Revisionistisk historieskrivning

SKP (tidigare ApK) publicerade en notis den 21 maj under rubriken ”Hänt i veckan” på Facebook, som omnämnde den indonesiska kontrarevolutionen 1965 och massakern på det indonesiska kommunistpartiets medlemmar. Det hävdas bland annat:

”Indonesiens diktator Suharto tvingas avgå efter en våg av folkliga protester. Suharto är förknippad med ett mardrömslikt blodbad mot Indonesiens KP (PKI), som startade i oktober 1965 och kulminerade i december samma år.

Man riktade stöten mot det indonesiska kommunistpartiet eftersom det spelade en viktig roll i det offentliga livet och utövade inflytande över den dåvarande presidenten Sukarnos politik. De beskylldes för att förbereda en kupp.

På den tiden hade dock PKI-ledningen antagit ett antal vänsteristiska och äventyrliga ståndpunkter, efter Kinas kommunistiska partis politik och föll i fällan som gillrats av amerikanerna, vilka i sin tur väntade på tillfälle att etablera sin dominans i Indonesien och utrota kommunisterna.”

För det första: Vilka ”vänsteristiska och äventyrliga ståndpunkter” hade Indonesiens Kommunistiska Parti (IKP) övertagit från Kinas Kommunistiska Parti (KKP)?

För det andra: Det var IKP, som utformade politiken i Indonesien, inte KKP. Även om KKP skulle ha gett IKP några dåliga råd, vilket betvivlas, var det fortfarande IKP:s uppgift att ta ställning till om dessa råd var korrekta eller inte. Under befrielsekampen mot Japan och inbördeskriget mot Guomindang gav SUKP vid flera tillfällen KKP felaktiga råd om hur kampen skulle föras. KKP och Mao Zedong tog det fulla ansvaret för att de följde dessa råd.

För det tredje tyder det mesta på att IKP överskattade sin egen styrka, trots att det var det största icke-statsbärande kommunistiska partiet utanför det tidigare socialistiska lägret, samtidigt som det underskattade klassfienden, framför allt armén och dess allians med USA. I teorin var IKP emot teorin om den fredliga vägen, men frågan är om inte IKP i praktiken tillämpade denna teori. Det är alldeles uppenbart att IKP:s tillgång till egna väpnade styrkor var begränsad med tanke på de efterföljande massakrerna; partiet förlitade sig i alltför hög grad på alliansen med Sukarno och underordnade sig denne liksom att de överskattade sitt inflytande bland militären. IKP:s teori om att statsapparaten hade en folklig och en icke-folklig aspekt tyder på att de föreställde sig att de kunde erövra statsapparaten steg för steg inifrån. Varför annars formulera en sådan teori?

Slutligen citerar SKP (tidigare ApK) Lenin från ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”, där han bland annat skriver:

”Att demonstrera sin ”revolutionära anda” bara genom att skälla på den parlamentariska opportunismen och vägra att delta i parlamentariskt arbete är mycket lätt, men just därför att det är alltför lätt är det ingen lösning på den svåra, ytterst svåra uppgiften…”

Men vad har detta citat med de indonesiska kommunisterna att göra? De indokinesiska kommunisterna befann sig på offensiven och förde vid tidpunkten en energisk kampanj för en jordreform på landsbygden, som hotade godsägarnas makt. Problemet var att de gick till offensiv utan att säkerställa att politisk makt talade ur gevärspipan och att de underskattade klassfienden. Statsapparaten kan inte erövras inifrån; den måste krossas.

Det finns förmodligen anledning att återkomma till frågan om varför det Indonesiska Kommunistpartiet så lätt krossades. Den som vill fördjupa sig i ämnet rekommenderas att gå till Encyklopedia of Anti-Revisionism On-line , som innehåller många analyser.

 

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Kontakta föreningen: Kommunisten@riseup.net