Debatt: Varför är det riktigt och nödvändigt att studera ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”?

Kommunistiska Föreningen studerar just nu ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” av Lenin. Varför? Det är en lysande uppgörelse 1 med vänsteropportunism och vänsterdogmatism, som fortfarande är giltig. Innan jag motiverar varför den är lysande, kommer jag inledningsvis at avfärda några tämligen billiga invändningar mot ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”.

Det första argumentet lyder att ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är ”ensidigt polemisk”. Detta är ett absurt argument. Karl Marx var ”ensidigt polemisk” i sin kritik mot kapitalismen i till exempel ”Kapitalet”; han var ”ensidigt polemisk” mot Proudhon i ”Filosofins elände”. När Lenin bekämpade den framväxande revisionismen, reformismen och socialpatriotismen inför och under första världskriget, var han i allra högst grad ensidigt polemisk – och med rätta. Argumentet att Lenin skulle ha lagt lika stor vikt vid kampen mot revisionismen och reformismen som kampen mot vänsteropportunismen och vänsterdogmatismen i ” ”Radikalismen” är bara stolligt. Lenin behövde inte bevisa något. Vänsteropportunismen och vänsterdogmatismen var för övrigt huvudfaran i den revolutionära rörelsen i Europa 1920, då många kommunistiska organisationer in spe var unga och oerfarna. En tendens brukar alltid dölja en annan; nästan alla socialdemokratiska partier i Europa hade dessförinnan gått till höger, d.v.s. först utvecklats till revisionistiska partier och sedan till reformistiska.

Det andra argumentet lyder att vissa högeropportuniska och revisionistiska partier – Kommunistiska Parti (f.d. KPML(r) har nämnts i detta sammanhang – har åberopat ”Radikalismen” för att motivera en ensidig satsning på parlamentariskt arbete på bekostnad på det utomparlamentariska. Detta är ett primitivt ”guilt-by-association”-argument. Om opportunister av olika slag citerar klassikerna, Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong, på vilket sätt skulle detta leda till att klassikernas texter och ståndpunkter deklasseras och sjunker i värde? Detta resonemang döljer bara att man egentligen är emot de ståndpunkter som klassikerna förfäktar, men ännu inte vågar gå emot dem öppet. Det går inte att åberopa Lenins ”Radikalismen” för dem som hävdar att det parlamentariska arbetet ska prioriteras på bekostnad av det utomparlamentariska. Han är glasklar på frågan att tonvikten alltid måste ligga på det utomparlamentariska massarbetet och det parlamentariska arbetet bara är ett komplement. Jag skulle mycket gärna vilja se ett relevant citat i denna fråga från någon som har missbrukat Lenin.

Det tredje argumentet är den s.k. oundvikliga smittoteorin. Denna teori hävdar att kommunister automatiskt kommer att urarta ideologiskt om de sätter sig i en parlamentarisk församling. De som är anhängare av denna teori tycks vara helt omedvetna om teorins konsekvenser, möjligen därför att de dömer andra efter sig själva. Det betyder att den revolutionära ideologin saknar all motståndskraft och inte är vatten värd i samröret med den borgerliga ideologin. Hur kan man då förklara att kommunister under andra världskriget t.o.m. infiltrerade nazistiska och fascistiska maktorgan och organisationer i Europa och att medlemmar i KKP infiltrerade såväl Guomindang och pro-japanska sällskap på japanockuperade områden i Kina? Detta var självfallet definitivt förenat med livsfara och respektive partiledningar utgick naturligtvis från att infiltratörerna inte skulle komma ut senare som nazister, fascister eller japanska kollaboratörer. Den som sitter i en parlamentarisk församling behöver endast uthärda ”sockermantlade kulor”.

I.

Varför är Lenins ”Radikalismen” lysande?

Detta ska jag motivera genom att ange ett antal nyckelcitat, men givetvis bör man läsa hela boken.2

  1. Revolutionens grundlag, vilken bekräftats av alla revolutioner och speciellt av alla de tre ryska revolutionerna under 1900-talet, består i följande: för en revolution är det icke tillräckligt att de exploaterade och förtryckta massorna blir medvetna om omöjligheten att leva som förr och kräver en ändring; för en revolution är det nödvändigt att exploatörerna inte kan leva och styra som förr. Först när “underskikteninte vill och när “överskikten” inte kan ha det på det gamla sättet, först då kan en revolution segra. Denna sanning kan uttryckas på annat sätt med orden: revolutionen är omöjlig utan en allmän nationell kris (som berör både de utsugna och utsugarna). För en revolution är det således nödvändigt att för det första arbetarnas majoritet (eller i varje fall majoriteten av de medvetna, tänkande, politiskt aktiva arbetarna) helt förstår nödvändigheten av en omvälvning och är beredd att gå i döden för den; för det andra att de härskande klasserna genomgår en regeringskris som drar t.o.m. de mest efterblivna massorna med i politiken (kännetecknet på varje verklig revolution är att antalet till politisk kamp dugliga representanter för den arbetande och förtryckta massan, som dittills varit apatisk, snabbt tio- eller t.o.m. hundradubblas) och som försvagar regeringen och gör det möjligt för revolutionärerna att snabbt störta den.”

Detta är mycket viktig sammanfattning utifrån en historisk materialistisk ståndpunkt och fortfarande giltig. Det går inte att genomföra en socialistisk revolution om inte dessa objektiva betingelser är förhanden. Det går heller inte att framprovocera en revolutionär situation, som småborgerliga ultravänsterorganisationer som RAF (Baader-Meinhof-ligan) och Röda brigaderna försökte genom individuell terror mot samhällets toppar eller oskyldiga civila. Det är betecknande att fascistiska grupper under samma tid försökte göra detsamma liksom i modern tid al-Quaida och ISIS. Den internationella marxist-leninistiska rörelse, som uppstod på grund av Den stora polemiken mellan KKP och SUKP 1963, har kritiserats av företrädare som inspirerats av Perus Kommunistiska Parti (gonzalisterna) för att de inte var tillräckligt militanta. Kritiken är löjlig, eftersom det aldrig rådde någon revolutionär situation inom det imperialistiska blocket 1963 – 1976 (under Mao Zedongs levnad). Tvärtom rådde det en högkonjunktur inom det imperialistiska blocket från krigsslutet till 1974 års oljekris. Det revolutionära uppsvinget inom det imperialistiska blocket inspirerades av kulturrevolutionen 1966 och de indokinesiska folkens motståndskamp mot USA-imperialismen, d.v.s. yttre faktorer som verkade genom inre förhållanden (uppdämt missnöje med reformismen och revisionismen). Inom den s.k. tredje världen var motsättningarna betydligen skarpare, fr.a. på grund av USA-imperialismens aggression mot Indokinas, en rad befrielsekrig i Afrika liksom inbördeskrig i Latinamerika. Två av dagens mest kamperfarna maoistiska partier i Asien, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, stammar också från denna tid.

  1. Lenin skriver också:

” ” Men kampen mot ’arbetararistokratin’ för vi i arbetarmassornas namn och för att dra dessa över på vår sida; kampen mot de opportunistiska och socialchauvinistiska ledarna för vi för att dra arbetarklassen över på vår sida. Det skulle vara dumt att glömma denna ytterst elementära och självklara sanning. Men just en sådan dumhet begår de tyska ’vänster’kommunisterna, vilka av den reaktionära och kontrarevolutionära andan bland fackföreningarnas toppskikt drar den slutsatsen att – man bör gå ut ur fackföreningarna, vägra att arbeta i dem, skapa nya, utspekulerade organisationsformer för arbetarna!! Detta är en sådan oförlåtlig dumhet, att den kan likställas med den största tjänst kommunisterna kan göra bourgeoisien.”

Kominterns sjätte kongress 1928 öppnade dörren för Röd Facklig Opposition (RFO), som mig veterligt aldrig lyckades någonstans. Så länge reformisterna kontrollerar fackföreningsrörelsen kommer de att utnyttja varje förevändning att utesluta kommunister, speciellt om dessa hotar att ta över fackföreningarna. I det här fallet blev förvändningen att kommunisterna försökte bilda en ”fackförening i fackföreningen” och det blev enkelt att utesluta kommunister från fackföreningarna. Därför är det viktigt att stanna kvar i fackföreningarna, så länge de är massorganisationer och tillämpa en smidig enhetsfronttaktik utifrån parollen ”Gör facket till en kamporganisation! Enhet på klasskampens grund!” Detta betyder inte alls att det alltid är felaktigt att bilda nya fackföreningar. Det var helt riktigt att bilda Hamnarbetarförbundet i Sverige 1972, eftersom dessa representerade majoriteten av de svenska hamnarbetarna. Hamnarbetarna, som exempelvis valde sina egna ombudsmän, kämpade för medlemsdemokrati inom Transportarbetarförbundet, men blev ständigt överkört av Transports ledning. 3 Hamnarbetarförbundet är idag kanske det enda fackförbund som tillämpar genuin facklig demokrati med beslutande medlemsomrösningar om avtal.

  1. Lenin skriver vidare:

Vi bolsjeviker har deltagit i de mest kontrarevolutionära parlament, och erfarenheten har visat att ett dylikt deltagande inte bara var nyttigt, utan även nödvändigt för det revolutionära proletariatets parti just efter den första borgerliga revolutionen i Ryssland (1905) för att förbereda den andra borgerliga (februari 1917) och sedan den socialistiska revolutionen (oktober 1917). För det andra är denna sats påfallande ologisk. Av att parlamentet blir kontrarevolutionens organ och ’centrum’ (i förbigående sagt har det i själva verket aldrig varit och kan inte vara “centrum”) och att arbetarna skapar verktyg för sin maktutövning i form av sovjeter följer att arbetarna måste förbereda sig – förbereda sig ideologiskt, politiskt och tekniskt – för sovjeternas kamp mot parlamentet, för att sovjeterna skall fördriva parlamentet… Vi vet mycket väl, att konstituerande församlingens fördrivning den 5 januari 1918 inte försvårades, utan tvärtom underlättades genom att det fanns både en konsekvent bolsjevikisk och en inkonsekvent vänstersocialistrevolutionär sovjetopposition inom den kontrarevolutionära församling som skulle fördrivas. Tesens författare har fullständigt trasslat in sig och glömt bort de erfarenheter från en hel rad om inte alla revolutioner, som bevisar att det i revolutionstider är särskilt fördelaktigt att förena massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).”

Och på ett annat ställe:

För kommunisterna i Tyskland är parlamentarismen naturligtvis ’politiskt förlegad’, men det gäller just att inte anse det för oss förlegade som förlegat för klassen, som förlegat för massorna. Just här ser vi återigen att ’vänstern’ inte förmår att tänka sig för och inte förstår att uppträda som klassens parti, som massornas parti. Ni får inte sänka er till massornas nivå, till nivå med klassens efterblivna skikt. Det är obestridligt. Ni måste säga dem den bittra sanningen. Ni måste kalla deras borgerligt demokratiska och parlamentariska fördomar för fördomar. Men samtidigt måste ni nyktert ge akt på just hela klassens (och ej blott dess kommunistiska avantgardes), just hela den arbetande massans (och ej blott dess avancerade representanters) verkliga grad av medvetenhet och beredskap.

Bosljevikernas verksamhet i duman visade att det är fullständigt möjligt att förena ”massaktionen utanför det reaktionära parlamentet med en inom detta parlament verkande opposition som sympatiserar med revolutionen (eller ännu bättre direkt stöder revolutionen).” 4 Det finns ingen automatik i att kommunister förborgerligas i ett borgerliga eller reaktionärt parlament. Däremot finns det självklart en sådan fara. Just därför utarbetade Kominterns andra kongress, som leddes av Lenin, uttömmande riktlinjer för hur kommunister skulle arbeta i parlamenten.5

I en relativt stabil borgerlig demokrati som Sverige har det genomsnittliga valdeltagandet i riksdagsvalen legat på 86,4 procent under efterkrigstiden (vid 2018 års riksdagsval 87,2 procent). Det visar att parlamentarismen absolut inte är förlegad i Sverige. Propaganda för en valbojkott kommer inte att ha någon som helst effekt på valdeltagandet och den avgörande frågan är hur en valbojkott ska motiveras. Huvudproblemet är att folk röstar på fel partier, vilket i grund och botten beror på att de inte upplever något behov en socialistisk revolution för närvarande. Däremot är det enkelt att motivera varför de etablerade riksdagspartierna inte för en politik, som ligger i proletariatets långsiktiga intressen. Det betyder att blankröstning är en betydligt rimligare linje.

De etablerade riksdagspartierna i Sverige kan bara avslöjas i praktiken. Detta var vad som skedde från februari till oktober 1917 i Ryssland, då kadetterna, mensjevikerna och socialistrevolutionärerna fortsatte sin krigspolitik, trots att den inte låg i det absoluta folkflertalets intressen.  I en borgerlig demokrati som Sverige tenderar också de etablerade riksdagspartierna och folkets åsikter att gå isär i vissa fall. De etablerade riksdagspartierna är betydligt mer EU- och NATO-vänliga, starkare anhängare av privatisering av den offentliga sektorn, av inrättandet av friskolor etcetera än vad majoriteten av folket är.

Det vore naturligtvis helt fel av en liten kommunistisk organisation att ställa upp i ett riksdagsval; det vore att demonstrera sin egen litenhet. Det finns tre skäl att på olika sätt delta i de parlamentariska valen:

a) Genom att ställa upp kandidater i valen och vinna inträde i de parlamentariska församlingarna och använda dessa som röda tribuner;
b) För att få en gradmätare på partiets inflytande:
c) För utnyttja det stegrade intresset som valen leder till genom revolutionär propaganda.

KFML/SKP ställde upp i tre val, 1970, 1973 och 1976. Särskilt valet 1970 var viktigt för nyrekryteringen till organisationen. Förutom att inte demonstrera sin egen litenhet finns det andra skäl att inte ställa upp i val och alltså bojkotta dem. Valbojkott bör endast genomföras i vissa situationer. Dit hör situationer då det kommunistiska partiet inte kan ställa upp kandidater om dessa riskerar liv och lem; dit hör situationer då det kan befaras ett omfattande valfusk, som förvandlar valet till en meningslös fars. Det är också riktigt att bojkotta valen till Europaparlamentet. Kommunisterna och arbetarklassen i Sverige är motståndare till EU; vi motsatte oss svensk medlemskap i EU och röstade emot svensk anslutning till EMU, det vill säga euron.

  1. Sist och slutligen skriver Lenin:

Teoretiskt står det fullständigt klart för marxisterna – och det har helt bekräftats av alla europeiska revolutioners och revolutionära rörelsers erfarenhet – att de små egendomsägarna, småföretagarna (en social typ som i många europeiska länder är synnerligen rikt och brett representerad), vilka under kapitalismen ständigt förtrycks och mycket ofta erfar en otroligt plötslig och snabb försämring av sina levnadsvillkor och ruineras, lätt grips av en extrem revolutionär stämning, men ej är i stånd att visa uthållighet, organisation, disciplin och ståndaktighet. En småborgare som “blivit desperat” av kapitalismens fasor är en social företeelse, som liksom anarkismen utmärker alla kapitalistiska länder. En sådan revolutionär stämnings obeständighet, dess ofruktbarhet, dess egenskap att snabbt förvandlas till undergivenhet, apati, fantasteri, ja, till “vild” hänförelse för den ena eller andra borgerliga “mode”-riktningen – allt detta är allmänt bekant. Men ett teoretiskt, abstrakt erkännande av dessa sanningar befriar på intet sätt de revolutionära partierna från de gamla felen, vilka alltid framträder av någon oväntad anledning, i en något ny form, i förut okänd täckmantel eller omgivning, i en originell – mer eller mindre originell – situation. Anarkismen har icke sällan utgjort ett slags straff för arbetarrörelsens opportunistiska synder.”

Det är avgörande att studera den kommunistiska rörelsens samlade erfarenheter, ta fasta på den korrekta princippolitik som därigenom utvecklats och göra en konkret analys av konkreta förhållanden. Plakatpolitik är kännetecknande för all småborgerlig idealistisk och sekteristisk politik, som varken utgår från maoismen eller en proletär klasståndpunkt.

Lenins ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom” är en lysande framställning, som alla kommunister noga måste studera och ta till sig.

Richard B. Turesson

23/1 2022

1 Mao Zedong anbefallde Radikalismen i sitt förslag till självstudier för ledande kader 1960: https://kommunisten.nu/?p=8275

2 Hela boken kan läsas här: https://kommunisten.nu/?p=8382

3 Se historik här: http://hamn.nu/article/hamn4/1385/Hamnarbetarforbundets-historia-1972-1992.html

4 Se också sid. 156 – 158 i SUKP(b):s historia, Proletärkultur 1979

5 Theses Resolutions & Manifestos of the First Four Congresses of The Third international, Pluto Press 1983, sid. 97-105

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här