Ironiskt svar på kritiken från clartéanhängare

Igår inkom ett ironiskt svar på vår kritik mot Clarté från en anhängare till Clarté och kritiker av den “auktoritära kommunismen” (därav bilden). Skribenten har bytt ut en del ord i vår kritik av Clarté för att tillskapa ett ganska typiskt narrativ (vänsterpartistiskt?). Vad författaren för övrigt egentligen vill säga med texten utöver att “ni har fel” kan läsaren fundera över. Som historiska faktum i Sverige så har vi att både den fackliga rörelsen och hyresgäströrelsen (läs “En fackförening för hemmen“) inte har kunnat utveckla landsomfattande kraftfull kamp för arbetarklassens intressen utan revolutionärt sinnade kommunister.

Ett trick som förmenta försvarare av “den breda vänstern” använder är att de påstår att kommunisterna hindrar en bred enhet i massrörelserna genom att kommunisterna själva har ideologisk enhet. Den som vill kan själva se hur “sekteristiskt” Clarté var under de kämpande åren.

Clarté, nr 1 1972
Clarté, nr 2 1972
Clarté, nr 7 1972

De som vill bevara det rådande samhället börjar för eller senare vackla i kampen och eftersträvar en “hållbar samexistens” med motståndarna. Mindre partiers misslyckande med att bygga en stor och bred rörelse beror knappast på att de hållit fast vid en revolutionär linje utan snarare på att de misslyckats med det och att de t.ex. mest sysslat med göra tidningar utan att själva spela en aktiv roll i kampen.

“Välmenande insändare

I söndags publicerade Kommunistiska Förbundet en kritisk artikel med anledning av Clartés 100-årsdag. Artikeln inleddes med att redaktionen uttryckte uppskattning för Clartés “tidvis” välgrundade analyser. Det var en storsint komplimang men den inställning som redaktionen uttryckte i vissa frågor speglar de problem som svenska vänstersekter sedan länge dragits med.

Vi som följer dessa organisationer uppskattar de försök till lokal organisering som de genomför tidvis och det finns en positiv aspekt av att det finns organisationer där dessa människor kan isoleras från den bredare vänstern. En organisation som stolt kallar sig “socialistisk” bör dock ha ett visst intresse att verka i den riktningen. Det finns därför anledning att fundera över den väg som vänstersekterna sedan länge följt.

Bidrar inte till en verklig rörelse

Det verkar finnas ett slags mystiskt “aktivitets”-konsensus bland de som engerar sig i de kommunistiska “partierna”. Internt verkar det inte finnas förväntningar på att medlemmarna ska kunna förhålla sig till samhället så som det ser ut idag (ej 1917) utan man “gör sitt” genom att sitta och klaga externt och bidra till att göra arbetarrörelsen liten och snäv. Som en klok man sa en gång så finns det inget värre än små människor som trycker ner alla runt omkring sig för att själva känna sig tillräckliga. Var är alla dessa personer i det skriande behov av nya visioner och strategier som finns både lokalt och internationellt? Eller tänker de att “socialismen” ska falla från himlen när folk plötsligt “inser sanningen”? När man läser vad en del av dem sysslat med så finns det en del före detta fria tänkare” si eller så. Har inte den som har sådana kunskaper och erfarenheter ett särskilt ansvar att respektera olika praktiker, idag och imorgon, eller ska vi alla vila på samma gamla vanliga sovjetnostalgi? Den som vill ha en “revolutionär” samhällsförändring borde inte klaga på att andra inte är perfekta socialister utan delta i det mycket svåra och komplicerade arbetet med att bygga upp differentierade socialistiska projekt av alla möjliga typer. Verklig förändring kommer inte från totaliteten utan ur de faktiska motsättningarna i kapitalismen.

Allt hänger ihop

Redaktionen var förutsägbart “kritisk” till allt som inte luktar auktoritär kommunism. Den ideologiska linje som Rebellrörelsen antog (dubbelmaoismen och asketisk individualism förklädd som kollektivism) på 70-talet var knappast något man särskilt stoltserade med i artikeln. Den ideologiska utgångspunkten var inte heller något som utmärkte bara rebellerna, snarare tvärtom. Denna ideologiska grund bidrog till enhet i tänkande och som en följd av detta också total marginalisering av vänstern. Deltagarna i vänstersekterna var under antal år på 70-talet inriktade på att endast deras kamp räknades. Detta är de också i stor usträckning fortfarande vilket bidrar till att göra socialismen ointressant för många genom härskartekniker av olika slag samt att aktivisterna bara är insatta i extremt specifika aspekter av kampen. Med ett politiskt program som är fullständigt irrelevant för den breda allmänheten så kan man också gladeligen låtsas som att man ensamma leder hela proletariatet. Det går knappast idag och görs inte heller vilket bidrar till den humoristiska effekten. Om ett antal anti-intellektuella enas kring en ideologisk rättrogenhet och år efter år håller liv i en liten rörelse som bara är relevant för de själva, vad bör man kalla detta? Det kan nog kallas ett uttryck för sekterism. Sekterism i vår tradition är som bekant inte att enas kring en ideologisk linje utan sluta sig inåt.

Om man går igenom gamla nummer på Arbetarrörelsens arkiv och studerar de revolutionära åren så kommer man man tydligt se att ingenting har åstadkommits på många decennier…”

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here