småborgerliga akademiker. Den utgår inte från hur klasserna och partierna förhåller sig till varandra utan från föreställningen att vissa ställningstaganden och åsikter per definition alltid är progressiva, medan andra alltid per definition alltid är reaktionära. Detta står i motsättning till att göra en konkret analys av konkreta förhållanden.  I vissa lägen är det helt korrekt och nödvändigt att försvara nationen, som under andra världskriget efter Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen 1941; i andra lägen är det direkt felaktigt som under första världskriget, som var ett rent imperialistiskt omfördelningskrig. Det finns alltså progressiv respektive reaktionär nationalism. Det var naturligtvis helt korrekt att motsätta sig svenskt medlemskap i EU och senare kräva att Sverige utträder ur EU; att först Miljöpartiet och sedan Vänsterpartiet övergivit utträdeskravet vittnar bara om deras opportunism. Auktoritär? En revolution är en av de mest auktoritära handlingar som kan ske; å andra sidan var kulturrevolutionen ett lysande exempel på en anti-auktoritär rörelse, som bombarderade högkvarteret och syftade till att förhindra att kapitalistfararna tog makten i Kina. Det är stor skillnad på en miljörörelse, som tror att de globala miljöproblemen kan lösas inom världskapitalismens ram och en som hävdar att miljöproblemens slutgiltiga lösning kräver att världskapitalismen avskaffas. Det går inte att placera olika politiska rörelser i förhållande till konstruerade åsiktspaket i stället för en konkret analys av klasskampens läge och proletariatets huvudfiende, borgerskapet; det är objektivt sett en avledningsmanöver.

Eller behövs ingen skala alls?

Redan Kommunistiska Manifestet använder sig av en skala; de båda huvudklasserna. proletariatet och borgerskap, står mot varandra, medan småborgerskapet är en vacklande klass, som slits mellan proletariatet och borgerskapet. Det innebär alltså en grov treindelning, en gradskala. I det sista avsnittet i Kommunistisk Manifestet skriver Marx/Engels:

”Med ett ord: kommunisterna understödjer överallt varje revolutionär rörelse mot de bestående sociala och politiska förhållandena. I alla dessa rörelser framhäver de egendomsfrågan, vilken mer eller mindre utvecklad form den än må ha tagit, som rörelsens grundfråga. Kommunisterna arbetar slutligen överallt på förbindelse och samförstånd mellan de demokratiska partierna i alla länder.”

Dessförinnan har Marx/Engels i samma avsnitt räknat upp vilka rörelser som kommunisterna stödde i olika länder, i Frankrike, Schweiz, Polen och Tyskland, för vilket syfte och på vilka villkor. I Polen understödde kommunisterna exempelvis det parti som ställde agrarrevolutionen som villkor för den nationella befrielsen (från Tsarryssland – min anm.).

Mao Zedong använde självfallet också en skala. Han lanserade formeln att stödja sig på de progressiva, sträva efter att vinna över eller åtminstone neutralisera mellankrafterna för att isolera reaktionen. Mao Zedong skriver exempelvis:

Exempelvis lade Stalin fram en formel, som innebar att under olika revolutionära perioder skulle huvudslaget riktas för att isolera den tidens sociala och politiska mellankrafter. Denna Stalins formel måste behandlas utifrån omständigheterna och från en kritisk, marxistisk ståndpunkt. Under vissa omständigheter kan det vara korrekt att isolera mellankrafterna, men det är inte korrekt att isolera dem under alla omständigheter. Vår erfarenhet lär oss att huvudslaget ska riktas mot huvudfienden för att isolera denna, medan vad gäller mellankrafterna ska en politik av ömsom strävan efter enhet och ömsom kamp gentemot dem tillämpas, så att de åtminstone neutraliseras; och om omständigheterna tillåter, ska ansträngningar göras för att förmå dem att byta deras neutrala position till allians med oss i syfte att underlätta revolutionens utveckling (min översättning). [3]

Revolutionens nyckelfråga är förhållandet till mellankrafterna; det parti eller rörelse, som av princip avvisar allt samarbete med mellankrafterna, är dömd att misslyckas. Oktoberrevolutionens seger 1917 säkerställdes genom en allians mellan proletariatet och bondeklassen därigenom att sovjetregeringen strax efter maktövertagande beslöt att konfiskera godsägarnas jord och fördela den med bland bönderna. På det sättet vann bolsjevikerna över majoriteten av bönderna.  Under det anti-japanska försvarskriget 1936 – 1945 i Kina utgjordes Kinas Kommunistiska Partis och Röda arméns massbas av proletariatet och fattigbönderna, men den japanska imperialismen kunde bara besegras om hela bondeklassen, det nationella borgerskapet och de mindre godsägarna, vanns över för befrielsekriget eller åtminstone neutraliserades.

Ultravänstern, som ibland maskerar sig som revolutionärer eller kommunister, sätter en ära i att överhuvudtaget inte samarbeta med s.k. småborgerliga organisationer. Under KFML(r):s uttalat vänsteropportunistiska period under första halvan av 1970-talet förnekade KFML(r) enhetsfronttaktiken överhuvudtaget och samarbetade bara med sig självt; alla andra vänsterorganisationer var småborgerliga, som det gällde att avskilja sig från.

Om man inte tillämpar en glidande skala, en flerdelad skala, måste man tillämpa en tvådelad skala: vi mot den reaktionära massan av partierna, eller proletariatet mot alla andra klasser. Denna uppfattning angriper redan Engels i anslutning till Gothaprogrammet:

”Till att börja med tar man den braskande men historiskt falska Lasallefrasen: gentemot arbetarklassen är alla andra klasser en enda reaktionär massa (min fetstil). Denna sats är sann endast i enskilda undantagsfall, exempelvis under en proletär revolution, så som Kommunen eller i ett land där inte endast bourgeoisien har format stat och samhälle efter sitt beläte utan där också det demokratiska småborgerskapet i dess spår redan genomfört denna omvandling ända till dess yttersta konsekvenser. Om exempelvis i Tyskland det demokratiska småborgerskapet hörde till denna reaktionära massa, hur kunde då det socialdemokratiska arbetarpartiet i åratal gå hand i hand med det, med Folkpartiet?” [4]

Den tvådelade skalan är närmast religiös, eftersom den inte erkänner existensen av mellankrafter, en mellanzon. Den påminner om dikotomin med kristna kontra hedningar; Jehovas vittnens enbart 144 000 utvalda som kommer till himlen, medan resten aldrig kommer in; muslimer kontra otrogna, där ISIS-anhängare t.o.m. betraktar shia-muslimer och andra muslimska riktningar som otrogna.

Allt är inte vänster som glimmar

Vänster-högerskalan avser att belysa hur olika partier, rörelser och individer förhåller sig till förhärskande samhällsordningen, i Sveriges fall till det härskande monopolborgerskapet och dess diktatur.  De som motsätter sig och bekämpar monopolborgerskapet tillhör vänstern, medan de som aktivt försvarar det nuvarande kapitalistiska systemet. Detta sker enligt en glidande skala. I det avseende måste man skilja på den strategiska bedömningen av partierna, d.v.s. den roll de spelar i klasskampen, och individernas uppfattningar och roll i klasskampen.

Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Socialdemokraterna och Miljöpartiet försvarar alla det kapitalistiska systemet, men de har olika historia och olika klassbas, d.v.s. väljarstöd. Historiskt sett har Moderaterna (f.d. Högern) och Folkpartiet alltid haft stöd av borgerskapet, delar av småborgerskapet och högre tjänstmän och traditionellt varit de mest USA- och EU-vänliga partierna; Centerpartiet har tidigare varit ett renodlat bondeparti; Kristdemokraterna är ett socialkonservativt parti; Sverigedemokraterna försökte i inledningsskedet positionera sig som ett mittenparti, men idag finns det inget som skiljer dem från de borgerliga partierna i fråga om den ekonomiska politiken. Det enda som nu skiljer Sverigedemokraterna från Moderaterna och Kristdemokraterna är att Sverigedemokraterna alltid ligger steget före i frågan om att skylla alla Sveriges problem på invandrarna och utmåla dem som syndabockar. Socialdemokraterna har traditionellt haft sin massbas inom arbetarklassen, men idag har de borgerliga partierna tillsammans med Sverigedemokraterna större väljarstöd än Socialdemokraterna bland de LO-anslutna. Detta beror på att arbetarnas misstro mot socialdemokratin har ökat i samma takt som Socialdemokraterna har genomfört – eller avstått från att bekämpa – en nyliberal politik. Miljöpartiet inbillar sig att det går att genomföra en framgångsrik miljöpolitik inom det kapitalistiska systemets ram och har sin bas bland de småborgerliga mellanskikten. Vänsterpartiet är nu ett vänstersocialdemokratiskt parti, som visserligen bekämpar kapitalismens yttringar, men som helt övergivit det kommunistiska slutmålet och som enbart verkar inom de parlamentariska församlingarna och avstår från all massmobilisering.  Objektivt sett stöder alltså alla riksdagspartier kapitalismens fortbestånd i Sverige.

Finns det då inte en vänster i Sverige?

Jo, men den framträder enbart i enstaka klasskampsfrågor och ytterst sällan i samlad gestalt under ledning av ett enda parti. Ta kampen mot försämringarna av LAS till exempel. Alla är väl överens att försämringarna i LAS var riktad mot arbetarklassen och att försvaret av dessa försämringar var en typisk högerståndpunkt.  Vilka gick emot försämringarna av LAS? Förutom Kommunistiska Föreningen fackklubbar, i praktiken vänstersocialdemokratiska, Vänsterpartiet, Syndikalisterna, Kommunistiska Partiet, Socialistiska Partiet, Rättvisepartiet Socialisterna, SKP/ApK med flera.  Redan i december 2019 startade IF Metallklubben Volvo lastvagnar i Umeå en facklig budkavle för att försvara turordningsreglerna.  Fackföreningar som representerade 100 000 arbetare stödde denna budkavle. När det gäller Strike Back-demonstrationerna, drog syndikalisterna ett tungt lass.

Ta den stora demonstrationen mot USA:s angreppskrig mot Irak i Stockholm 2003 med 35 000 deltagare, en av de största anti-imperialistiska demonstrationer som hållits i Sverige. Utgjorde inte deltagarna i denna demonstration vänstern, trots att de kom från många olika partier, även om inslaget av f.d. SKP:are var mycket stort? En av initiativtagarna var f.ö. Sköld Peter Matthis, DFFG:s förste ordförande och en av KFML:s grundare.

Om det inte redan fanns en vänster i olika sakfrågor inom framför allt proletariatet, men även i viss utsträckning inom de småborgerliga mellanskikten och småborgerskapet, så skulle kommunisterna kamp vara utsiktslös. Nej-sidan skulle aldrig ha vunnit folkomröstningen om euron 2003, om det inte i praktiken hade upprättats en bred allians mellan arbetare, tjänstemän, småföretagare och bönder och t.o.m. delar av det icke-monopolistiska borgerskapet, och trots ett gigantiskt propagandaövertag för ja-sidan.  Det var endast Moderaternas och Folkpartiets väljare, där majoriteten följde partilinjen.

Det är en annan sak hur man bedömer de politiska partierna: Är de partier som utger sig för att vara vänster verkligen vänster? Då måste man göra en strategisk bedömning av partierna. Har de den socialistiska revolutionen som mål och anvisar de en riktig väg för att nå dithän? Då kan man lugnt avfärda Reformisterna och Vänsterpartiet, som vänstersocialdemokratiska partier. Då kan man lugnt avfärda Kommunistiska Partiet och SKP/AKP, som högeropportunistiska eller revisionistiska partier, som har ett program och en praktik, som aldrig kommer att leda till en framgångsrik socialistisk revolution. Då kan man lugnt avfärda de trotskistiska rörelserna, Socialistiska Partiet och Rättvisepartiet Socialisterna, eftersom trotskister aldrig någonsin har lett en framgångsrik socialistisk revolution. Detsamma gäller självfallet anarkisterna och syndikalisterna, eftersom dessa i likhet med trotskisterna aldrig kastat den bestående ordningen över ända.

Det är inget argument att begreppet ”vänster” inte är entydigt utan alltid måste definieras och prövas gentemot den samhälleliga praktiken. Vi använder ju fortfarande begreppet kommunistisk trots att såväl Sovjetunionens Kommunistiska Parti (b) som Kinas Kommunistiska Parti har urartat. Så lyckligt lottad har den revolutionära rörelsen aldrig varit att opportunisterna omedelbart har ändrat partinamnet efter att de har gripit makten och lagt om kursen. Varken SUKP(b) och KKP ändrade namn till Sovjetunionens Revisionistiska/Socialfascistiska Parti eller Kinas Revisionistiska/Socialfascististiska Parti. Processen brukar ofta ta lite tid: det gamla SKP bytte namn till Vänsterpartiet Kommunisterna 1967 för att slutligen landa i Vänsterpartiet.

Vilka vänder vi oss till?

När kommunisterna vänder sig till hela arbetarklassen, eller vissa arbetargrupper, i vår propaganda och agitation riktar vi den i första hand mot huvudfienden, borgerskapet, och den regering, vare sig det är en borgerlig eller socialdemokratisk sådan, som för tillfället förvaltar kapitalismen. Det gäller i avtalsrörelser och det gällde i exempelvis frågan om kampen mot försämringarna i LAS. Det vore helt befängt att sprida teoretiska artiklar i massupplaga mot allsköns opportunistiska riktningar inom vänstern till arbetarklasen.

När det gäller LO-kollektivet är det likaså viktigt att bekämpa de två största riktningarna inom denna, Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Socialdemokraterna har makten i LO och i alla fackförbund, medan Sverigedemokraterna representerar en protest hos vissa arbetare, som i grund och botten är politiskt efterbliven.

När det gäller kampen mot opportunistiska strömningar bland de organisationer, som utger sig för att vara vänster, är detta idag i första hand en fråga om teoretisk kamp. Om den maoistiska rörelsen återigen växer i Sverige, är detta självklart ett argument i sig för att stödja eller ansluta sig till samma rörelse. KFML/SKP:s snabba framväxt 1967 – 1977 (med 2 500 aktivister 1977) innebar en kontinuerlig medvind och att organisationen intog en ledande roll i vänsterrörelsen. Den som läser Lenin inser snart att flertalet av hans artiklar är polemik riktad mot opportunistiska strömningar inom arbetarrörelsen och det egna socialdemokratiska partiet. Det gällde att säkra hegemoni för den revolutionära linjen i det ryska socialdemokratiska partiet, därnäst inom bolsjevikpartiet och slutligen inom den ryska arbetarklassen. Bolsjevikpartiet uppnådde inte hegemoni inom den ryska arbetarklassen förrän hösten 1917, vilket var en förutsättning för att den socialistiska revolutionen senare skulle lyckas. Men denna hegemoni uppnåddes inte i första hand genom teoretisk kamp utan genom att bolsjevikpartiet formulerade riktiga handlingsparoller, som spreds till arbetarklassen genom propaganda och agitation, och som innebar att bolsjevikpartiet vann allt större anslutning bland arbeatarklassen och kunde överflygla sina närmaste konkurrenter inom arbetarrörelsen, d.v.s. mensjevikerna och socialistrevolutionärerna.

De som idag har sökt sig till, eller sympatiserar med, den maoistiska rörelsen i Sverige, har kommit från Oktoberrörelsen, KFML/SKP/SKA, RKU, Ung Vänster och SUF. En del är ”oskrivna blad” och har aldrig varit organiserade förut. Om Kommunistiska Föreningen ska kunna gå framåt, måste föreningen värva kader och sympatisörer från andra vänsterorganisationer eller som står under dessa organisationers inflytande; det betyder att också värva medlemmar, sympatisörer och väljare från Vänsterpartiet. Att i nuläget rikta sig till Sverigedemokraternas och de öppet borgerliga partiernas väljarunderlag vore däremot ett dödfött företag. Om Kommunistiska Föreningen ska kunna överflygla Socialdemokraterna inom LO-kollektivet, krävs att Kommunistiska Föreningen själv blir ett parti med massinflytande och dit är det mycket långt. De flesta människor i Sverige, utom kanske en del ungdomar, är heller egentligen inte ”oskrivna blad” utan står under borgerligt eller småborgerligt inflytande.

Det betyder att Kommunistiska Föreningen idag i första hand måste bedriva teoretisk kamp mot organisationer och strömningar, som skenbart står oss nära. Därvid är det avgörande att fokusera på de faktiska skiljelinjerna, argumentera i sak och skilja mellan person och sak; det är en dödssynd att bunta ihop meningsmotståndarna och använda tillmälen och okvädingsord. Samtidigt måste vi vara beredda att tillämpa en flexibel enhetsfronttaktik, att enas med alla som vi kan enas med på en i huvudsak riktig plattform i olika delstrider. Detta är speciellt viktigt i ett läge, då proletariatet är tillbakapressat och i princip har bedrivit en försvarskamp sedan flera decennier tillbaka. Det krävs att Kommunistiska Föreningen har en i huvudsak riktig ideologisk och politisk linje, om föreningen ska kunna utnyttja ett kommande uppsving eller en omfattande samhällelig kris, som ändå förr eller senare väntar runt hörnet.

Rickard B. Turesson 

[1] https://visombyggerlandet.se/om-oss/ Den fråga som de vill diskutera ”fritt” är säkert invandringsfrågan.

[2] [7]

[3] https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-7/mswv7_467.htm :

[4] (Karl Marx/Friedrich Engels: I programfrågor, sid. 88, Proletärkultur 1982 eller https://www.marxists.org/archive/marx/works/1875/letters/75_03_18.htm) Efter Lasalles död visade det sig f.ö. att han hade haft hemliga kontakter med Bismarck, den politiska huvudfienden.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here