Debatt: Det är skillnad på citat och citat, speciellt om folkkriget

Sven Laurin har skrivit ett inlägg ”Vad Mao ’har sagt’ vid ett enstaka tillfälle kan aldrig vara ett tungt argument i sig själv”, i vilket han varnar för att citera Mao Zedong vid ”enstaka tillfällen”. Han landar ändå i att rekommendera en skrift från Danelius bokförlag från 1960-talet, som består av idel citat från den lilla röda, närmare bestämt kapitlet V om ”Krig och fred”. 1

För det första har den kommunistiska rörelsens ledande företrädare alltid citerat sina föregångare. Lenin citerade Marx/Engels, Stalin citerade Lenin och Marx/Engels och Mao Zedong citerade Stalin, Lenin och Marx/Engels. Jag kan inte erinra mig att jag har stött på något irrelevant citat från dem, men jag kan naturligtvis ha missat något. Sven Laurin kan eventuellt tipsa mig i så fall. Varför har dessa ledande företrädare egentligen citerat sin föregångare? Därför att de tillhör samma revolutionära tradition och tänkande. Av samma skäl citerar jag Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong när det passar.

För det andra påpekar Sven Laurin att ”vi är inte religiösa som anser att ett uttalande från den ena eller andra personen är gudomliga och inte kan ifrågasättas.” Självfallet ska vi inte betrakta Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong som ”gudomliga”. Speciellt har Mao Zedong och maoister i hans fotspår som bekant riktat omfattande kritik mot Stalin. Men det är avslöjande att Sven Laurin inte diskuterar frågan konkret och i sak. Vilka av klassikerna och vilka av deras ståndpunkter tycker han att vi borde ifrågasätta?

För det tredje är det min uppfattning att det viktigaste skälet till att vissa, speciellt opportunister, överhuvudtaget inte citerar klassikerna helt enkelt är att de inte delar klassikernas principiella ståndpunkter och därför poserar som odogmatiska. I Sven Laurins fall i fråga om Mao Zedong skulle jag gärna vilja veta vilka av Mao Zedongs ståndpunkter som han anser är passé. Han skriver:

Maos tänkande utvecklades efter hand och han ändrade uppfattning i olika frågor. Likaså ändras vår verklighet hela tiden och den som tar lösrykta citat från viss tidpunkt som argument och sedan kräver en tillämpning i vår tid kommer nästan alltid hamna fel.”

Detta är bara allmänt tal. I vilka frågor ändrade Mao Zedong uppfattning? Självfallet gjorde han det, men påståendet är omöjligt att diskutera i sak, om inte det anges konkret i vilka frågor han ändrade sig. Ändrade han sig på frågan om att folkkriget inte är tillämpbart i imperialistiska länder, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Alla vet också att vår verklighet ändras hela tiden. Kan inte Sven Laurin ge ett enda exempel på ett ”lösryckt citat från en viss tidpunkt” av Mao Zedong, som sedan någon krävt ska tillämpas i vår tid? Jag misstänker att det bara är vissa citat av Mao Zedong, som Sven Laurin är emot, eftersom han helt enkelt inte delar Mao Zedongs uppfattning i dessa frågor. Hur ska man annars förklara att han avslutar sitt inlägg med att rekommendera en skrift som består av idel maocitat?!?

Slutligen ska jag ge Sven Laurin två nyckelcitat från Mao Zedong, som han kan ta konkret ställning till:

Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning, proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosin, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen. Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats (min fetstil överallt).”2

Detta betyder att huvudmotsättningen i ett visst land bestämmer strategin. Olika slags huvudmotsättningar löses med hjälp av olika strategier, eller metoder:

Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod.”3

Delar Sven Laurin Mao Zedongs principiella ståndpunkt i denna fråga eller menar han att citatet är irrelevant och lösryckt? Om så är fallet, varför?

II.

Det Sven Laurin skriver om folkkriget är lika märkligt: ”I den svenska kommunistiska rörelsen så kom frågan (d.v.s. om folkkriget – min anm.) upp redan på sextiotalet i Marxistiskt Forum.” Han syftar förmodligen på en artikel av Kurt Wickman4 i MF, som aldrig ledde till någon debatt. Jag tror inte att Sven Laurin besitter någon förstahandskännedom av KFML/SKP, d.v.s. att han aldrig har varit medlem.

KFML var naturligtvis väl förtroget med KKP:s och Mao Zedongs politik från första början och att det fanns två vägar till revolutionen, nämligen oktoberrevolutionens väg för imperialistiska och kapitalistiska länder och folkkrigets väg för länder som utsatts för imperialistisk ockupation, särskilt i neo-koloniala och koloniala länder. I sådana länder kunde också folkkriget användas även om de inte befann sig under direkt ockupation, om det fanns en stor befolkning. KFML var naturligtvis helt på det klara med att Mao Zedong aldrig förespråkade att folkkrigets väg var universell, d.v.s. giltig oavsett tid och plats. Det var alltså en icke-fråga. Jag känner för övrigt inte till ett enda parti, som inspirerades och stödde KKP i Den stora polemiken och som anslöt sig till denna internationella marxist-leninistiska rörelse fr.o.m. början av 1960-talet, som någonsin förordade att folkkriget var universellt. Det är betecknande att de två mest kamperfarna maoistiska partierna, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, som har överlevt sedan 1960-talet, inte heller förordar att folkkriget är universellt.

Mao Zedongs Militärpolitiska skrifter utkom 1965 liksom Lin Biaos Leve segern i folkkriget. Valda verk av Mao Tse-tung band 1-4 utkom med början1966. Oktoberförlaget gav också ut särtryck från Den stora polemiken, som i sin helhet kom ut 1977. Den som översatte Militärpolitiska skrifter och band 1- 4 av Valda verk av Mao Tse-tung var Nils Holmberg, som t.o.m. vistades i Kina när han genomförde översättningarna. Han var också en av grundarna till KFML, med ett förflutet i såväl gamla SKP som Komintern. Nils Holmberg satt i KFML:s förbundsstyrelse och SKP:s partistyrelse fram till sin död. Man får det intrycket av Sven Laurins text att han inbillar sig att medlemmarna i KFML/SKP inte studerade Mao Zedongs texter och allra minst dem om folkkriget. Ingenting kan vara felaktigare.

Sven Laurin tycks vara förvånad över detta citat från SKP:s andra kongress 1976:

Grundlinjen för det kommunistiska partiet består i att förlita sig till massorna i kampen mot krigsfaran. Eftersom krigsfaran härrör från rivaliteten mellan de båda supermakterna vore det felaktigt om det svenska folket sökte stöd eller satte sin tillit till den ena supermakten mot den andra. Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig.”5

Denna linje upprepades ännu tydligare senare i SKA:s program 1985:

Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och arbetarklassen under imperialismens era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas och det svenska folket förde en nationell befrielsekamp för att kasta ut angriparen. Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, det vill säga upprättandet av folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.”

Sven Laurin skriver förnumstigt:

Uppenbarligen hade man tagit till sig av den grundprincip för folkkrig som anges i avsnittet om folkkrig i citatboken: Det revolutionära kriget är ett massornas krig och kan utföras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.’

Men KFML/SKP tillämpade konsekvent masslinjen. Det var den som skilde oss från de andra utomparlamentariska s.k. vänsterorganisationer på 1960- och 1970-talet. Sven Laurin förstår absolut inte varför KFML/SKP/SKA diskuterade folkkrig.

SKP startade 1974 en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen. Denna kampanj inspirerades av KKP:s analys att världsläget karakteriserades av den intensifierade rivaliteten mellan de båda supermakterna, USA och Sovjetunionen, att det socialimperialistiska Sovjetunionen var den uppåtstigande supermakten och att krigsfaran skärptes i takt med den ökande rivaliteten. Eftersom den sovjetiska socialimperialismen också sågs som den farligaste krigsanstiftaren, var det också nödvändigt att diskutera hur SKP skulle förhålla sig till eventuellt angrepp från exempelvis Sovjet. Vid ett eventuellt angrepp från Sovjets sida skulle naturligtvis också huvudmotsättningen i Sverige ha ändrats, från att ha gått mellan proletariat och borgerskap till att gå mellan den sovjetiska socialimperialismen och det svenska folket. Att det aldrig skedde någon socialimperialistiskt angrepp är inget argument; Ingen kunde 1976 förutse att Sovjet skulle kollapsa 1991.

Andra kongressen 1976 slog därvid fast den linje som citeras. Det hör till saken att denna linje också hängde ihop med den betydelse, som SKP tillmätte arbetet bland de värnpliktiga soldaterna. SKP hade en mycket välutvecklad verksamhet bland de värnpliktiga soldaterna och stöddes av en majoritet av delegaterna på värnpliktsriksdagen 1975, vilket markerar att SKP hade ett massinflytande. SKP:s soldatarbete sammanfattas både i verksamhetsberättelsen från 1976 6 och i SKA:s verksamhetsberättelse.7

När den nya partihögern i SKP väl hade tagit makten 1978 i partistyrelsen, började den riva upp andra kongressens linje. I ”Partiarbete” nr 1/1978 skrev en av deras ledande företrädare: ”Folkkriget skall propageras inom den nuvarande krigsmakten som den enda hållbara garantin för seger… Folkkrig är möjligt – utan de förluster och tid och människoliv som en kapitulation och kollaps för den nuvarande krigsmakten och det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt skulle innebära.”

Denna linje innebar att SKP på förhand skulle binda upp sig för att verka inom den svenska krigsmakten och att SKP gav upp alla ambitioner att ta ledningen i ett nationellt befrielsekrig. I stället inbillade sig partihögern att det gick att reformera den borgerliga krigsmakten. Partihögern ville slippa ”det svåra uppbygget av en helt ny krigsmakt”. Men vid ett ensidigt angrepp från Sovjet mot Sverige, så skulle den borgerliga krigsmakten ha hållit ut högst en vecka. Den svenska krigsmakten med dess överdimensionerade flygvapen byggde nämligen på målsättningen, att NATO skulle komma till undsättning.

III.

Sven Laurin avslutar sitt inlägg med att rekommendera läsning av en citatsamling från den lilla röda, utgiven av Danelius förlag på 1960-talet. Det är inget seriöst förslag utan vittnar snarare om hans egen ytliga förståelse av militärhistoria och militärteori, eftersom ett antal citat inte räcker. En tidigare skribent på denna sida, Tsun tsu, förnekade t.o.m. betydelsen av terrängförhållanden i samband med krigföring och menade att det kvittade om basområden under ett folkkrig först förlades till bergsområden eller till slätter. T.o.m. borgerliga militärteoretiker förstår denna betydelse.

Den som vill sätta sig in i Mao Zedongs militärstrategiska tänkande bör självklart läsa hans Militärpolitiska skrifter. Eftersom den utkom redan 1965 är den inte komplett. Det finns ytterligare militärpolitiska texter i band 5 – 9 (band 6 – 9 finns t.v. bara på engelska). De viktigaste texterna är ”Hur kommer det sig att röd politisk makt kan existera i Kina?”, ”Om långvarigt krig” och ”Problem rörande krig och strategi”. De som fortfarande inbillar sig att KKP och Röda armén bedrev ett folkkrig hela vägen, d.v.s. till segern över Guomindang, rekommenderas att läsa texterna fr.o.m. 1945 och framåt, eftersom inbördeskriget i slutändan utvecklades till ett reguljärt krig.

Rickard B. Turesson

4/1 2022

1 Sid 56 – 68 i Citat från ordförande Mao Tse-tungs verk, Danelius Bokförlag 1968

2 ”Om motsättningar”, Mao Zedong om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid. 69-70

3 A.a., Oktoberförlaget 2016, sid. 56

4 Kurt Wickman bildade en vänsteropportunistisk utbrytargrupp, MLF, 1972, men eftersom de ledande företrädarna i denna grupp ville bli garanterade platser i KFML(r):s förbundsstyrelse släpptes de aldrig in där. Han blev senare nyliberal ideolog på högerkanten.

6 Den sanna historien om de svenska kommunisterna, Oktoberförlaget 20, sid. 146 – 147

7 A.a., sid. 232

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här