Brådskande uppgifter efter upprättandet av samarbetet mellan Kuomintang och kommunisterna

Den 29 september 1937

Så långt tillbaka som 1933 utgav Kinas kommunistiska parti en deklaration som sade att det var redo att sluta en överenskommelse om motstånd mot Japan med vilken som helst del av Kuomintangarmén på tre villkor, nämligen, att angreppen mot Röda armén inställs, att demokratiska rättigheter tillerkänns folket och att folket beväpnas. Denna deklaration gjordes därför att motstånd mot den japanska imperialismens invasion efter intermezzot av den 18 september 1931 blev det kinesiska folkets främsta uppgift. Men vi lyckades inte nå vårt mål. I augusti 1935 uppmanade Kinas kommunistiska parti och Kinas Röda armé alla politiska partier och grupper och folket i hela landet att organisera en antijapansk förenad armé och en regering för nationens försvar för att föra gemensam kamp mot den japanska imperialismen.[1] I december samma år antog Kinas kommunistiska parti en resolution[2] om skapandet av en antijapansk nationell enhetsfront tillsammans med den nationella bourgeoisin. I maj 1936 publicerade Röda armén ett öppet telegram[3] som krävde att Nankingregeringen skulle stoppa inbördeskriget och göra gemensam sak mot Japan. I augusti samma år skickade Kinas kommunistiska partis Centralkommitté ett brev[4] till Kuomintangs Centrala exekutivkommitté vari krävdes att Kuomintang skulle stoppa inbördeskriget och skapa en enhetsfront av de två partierna för att gemensamt bekämpa den japanska imperialismen. I september samma år antog kommunistiska partiet en resolution[5] om upprättande av en enhetlig demokratisk republik i Kina. Förutom deklarationen, det öppna telegrammet, brevet och resolutionerna, skickade vi vid många tillfällen representanter för att diskutera med folk från kuomintangsidan, men allt var förgäves. Först vid slutet av 1936, efter Sianintermezzot, nådde Kinas kommunistiska partis befullmäktigade ombud och den ansvarige chefen i Kuomintang en uppgörelse om ett samtida problem av ytterst stor politisk vikt, nämligen, inställandet av inbördeskriget mellan de två partierna, och åstadkom en fredlig lösning av Sianintermezzot. Detta var en stor händelse iKinas historia och skapade förutsättningen för återupptagandet av samarbetet mellan de två partierna.

Den 10 februari i år skickade Kinas kommunistiska partis Centralkommitté ett telegram[6] till Kuomintangs Centrala exekutivkommittés Tredje plenarsammanträde dagen före dess öppnande, med omfattande förslag för ett konkret samarbete mellan de bägge partierna. I detta telegram begärde vi att Kuomintang skulle ge kommunistiska partiet garantier på följande fem punkter: att inbördeskriget upphör, att demokratiska rättigheter genomförs, att en nationalförsamling inkallas, att snabba förberedelser vidtas för motstånd mot Japan och förbättring av folkets försörjning. Samtidigt bjöd kommunistiska partiet Kuomintang garantier på följande fyra punkter: att det fientliga förhållandet mellan de båda regimerna undanröjes, att Röda armén ges ny benämning, att det ny-demokratiska systemet tillämpas i de revolutionära basområdena och att konfiskeringen av godsägarnas egendom upphör. Detta var likaledes ett viktigt politiskt steg, för utan detta skulle upprättandet av samarbetet mellan de bägge partierna ha förhalats, vilket hade varit mycket skadligt för de snabba förberedelserna för motstånd mot Japan.

Sedan dess har de bägge partierna tagit ytterligare ett steg närmare varandra i sina underhandlingar. Kommunistiska partiet har gjort mer detaljerade förslag till frågan om ett gemensamt politiskt program för de två partierna, om avskaffande av förbudet mot massrörelserna och om frigivande av politiska fångar samt i frågan om ombenämningen av Röda armén. Ännu har inte det gemensamma programmet offentliggjorts, ej heller har förbudet mot massrörelserna avskaffats eller det nya systemet i de revolutionära basområdena blivit erkänt. Ungefär en månad efter Peipings och Tientsins fall utgavs emellertid en order att Röda armén ska heta Nationella revolutionära arméns Åttonde routearmé (också kallad Artonde grupparmén i den antijapanska stridsordningen). Deklarationen från vårt partis Centralkommitté, om upprättandet av samarbete mellan de båda partierna, som skickades till Kuomintang så tidigt som den 15 juli, och Chiang Kai-sheks uttalande, som erkände Kinas kommunistiska partis lagliga rättigheter och borde som överenskommet ha publicerats samtidigt med deklarationen, offentliggjordes äntligen för allmänheten (tyvärr efter ett långt dröjsmål) av Kuomintangs Centrala nyhetsbyrå den 22 respektive den 23 september. Då hade läget vid fronten hunnit bli kritiskt. Kommunistiska partiets deklaration och Chiang Kai-sheks uttalande tillkännagav upprättandet av samarbete mellan de bägge partierna och lade den nödvändiga grunden för den stora saken, förbund mellan de två partierna för att rädda nationen. Kommunistiska partiets deklaration inte bara förkroppsligar principen om enhet mellan de bägge partierna men också den grundläggande principen om folkets stora enhet i hela landet. Det är bra att Chiang Kai-shek i sitt uttalande erkände kommunistiska partiets lagliga rättigheter i hela landet och talade om nödvändigheten av enhet för att rädda nationen. Han har emellertid inte övergett sitt kuomintanghögmod eller gjort någon ansats till nödvändig självkritik så vi kan knappast nöja oss med detta. Trots allt har enhetsfronten mellan de bägge partierna förklarats vara upprättad. Detta har inlett en ny epok i den kinesiska revolutionens historia. Den kommer att utöva ett utbrett och djupgående inflytande på den kinesiska revolutionen och spela en utslagsgivande roll för besegrandet av den japanska imperialismen.

Ända sedan 1924 har förhållandet mellan Kuomintang och Kinas kommunistiska parti spelat en avgörande roll i den kinesiska revolutionen. Revolutionen av 1924—27 skedde som en följd av att de två partierna samverkade på grundval av ett bestämt program. Inom endast två—tre år vanns mycket stora framgångar i den nationella revolutionen, åt vilken dr Sun Yat-sen ägnat fyrtio år och vilken han lämnat oavslutad. Dessa framgångar var upprättandet av den revolutionära basen i Kwangtung och Nordexpeditionens seger. De var resultat av enhetsfronten som upprättats mellan de bägge partierna. Men just i det ögonblick då revolutionen närmade sig slutsegern, bröt en del folk, som inte höll fast vid revolutionens sak, enhetsfronten mellan de två partierna och orsakade på så sätt revolutionens nederlag, och porten lämnades öppen för utländsk aggression. Detta var resultaten av att enhetsfronten mellan de två partierna bröts. Nu har den återupprättade enhetsfronten mellan de bägge partierna inlett ett nytt skede i den kinesiska revolutionen. Det finns fortfarande folk som inte fattar enhetsfrontens historiska roll och dess stora framtid och ser den såsom endast en temporär nödfallsutväg som skapats under omständigheternas tryck. Trots detta kommer genom denna enhetsfront historiens hjul att föra den kinesiska revolutionen framåt till ett helt nytt skede. Huruvida Kina ska kunna lösgöra sig ur den nationella och sociala krisen, som nu är så allvarlig, beror av hur denna enhetsfront utvecklas. Det finns redan färska bevis på att utsikterna är gynnsamma. För det första, så snart enhetsfrontspolitiken lades fram av Kinas kommunistiska parti, vann den folkets gillande överallt. Detta är ett klart uttryck för folkets vilja. För det andra, omedelbart efter det att Sianintermezzothade lösts på fredlig väg och de två partierna upphörde med inbördeskriget, nådde alla politiska partier och grupper, folk inom alla samhällsskikt och alla väpnade styrkor i landet en enhet, som inte haft sin motsvarighet hittills. Denna enhet räcker emellertid ännu inte till för att fylla behovet av motstånd mot Japan, särskilt som frågan om enhet mellan regeringen och folket ännu förblir i grunden olöst. Det tredje och det mest iögonfallande, är det faktum att det landsomfattande försvarskriget har börjat. Vi är inte nöjda med försvarskriget i dess nuvarande tillstånd, ty trots att det är nationellt till sin karaktär, inskränker det sig fortfarande till regeringen och de väpnade styrkorna. Såsom vi tidigare påpekat kan den japanska imperialismen inte besegras med ett försvarskrig av detta slag. Det oaktat gör Kina för första gången på hundra år ett landsomfattande motstånd mot en utländsk inkräktare, och detta skulle aldrig ha skett utan inbördes fred och utan samarbete mellan de bägge partierna. Om de japanska angriparna, då enhetsfronten mellan de två partierna var bruten, var i stånd att ta de fyra nordöstliga provinserna utan att avfyra ett enda skott, kommer de i dag, när enhetsfronten har återuppbyggts, inte att kunna ockupera ytterligare kinesiskt territorium utan att betala för det med blodiga strider. För det fjärde, har vi inflytandet på utlandet. Förslaget om en antijapansk enhetsfront, som Kinas kommunistiska parti lagt fram, har vunnit stöd bland arbetare och bönder och kommunistiska partier världen över. När nu samarbete upprättas mellan Kuomintang och kommunistiska partiet kommer folk i olika länder, särskilt i Sovjetunionen, att hjälpa Kina på ett mer aktivt sätt. Kina och Sovjetunionen har slutit en icke-angreppspakt[7] och förhållandet mellan de två länderna kan väntas bli ytterligare förbättrat. Av alla dessa bevis att döma kan vi med säkerhet säga att enhetsfrontens tillväxt kommer att föra Kina fram emot en stor och lysande framtid, nämligen, segern över den japanska imperialismen och upprättandet av en enad demokratisk republik.

Enhetsfronten kan emellertid inte slutföra denna stora uppgift så länge den stannar i sitt nuvarande tillstånd. Enhetsfronten mellan de två partierna måste vidareutvecklas. I sitt nuvarande tillstånd är den ännu varken byggd på bred basis eller befäst.

Bör den antijapanska nationella enhetsfronten inskränka sig till Kuomintang och kommunistiska partiet? Nej, den bör vara en enhetsfront som omfattar hela nationen, i vilken de bägge partierna endast är en del. Den bör vara en enhetsfront av alla partier och grupper, av folk ur alla samhällsskikt och alla väpnade styrkor, en enhetsfront av allapatrioter — arbetarna, bönderna, soldaterna, de intellektuella och affärsmännen. Ännu så länge har enhetsfronten faktiskt inskränkt sig till de båda partierna medan massorna av arbetare, bönder, soldater och småbourgeoisi i städerna och ett stort antal andra patrioter ännu inte väckts, uppmanats till handling, organiserats eller beväpnats. Detta är det allvarligaste problemet just nu. Det är allvarligt därför, att det omöjliggör segrar vid fronten. Det är inte längre möjligt att dölja det kritiska läge som består vid fronterna i såväl norra Kina som i provinserna Kiangsu och Chekiang. Det finns inte heller något behov av att göra det, frågan är hur situationen ska räddas. Och enda sättet att rädda den, är att tillämpa dr Sun Yat-sens testamente, att “väcka folkets massor”. I det testamente dr Sun uppgjorde på sin dödsbädd, förklarade han att han, av fyrtio års erfarenheter, var djupt övertygad om att endast på detta sätt kunde revolutionen nå sitt mål. Vad finns det för skäl att envist vägra att förverkliga detta testamente? Vad finns det för skäl att underlåta att göra detta i det ögonblick då nationens öde står på spel? Alla vet att motsatsen till principen “att väcka folkets massor” är envälde och förtryck. Ett motstånd som reses enbart av regeringen och armén kan aldrig besegra den japanska imperialismen. Tidigt i maj månad i år varnade vi med djupt allvar det härskande Kuomintang att om inte folkets massor väcktes till motstånd, skulle Kina gå samma väg till en katastrof som Abessinien. Detta påpekande har gjorts inte endast av de kinesiska kommunisterna, utan av progressiva element över hela landet och av många intelligenta medlemmar av själva Kuomintang. Ändå fortsätter enväldespolitiken oförändrad. Som en följd härav har regeringen isolerat sig från folket, armén från massorna och militärbefälet från de meniga. Om inte enhetsfronten förstärks genom att massorna deltar i den, kommer krisen på krigsfronterna oundvikligen att förvärras i stället för att förbättras.

Den nuvarande antijapanska enhetsfronten saknar fortfarande ett politiskt program som kan ersätta Kuomintangs enväldespolitik, ett program godtaget av bägge partierna och officiellt tillkännagivet. I sitt förhållande till massorna fortsätter Kuomintang samma praxis som det följt under de senaste tio åren. Ingen förändring har skett och i stort sett har allting förblivit likadant under de senaste tio åren, från regeringsapparaten, armésystemet och politiken gentemot civilbefolkningen till finans-, ekonomi- och utbildningspolitiken. Förändringar har tillkommit och dessutom mycket stora sådana — inbördeskriget har upphört och enhet mot Japan uppnåtts. De bägge partierna har upphört att utkämpa ett inbördeskrig och det hela landet omfattandeförsvarskriget mot Japan har börjat, vilket betyder en enorm förändring på Kinas politiska scen sedan Sianintermezzot. Men än så länge har ingen förändring skett i den praxis som ovan beskrivits, och det består sålunda en klyfta mellan de ting som inte har förändrats och de som har gjort det. Den gamla praxisen passar endast till kompromisser utomlands och undertryckande av revolutionen i hemlandet. Den visar sig på alla sätt och vis oduglig och avslöjar hela sin otillräcklighet när det gäller att ta itu med de japanska imperialisternas invasion. Det skulle vara en helt annan sak om vi inte ville göra motstånd mot Japan, men eftersom vi vill det och motstånd faktiskt har inletts och eftersom en allvarlig kris redan uppstått, kommer en vägran att slå in på nya vägar att leda till de allvarligaste faror som tänkas kan. Motstånd mot Japan kräver en enhetsfront på bred basis, och följaktligen bör hela folket mobiliseras att delta. Motstånd mot Japan kräver en fast enhetsfront, och detta kräver ett gemensamt program. Det gemensamma programmet kommer att bli enhetsfrontens vägledning till handling och kommer också att tjäna såsom det band, som likt ett rep fast knyter samman alla organisationerna och individerna i enhetsfronten, alla politiska partier och grupper, folk ur alla samhällsskikt och alla de väpnade styrkorna. Endast på detta sätt kan vi bli i stånd att tala om en fast enhet. Vi är motståndare till de gamla reglerna därför att de inte passar det nationella revolutionära kriget. Vi emotser att nya regler ska ersätta de gamla, dvs att ett gemensamt program ska förkunnas och revolutionär ordning ska upprättas. Ingenting annat kommer att duga i försvarskriget.

Vad bör det gemensamma programmet innehålla? Det bör innehålla dr Sun Yat-sens Folkets tre principer och det Tiopunktsprogram för motstånd mot Japan och för nationens räddning[8] som kommunistiska partiet lade fram den 25 augusti i år.

I sitt uttalande om att samverkan mellan Kuomintang och kommunisterna påbörjats, sade Kinas kommunistiska parti: “Vad Kina behöver i dag är dr Sun Yat-sens Folkets tre principer, och vårt parti är berett att kämpa för att helt genomföra dem”. En del människor finner det underligt att kommunistiska partiet är berett att förverkliga Kuomintangs Folkets tre principer. Chu Ching-lai[9] från Shanghai har till exempel uttryckt tvivel i en av stadens tidskrifter. Dessa människor tror att kommunismen och Folkets tre principer är oförenliga. Detta är ett rent formalistiskt sätt att se på saken. Kommunismen kommer att förverkligas i ett framtida skede av revolutionens utveckling; i det nuvarande skedet har kommunisterna inga illusioner om att kunna förverkligaden, utan kommer att genomföra den nationella och demokratiska revolutionen enligt historiens krav. Detta är det grundläggande skälet till att kommunistiska partiet har föreslagit en antijapansk nationell enhetsfront och en enad demokratisk republik. Vad Folkets tre principer angår var det vid Kuomintangs Första rikskongress som kommunistiska partiet och Kuomintang gemensamt beslöt att förverkliga dem under den första enhetsfronten mellan de bägge partierna för över tio år sedan, och de tillämpades från 1924 till 1927 i stora delar av landet, tack vare alla lojala kommunisters och alla lojala kuomintangmedlemmars ansträngningar. Tyvärr bröts denna enhetsfront 1927 och under de följande tio åren bekämpade Kuomintang förverkligandet av Folkets tre principer. Men vad kommunistiska partiet angår har all dess politik under dessa tio år varit i grund och botten samstämd med den revolutionära andan i dr Suns Folkets tre principer och de Tre stora riktlinjerna. Inte en dag har gått utan att kommunistiska partiet har kämpat mot imperialismen, vilket betyder en grundlig tillämpning av principen om nationalismen; arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur är ingenting annat än den grundliga tillämpningen av principen om demokrati; agrarrevolutionen är den grundliga tillämpningen av principen om folkets försörjning. Varför har då kommunistiska partiet förkunnat avskaffande av arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur och upphörande med konfiskeringen av godsägarnas egendom? Såsom vi för en tid sedan förklarade är skälet inte att det är något fel med dessa ting, utan att den japanska imperialismens väpnade aggression har lett till en förändring i klassförhållandena inom landet och därigenom inte endast gjort det nödvändigt att ena alla nationens klasser emot den japanska imperialismen utan också skapat möjlighet att göra detta. En antifascistisk enhetsfront i den gemensamma kampen mot fascismen är både nödvändig och möjlig, inte bara i Kina utan i hela världen. Därför håller vi på upprättandet av en nationell och demokratisk enhetsfront i Kina. Det är på dessa grunder som vi har föreslagit en demokratisk republik baserad på ett förbund mellan alla klasser i stället för en arbetarnas och böndernas demokratiska diktatur. Agrarrevolutionen förverkligade principen om “jorden till dess brukare”, vilket är precis vad dr Sun Yat-sen föreslog. Vi har nu upphört med detta för att kunna ena flera människor i kampen mot den japanska imperialismen, men detta betyder inte att Kina inte behöver lösa jordfrågan. Vi har otvetydigt klargjort vår ställning till orsakerna till dessa förändringar i politiken och tidpunkten för dessa. Det är just därför, att Kinas kommunistiska parti, som baserar sig på marxistiska principer, alltid hållit fast vid och utvecklat de revolutionära Folkets tre principer — det gemensamma programmet för den första enhetsfronten mellan Kuomintang och kommunisterna — som partiet nu, i denna nationella kris då vårt land invaderas av en mäktig angripare, kunnat lägga fram detta aktuella förslag för en nationell och demokratisk enhetsfront, vilket utgör den enda politik som är i stånd att rädda nationen, och genom oavlåtliga ansträngningar kunnat tillämpa denna politik. Frågan i dag är inte huruvida det kommunistiska partiet tror på eller genomför de revolutionära Folkets tre principer, utan om Kuomintang gör det. Dagens uppgift är att återuppliva den revolutionära andan i dr Suns Folkets tre principer i hela landet och att på denna grund utarbeta ett bestämt program och en bestämd politik och genomföra dem uppriktigt i stället för halvhjärtat, samvetsgrant i stället för likgiltigt, snabbt i stället för långsamt. Kinas kommunistiska parti har dag och natt innerligt önskat att detta ska ske. Därför föreslog vi efter Lukouchiaointermezzot Tiopunktsprogrammet för motstånd mot Japan och nationens räddning. Tiopunktsprogrammet ligger i linje med både marxismen och de verkligt revolutionära Folkets tre principer. Detta program är ett inledande program, det är ett program för den kinesiska revolutionen i dess nuvarande stadium, vilket är det antijapanska nationella revolutionära krigets stadium. Kinas enda räddning ligger i att detta program förverkligas. Historien kommer att bestraffa dem som framhärdar i en kurs som står i konflikt med detta program.

Det är omöjligt att utan Kuomintangs medgivande genomföra detta program i praktiken i hela landet, därför att i dag är Kuomintang ännu det största partiet i Kina och det parti som sitter vid makten. Vi tror att den dag ska komma då intelligenta medlemmar av Kuomintang kommer att gå med på detta program. Om de inte gör det, kommer Folkets tre principer att för alltid förbli endast tomma ord, och det blir omöjligt att återuppliva dr Sun Yat-sens revolutionära anda, omöjligt att besegra den japanska imperialismen och omöjligt för det kinesiska folket att undgå att bli slavar under en utländsk makt. Det är omöjligt att någon verkligt intelligent medlem av Kuomintang kan önska detta, och vårt folk kommer aldrig att låta sig förslavas. Herr Chiang Kai-shek sade dessutom i sitt uttalande av den 23 september:

Jag vidhåller att vi som står på revolutionens sida bör lägga personliga tvister och fördomar åt sidan och ägna oss åt att förverkliga Folkets tre principer. I detta kritiska ögonblick på liv och dödbör vi mer än någonsin låta det skedda vara glömt och tillsammans med hela nationen börja helt och hållet på nytt samt arbeta hårt för enhet i syfte att bevara vårt land och säkra dess fortbestånd.

Detta är mycket sant. Dagens trängande uppgift är att kämpa för förverkligandet av Folkets tre principer, att skjuta åt sidan personliga och fraktionella fördomar, att ändra den gamla praktiken, genomföra ett revolutionärt program enligt Folkets tre principer och börja helt på nytt tillsammans med hela nationen. I dag är detta den enda kursen. Ytterligare dröjsmål betyder att det blir för sent att göra bättring.

Men det måste finnas instrument för att genomföra Folkets tre principer och Tiopunktsprogrammet, och detta för fram frågan om att reformera regeringen och armén. Den nuvarande regeringen är fortfarande en enpartidiktatur utövad av Kuomintang och inte den nationella demokratiska enhetsfrontens regering. Så länge en av den nationella demokratiska enhetsfronten bildad regering saknas, är det omöjligt att genomföra Folkets tre principer och Tiopunktsprogrammet. Kuomintangs nuvarande armésystem är fortfarande det gamla, och det är omöjligt att besegra den japanska imperialismen med trupper organiserade under detta system. Trupperna är nu inbegripna i ett försvarskrig, och vi högaktar och respekterar dem alla och särskilt de som kämpar vid fronten. Men de tre senaste månadernas lärdomar av försvarskriget bevisar, att Kuomintangs armésystem måste ändras, eftersom det är odugligt för uppgiften att helt besegra de japanska angriparna och segerrikt tillämpa Folkets tre principer och det revolutionära programmet. Ändringen bör grundas på principen om enhet mellan officerare och manskap och enhet mellan armén och folket. Kuomintangs nuvarande armésystem står i grundläggande motsättning till båda dessa principer. Det hindrar massan av officerare och manskap från att göra sitt bästa, trots deras lojalitet och mod, och därför måste en reform omedelbart påbörjas. Detta innebär inte att striderna måste avblåsas till dess systemet omdanats, det kan reformeras medan striderna pågår. Den centrala uppgiften är att åvägabringa en ändring i arméns politiska anda och i dess politiska arbete. Den Nationella revolutionära armén under Nordexpeditionen utgör ett lovvärt exempel, därför att den allmänt skapade enhet mellan officerare och manskap och mellan armén och folket; ett återupplivande av den tidens anda är absolut nödvändigt. Kina bör lära av kriget i Spanien, där den republikanska armén har byggts upp under ytterligt svåra förhållanden. Kina har ett bättre utgångsläge än Spanien, men saknar en på bred grund byggd och befäst enhetsfront, det saknar en enhetsfrontsregering i stånd att genomföra hela det revolutionära programmet samt ett stort antal soldater, som är organiserade enligt ett nytt system. Dessa brister måste avhjälpas. Om man ser kriget i dess helhet, kan Röda armén under ledning av Kinas kommunistiska parti i dag endast spela rollen av en förtrupp, den kan ännu inte spela en avgörande roll i landsomfattande skala. Det oaktat är det väl värt mödan för vänskapligt sinnade arméer över hela landet att skaffa sig dess politiska, militära och organisatoriska förtjänster. När Röda armén skapades var den inte vad den är i dag; den har också undergått många reformer. De viktigaste var att de feodala sedvänjorna inom armén rycktes upp med rötterna och att principen om enhet mellan officerare och manskap och enhet mellan armén och folket tillämpades. Vänskapligt sinnade arméer över hela landet kan lära av denna erfarenhet.

Antijapanska kamrater inom det härskande Kuomintangpartiet! I dag delar vi med er ansvaret för att rädda nationen från undergång och säkra dess fortbestånd. Ni har redan skapat en antijapansk enhetsfront med oss. Detta är mycket bra. Ni har börjat resa motstånd mot Japan. Detta är också mycket bra. Men vi gillar inte att ni fortsätter med er övriga politik på det gamla sättet. Vi bör alla utveckla och bredda enhetsfronten och dra in folkets massor i den. Det är nödvändigt att befästa enhetsfronten och följa ett gemensamt program. Det är ytterligt viktigt att beslutsamt reformera det politiska systemet och armésystemet. Det är absolut nödvändigt att få en ny regering, ty allenast en sådan kan genomföra det revolutionära programmet och börja reformera arméerna över hela landet. Detta vårt förslag svarar mot tidens krav. Många i ert parti anser också att det bör tillämpas nu. På sin tid fattade dr Sun Yat-sen sitt beslut och reformerade det politiska systemet och armésystemet och lade därigenom grunden till revolutionen 1924—27. Ansvaret för förverkligandet av samma slag av reform faller nu på er. Vi tror inte att någon lojal och patriotisk medlem av Kuomintang kommer att anse att vårt förslag inte svarar mot lägets krav. Vi är fast övertygade om att det uppfyller de objektiva kraven.

Vårt lands öde står på spel — må Kuomintang och kommunistiska partiet enas i ett fast förbund! Må alla de bland våra landsmän som vägrar att låta sig förslavas fast enas på grundval av enheten mellan Kuomintang och kommunisterna! Den kinesiska revolutionens trängande uppgift i dag är att vidta alla de reformer som krävs för att övervinna alla svårigheter. När denna uppgift har slutförts, kan vi med säkerhet besegra den japanska imperialismen. Om vi anstränger oss hårt, kommer vår framtid att bli ljus.

NOTER

[1] Se “Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår”, not 2, Valda verk av Mao Tse-tung, bd I s. 277— 278.

[2]2 Om denna resolution se a.a., not 3, s. 278—280.

[3] Om det öppna telegrammet, se a.a., not 4, s. 280—281.

[4] Om innehållet i brevet, se “Ett uttalande till Chiang Kai-sheks uttalande”, a.a., not 7, s. 260—263.

[5] Om resolutionen, se “Kinas kommunistiska partis uppgifter under den period då försvaret mot Japan pågår”, a.a., not 6, s. 282—283.

[6] För telegrammet se a. a., not 7, s. 281—282.

[7] Icke-angreppspakten mellan republiken Kinas och de Socialistiska sovjetrepublikernas union slöts den 21 augusti 1937.

[8] Om Tiopunktsprogrammet, se “För mobilisering av nationens alla krafter för seger i försvarskriget mot Japan”, s. 26—32 i detta band.

[9] Chu Ching-lai var ledare för det Nationella socialistpartiet (en liten klick skapad av reaktionära godsägare, byråkrater och medlemmar av stor-bourgeoisin). Han ingick senare i förrädaren Wang Ching-weis regering.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here