Friedrich Engels som språkvetare

Friedrich Engels, Karl Marx kände stridskamrat, var en mycket mångsidig teoretiker med många strängar på sin lyra. Han undersökte arbetarklassens läge i England, utvecklade tidigt en korrekt analys av den politiska ekonomin, förklarade Marx teorier i ”Kapitalet”, analyserade privategendomens, statens och kvinnoförtryckets uppkomst och förklarade och populariserade dialektiken och mycket annat.

Karl Marx och Friedrich Engels förespråkade den dialektiska och historiska materialismen. De var självklart därför båda mycket bevandrade i historia. Den som betraktar sig själv som historiematerialist måste naturligtvis vara intresserad av den historiska utvecklingen; annars finns det ingen anledning att ta vederbörande på allvar. Marx/Engels efterföljare som Lenin, Stalin och Mao Zedong var alla mycket kunniga i historia.

Men vad många inte vet är att Friedrich Engels också var intresserad av språkhistoria. Den ende av klassikerna som annars har skrivit en längre text om språk är Stalin, som skrev ”Marxismen och språkvetenskapens frågor”. Men redan 1881-1882, d.v.s. ett år före Marx död, skrev Friedrich Engels en text om den frankiska dialekten (”Der fränkische Dialekt”). Denna text har aldrig översatts till svenska.

Hans artikel är en initierad genomgång av de olika frankiska språkvarieteterna (1) och skillnaderna mellan dessa och övriga västgermanska språkvarieteter som saxiska, allemanniska, frisiska och anglosaxiska. Tre av dessa frankiska språkvarieteter är idag upphöjda till språk som nederländska, framländska och luxemburgiska. Frankiskan i Frankrike dog ut, eftersom den ersattes av franskan, ett kreolspråk baserat på latinet men med starka inslag av frankiskan.

Friedrich Engels kunskapstörst var i det närmaste omättlig. Det är intressant att han tog sig tid att skriva denna genomarbetade text trots att han var djupt involverad i praktisk politisk kamp, eftersom Marx och han hade börjat få många efterföljare, särskilt i Tyskland, som de ständigt höll kontakt med.

(1) Beteckningen ”språkvarietet” används då man inte vill göra skillnad på språk och dialekt. Beteckningen ”språk” är ofta resultat av en politisk process. Man brukar säga att språk ”är en dialekt med armé och flotta”. Men många språk, de flesta, är språk i kraft av att de inte är sinsemellan förståeliga med något annat språk. Det mest extrema fallet i Europa är baskiskan, som överhuvudtaget saknar släktingar.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here