Hur kan vi få igenom förbättringar i LAS?

Vår nutida historia är en historia av klasskamp. Kapitalisterna har under flera decennier varit på offensiven och genomtvingat diverse försämringar på arbetsplatserna men även inom många andra områden. Men hur förhåller vi oss t.ex. till lagförändringar? Ska vi vända oss till riksdagspartierna och “lobba” eller få till ett tryck underifrån?

Tankegången att man borde vända sig till riksdagen för att få igenom en lagförändring som är positiv för proletariatet och negativ för kapitalistklassen är inte helt ologisk eftersom riksdagen beslutar om lagförändringar. Problemet är bara att detta är helt hopplöst och felaktigt ur proletariatets perspektiv.

Hela det moderna samhällslivet präglas av motsättningen mellan proletariatet och kapitalistklassen. Staten är som bekant en institution som har till uppgift att förvalta den samlade kapitalistklassens affärer. För att driva igenom förbättringar så måste vi få till ett tryck underifrån. Alltså, först måste man genomtvinga förbättringar på arbetsplatserna med hjälp av stridsåtgärder. Först därefter kan de komma att tas in i kollektivavtalen och senare kan det komma lagstiftning. Att i det stora hela försöka sig på en annnan ordning är helt meningslöst.

/ Vesslan

Läs även:

VARNING FÖR LAS-FÄLLAN – regeringsförslaget är bara taktik

18 KOMMENTARER

  1. Max skriver:

    ” Att vara principiellt för att delta i val i alla lägen är högeropportunism. Hur kan man ha en principiell hållning i en taktisk fråga?”

    Men vem kritiserar egentligen Max? Klassikerna och undertecknad? Den som hävdar att kommunister i alla lägen ska delta i val under kapitalismen är naturligtvis högeropportunist, medan den som hävdar att kommunister aldrig ska delta i val under kapitalismen är vänsteropportunist eller småborgerlig anarkist. Vi kommunister delar helt Kinas Kommunistiska Partis uppfattning: ”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v.”. Detta är den principiella utgångspunkten. Alla klassiker, från Marx/Engels/Lenin, Stalin till Mao Zedong liksom Komintern har drivit denna princippolitik. Återge ett enda citat från dem, där de förespråkar principiell valbojkott eller principiellt valdeltagande!

    Vi kommunister använder citat, så att alla kan kontrollera våra källor. Lenin citerade Marx/Engels; Stalin citerade Marx/Engels och Lenin; Mao Zedong citerade Marx/Engels, Lenin och Stalin och jag citerar alla fem för att markera att jag tillhör samma revolutionära tradition. De som inte citerar klassikerns gör det för att de inte vill, inte kan eller inte tillhör samma tradition. För dem är alla citat ”lösryckta”!

    Skälen till att delta i val under kapitalismen är tre: 1) att avslöja parlamentet inifrån genom att skicka röda tribuner dit; 2) få en gradmätare på partiets inflytande, och; 3) utnyttja det stegrade politiska intresset. Skälen till att inte delta i valen kan också anges till tre: 1) de kommunistiska kandidaternas liv och lem kan inte garanteras; 2) valen är manipulerade och riggade; och 3) det kommunistiska partiet är så litet att det riskerar att demonstrera sin litenhet.

    Beroende på dessa förutsättningar ställde alltså bolsjevikpartiet, Kominternpartierna och de partier, som stödde Kinas Kommunistiska Parti under den stora polemiken på 1960-talet, upp i val – eller avstod. KFML/SKP ställde upp i tre riksdagsval, 1970, 1973 och 1976. KFML/SKP fick aldrig mer än 0,4 procent av rösterna (delvis beroende på 4-procentspärren) eller cirka 21 000 röster – lokalt kunde KFML/SKP få upp till 2 procent. Det viktigaste för oss var att valdeltagande ledde till en omfattande propagandaspridning och nyrekrytering till organisationen. Inför valet 1973 uppstod en högeropportunistisk riktning, som framför allt ville samarbeta med VpK i form av Enad vänster, men denna riktning besegrades slutgiltigt på andra kongressen 1976, och i båda fallen säkrades ett självständigt valdeltagande.

    Deltagande i valen och i parlamenten smittar bara opportunister, som är svaga i anden – revolutionärer, som är ståndfasta i och litar på sin ideologi låter sig inte påverkas. De ryska bolsjevikerna som satt i duman lät sig hellre deporteras till Sibirien än att tumma på sin övertygelse.

  2. Att vara principiellt för att delta i val i alla lägen är högeropportunism. Hur kan man ha en principiell hållning i en taktisk fråga? Jo för att man struntar i verkligheten, man struntar i det katastrofala inflytande som reformismen har haft i detta land. Att masskampen är otroligt svag och har varit så under lång tid är ingen faktor som kretinisten tar i beräkningen. En ärlig analys tar naturligtvis i beaktande fördelar och nackdelar med att delta i val. Men det gör inte kretinisten för han utgår från sin dogm om valdeltagande och sin dröm om de goda staten som ska utvecklas och förfinas, naturligtvis aldrit krossas. Bevare oss väl. Och märk nu när nästa drapa kommer hur varje möjligt halmstrå, varje lösryckt citat ur klassikerna som kan stödja hans oumkullrunkeliga tes om det heliga valdeltagandet. Don Quijote kommer sannolikt fortsätta kriga mot den principiella valbojkottslinjen eftersom den är en nödvändig förutsättning för dölja högeroportunismens dogm om evigt valdeltagande. Finansoligarkerna är mycket nöjda med er, de vet hur viktigt det är alla rättar sig i ledet och ‘försvarar demokratin”.

  3. Svar till Max
    Det verkar som om Max inte har läst ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” och om han har läst boken, så har han inte alls förstått den.
    ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är en lysande uppgörelse med ”vänster”kommunismen, som förnekade att illegala och legala kampmetoder skulle kombineras och i stället förordade principiell valbojkott – liksom anarkisterna. ”Vänster”kommunisterna förnekade också deltagandet i de reaktionära massorganisationerna, främst fackföreningarna, och alla slags kompromisser.
    De partier som förordade denna linje efter Kominterns bildande tillhörde aldrig någon ”kraftfull revolutionär rörelse” utan lämnade eller uteslöts från Komintern. Inte en enda klassiker, inte Marx/Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, inte Kominterns världskongresser, inte Kinas Kommunistiska Parti medan Mao Zedong levde, har någonsin förordat principiell valbojkott. Lenin skriver exempelvis i ”Radikalismen”:
    ” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis “politiskt förlegad”, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.” (1)
    ”Radikalismen” färdigställdes inför Kominterns andra kongress, som bl.a. slog fast:
    ”16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
    17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor… ”( 2)
    I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skriver KKP:
    ”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” (3)
    Inget enda parti, som tillhörde den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong fortfarande levde, förordade eller tillämpade huvudfokus på de parlamentariska församlingarna. I de flesta fall var det t.o.m. en hypotetisk fråga, eftersom det absoluta flertalet inte ens fanns företrädda i nationella parlament.
    Max skriver: ”Den (d.v.s. ”Radikalismen”– min anm.) är ju alla ML-reformisters favorit och de tar alltid den ur sitt sammanhang.” Vilka är dessa mystiska ”ML-reformister”? Att vara marxist-leninist och reformist är två diametralt olika saker. Kan inte Max åtminstone namnge ett parti, som använder ”Radikalismen” för att förorda en ensidig koncentration på parlamentariskt arbete? Om man använder ”guilt-by-association”-tricket, bör man åtminstone kunna prestera ett konkret exempel i stället för att konstruera diffusa halmgubbar!
    Jonas har helt rätt när han påpekar det höga valdeltagandet i svenska riksdagsval – liksom i andra nordiska länder – som regelbundet ligger över 80 procent. Det tyder inte på någon kris. Max åberopar vad ”politikerna själva säger om parlamentarismens kris”. Jaha, vad säger då politikerna; det berättar inte Max.
    Varför talar vissa politiker om parlamentarismens kris? Om valdeltagandet i ett land eller i EU, närmar sig 50 procent eller hamnar därunder, börjar vissa politiker tala om parlamentarismens kris. Deltagandet i amerikanska val har till exempel stadigt legat kring 50 procent. Nej, den kris som vissa politiker vanligtvis åsyftar gäller antingen då folket röstar ”fel” eller då det röstar på partier, som i grund och botten vill avskaffa den borgerliga demokratin. Det brukar heta att den borgerliga demokratin egentligen innebär att folket med bestämda mellanrum frivilligt ska konfirmera den härskande klassens politik. Men det händer att folket röstar ”fel”, som var fallet med två EU-omröstningar i Norge, Euro-omröstningen i Sverige och Brexit-omröstningen i Storbritannien. Folket röstar också fel, då de röstar på högernationalistiska och högerpopulistiska partier (och t.o.m. ger dem regeringsmakten som i Ungern och Polen), som steg för steg inskränker de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna. Men vilka bär skulden till det? I första hand de borgerliga och socialdemokratiska regeringar, som alltsedan 1980-talet har genomfört en nyliberal politik, som inneburit att förmögenhets- och inkomstklyftorna konstant har ökat, att den offentliga sektorn har beskurits genom privatiseringar etcetera, vilket främst drabbat proletariatet. Naturligtvis faller också ett indirekt ansvar på de revolutionära krafterna, som varken lyckats skapa ett slagkraftigt alternativ till den nyliberala politiken eller de högernationalistiska strömningarna.
    Problemet är att fascister t.o.m. kan ta makten genom parlamentet. Detta var vad som skedde i Tyskland på 1930-talet. Mittenpartierna förlorade röster till nazistpartiet och de högernationella, som kunde ingå en koalition och gripa regeringsmakten. Kommunistpartiet kunde inte stoppa den utvecklingen, speciellt som socialdemokraterna blockerade allt samarbete. I Sverige har nu Sverigedemokraterna blivit salongsfähiga i tur och ordning hos Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna.
    Rickard B. Turesson
    1) https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm
    2) Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)
    3) http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

  4. Det verkar som om Max inte har läst ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” och om han har läst boken, så har han inte alls förstått den.
    ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är en lysande uppgörelse med ”vänster”kommunismen, som förnekade att illegala och legala kampmetoder skulle kombineras och i stället förordade principiell valbojkott – liksom anarkisterna. ”Vänster”kommunisterna förnekade också deltagandet i de reaktionära massorganisationerna, främst fackföreningarna, och alla slags kompromisser.
    De partier som förordade denna linje efter Kominterns bildande tillhörde aldrig någon ”kraftfull revolutionär rörelse” utan lämnade eller uteslöts från Komintern. Inte en enda klassiker, inte Marx/Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, inte Kominterns världskongresser , inte Kinas Kommunistiska Parti medan Mao Zedong levde, har någonsin förordat principiell valbojkott. Lenin skriver exempelvis i ”Radikalismen”:
    ” För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis “politiskt förlegad”, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans(och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.” (1)

    ”Radikalismen” färdigställdes inför Kominterns andra kongress, som slog bl.a. fast”:
    16. Anti-parlamentarism som princip, som ett absolut och kategoriskt förnekande av deltagande i val eller i revolutionärt parlamentariskt arbete, är därför en naiv och barnslig inställning, som inte håller för kritik…
    17. Samtidigt innebär inte ett erkännande av parlamentariskt verksamhet en fullständig acceptans av behovet att delta, oavsett omständigheterna, i alla val och all parlamentarisk verksamhet. Deltagande i ett visst val eller i viss parlamentarisk verksamhet beror på en hel serie specifika villkor… ( 2)
    I ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963) skriver KKP:
    ”Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisien medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.” (3)
    Inget enda parti, som tillhörde den internationella marxist-leninistiska rörelsen medan Mao Zedong fortfarande levde, förordade eller tillämpade huvudfokus på de parlamentariska församlingarna. I de flesta fall var det t.o.m. en hypotetisk fråga, eftersom det absoluta flertalet inte ens fanns företrädda i nationella parlament.
    Max skriver: ”Det (d.v.s. ”Radikalismen – min anm.) är ju alla ML-reformisters favorit och de tar alltid den ur sitt sammanhang.” Vilka är dessa mystiska ”ML-reformister”? Att vara marxist-leninist och reformist är två diametralt olika saker. Kan inte Max åtminstone namnge ett parti, som använder ”Radikalismen” för att förorda en ensidig koncentration på parlamentariskt arbete? Om man använder ”guilt-by-association”-tricket, bör man åtminstone kunna prestera ett konkret exempel i stället för att konstruera diffusa halmgubbar!
    Jonas har helt rätt när han påpekar det höga valdeltagandet i svenska riksdagsval – liksom i andra nordiska länder – som regelbundet ligger över 80 procent. Det tyder inte på någon kris. Max åberopar vad ”politikerna själva säger om parlamentarismens kris”. Jaha, vad säger då politikerna; det berättar inte Max.
    Varför talar vissa politiker om parlamentarismens kris? Om valdeltagandet i ett land eller i EU, närmar sig 50 procent eller hamnar därunder, börjar vissa politiker tala om parlamentarismens kris. Deltagandet i amerikanska val har till exempel stadigt legat kring 50 procent. Nej, den kris som vissa politiker vanligtvis åsyftar gäller antingen då folket röstar ”fel” eller då det röstar på partier, som i grund och botten vill avskaffa den borgerliga demokratin. Det brukar heta att den borgerliga demokratin egentligen innebär att folket med bestämda mellanrum frivilligt ska konfirmera den härskande klassens politik. Men det händer att folket röstar ”fel”, som var fallet med två EU-omröstningar i Norge, Euro-omröstningen i Sverige och Brexit-omröstningen i Storbritannien. Folket röstar också fel, då de röstar på högernationalistiska och högerpopulistiska partier (och t.o.m. ger dem regeringsmakten som i Ungern och Polen), som steg för steg inskränker de borgerligt demokratiska fri- och rättigheterna. Men vilka bär skulden till det? I första hand de borgerliga och socialdemokratiska regeringar, som alltsedan 1980-talet har genomfört en nyliberal politik, som inneburit att förmögenhets- och inkomstklyftorna konstant har ökat, att den offentliga sektorn har beskurits genom privatiseringar etcetera, vilket främst drabbat proletariatet. Naturligtvis faller också ett indirekt ansvar på de revolutionära krafterna, som varken lyckats skapa ett slagkraftigt alternativ till den nyliberala politiken och de högernationalistiska strömningarna.
    Problemet är att fascister t.o.m. kan ta makten genom parlamentet. Detta var vad som skedde i Tyskland på 1930-talet. Mittenpartierna förlorade röster till nazistpartiet och de högernationella, som kunde ingå en koalition och gripa regeringsmakten. Kommunistpartiet kunde inte stoppa den utvecklingen, speciellt som socialdemokraterna blockerade allt samarbete. I Sverige har nu Sverigedemokraterna blivit salongsfähiga i tur och ordning hos Kristdemokraterna, Moderaterna och Liberalerna.
    Rickard B. Turesson
    1) https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm
    2) Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of the Third International, Pluto Press 1983, sid. 101- 102)
    3) http://www.maoistisktforum.org/1_m_skrif/mlm_dok/kkp/stora_polemiken/DSP_01a_Ett%20f%C3%B6rslag%20r%C3%B6rande.htm

  5. Det är fel att karakterisera bolsjevikernas parlamentariska verksamhet före Oktoberrevolutionen som ”ytterligare en liten plattform”.

    I SUKP(b):s historia (1) heter det tvärtom att den socialdemokratiska dumafraktionen (d.v.s. i Rysslands dåtida motsvarighet till Sveriges riksdag) och tidningen Pravda ”utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning”:

    ”1912 utlyste regeringen val till fjärde duman. Vårt parti tillmätte valdeltagandet stor betydelse. Den socialdemokratiska dumafraktionen och tidningen Pravda utgjorde de viktigaste legala stödjepunkterna i landsomfattning, medelst vilka det bolsjevikiska partiet utförde sitt revolutionära arbete bland massorna. …

    De bolsjevikiska deputerade uppträdde i duman med revolutionära tal, vari de avslöjade det absolutistiska systemet, interpellerade regeringen om våldsåtgärderna mot arbetarna och om kapitalisterna omänskliga utsugning av arbetarna.

    De uppträdde i duman också i agrarfrågan, manade i sina tal bönderna till kamp mot de feodala godsägarna, avslöjade kadettpartiet, som var emot konfiskering av godsägarnas jord och dess överlämnande till bönderna.”

    2. Det är också fel att avfärda ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” med att ”många kretinister använder Lenins bok för att försvara sin egen reformism”. Klassikernas texter har alltid kunnat missbrukas av revisionister, höger- eller vänsteropportunister, men på vilket sätt devalverar detta värdet av klassikernas texter? Klassikerna texter ska i första hand bedömas utifrån deras egna meriter och inte utifrån vad andra tycker om dem. Dessutom preciserar skribenten inte ens vilka dessa kretinister är, så att man kan avgöra på vilket sätt de missbrukat en viss klassikertext. I och med detta blir påståendet demagogiskt.

    Min uppfattning är att ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är en lysande uppgörelse med vänsteropportunismen, som jag rekommenderar alla kommunister att läsa. I den teoretiska kampen mot opportunismen döljer en tendens alltid en annan och som Mao Zedong påpekat är vänsteropportunismen lika farlig som högeropportunismen.

    Lenin angriper såväl de s.k. kommunister som vägrade att arbeta i de reaktionära fackföreningar som de som av princip vägrade delta i de borgerliga parlamenten. Det är betecknande att småborgerliga vänsteropportunister saknar uthållighet, strävar efter att bilda nya, skinande rena organisationer i stället för att verka i befintliga massorganisationer och förfaller till plakatpolitik. De organisationer i Västeuropa som Lenin kritiserar – och han var mycket väl bekant med västeuropeiska förhållanden – försvann samtliga från den politiska scenen. När historien upprepades efter rekonstrueringen av den internationella marxist-leninistiska rörelsen på 1960-talet, så rönte alla vänsteropportunistiska organisationer i särskilt det imperialistiska blocket samma öde, även om vissa av dem kunde ömsa skinn till ren högeropportunism.

    ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” finns på nätet (2).

    Rickard B. Turesson

    (1) Se sid. 156 – 158 i Proletärkulturs utgåva 1979.
    (2) https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/05.htm

    • Reformister försöker alltid att blåsa upp parlamentarismens betydelse. Vad som händer i parlamenten är bara en reflektion av kraftmätningen utanför. Jag tycker det är fel att Turesson lyfter upp “Radikalismen”. Det är ju alla ML-reformisters favorit och de tar alltid den ur sitt sammanhang. På Lenins tid fanns en kraftfull revolutionär rörelse och då var det självklart att försöka använda även parlamenten för att sprida information och inhämta information. Idag är tendensen att massorna tar allt mer avstånd från parlamentarismen (det räcker inte att bara läsa valdeltargarsiffror, läsa vad politikerna själva säger om parlamenterismens kris), ska vi då understödja den tendensen eller försvara skiten?

  6. Ett revolutionärt partis verksamhet måste ju syfta till att få massorna i rörelse, massorna skapar historien osv. Det handlar om att förstå att motståndarna inte backar om de inte behöver. Du övervärderar aktiviteten i riksdagen vars inriktning bestäms av klasskampen i samhället i stort. Du kan liksom inte prata förstånd med de som har helt motsatta intressen. Att kommunisterna skulle få majoritet i riksdagen är inte aktuellt men att vi skulle bidra till en strejkvåg som kan tvinga igenom förbättringar är mer troligt. Om man som på Lenins tid hade en stark militant rörelse så blir parlamentsverksamheten bara ytterliggare en liten plattform. Många kretinister använder Lenins bok för att försvara sin egen reformism.

    • Det är verkligen inte reformism jag förespråkar, du drar i några växlar. Men det du förespråkar är enkel tradeunionism förklätt i radikalt språk. Rekommenderar återigen “Samförstånd eller kamp om makten” som Oktoberförlaget gav ut 1977 för att få ett bredare perspektiv för att se övriga avgörande faktorer i varför det blev som det blev.

  7. Det kan tilläggas att det maoistiska SKP gjorde en korrekt analys av MBL-lag, då den lades fram och bedrev intensiv propagandakampanj mot den. Vi gick emot 1) avsked vid strejk; 2) obegränsade strejkböter; och 3) solidaritetsförbudet. Vi gick också emot möjligheten till representation för fackliga företrädare i bolagsstyrelserna. Orsaken var tystnadsplikten. Detta betydde att fackliga företrädare inte skulle kunna varna sina arbetskamrater om förestående avsked, permitteringar eller nedläggningar. Därmed skulle de fackliga företrädarna reduceras till gisslan. Huvudsidan med MBL-lagen var alltså negativ; det enda positiva inslaget var att arbetarna hade tolkningsföreträde vid tvist om avtal. Kampanjen lyckades inte stoppa de tre avgörande punkterna i MBL. Obegränsade strejkböter har såvitt jag vet aldrig arbetsdomstolen utdömt; t.o.m. den förstår att det är kontraproduktivt att utdöma skyhöga böter, som dessutom riskerar att göra strejkande arbetare till martyrer. Dessutom kan man täcka böter genom insamlingar.

    1980 strejkade ett 30-tal Öjebyarbetare till förmån för två kvinnliga arbetskamrater som inte hade fått lika stor löneförhöjning som sina manliga arbetskamrater. De fortsatte strejken i fullständig enighet trots att de visste att de skulle bli avskedade, vilket arbetsdomstolen också beslöt. Stödet för Öjebyarbetarna var massivt inom arbetarleden: det publicerades en undertecknarannons på en helsida till stöd för dem i Aftonbladet och c:a en halv miljon kronor (mycket pengar på den tiden) samlades in. Genom sin principfasthet blixtbelyste de vad MBL egentligen handlade om.

  8. Frances skriver mycket smart, och som facklig känner man igen mycket, men linjen “Först därefter kan de komma att tas in i kollektivavtalen och senare kan det komma lagstiftning. Att i det stora hela försöka sig på en annnan ordning är helt meningslöst.” håller inte i verkligheten. I synnerhet egentligen inte om man kollar hur LAS och MBL(och FML) kom till. Områden som då också togs ur “förhandlings sfären” rätt så mycket. Det hör utan tvekan ihop med vågen av vilda strejker under 70-talet men lagarna avgjordes i sin sista instans av riksdagen och SAF(idag Näringslivet). Vi behöver ju ändå “politisk makt” om man ska påverka ett sådant beslut på riktigt, inte bara hoppas att vilda strejker slår till rätt.

    Problemet är väl att så länge att saker som anställningstrygghet bestäms av lag så blir ju även helt “kamp underifrån” till viss mån “tryck” på partierna eller riksdagen i sin helhet(“lobbying” indirekt). Finns ju en anledning att Unga Byggare bland annat argumenterat för att “slopa LAS”. Därför behöver vi också göra facket till en kamporganisation, något jag utgår från att kamraterna i KF redan vet…

    • Håller inte i verkligheten skriver du och sedan hänvisar du till vågen av “vilda” strejker?`Politisk makt att få igenom förbättringar (för arbetarklassen) kommer inte genom att sitta i riksdagen utan genom att bygga en rörelse utanför. Man måste skapa en vilja till eftergifter hos motståndarna genom att tillkämpa sig en bättre position på slagfältet (arbetsplatserna). Ingenting förändras av sig själv. Vill man välta något så måste man slå ner det.

      • Jag ser inte motsättningen i vad jag skrev. Ja, vågen av vilda strejker ledde delvis till att vi fick MBL och FML, senare även LAS, men lagarna var inte eftergifter utan ett bakslag(förutom kanske FML). Just det lagarna nu täckte var sånt som egentligen togs i kollektivavtalen och förhandlingar innan, man flyttade alltså makt från facken och arbetsplatserna. MBL var också en antistrejklag. Den gav oss “ekonomisk demokrati” och “upplöste paragraf 32” lovade man, men samtidigt blev rent vilda strejker och lokala strejker enligt lag olovliga! MBLs syfte var mycket genom den utökade förhandlingsrätten och samarbetet att få slut på de vilda strejkerna genom att man skulle förhandla om de frågor som man strejkade om, saker som ofta föll utanför de traditionella förhandlingarna. En absolut majoritet(84%) av de vilda strejkerna mellan 1945 och 1967 var liksom inte som LKAB-strejken, hamnarbetarstrejken eller liknande utan de varade färre än fyra timmar och utsåg ingen strejkkommitté.

        Arbetsplatsen är utan tvekan det viktigaste slagfältet, en sorts grund, men man kan verkligen inte sluta där. Fienden är väl organiserad och vi måste kunna bekämpa den överallt där den håller makt över oss, bland annat innebär det i riksdagen anser jag. Här håller jag linjen Lenin beskriver i “Vänsterism: en barnsjukdom” och Engels i sitt förord till Marx verk “Klasstriderna i Frankrike 1848-1850”, finner inte att “underifrån” beskrivningen är fullständig.

        • Ja lagar kan uttrycka både framsteg och bakslag men likväl kommer positiva ändringar när det gäller fackliga frågor likväl på grund av trycket underifrån. Tankesättet utgår ju från en materialistisk historiesyn, vår historia en historia av klasskamp. Lobbyismen fungerar inte, man kan inte förvänta sig några större förändringar genom att “ta fighten i toppen” (t.ex. i riksdagen).

          • Att dela upp detta i positiv och negativ är att missa skogen för träden. MBL och LAS var förluster i det långa loppet, utökande av arbetsfreden. Precis som att Saltsjöbadsavtalet var ett resultat av en strejkvåg(som också skulle mjuka upp paragraf 32) så var det i det stora hela en total förlust. Tycker ni sväljer de här lagarna lite för mycket som positiva, lagarna oavsett “positiva” aspekter flyttar makt bort från arbetsplatserna och facken och in i riksdagen. Rekommenderar att läsa boken “Samförstånd eller kamp om makten” som Oktoberförlaget gav ut 1977.

            “Underifrån” formuleringen är inte synonym med en “materialistisk” syn, klart det alltid krävs massornas kamp för att en samhällsförändring ska verkställas men historien har aldrig rört sig fram genom enbart “tryck underifrån”. Hade
            franska revolutionen skett utan Jakobinerna, hade Pariskommunen någonsin skett om det inte varit för de hemliga sällskapen som kunde agera ledarskap över nationalgardet, hade Oktoberrevolutionen skett utan ett proletärt parti som tagit kampen överallt där den öppnade sig? Rekommenderar återigen att läsa Lenin “Vänsterismen: en barnsjukdom”.

            Sen vet jag inte riktigt vad ni tror “lobbyism” är, att ha ett parti som agiterar och röstar emot Näringslivets politik i riksdagen är inte “lobbyism”.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Föreningens grundsatser

Föreningens handlingsprogram