Debatt: Finns det nyimperialistiska länder?

I en broschyr, ”On the Emergence of the New-Imperialist Countries” *, som gavs ut av MLPD 2017, hävdas att det har utvecklats 14 ny-imperialistiska länder, varibland Kina ingår  – se tabell. Jag delar åsikten att Kina är en imperialistisk supermakt.

Eftersom imperialismen är en överbyggnad på kapitalismen, måste man analysera de övriga staterna närmare. Den imperialistiska karaktären är inte en enkel funktion av bruttonationalproduktens (BNP:s) storlek utan man måste analysera huruvida kapitalexporten överstiger kapitalimporten eller inte, huruvida landet ifråga egentligen är avhängigt en supermakt eller inte, om landet kan producera sina egna vapen eller inte, huruvida det kan bedriva krig på egen hand eller inte och befolkningens storlek. Det är stor skillnad på Rysslands och Qatars förmåga att bedriva krig på egen hand.

Om man studerar tabellen nedan närmare, ser man flera intressanta saker. Kina och Indien startade från samma nivå 1980 – och Brasilien hade t.o.m. en högre nivå samma år – men Kina har passerat Indien med hästlängder och haft den snabbaste ekonomiska utvecklingen av alla förtecknade länder i tabellen. Några av dem som Ryssland, Saudi-Arabien, Iran och Sydafrika har egentligen haft en ekonomisk utveckling, som ligger under världsgenomsnittet. Flera länder har mycket stora förmögenhetsskillnader; en Gini-koefficient över 0,4 är mycket hög. Som jämförelse kan nämnas att alla nordiska länder ligger under 0,3. De 14 länderna i tabellen stod 1980 för 13,3 procent  av världens BNP – 35 år senare stod  de för 30,7 procent; Kina stod naturligtvis för den absolut största ökningen.

Bruttonationalprodukten i biljoner US-dollar * – 1980 = 100

Land 1980 2015 Ökning under perioden

 

BNP capita 2015 Gini-koefficient [1]
Kina      191 [2] 11420 5974,4 15394,8 0,386
Indien     190  2089 1101,8   6104,6 0,357
Brasilien      295  1804  767,4 15317,2 0,533
Sydkorea        68  1378 2032,2 34575,9 0,316
Ryssland      517 [3]  1366  269,7 25186,2 0,377
Mexico      194 1144  588,5 16988,4 0,483
Indonesien        72   862 1189,2 11057,6 0.381
Turkiet        69   718 1043,6 20008,9 0,419
Saudi-Arabien      165   646    392,6 53538 –          [4]
Argentina       77   585    759,7 20338,2 0,412
Iran       94   425   450,7 17338,4 0,4
Förenade Arabemiraten       44   370   849,3 69970,8 –          [5]
Sydafrika       81  315   390,5 13195,5 0,63
Qatar         8  165 2102,9 141542,7 –          [6]
Totalt 14 ovanstående  1487 22,860 1537,3
OECD  8753 46,307  529,1
Världen 11156 74,292  666,0

 

  • Källa: Världsbanken, World Development Indicators. Dessa avser de tre tabellerna till vänster.

[1]  Gini-koefficienten 0 innebär perfekt jämlikhet, medan 1 innebär perfekt ojämlikhet (en person äger allt). Uppgifterna är från olika år 2011 – 2015

[2]  Notera att Kina och Indien startar från samma nivå.

[3] Observera att uppgifterna för Ryssland är från 1990. Ryssland ingick tidigare i Sovjetunionen.

[4] Uppgift saknas.

[5] Uppgift saknas.

[6] Uppgift saknas.

RBT

4 COMMENTS

  1. Författaren lägger länder med helt olika förutsättningar i samma kategori. Kina har tack vare den ny-demokratiska revolutionen som kastade ut imperialisterna och drog upp feodalismen med rötterna samt den socialistiska industrialiseringen befriat sig från imperialismen (och sedan blivit socialimperialistiskt).

    Indien har inte det och präglas av utländsk dominans och halv-feodalitet. Stefan Engel tar t.ex. upp Bharti Airtel som ett exempel på ett “indiskt” monopol som exporterar kapital men det kontrolleras från London genom Mittal. Författaren borde lyssna mer på de indiska kamraterna.

    https://www.bannedthought.net/India/CPI-Maoist-Docs/Founding/StrategyTactics-pamphlet.pdf

    “Why do we call India semi-colonial?

    After the British colonialists were compelled to give up their direct rule over our country, the power was transferred to their compradors-the big bourgeoisie and big landlords, on condition that the imperialist capital and their interests are protected. Several imperialist powers took the place of British imperialism in oppressing and exploiting our country. It is these imperialist powers that actually control the politics, economy and culture and decide almost all the vital policies of the ruling classes of India under the sign-board of formal independence that is fake in essence. Thus, as no single imperialist power is in a position to exercise its control and rule over the country as a whole, India is not a neo-colony but continues to be a semi-colony under the indirect rule, exploitation and control of various imperialist powers. Hence we call India as a semi-colonial, semi-feudal country under neo-colonial form of indirect rule, exploitation and control.

    Thus after the so-called independence, the imperialist exploitation of the Indian people has not only remained uninterrupted but has also tremendously increased in the past years. In accordance with their neo-colonial policies, methods and tactics throughout the world, the imperialists have, in collaboration with the ‘Indian’ comprador capitalists, invested capital amounting to thousands of cores of rupees in various industries of the private sector, state sector and trapped the entire Indian economy in their financial web through so-called ‘aid’ and ‘loan’. By appointing their so-called advisers and experts, the imperialists have tightened their stranglehold over the various government departments In reality, this bureaucrat capital is in the control of imperialism and their instrument of increasing the profits of the imperialists and their Indian compradors. With the help of their Indian compradors, the imperialists are preserving India as the market for their commodities, source of cheap capital export, and are plundering India’s wealth and sucking its blood and retarding its development. In a nutshell, the Indian economy is a semi-colonial one of the neo-colonial form.

    The exploitation and control of imperialism, particularly U.S. imperialism, are not confined to the sphere of economy alone; with the help of the weapon of neo-colonialism they have established their own influence, exploitation and control over military policies through various means, such as, military “aid and co-operation”, employment of “advisers”, etc., and are strengthening their positions day by day through various kinds of military pacts. All these are going on under the various signboards of the “national defence”, the “defence of the country”, etc., etc. This army is being used not only to suppress the revolutionary movements and national liberation struggles in India but also in other countries.

    Creation of Bangladesh, forced annexation of Sikkim, interfering in the internal affairs of the neighbouring courtiers, sending army to Sri Lanka and Maldives etc. are the examples of the expansionist activities of Indian State backed by the super powers during the decade of 1970s and 80s. Today it is pursuing the policies of intervention, blackmail, meddling and subversion in the affairs of Nepal, Pakistan, Bangladesh, Sri Lanka etc., with the same backing of the various imperialist powers, particularly the US superpower.

    The imperialists have thus established their influence, exploitation and control over the Indian economics, politics, foreign olicy, military policy, state and governmental policies, culture, that is, on every aspect of the social life. In reality at present India is nothing but a semi-colony of the neo-colonial type and India is one of the chief fortresses of the international counterrevolution too. The contradiction between imperialism and the great masses of the Indian people remains as one of the fundamental contradictions of the present day Indian society.”

  2. Svar till Jan:

    Du har rätt.

    “Here are the 10 countries with the highest wealth inequality:

    Netherlands (0.902)
    Russia (0.879)
    Sweden (0.867)
    United States (0.852)
    Brazil (0.849)
    Thailand (0.846)
    Denmark (0.838)
    Philippines (0.837)
    Saudi Arabia (0.834)
    Indonesia (0.833)”

  3. Det är värt att notera att gini-koefficienterna som tabellen använder syftar på inkomstfördelning, inte förmögenhetsfördelning som texten antyder, oavsett om det var ett fel eller bara otydligt formulerat. Men hursomhelst.
    Världsbankens definition av sitt gini-index som tabellen använder:
    “Gini index measures the extent to which the distribution of income (or, in some cases, consumption expenditure) among individuals or households within an economy deviates from a perfectly equal distribution. […]”
    Det går att använda gini-koefficient för att indikera förmögenhetsfördelning, men just här syftar de på inkomstfördelning. Jag tar upp det här eftersom de här två måtten skiljer sig åt väldigt mycket i praktiken: i inkomstfördelning har Sverige en gini-koefficient på 0,30 (Världsbanken, 2018) men i förmögenhetsfördelning har Sverige en gini-koefficient som uppskattas vid 0,87, sämre än USA (0,85) och bara lite bättre än Ryssland (0,88) (Credit Suisse: Global wealth databook, 2019).

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here