Debatt: Valdeltagande eller inte? Hur man läser Lenins “radikalismen” odogmatiskt

Utgångspunkten för en marxistisk analys måste vara den konkreta verkligheten. Vad Lenin sa om en taktisk fråga 1920 gäller sannolikt inte för vår tid som är helt annorlunda.

När de ryska kommunisterna ställde upp i val så var den kommunistiska rörelsen på stark frammarsch och då det var fullt logiskt avsätta en grupp som kunde hjälpa till att “fördriva” parlamentet inifrån. När Lenin skrev Radikalismen som kommunismens barnsjukdom 1920 så hade mängd revolutionsförsök nyligen gjorts i Europa och Lenin pratade inför Komintern om att förutsättningarna för världsrevolutionens “mognade” (1). Varför skulle man inte då i detta givna läge utnyttja den möjligheten att ha en parlamentsgrupp som kunde hjälpa till att krossa den borgerliga staten? Det verkade ju rent löjligt på tiden.

“Den bolsjevikiska bojkotten av “parlamentet” år 1905 berikade det revolutionära proletariatet med en ytterst värdefull politisk erfarenhet. Den visade nämligen att när både legala och illegala, parlamentariska och utomparlamentariska kampformer förekommer, så är det ibland nyttigt och rent av absolut nödvändigt att avstå från de parlamentariska formerna. Men ett blint, efterhärmande, okritiskt överförande av denna erfarenhet på andra förhållanden och i en annan situation är det största fel.” (Ur “radikalismen”, kap 7).

På samma sätt är det idag det största fel att dogmatiskt blint efterhärma Lenins linje i fråga om att delta i val från 1920. Utgångspunkten måste vara de konkreta förhållandena i dagens Sverige. Ett trick som dogmatiker använder är att ta exakt samma frågeställningar som Lenin ställde upp och sedan överföra dem på vår tid. Redan där avslöjar sig dogmatikern. Det kan naturligtvis inte vara exakt samma frågeställningar som vi ställer oss i vår tid som på Lenins tid.

Här nedan är några faktorer som man bör ta i beaktande (i vår tid).

1. Masskampen är i ett historiskt perspektiv utomordentligt svag i Sverige bl.a. som ett resultat av valopportunismen som kapitalistklassen och alla opportunister älskar så mycket. Massorna har indoktrinerats i årtionden i att det enda som förväntas av dem är vara valboskap åt partierna i riksdagen. Den enda revolutionära linjen måste därför vara att fördöma valopportunismen och på alla sätt stärka masskampen för att radikalisera massorna genom sina egna kamperfarenheter. Om arbetarklassen älskar att rösta men avstår från all annan politisk aktivitet så måste detta vara ett mycket starkt argument för att ändra fokus bort från den parlamentariska bedrägeriet och inte medverka till att arbetarna fortsätter att trava på i samma spår.

2. När masskampen är svag och en socialistisk revolution ligger längre bort blir det knappast frågan om att utnyttja parlamentet för att “fördriva” det som Lenin skrev 1920 utan tvärtom; partiet blir genom sin aktivitet på olika sätt medverkande till att förvalta den kapitalistiska offentliga makten (som är oerhört mycket mer omfattande än på Lenins tid). Detta är inte oundvikligt kanske någon invänder men det ter sig rätt osannolikt att ett parti som väljs in helt kan avstå från att ta ställning i olika budgetfrågor etc.

3. Valopportunismen har ersatt religionen som de härskande klassernas (på världsnivå) främsta redskap för att hålla massorna i schack genom hopp om en bättre morgondag bortom nästa val.

4. Kapitalistklassens förmåga att korrumpera revolutionära “parlamentsgrupper” förskräcker. Redan på 10-talet förvandlades SAP:s riksdagsgrupp till ett uttryck för den “yttersta partihögern” och blev sedermera partiets faktiska ledning (se Knut Bäckström Arbetarrörelsen i Sverige). Sven Linderots tid som riksdagsman 1939–1949 har absoluuut inget att göra med hans övergång till opportunismen. Måtte fan ta den som tror att man tänker som man lever. Att under 10 års tid vanka runt högavlönad bland kapitalistklassens politiker kan omöjligen ha påverkat honom. Och om det så skulle vara så finns naturligtvis en medicin mot detta. Partiet måste naturligtvis ha parlamentarikerna i ett “järngrepp” så de inte går och låter sig gå förlorade i den eleganta miljön.

5. Ett kommunistiskt partis deltagande i kapitaliststatens alla representativa församlingar kräver att en stor del av partiet (stort eller litet) sysselsätter sig med just detta. Att hemlighålla partiets struktur utifrån detta läge lär vara en rätt svår uppgift. Man vad gör väl det om partiets huvudsysselsättning för alltid ska vara att förvalta den parasitära utväxt på samhällskroppen som kapitaliststaten utgör?

Den dagen när ett kommunistiskt parti har ett läge med en sådan styrkeposition att det kan bli fråga om att partiet kan utnyttja parlamentet inifrån för att fördriva det och dessutom är legalt så att det kan ställa upp i val lär aldrig mer uppstå. Kapitalistklassens politiker är snabba med att ropa efter förbud mot “våldsbejakare”. Men man ska aldrig säga aldrig och uppstår det ett sådant läge så kommer jag också att vara förespråkare för att ställa upp i val. Fram till dess är det aktiv bojkott som gäller.

Sven Laurin

(1) https://www.marxists.org/archive/lenin/works/1920/jul/x03.htm

1 KOMMENTAR

  1. En kille i “Marxistisk diskussionsgrupp” skriver:

    Artikeln citerar ett bra stycke av Lenin:

    “Den bolsjevikiska bojkotten av “parlamentet” år 1905 berikade det revolutionära proletariatet med en ytterst värdefull politisk erfarenhet. Den visade nämligen att när både legala och illegala, parlamentariska och utomparlamentariska kampformer förekommer, så är det ibland nyttigt och rent av absolut nödvändigt att avstå från de parlamentariska formerna. Men ett blint, efterhärmande, okritiskt överförande av denna erfarenhet på andra förhållanden och i en annan situation är det största fel.”

    I vissa situationer är det alltså rätt att ställa upp i val, i andra situationer är det fel. Artikelns författare påstår sig vara odogmatisk, men presenterar t ex inga empiriska exempel på när valbojkott är bra respektive dåligt.

    Istället serveras vi dogmen att valopportunism är vår tids religion. Det är lite oklart vad som egentligen läggs i ordet valopportunism, i synnerhet eftersom författaren verkar antyda att både kapitalistklassen och (arbetarrörelsens?) opportunister ägnar sig åt sådan opportunism. Men för en kommunist gör det väl detsamma om den härskande klassen har ett opportunistiskt förhållningssätt till sin egen världsåskådning. Jag väljer att tolka “valopportunism” som hållningen att aktiv valbojkott inte är den självklara linjen i alla lägen. Därmed kan vi sluta oss till att leninismen är “valopportunistisk”.

    Om ni läser exempelvis Herman Gorter och Anton Pannekoek om parlamentarismen kommer ni se att dessa använda i princip samma argument för valbojkott mot Lenin då Lenin skrev radikalismen som denne Sven använder i KFs text. Gorter o Pannekoek menade att Lenin helt enkelt inte förstod situationen i Västeuropa tillräckligt väl: i väst är arbetaren slav under parlamentarismen, den borgerliga demokratiska ideologin är starkare etc., etc. Precis som vänsterkommunisterna på 20-talet argumenterar S.L. för att deltagande i parlament leder till att kommunistiska partier integreras i kapitalismen.

    Mot en strategi man inte gillar ställer man alltså rätt dogmatiska principer. Lenin kritiserade vänsterkommunisterna för att dessa misstog sina begär, sin ideologiska attityd, med den objektiva verkligheten. För vänsterkommunisterna är parlamentarismen förlegad, men som de själva ständigt påpekar är parlamentarismen inte förlegad för majoriteten arbetare. Den parlamentariska ideologin är stark i Europa. Jag tycker kamrat SL gör samma misstag.

    Om nu parlamentarismen har starkt stöd hos arbetarklassen så visar det på behovet av att arbeta parlamentariskt. Vidare visar det också, på 1920-talets Tyskland såväl som 2020-talets Sverige, att valbojkott kommer vara en synnerligen ineffektiv metod man inte kommer uppnå ett jota med förutom att a) separera sig från arbetarklassen, b) reproducera sin egen dogmatism

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här