Debatt: Kontinuitet

Detta är en debattartikel och för innehållet står enbart författaren själv.

I flera inlägg på Föreningens hemsida och i MF lyfts gruppen KFML fram som våra föregångare och sin tids riktiga organisation. Det är svårt att förstå varför vi ska lägga så stor vikt vid den gamla svenska ml-rörelsen. KFML och resten av ml-grupperna lyckades göra inslag i klasskampen men de lyckades aldrig komma i närheten till att organisera arbetarklassen till verkliga konfrontationer med kapitalismen. 70-tals grupperna behöll ett avstånd ifrån klassen, degenererade i organisationscentrism och upplöstes i eller utvecklades med en fullständig revisionism.

Jag tror att upphöjandet av KFML bygger på en felaktig hisorieuppfattning. Det är en historieuppfattning som vill hitta en obruten linje från 1917, om inte till och med tidigare. Kamrater vill alltså kunna hävda kontinuitet. Riktig klasskamp (den som gjort inslag i historien), har byggt på klassens bästa erfarenheter, men den har aldrig berott av några externa organisationers traditioner. Att skapa sig en förståelse av kommunisterna i sveriges historia är helt rätt men att bygga den på organisationer framför klass är idealistiskt.

För vem behöver kontinuitet med KFML hävdas och varför? Vad gör det med kommunisterna om en kontinuitet inte hålles? Arbetarklassen är betingelsen för kommunisternas existens och inte tvärtom. Vad betyder då en obruten linjen av kommunistiska organisationer? Den revolutionära arbetarklassen har levt igenom alla dessa år av olika förtruppsbyggare utan att överhuvudtaget påverkas av projekten.

I Sverige fanns det som sagt flera ML-organisationer på 70-talet. Vi hade KFML som lyckades bygga en stark vietnamrörelse medans KFML(r) drev en fullkomligt sekteristisk linje i frågan och krävde solidaritet på en uttalat kommunistisk grund. Vi hade KFML(r) som såg styrkan i arbetarklassens brytning med den officiella arbetarrörelsen samtidigt som KFML envist ville bygga en tendens i facken som de mest avancerade arbetarna bröt med. Samtidigt fanns en MLK, de producerade ett par bra broschyrer såsom minnesskriften för Set Persson. Fler kan nämnas och alla producerade de något positivt. Men ingen av dessa grupper kan vi hävda var den rätta. Gemensamt för dem alla var att de var långt ifrån förtrupp. Dogmatiska kamrater skulle säkert kalla detta påstående principlöst, säga att det är centerism. Tvärtom är det de som upptas av en så sjuklig idealism att de snabbt vill göra totalitet av allt. För att vara rättvis har ingen hävdat att någon av dessa grupper var förtruppen i sig men varför ska vi isåfall hämta erfarenheterna exklusivt från en organisation? Kontinuitet var inte central för Lenin eller Mao som både utvecklade nya arbetsmetoder och strukturer baserat på det konkreta behovet istället för någon abstrakt sanning.

KFML hade officiella förbindelser med KKP och detta har använts som ett argument till deras förmån. Om lojalitet till specifika organisationer/stater eller officialitet vore vägen till framgång vore världen mycket enkel. Historien har tvärtom visat att lojalitet till de arbetande massorna så som det revolutionära subjektet är vad som varit vägen till framgång. Bolsjevikerna var före den ryska revolutionen en mycket liten grupp i den ryska arbetarrörelsen och vågade alltid hålla en egen linje. Mao gjorde under sin tid som ledare före bildandet av folkrepubliken ett försiktigt men mycket bra arbete på att befria KKP från den stalinistiska stelbentheten och vulgariseringen av Marxismen som var oficiell i den internationella kommunistiska rörelsen under denna tid. Den officielle Wang Ming som alltid var lojal till Stalin och Komintern är inte mycket att komma ihåg idag, han klarade endast av att vara lojal till doktrinen och organisationen men han falerade i klasskampen.

De kommunister som vunnit våra största segrar har först varit lojala till klassen. Partiet, oavsett om det är i vårt land eller något annat, kan inte vara ett substitut för klassen, den är ett medel för att den ska kunna ta makten. Är inte just detta, att våra medel inte är självändamål, en av de viktigaste poängerna från kulturrevolutionen?

Sedan 1917 har klasskampen fortsatt precis som den gör. I imperialismens epok har arbetarkamper förts ledda av eller med deltagande från Socialdemokrater, Marxist-Leninister, Trotskister, Syndikalister, Autonoma Marxister, Marxist-Leninist-Maoister, kalle anka-partister, m.f.l. Andra har förts självständigt. Klasskamp har förts under olika fanor, i vitt skilda former, oberoende av vänsterns splittringar, oberoende av splittringarna i 70-talets ml-rörelse. Att hävda kontinuitet med specifika organisationer spelar helt enkelt ingen roll i klasskampen. Den klass som är vårt existensberättigande är nämligen ung och blir aldrig gammal. Den står i konflikt med ett system som konstant ändrar form och med detta klassens vanor och kampmetoder.

Vi arbetar inom den Maoistiska traditionen. Vi måste självklart studera vår egen historia. Men vi behöver studera vår historia dynamiskt. Marx, Lenin och Mao studerade historian för att förstå samhällets utveckling och hitta brytpunkterna. Vi behöver studera revolutioner genom tiderna, lyckade som misslyckade, ta från de positiva erfarenheterna och inte haka upp oss på kanon. Likaså behöver vi studera de svenska kommunisternas historia i klasskampens ljus istället för doktrinens. Lyckade revolutionärer har hämtat sin legitimitet ur aretarklassens kamp. Det är den röda tråden i Lenin och Maos väg till auktoritet. De undersökte klassens läge och gick till kamp med klassen.

Ta erfarenheterna där de verkligen visat sig tjäna proletariatets sak och leta inte efter en förtrupp någon annanstans än i klassen! Den enda meriten är att tjäna folket!

-Zorro Suyin

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här