Behövs det en ny Kommunistisk International?

Det var riktigt att bilda Kommunistiska Internationalen, Tredje Internationalen, och lika riktigt att lägga ner den 1943. Mao Zedong sade med anledning av Kominterns upplösning 1943:

” Det är sant att den kommunistiska internationalen skapades av Lenin själv. Under hela sin existens har den tillhandahållit de bästa tjänsterna för att hjälpa varje land att organisera ett verkligt revolutionärt arbetarparti, och det har också bidragit enormt till den stora saken till att organisera det antifascistiska kriget. ”[1]

Detta var huvudsidan. Kommunistiska Internationalen var ett världsparti, som tillämpade demokratisk centralism. Förutom målsättningen att understödja de revolutionära kamperna i hela världen slogs det också fast att det var en tvingande nödvändighet att försvara den första socialistiska staten, Sovjetunionen.  Det betydde också att Komintern genomförde regelbundna kongresser 1919, 1920, 1921, 1922, 1924, 1928 och 1935. Mellan kongresserna leddes Komintern av en Exekutivkommitté, EKKI. Det hör till saken att Komintern och EKKI hade stora ekonomiska och personella resurser, eftersom EKKI var baserad i Moskva. Många partier hade permanenta företrädare i Moskva och Komintern skickade också ut representanter runtom i världen för att direkt understödja den revolutionära kampen.

Kominterns avigsida

Avigsidan med Komintern var att inte ens ett centrum kunde korrekt analysera politiken i hela världen. Mao Zedong konstaterar vidare:

 

”Den interna situationen i varje land och relationerna mellan de olika länderna är mer komplicerade än de har varit tidigare och förändras snabbare. Det är inte längre möjligt för en enhetlig internationell organisation att anpassa sig till dessa extremt komplicerade och snabbt föränderliga omständigheter. Korrekt ledarskap måste växa fram från en detaljerad analys av dessa förhållanden, och detta gör det ännu mer nödvändigt för kommunistpartiet i varje land att självt genomföra detta. Kommunistiska internationalen, som är långt borta från den konkreta kampen i varje land, var anpassad till ett förflutet som var relativt enkelt, då förändringar skedde ganska långsamt, men den är inte längre ett lämpligt instrument.” [2]

 

Dessutom kunde vissa partiers nationella intressen stå i motsättning till andra partiers nationella intressen och centrum kunde t.o.m. ge felaktiga råd. Under det sista inbördeskriget i Kina 1945 – 1949 gav Stalin de kinesiska kamraterna rådet att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) och Röda Armén skulle göra halt halvvägs och dela Kina i en nordlig och en sydlig del (kontrollerad av Guomindang). Stalin oroade sig för en amerikansk intervention, som kunde spilla över på Sovjetunionen. Därmed skulle KKP ha begått samma misstag som VietMinh, som accepterade en delning av Vietnam 1954. Mao sade vid ett senare tillfälle: ”Om vi hade följt alla råd från Stalin, skulle det inte blivit någon revolution i Kina.” Stalin medgav senare i samtal med Mao Zedong att han hade haft fel.

 

Kinas Kommunistiska Parti försökte aldrig ta initiativ till en ny international

 

KKP och Albaniens Arbetarparti (AAP) försökte tillsammans aldrig skapa en ny kommunistisk international. Kontakterna mellan broderpartierna upprätthölls i stället på bilateral basis och båda dessa partier behandlade broderpartierna som jämlikar och försökte inte påtvinga dem sina uppfattningar. Varken KKP eller AAP organiserade några allmänna möten, där alla marxist-leninistiska organisationer deltog.

 

Detta system fungerade mycket bra. Det viktiga var att det befrämjade självständigt tänkande och inte osjälvständigt underordnande. Givetvis åtnjöt både KKP och AAP, särskilt KKP, störst inflytande bland de marxist-leninistiska partierna. Detta var mest på gott, men det kunde också förekomma att något av partierna gav felaktiga råd. Exempelvis föreslog den kinesiske ambassadören i Oslo SKP:s broderparti AKP(m-l) på tidigt 70-tal att det borde verka för att Norge skulle gå med i EU, ett råd som AKP(m-l) naturligtvis inte följde. I andra fall kunde indirekt kritik vara helt korrekt; i samband med SKP:s Enad-Vänsterkampanj fick en partidelegation i Kina kritiska frågor om denna principlösa kampanj. Partivänstern i SKP var fullt medveten om denna KKP:s hållning i den inre partikampen mot parthögern, men undvek att hänvisa till den i den inre partikampen mot högeropportunisterna, eftersom vi ansåg att vi helt och hållet kunde förlita oss på våra egna argument

 

Efter splittringen med KKP 1977 försökte AAP bilda en international, vilket misslyckades.

 

KFML/SKP samarbetade med både KKP/AAP från 1964 till 1977. Under denna tid deltog vi inte på ett enda gemensamt internationellt möte och antog inte en enda gemensam resolution med KKP och AAP. Den enda gemensamma resolution med andra organisationer som SKP antog var ”Norden mellan supermakterna” 1975 och som antogs tillsammans med AKP(m-l), KFML-Danmark, MLR-Finland, EIK-ML/Island och en färöisk organisation. Denna resolution hade förberetts mycket noggrant av partiledningarna och utgick från en redan befintlig samsyn.

 

På 1980-talet övertog SKP(m-l)/SKA SKP:s internationella kontakter och träffade MLPD och andra partier på några gemensamma möten. Men vi liksom AKP(m-l) och KFML-Danmark, som vi träffade separat, undertecknade aldrig några gemensamma resolutioner och anslöt oss heller inte till den MLPD-ledda internationella samarbetsorganisationen. SKP(m-l)/SKA, som bildades 1980, försökte aldrig etablera någon kontakt med KKP eller AAP, eftersom båda partier hade urartat.

 

Misslyckade internationaler

 

Perus Kommunistiska Parti/RCP(Avakian) och Nepals maoistiska parti bildade RIM, men denna international föll ihop. Det fanns i praktiken tre stridande viljor, som ville spela första fiolen, och som inte kunde enas i långa loppet. Det som var utmärkande för många av de partier och grupper, som tillhörde – eller sympatiserade med – RIM, var att de utgav sig för att vara mer maoistiska än Mao Zedong själv, medan de i själva verket vanställde och förvanskade Mao Zedongs teorier på flera avgörande punkter som frågan om folkkrigets universalitet. Detta skedde från en vänsterdogmatisk och vänsteropportunistisk utgångspunkt.

 

Om det finns en international, måste den ledas från ett centrum. Men vilket parti ska leda ett sådant centrum? Idag finns det inte ens något statsbärande kommunistiskt parti i ett socialistiskt land, som kan tjäna som bas eller föredöme. Det två mest kamperfarna maoistiska partierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, har inga sådana ambitioner. Detta beror säkert på att dessa partier har funnits sedan 1960-talet och är fast förankrade i en maoistisk tradition. Alla övriga partier är mer eller mindre oskrivna kort, även om vissa partier kan vara mer kamperfarna än andra. Ett centrum kan lika lite som EKKI i Komintern överblicka klasskampens utveckling i hela världen och alltid göra korrekta analyser.

 

Den proletära internationalismen kräver ingen international

“Kamrat Mao Zedong påpekade att för närvarande är inte den form för revolutionär organisering som är känd som den Kommunistiska Internationalen anpassad till kampens behov. Att fortsätta med denna organisationsform skulle tvärtom hindra utvecklingen av den revolutionära kampen i varje land. Vad som nu behövs är stärkandet av det nationella kommunistiska partiet [min-tsu kung-chan tang] i varje land, och vi behöver inte längre detta internationella ledande centrum .” [3]

En ny kommunistisk international är fortfarande inte anpassad till kampens behov. Det går alldeles utmärkt att fortfarande tillämpa KKP:s linje för relationerna till broderpartier. SKP träffade inte bara KKP/AAP utan även en rad andra partier från hela världen, som hade kontakt med båda dessa partier, på bilateral basis. Som tidigare sagts undertecknade SKP bara en gemensam resolution, ”Norden mellan supermakterna”, och detta med de övriga nordiska marxist-leninistiska partierna och organisationerna. Dessa partier kände varandra väl och var väl insatta i ländernas politiska förhållanden.

Om vi undertecknar en resolution tillsammans med andra partier på gemensamma möten, så kommer vi naturligtvis att associeras med dessa partier. Problemet idag är många av de partier, som är aktuella för konferenser, är att de förordar att folkkriget är universellt, en helt anti-maoistiskuppfattning och en omöjlig linje i ett avancerat kapitalistiskt och imperialistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap .

Det viktigaste är att Kommunistiska Föreningen utvecklar sin egen verksamhet i Sverige och blir en slagkraftig organisation istället för att åka runt på internationella konferenser och anta gemensamma uttalanden. Vi kan fortsätta träffa revolutionära partier, oavsett blocktillhörighet, på bilateral basis utan att binda upp oss. Det första steget att binda upp sig är att anta gemensamma resolutioner.

Det sjunde mötet för MLM-partierna och organisationerna i Europa antog t.ex. en resolution, som avlutades med orden:

”We do this as a powerful symbol of a worldwide united proletariat which is screaming for its New International Organisation which will emerge from the conduction of the Unified International Maoist Conference.”

Här är det glasklart vad syftet är med dessa möten.

 

Kommunistiska Föreningen behöver heller inte tillämpa linjen att ha bara ett broderparti i varje land, en linje, som KKP, AAP och SKP tillämpade på 1960 – och 70-talet. Många revolutionära partier, särskilt i det imperialistiska blocket, är idag oprövade, d.v.s. vi vet inte vad de går för i praktiken. Därför är det ingen brådska med att formalisera ett internationellt samarbete med närstående partier, särskilt som det inte finns något socialistiskt land, som kan fungera som föredöme och som det gäller att försvara. Så länge ett kommunistiskt parti inte har gjort revolution eller har ett dokumenterat massinflytande är det i princip oprövat.

Trotskisterna är specialister på att bilda internationaler. Det finns inte bara en Fjärde International utan en femte, sjätte och sjunde och kanske fler. Trotskister träffar gärna likasinnade, t.o.m. tillfälligt likasinnade (innan de splittras), men deras resolutioner har aldrig gjort någon nytta i den praktiska klasskampen.

Rickard B. Turesson

26/11 2021

[1]  Se ”The Comintern has long ceased to meddle in our internal affairs” Selected Works of Mao Tse-tung

[2]  Anfört arbete

[3] A.a.

11 KOMMENTARER

  1. Svar till Tsun tsu
    Tsun tsu påstår att ”det är bara ynkryggar som helt avvisar att en kreativ tillämpning av folkkrig skulle kunna vara aktuellt i imperialistiska länder”. Men om man babblar om att folkkrig är tillämpbart i imperialistiska länder är man tydligen inte en ynkrygg! Ingen organisation i något imperialistiskt land, som på senare tid har förfäktat teorin om att folkkriget är universellt, har hittills startat något folkkrig så länge huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap. Det är föga troligt att det någonsin sker.
    Ingen klassiker, d.v.s. Marx, Engels, Lenin, Stalin eller Mao Zedong, har förespråkat folkkriget som universell strategi. De var alltså samtliga ynkryggar, enligt Tsun tsu.
    För det första måste man precisera vad som menas med folkkrig; annars blir det bara en tom formel. Enligt Mao Zedong innebär folkkrig att städerna inringas från landsbygden. I ett samtal 1956 med representanter för några latinamerikanska kommunistiska partier underströk Mao Zedong:
    ”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s. att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna (min fetstil) – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna. Ett annat lands erfarenheter kan enbart tjäna som referensmaterial och får inte betraktas som en dogm. Marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och de konkreta förhållandena i era egna länder – de två måste förenas.” (1)
    Den andra vägen, Oktoberrevolutionens väg, innebär att först genomföra en väpnad stadsrevolution och sedan sprida revolutionen till landsbygden, vilket skedde i Ryssland. Det hör till saken att franska revolutionen 1789, Pariskommunen 1871 och den ungerska rådsrevolutionen 1919 också var väpnade stadsrevolutioner.
    För det andra är valet av strategi, väpnad stadsrevolution eller folkkrig, beroende av huvudmotsättningen. Mao Zedong skriver:
    ”När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land (d.v.s. halvkolonialt land – min anm.) kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen (min fetstil), medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (2)
    Det är avslöjande att de som inspireras av Gonzalos tänkande aldrig har förstått att all revolutionsstrategi är avhängig bestämningen av huvudmotsättningen; de inbillar sig i stället att det finns en universalstrategi som är giltig oberoende av tid och rum. Detta har ingenting med maoism att göra. Folkkrig, som riktat sig mot en utländsk ockupant eller en öppen marionettregim, har lett till seger i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam, Laos och Kampuchea, medan till exempel folkkrigen i Grekland och Malaysia misslyckades.
    Det är betydligt svårare att segra i ett agrarrevolutionärt krig, då ingen utländsk ockupant direkt befinner sig i landet. Man måste komma ihåg att KKP och Röda Armén led nederlag i Jiangxisovjeten 1931 – 1934 och tvingades anträda den långa marschen för att ta sig till ett säkrare basområde i Yan’an. Det att en rörelse initierar ett befrielsekrig eller folkkrig är ingen garanti för framgång. Det visar befrielse- och folkkrigen i exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) och nu senast Nepal. Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti har bedrivit folkkrig sedan 1960; de har visserligen inte segrat, men de har heller inte besegrats. Det finns bara två fall i modern tid, då en befrielserörelse, som har inringat städerna från landsbygden, har lyckats. Det gäller dels den kubanska revolutionen, som skedde i det halvkoloniala Kuba land 1959. Revolutionen riktades mot den genomkorrumperade Batista-regimen och innebar att städerna inringades från landsbygden, men det stod ingen utländsk aggressor i landet. USA-imperialismen hade tagit sin hand från Barista-regimen och missbedömde Castros avsikter. Det spelar ingen roll för resonemangets skull att Kuba senare anslöt sig till det sovjetiska lägret; det var inte avgjort från början. Che Guevara (3) misslyckades senare med att exportera den kubanska ”modellen”. Den Sandinistiska nationella befrielsefrontens (FSLN) maktövertagande i Nicaragua 1979 var också ett resultat av att städerna inringades från landsbygden, varvid Somoza-regimen som var lika korrumperad som Batista-regimen störtades. FSLN innehade regeringsmakten till 1990, men var i praktiken betydligt mindre marxistisk än kubanerna. Idag är FSLN en reformistisk rörelse.

    För det tredje skriver skribenten att ”ett snabbt väpnad uppror är omöjligt eftersom borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om. Dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen. Bara det i sig gör att det inte kan gå snabbt och man måste vid en viss tidpunkt bygga upp militära styrkor gradvis.”

    Varför måste ett väpnat uppror gå snabbt – vad har du fått det ifrån? Bolsjevikpartiet ackumulerade styrka från februari till oktober 1917 och byggde under denna tid upp väpnade röda garden, som till slut omfattade 200 000 man. Denna styrka var inte nog utan revolutionens seger förutsatte också att bolsjevikpartiet hade stöd av proletariatets majoritet och nästan hälften av armén. Lenin skriver:

    ”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum. Men dessa förutsättningar skulle endast ha kunnat ge en högst kortvarig och osäker seger, om bolsjevikerna inte hade kunnat på sin sida dra över de icke-proletära arbetande massornas flertal, vinna till sig dem från socialistrevolutionärerna och andra småborgerliga partier.” (4)

    ”Borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om”. Borgarklassen har av någon underlig anledning lärt sig att slå ner väpnade stadsrevolutioner, men inte folkkrig, enligt skribenten. Faktum är borgarklassen har slagit ner såväl ett antal väpnade stadsrevolutioner (5) som ett antal folkkrig. Tydligen kan också skribenten se in i framtiden, eftersom han menar att väpnade stadsrevolutioner ”inte gått att göra om”. Vad är det säger att de inte går att göra om i framtiden? Hur kan du veta det?

    Skribenten skriver också att ”dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen”. Skribenten tycks veta inte bara hur alla dagens arméer ser ut utan också hur framtidens arméer kommer att se ut. Ett lands väpnade styrkor kan byggas upp på olika sätt: värnplikt, utskrivning och yrkesarmé. Bilden på global nivå av de väpnade styrkornas uppbyggnad är idag splittrad (6). Sverige har idag återinfört värnplikten, men mindre än 20 % av en årskull inkallas. Grannlandet Finland avskaffade aldrig värnplikten. Tendensen i västvärlden att ersätta värnplikten med s.k. insatsförsvar, som inte alls lämpar sig för uthålligt försvar av det egna territoriet, uppstod efter Sovjetunionens kollaps och det går inte att utesluta att det kan ske en återgång till en värnpliktsbaserad krigsmakt i många länder. Ett s.k. insatsförsvar, som bygger på en yrkesarmé, är inte särskilt lämpat att bedriva ett uthålligt försvar av det egna territoriet. Det beror på vilka hotbilder som de borgerliga militärledningarna utgår ifrån i framtiden. För övrigt har militären i Sverige inte ett fullständigt vapenmonopol; det finns gott om jaktvapen, lätta vapen och illegala vapen.
    För det fjärde: I min artikel skrev jag också att “Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.” Tsun tsu invänder: ”Jovisst men du glömde läsa not 7 på sidan 300 i militärpolitiska skrifter.” I fotnoten heter det:
    ”Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och pa många platser stabila basområden pa slätterna. Detta berodde pa att de var mycket stora och hade stor befolkning, pa kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist pa trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna möjlighet i senare direktiv.”
    Står fotnoten på något sätt i motsättning till Mao Zedongs uppfattning om svårigheterna att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet? Självklart inte. Mao Zedong sade aldrig att folkkrig var omöjligt utan svårt att bedriva på det belgiska slättlandet. I ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan” skriver Mao Zedong:
    ”Fördelen med att upprätta basområden i bergsområden är uppenbar, och de som skapats eller kommer att skapas i bergen Changpai, Wutai, Taihang, Taishan, Yenshan och Maoshan (7) hör allsammans till denna typ. De är alla platser på vilka det antijapanska guerillakriget kan hållas igång under längre tid och utgör viktiga fästen för försvarskriget. Vi måste utveckla guerillakrig och upprätta basområden bakom fiendens linjer. Slätterna är naturligtvis mindre lämpliga än bergen, men det är inte alls omöjligt att utveckla guerillakrig där eller upprätta ett slags basområden där.” (8)
    Kinas Kommunistiska Parti och Röda armén inledde alltså inte guerillakriget på slätterna utan i bergsområdena. Det framgår t.o.m. av Tsun tsus eget citat att KKP och Röda armén började upprätta basområden på slätterna först efter att Röda armén uppnått en viss styrka. Fotnoten har ju tillkommit i efterhand och har lagts till för att undanröja eventuella missförstånd om möjligheten att överhuvudtaget upprätta baser på slättlandet.
    Varför ifrågasätter Tsun tsu att terrängförhållandena överhuvudtaget har betydelse för ett folkkrig? Om man ser på folkkrig som en trollformel, som kan tillämpas varsomhelst och närsomhelst, så är naturligtvis andra aspekter ovidkommande. Det avgörande är självklart att kommunisterna gör en korrekt bestämning av huvudmotsättningen och tillämpar en framgångsrik enhetsfrontpolitik i händelse av utländsk aggression, som stödjer sig på de progressiva och vinner över eller åtminstone neutraliserar mellankrafterna för att isolera en ockupant och/eller klassfienden. Kort sagt: Den ideologiska och politiska linjen är bestämmande i allt. Men faktum är att terrängförhållanden också har betydelse; det är betydligt lättare att bedriva – och definitivt inleda – guerillakrig i bergsområden (se senast Afghanistan), i djungler (se Indokina), i stora skogsområden (se Vitryssland under andra världskriget) än på slätter. I slutskedet av andra världskriget lyckades kommunistiska partisanrörelser i Västeuropa upprätta basområden i Centralmassivet i Frankrike och i Alperna i norra Italien. Som tidigare påpekats utgjorde terrängförhållandena i Jugoslavien och Albanien utmärkta förutsättningar för befrielsekrig under andra världskriget. Det är inte alls säkert att en lyckad revolution i Egypten i framtiden kommer att föregås av ett folkkrig. I Egypten är befolkningen koncentrerad till två stora städer, Kairo och Alexandria, och längs Nilen. Det enda stället där det går att upprätta basområden är Sinaihalvön; den Libyska öknen är helt otjänlig för det syftet. Händelserna på Tahirtorget 2011kan ge en försmak om hur en kommande revolution, en massresning, i Egypten kan gå till, förutsatt givetvis att det finns ett revolutionärt parti och arbetande massor, som kan sätta makt bakom orden.
    Slutligen: Föreställningen att det skulle existera en strategi, läs folkkriget, sådan att den är tillämpbar i alla samhällssystem, oberoende av tid och plats, har absolut ingenting med maoism att göra. Flera av de revolutionsförsök, d.v.s. försök att genomföra väpnade stadsrevolutioner, som genomfördes på 1920-talet, var dömda att misslyckas från första början, särskilt de i Kanton och Shanghai 1927. De byggde på en överskattning av den subjektiva faktorn, den egna styrkan, och en underskattning fiendens styrka, en missbedömning av den allmänna situationen och ett mekaniskt överförande av oktoberrevolutionens erfarenheter. Folkkrig som universalstrategi är en barnslig önskan om en quick fix och att ha svar på allt. Den teorin kan bara gå hem hos dem som saknar grundläggande kunskaper i marxismens klassiker, revolutionshistoria och militärstrategi. I värsta fall riskerar de också att bli nyttiga idioter för ultravänsterströmningar i stil med RAF (Baader-Meinhof-ligan) , Röda brigaderna och Action Directe på 1970- och 1980-talen, som objektivt sett var kontrarevolutionära och behandlades som paria av den dåvarande maoistiska rörelsen med Kinas Kommunistiska Parti i spetsen.
    Rickard B. Turesson
    25/12 2021

    (1) Valda verk band 5, sid. 310
    (2) ”Om motsättningar” i Mao om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 70
    (3) Foreign Languages Press i Kina gav 1964 exempelvis ut Che Guevaras skrift Guerilla warfare: A method – https://www.marxists.org/history/erol/china/che.pdf
    (4) Valen till Konstituerande församlingen och proletariatets diktatur – SSIU 17 s22-37: (marxistarkiv.se)
    (5) Hamburg 1923, Reval (Tallinn) 1924 och Shanghai/Kanton 1927. Se Väpnat uppror, Oktoberförlaget 2017.
    (6) https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rnplikt#Sverige
    (7) Under tiden 1931 – 1938 byggde Röda armén upp basområden i alla dessa bergsområden. Se fotnoterna 1 – 6 i ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan”, i Mao Tse-tung Militärpolitiska skrifter, Cavefors förlag 1965, sid. 300
    (8) Se Mao Tse-tung Militärpolitiska skrifter, Cavefors förlag 1965, sid. 270 – 271

    • Tryck gärna på “Reply” så dina kommentarer hamnar rätt.

      Om tillskriver motståndaren uppfattningar så blir det lättare att debattera men man krigar ju bara mot sig själv.

      De som jag skrev om var de som helt avvisar frågan om folkkrig med stödbaser kan tillämpas i imperialistiska länder. Den inställningen har man bara om man avvisar tanken på en revolution överhuvudtaget. Att därutöver börja yla om RAF avslöjar att det som det egentligen handlar om är en personlig skräck inför en verklig revolution. Folkkrig förutsätter masstöd, det måste vara ett “massornas krig” där det byggs upp ny politisk makt. Vad har det med RAF att göra? Hade de en sådan strategi? Vad är det som liknar folkkrigsteorin i den ena eller andra tappningen förutom våldet?

      Den som inte i lugn och ro vill diskutera tillämpligheten av den ena eller andra militära teorin utan att direkt börja med ilskna utfall har redan där gjort sig till ett redskap för reformismen i den debatten.

      • Ditt svar är helt renons på saklig och intelligent argumentation. Vilka uppfattningar ”tillskriver” jag dig som du inte har? Vem har ”helt avvisat frågan om folkkrig med stödbaser i imperialistiska länder”? Jag diskuterar ju frågan. Faktum var att såväl SKP (se andra kongressen 1976) och SKP(m-l)/SKA på 1970- och 1980-talet var inställda på att starta folkkrig, om huvudmotsättningen i Sverige ändrades till att gå mellan en anfallande supermakt, läs det socialimperialistiska Sovjetunionen och det svenska folket.

        Jag har några frågor till dig:
        1. Betraktar du dig som maoist eller inte?
        2. När har Mao Zedong förespråkat att folkkriget är universellt, att det är tillämpbart i alla länder oavsett tid och plats?
        3. Bestämmer den aktuella huvudmotsättningen den revolutionära strategin eller inte? Vad anser Mao?
        4. I vilka imperialistiska och kapitalistiska länder, där huvudmotsättningen har gått mellan proletariat och borgerskap, har kommunistiska partier startat folkkrig? Om inte, varför?
        5. Vad är det som egentligen skiljer folkkrig från en väpnad stadsrevolution i imperialistiska länder? På vad sätt är den förstnämnda vägen rent militärt fördelaktigare än den senare?
        Det är alldeles uppenbart att du ser folkkrig som en universalmedicin, en dogm, eftersom du skriver ”folkkrig förutsätter masstöd, det måste vara ett ’massornas krig’ där det byggs upp ny politisk makt.” Menar du att oktoberrevolutionen inte förutsatte masstöd? Bara man tillämpar folkkrig, så kommer masstödet av sig självt? I så fall har man reducerat folkkriget till en allena saliggörande metod, vilket inte har ett dugg med marxism att göra.

        Det är helt berättigat att ta upp frågan om RAF. För det första på grund att ingen av marxismens klassiker, Marx/Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong någonsin har förespråkat folkkriget som universell strategi. Det betyder också att du tillhör en annan tanketradition och vilken kan det egentligen vara? Det går att känna igen lössen på gången. Du skriker ju högt om att ”avvisa tanken på en revolution överhuvudtaget”, ”yla om RAF” och om ”en personlig skräck inför en verklig revolution”. Vem tror du att du imponerar på?
        Börja med att svara på mina frågor.

  2. Svar till Anonym
    Teorin om att folkkriget skulle vara universell har ingenting med maoismen att göra. Den enkla anledningen är nämligen att Mao Zedong aldrig har lanserat den teorin. Detta framgår klart i ”Om motsättningar” och i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska allmänna linje”. I ett samtal med latinamerikanska kommunister 1956 säger Mao Zedong till och med:

    ”Den kinesiska revolutionens erfarenhet – d.v.s. att bygga basområden på landsbygden, omringa städerna från landsbygden och slutligen bemäktiga sig städerna – är kanske inte helt användbara i många av era länder, men den kan tjäna som referensmaterial för er. Jag råder er att inte mekaniskt omplantera de kinesiska erfarenheterna.”

    Faktum var också att Kinas Kommunistiska Parti (KKP) inte heller tillämpade folkkriget hela vägen, eftersom inbördeskriget mot Guomindang 1945 – 1949 i huvudsak var ett reguljärt krig.

    Kommunistiska Förbundet (Marxist-leninisterna)/Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) hade täta kontakter med Kinas Kommunistiska Parti 1964 – 1976, alltså medan Mao Zedong fortfarande levde. Detta innebar att företrädare för SKP regelbundet förde diskussioner med företrädare för KKP på partistyrelsenivå. Vid inget tillfälle lanserade företrädare för KKP teorin om att folkkriget var universellt.

    I.

    Teorin om att folkkriget är universellt lanserades av Perus Kommunistiska Parti under Gonzalos ledning och har sedan dess fått vissa efterföljare. Men hur mycket är denna teori egentligen värd? Riktigheten av den väpnade stadsrevolutionens väg, d.v.s. oktoberrevolutionen, bekräftades i praktiken, liksom folkkriget i Kina, även om det reguljära kriget dominerade de sista fyra åren innan slutsegern över Guomindang. Men Perus Kommunistiska Parti (PKP) lyckades aldrig leda folkkriget till seger i Peru; deras linje bekräftades aldrig i praktiken. Tvärtom tillfångatogs dess ordförande och större delen av centralkommittén och partiet kollapsade. Hur kan man ens jämföra bolsjevikpartiet under Lenins ledning och KKP under Mao Zedongs ledning med PKP under Gonzalos ledning?

    Föreställningen att folkkriget skulle vara en överlägsen militärstrategi framför väpnad stadsrevolution t.o.m. i kapitalistiska länder och imperialistiska länder bygger på simpel huvudräkning. Man har noterat att det finns fler exempel på att folkkrig har lyckats än att väpnade stadsrevolutioner lyckats. Men man glömmer att den franska revolutionen lyckades 1789, att Pariskommunen 1871 också var en väpnad stadsrevolution och att den ungerska revolutionen 1919 ledde till att proletariatet innehade statsmakten i fyra månader. Men framför allt glömmer man att den militära strategin avgörs av den aktuella huvudmotsättningen. Det är också avslöjande att anhängarna till PKP, senderisterna, likt revisionisterna och trotskisterna, aldrig tillämpar Mao Zedongs teori om huvudmotsättningen.
    Folkkriget har lyckats i de länder, som har varit utsatta för imperialistisk aggression, varvid huvudmotsättningen har gått mellan aggressorn/ockupationsmakten och folket i respektive land. Det gäller Kina, Jugoslavien och Albanien under andra världskriget; det gäller Vietnam, Laos och Kampuchea efter andra världskriget. Nordkorea och folkdemokratierna i Östeuropa är specialfall. Om ett land utsätts för imperialistisk aggression, förändras huvudmotsättningen, eftersom aggressionen inte bara drabbar proletariatet utan också bönderna och andra delar av småborgerskapet, det nationella borgerskapet och t.o.m. vissa delar av storborgerskapet och godsägarklassen. I samtliga dessa länder utgjorde bönderna en mycket stor del av befolkningen; i Kina 80 procent enligt Lin Biao, minst 75 procent i Jugoslavien och Albanien och förmodligen minst lika mycket i Vietnam, Laos och Kampuchea. Dessutom spelade geopolitiska och topografiska förhållanden liksom historiska kamptraditioner in. De enda gånger som folkkrig, d.v.s. i bemärkelsen att städerna inringas från landsbygden, har lyckats i neokoloniala länder utan att en ockupationsmakt befunnit sig i landet är Cuba 1953 – 1959 och Nicaragua (1961 – 1979). Det saknar betydelse för resonemanget att Cuba senare allierade sig med Sovjetunionen och att sandinisterna senare störtades och att organisationen numera är ett högersocialdemokratiskt parti, visserligen vid regeringsmakten.

    Det är glädjande att Filippinernas Kommunistiska Parti offentligt har angripit teorin om att folkkriget är universellt. I ett viktigt dokument 2017 från Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), som behandlar lärdomarna från oktoberrevolutionen, påstås aldrig att folkkriget skulle vara universellt, trots att IKP(maoisterna) självt bedriver ett folkkrig:

    ”Alla revolutioner som har ägt rum och pågår efter den stora ryska revolutionen har blivit en del av den socialistiska världsrevolutionen under proletariatets ledning. Det finns två strömningar i den proletära världsrevolutionen. Den första är socialistisk revolution. Den andra är nydemokratisk revolution. Den socialistiska revolutionens huvudsyfte är att upprätta ett socialistiskt samhälle under proletariatets diktatur. Den nydemokratiska revolutionens huvudsyfte är att upprätta ett nydemokratiskt samhälle under den demokratiska diktauren av nittio procent av folket under ledning av proletariatet, som senare utvecklar det nydemokratiska samhället och upprättar ett socialistiskt samhälle under proletariatets diktatur. Revolutionens grundläggande uppgift är att gripa statsmakten.”

    Dessa två partier är de två starkaste maoistiska partierna i världen. Båda bildades dessutom ursprungligen under 1960-talet, då Mao Zedong levde. Även om det nuvarande IKP (maoisterna) tidigare har genomgått en rad splittringar och sammanslagningar, finns det en kontinuitet bakåt till naxalbariupproret i slutet av 1960-talet.

    Teorin om att folkkriget är universellt och att folkkriget inte är universellt är två helt oförenliga teorier, Den förra är en småborgerlig, dogmatisk och revolutionistisk teori, som kommer att få katastrofala tendenser, om den omsätts i praktiken i imperialistiska länder, medan den andra teorin – Mao Zedongs teori – motsvarar den objektiva verkligheten. Den som betraktar sig själv som maoist måste förkasta den förra och välja den senare.

    II.

    Anonym påstår:
    ”Sverige är väldigt urbant. Det är i städerna som de första basområden kommer att finnas, och det är därför där Folkets Arme så småningom får börja sin kamp.”

    Detta är rena rama fantasierna.

    För det första har inget av de s.k. maoistiska partierna i det imperialistiska blocket, som förespråkar att folkkriget är universellt hittills startat något folkkrig. Planerna ligger i skrivbordslådorna, vilket inte är en tillfällighet. De kommer heller aldrig att initiera folkkrig så länge huvudmotsättningen i respektive land går mellan borgerskap och proletariat.

    För det andra förutsätter folkkrig att det är möjligt att skapa säkra basområden, som fienden har svårt för att angripa. Då är det dessutom en fördel om terrängen är gynnsam för guerillakrigföring som bergsområden, djungler eller stora skogsområden. Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.

    Slutligen är stadsdelar eller förorter till storstäder något av de minst säkra basområden som finns. De är inte självförsörjande med livsmedel; det är enkelt att isolera dem, stänga av transporter, el- och vattenförsörjning. Det är också typiskt att storstäder och själva huvudstaden har varit de sista som segerrika befrielsestyrkor i Kina, Vietnam, Laos, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien etcetera har erövrat. De har alltid först inringat städerna från landsbygden. Den rörelse som försöker starta ett folkkrig inne i en stad kommer att begå politisk harakiri.

    Den mest kända stadsguerillagruppen är annars Tupamaros (egentligen Moviemento de Liberacíon Nacional, MLN) i Uruguay, som bedrev väpnad kamp 1963 – 1985. I praktiken hade dock militärdiktaturen vingklippt Tupamaros redan 1973, eftersom militären hade dödat cirka 300 Tupamaros-medlemmar och fängslat 3 000 andra medlemmar fram till dess. Stadsguerillakamp hade dock en viss relevans i Uruguay, eftersom en tredjedel av befolkningen bodde i huvudstaden, Montevideo. Men Tupamaros misslyckande visar ändå hur svår stadsguerillakamp är.

    Rickard B. Turesson
    14/12 2021

    • Det är bara ynkryggar som helt avvisar att en kreativ tillämpning av folkkrig skulle kunna vara aktuellt i imperialistiska länder. Var är ärlig och säg vad handlar om istället, ett totalt avvisande av en väpnad revolution överhuvudtaget. Ett snabbt väpnad uppror är omöjligt eftersom borgarklassen har lärt sig av sina misstag och det har bevisligen inte gått att göra om. Dagens professionella arméer kommer inte att byta sida som under den ryska revolutionen. Bara det i sig gör att det inte kan gå snabbt och man måste vid en viss tidpunkt bygga upp militära styrkor gradvis. Att diskutera folkkrig betyder inte att man är för omedelbar väpnad kamp som vissa nervösa personer tycks tro. Alla kommunister inser att det måste till en revolutionär situation osv.

      “Mao Zedong påpekade till exempel att det skulle ha varit svårt att bedriva folkkrig på det belgiska slättlandet.”

      Jovisst men du glömde läsa not 7 på sidan 300 i militärpolitiska skrifter.

      “Erfarenheter, som vanns under försvarskriget, visade att det var möjligt att upprätta långfristiga och pa många platser stabila basområden pa slätterna. Detta berodde pa att de var mycket stora och hade stor befolkning, pa kommunistiska partiets riktiga politik, den omfattande mobiliseringen av folket samt fiendens brist pa trupper. Kamrat Mao Tse-tung fastslog mera bestämt denna mojlighet i senare direktiv.”

    • Har inte kollat tråden sen min senaste kommentar, men det är bra att du har svarat. Först vill jag påpeka att när du använder ordet folkkrig med bemärkelsen av omringning av städerna så måste jag fortfarande säga att det absolut inte är det jag menar, utan jag menar PKPs bemärkelse, som inte ser detta som en universiell del av det, utan en tillämpning i länder med stort bondeskap. Du säger att faktumet att PKP inte vunnit betyder att deras linje kring folkkriget motbevisas, eller iallafall inte tar sig närmare till att bevisas. Du gör sedan argumentet att folkkrig inte kan startas i städerna för att de inte tillåter en att upprätta basområden på samma sätt som på landsbyggden. Du bedömmer det som orealistiskt rent militärt. Som vi både vet så var städerna mycket mer integrala till PKPs organisering mycket tidigare än det var i Kina, men du anser att de inte bevisar något med det eftersom de inte har vunnit. Men då måste jag påpeka att deras stora nederlag inte alls handlade om att de blev militärt överväldigade, det som din kritik bygger på. Även i städerna lyckades de faktiskt hålla basområden. Det var inte fiendens militärstyrka, utan att de lyckades skapa kaos genom att upplösa centralkommittén. PKP visade möjligheterna för folkkrig i städerna. Deras nederlag visar inte för mig att det är omöjligt att bedriva folkkrig i urbana förhållanden. Det var inte det som ledde till nederlaget.

      Jag håller dock såklart med om att städer har de nackdelar du påpekade när det gäller att upprätta säkra basområden. Dock så finns det även möjligheter. Som du påpekar kan man i städer enkelt stänga av transporter och el och vattenförsörjning. Men det kan inte fienden använda sig av hursomhelst. De kan inte skapa totalt kaos i sina egna städer, där massorna är så koncentrerade. De kan inte förstöra den infrastruktur som de själva behöver, och om de gör det så sätter de kol på elden. De kan aldrig helt enkelt använda all sin militära styrka, och de kan inte skapa förödelse. Där håller jag inte med om att du säger att man enkelt kan isoleras i städerna, eftersom det här visar svårigheterna för fienden att attackera folkets armé utan enorm sidoskada. Men som du sa så finns inte samma möjlighet för säkra basområden. Då måste man vara mycket rörlig, och styrkor kan inte förvänta sig kunna hålla basområden förens långt senare skeden. Det håller jag med om.

      En annan sak, det du säger om simpel huvudräkning, det handlar inte bara för mig om att folkkrig lyckas oftare, men även att de händer överhuvudtaget. Folkkrig kan man starta ifall de subjektiva förhållandena är tillräckliga, och om de inte är det kan man börja bygga dem, detta visar sig i att folkkrig drivs i flera länder idag. Var är alla de väpnade statsrevolutionerna? Även ryska revolutionen var ett långvarigt krig, må jag även påpeka.

      • Svar till Anonym
        Jag använder Maos Zedongs definition av folkkrig. Någon bättre definition av folkkrig existerar inte.

        Det går inte att hitta en enda text av Lenin eller Stalin, som stod i ledningen för oktoberrevolutionen, där de framställer oktoberrevolutionen som något annat än en väpnad stadsrevolution, som först segrade i städerna februari 1918, och senare slutgiltigt genom inbördeskriget som omfattade hela Ryssland. Men förutsättningen för att sovjetmakten skulle segra i hela Ryssland var naturligtvis att revolutionen först hade segrat i städerna, precis som franska revolutionen 1789 först segrade i Paris. Jag rekommenderar att Anonym läser Lenins ”Valen till den konstituerande församlingen och proletariatets diktatur” och SUKP(b):s historia, särskilt sammanfattningen i form av fem punkter.

        I ”Om leninismens grunder” beskriver Stalin den reträttaktik som bolsjevikpartiet tvingades att övergå till 1907 – 1912 . Såväl kampformer som organisationsformer ändrades; i stället för bojkott mot duman – deltagande i duman, i stället för öppna revolutionära aktioner utanför duman – aktioner i duman och arbete inom densamma etcetera. Inte ett ord alltså om att bolsjevikpartiet försöka initiera något slags folkkrig och omringa städerna från landsbygden. Bolsjevikpartiet fokuserade sin politiska verksamhet på de ryska städernas proletariat. Det ryska proletariatet utgjorde en mindre andel av befolkningen än i Västeuropa, men å andra sidan var proletariatet betydligt mer koncentrerat i Ryssland än i Västeuropa.

        Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong var helt på det klara med att det bara finns två vägar till den socialistiska revolutionen, den väpnade stadsrevolutionens och folkkrigets. Mao Zedong skriver:
        ”Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”

        Mao ändrade sig aldrig i fråga om denna analys.

        Orsaken till att vissa försöker förfalska revolutionshistorien, är att de låter sitt tänkande styras av en dogm, nämligen dogmen om folkkrigets universalitet. De vågar nämligen inte öppet angripa Lenin, Stalins och Mao Zedongs analyser av oktoberrevolutionen.

        Du skriver också om Perus Kommunistiska Parti under Gonzalo: ”Men då måste jag påpeka att deras stora nederlag inte alls handlade om att de blev militärt överväldigade, det som din kritik bygger på. Även i städerna lyckades de faktiskt hålla basområden. Det var inte fiendens militärstyrka, utan att de lyckades skapa kaos genom att upplösa centralkommittén.”

        Menar du att det inte var ett misstag att anordna ett möte mellan Gonzalo och ett antal CK-ledamöter i Lima, som gjorde att de kunde gripas? I det läget kontrollerade PKP högst 40 procent av Perus territorium. Det var väl ett utslag av en felaktig linje, d.v.s. att PKP överskattade sin egen styrka och underskattade fiendens? Detta ledde till att organisationen rasade ihop.

        Rickard B. Turesson

  3. Var vänlig förklara för mig vad ett “folkkrig” i Sverige konkret skulle innebära. Betrakta mig som dum och gå rakt på sak. Jag har i stort sett förgäves sökt efter förklaringar till vad anhängarna till folkkrig i imperialistiska länder egentligen menar. Jag finner mest långa citat utan egentligt innehåll och med cirkelargument. Vad jag har hittat är en del referenser till RAF och liknande grupperingar på 70 talet.

    • Gärna. Folkrig skulle i Sverige, som i de andra länder där det förts t.ex Kina och Peru, vara ett gerillakrig som använder de Tre Vapnen: Partiet, Folkets Arme, och Enhetsfronten (koncentriskt konstruerade). Det skulle även tillämpa Masslinjen i sitt ledarskap. Denna grund är densamma, så om du inte känner att du förstår dig på dessa saker kan du studera de tidigare folkkrigen.

      Men, Sverige har ju sina egna materiella förhållanden, vilket kommer leda till en unik tillämpning av dessa saker. Sverige är väldigt urbant. Det är i städerna som de första basområden kommer att finnas, och det är därför där Folkets Arme så småningom får börja sin kamp. Jag kan tänka mig att kampen speciellt i början kommer att ha en väldigt flytande karaktär till en högre grad än de folkkrig som startades i landsbyggden. Även om kommunisterna organiserar det vardagliga livet i ett basområde så bör det förmodligen inte “hållas” i det strategiskt defensiva stadiet.

      Sverige har även en specifik uppsättning av klasser. Huvudmotsättningen är såklart som inlägget påpekade mellan proletariat och borgerskap. Men det finns en rad andra klasser och strata som måste undersökas. Olika typer av småborgerliga strata, lumpenproletariatet osv. Alla dessa måste undersökas för att vi ska kunna “enas med våra riktiga vänner mot våra riktiga fiender”. Enhetsfronten kommer alltså att utgöras av en annan grupp klasser och strata än i andra länder.

      Hoppas detta ger en bild för vad det kan betyda att tillämpa folkkrig i Sverige!

      • Ditt svar reser en hel rad frågor som jag hoppar över just nu, därför att jag vill försöka förstå hur du tänker.
        Så, du vill ersätta den gamla kommunistiska militärdoktrinen om väpnat uppror med doktrinen om folkkrig, som ju Mao inte såg som tillämplig i de imperialistiska länderna. Då utgår jag från att du baserar dig på en noggrann analys av de väpnade uppror som hittills har skett (i enlighet med den maoistiska kunskapsteorin). De flesta tyvärr misslyckade, som alla vet. Man kan inte på grund av detta automatiskt förkasta det väpnade upproret som sådant. En ytlig genomgång sätter en rad frågetecken kring hur doktrinen har tillämpats, till exempel.
        Var finns denna analys av de väpnade upproren?
        Vidare är jag nyfiken på vad du ser som nödvändiga och tillräckliga villkor i klasskampen för att inleda det föreslagna gerillakriget?

  4. Varför skulle folkkrig vara “en omöjlig linje i ett avancerat kapitalistiskt och imperialistiskt land, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap.” Den där bisatsen visar inte alls på att folkkrig ska vara omöjligt, och låter mer som något sorts missförstående kring folkkrig. Folkkriget kräver inte utbrett bondeskap i landet och kräver inte omringning av städerna från landsbyggden som applikationen i Kina, inte enligt PKPs linje eller övriga i internationella kommunistiska rörelsen som förespråkar folkkrigets universalitet. Så vad har det för egentlig relevans? Det betyder enbart att folkkriget måste föras på ett kreativt sätt i Sverige. Vad förespråkar du istället? Jag tycker inte heller det skulle vara ett “problem” om organisationen “associerades” med och ideologiskt kämpade med den växande och handlingskraftiga linjen för folkkrigets universalitet, det skulle tvärtom reflektera bra. Undvik inte denna tvålinjeskamp.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här