Är ett krig mellan Ryssland och NATO nära förestående?

Ryssland har nu koncentrerat omkring 100 000 soldater vid den ukrainska gränsen. En uppgraderad ukrainsk armé och förstärkta Nato-insatsstyrkor ligger i högsta beredskap i Östeuropa. Upptrappningen åtföljs av verbala hotelser. Är det här bara vapenskrammel eller finns det anledning till verklig oro? Om du inte nöjer dig med falska nyheter, utan vill ha riktiga svar, måste du sätta dig in i den ekonomiska, politiska och ideologiska bakgrunden till den nuvarande upptrappningen.

Koncentrationen av ryska trupper med stridsvagnar och andra tunga vapen nära Ukrainas gräns och genomförandet av manövrar är mer än bara en provokation, det finns nu verkliga förutsättningar för en rysk invasion av Ukraina. Den överlägset starkaste militära styrkan i världen – USA:s armé med sina NATO-allierade – har avancerat till Rysslands västra gräns och gör anspråk på global dominans. Det kan inte uteslutas att ett östeuropeiskt Nato-land i en sådan situation kommer att ingripa militärt och därmed provocera Nato-alliansen. Faran för en direkt sammandrabbning mellan två motsatta imperialistiska block och därmed är ett tredje världskrig en risk som inte helt kan uteslutas.

 Ukraina, påhejat och understött av Nato och EU, rustar upp i snabb takt och kräver allt fler vapen från sina imperialistiska allierade. Den har själv 250 000 soldater under vapen och 400 000 fler som reservister och medlemmar av olika paramilitära stridsenheter, t ex det fascistiska Azovregementet. Flera NATO-länder skickar nu krigsmaterial till Ukraina.

Hönan eller ägget? Båda kallas imperialism! 

Utrikesminister Ann Linde (s) tvittrar: ” EU:s utrikesministrar fördömer Rysslands aggressiva handlingar och hot mot Ukraina” Det är djärvt! Alla känner till det urgamla argumentet: kom hönan först eller ägget? I det här fallet pågår en ständig diskussion, är Nato med sin ständiga expansion österut eller Ryssland med sin trupplacering angriparen? Båda är beväpnade imperialistiska makter i hård konkurrens med varandra och med andra imperialistiska makter!

I och med Sovjetunionens kollaps blev USA den enda supermakten och man utvidgade sin överhöghet inte bara militärt, utan också mycket betydande ekonomiskt genom kapitalexport och monopol som dominerade världsmarknaden. Den byråkratiska kapitalistklassens konkurs i slutet av 1980-talet sågs tidigt av de västerländska imperialisterna som en “möjlighet” att utöka sitt inflytande österut och erövra nya marknader. Omorganisationen av den internationella produktionen resulterade i en enad världsmarknad, men inom ramen för denna “nya världsordning” fanns det från början våldsamma interimperialistiska motsättningar.

Har Ryssland anledning att känna sig provocerat? Har USA och NATO tidigare gett löften om att inte bygga upp sina styrkor i östra Europa?  Natos tidigare generalsekreterare, Manfred Wörner, sade 1990: ”Det faktum att vi är beredda att inte stationen Natos styrkor bakom Tysklands gränser ger Sovjetunionen säkerhetsgarantier.” (Tal i Bryssel den 17 maj 1990, www.nato.int). I Natos grundfördrag, skriven som en avsiktsförklaring, föreskriver Nato också att man ska avstå från att stationera stridande trupper i nya medlemsländer. I verkligheten inrättades dock en Natos snabbinsatsstyrka redan 2002 och utökades 2015 till att omfatta en insatsstyrka (VJTF) på upp till 20 000 soldater, som verkar i Östeuropa.

På detta aggressiva sätt har de västerländska imperialisterna, under ledning av det militärt aggressiva USA, provocerat fram förändringen i den globala maktbalansen.  Natos erbjudande om medlemskap till Ukraina och Georgien, från 2008 som Ryssland alltid har motsatt sig och som också tydligt går emot tidigare muntliga och skriftliga försäkringar, måste ses i ljuset av denna kamp för en ny uppdelning av världen.

Ukrainas “rätt till självbestämmande”? 

Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg hänvisar demagogiskt till Ukrainas “rätt till självbestämmande” i frågan om Natomedlemskap. Som om detta hade något att göra med det ukrainska folkets självbestämmande. De västerländska imperialisterna har systematiskt drivit landets införlivande i deras inflytandesfär i mer än 20 år och har inte en enda gång frågat om arbetarnas och de breda massornas åsikter i Ukraina. Att Natomedlemmen Turkiet trampar på det kurdiska folkets rätt till självbestämmande har heller aldrig lett till ett ramaskri bland de allierade.

Ett informationskrig har redan börjat i de borgerliga medierna och på Internet, med avsikten att dra massorna till vardera sidan. Men som en fredsälskande person kan du varken stå på Rysslands sida eller för EU/NATO. Båda strävar efter att uppnå sina imperialistiska mål och har gjort det klart och tydligt på olika krigsskådeplatser, som i Afghanistan, i östra Ukraina, på Krim eller i Libyen, att de kommer att genomdriva dem med militära medel. Vår paroll måste vara “Bekämpa all imperialistisk aggression!”. Den som verkligen vill se hur saker förhåller sig kan inte följa i släptåg efter de borgerliga opinionsmanipulatörerna. 

Lindes krigspolitik 

Den svenska utrikesministern Annika Linde (s) sminkar sin fräcka framtoning som talesman för de västerländska imperialisterna gentemot Ryssland och Kina med aura av en “värdebaserad” utrikespolitik. Vid första anblicken låter ”värdebaserat” som om en etisk-moralisk kompass styr politiken istället för bara rikedom, marknader och strävan efter makt och inflytande. Men vad ska det vara för värderingar? Under förevändning att “skydda kvinnors rättigheter” led och fortsätter de afghanska kvinnorna omätliga lidande, först med 20 års krig och bombningar, och nu med blockad, sjukdomar och svält. Irak attackerades på grund av lögnen om behovet av “skydd från massförstörelsevapen” och i dag hotas den nya regionala stormakten Iran. I “kriget mot terrorismen” berövades miljontals människor sina demokratiska rättigheter och friheter, torterades i hemliga fängelser och likviderades av drönare. I det intima kamratskapet med det fasciststyrda Turkiet, men också med många andra reaktionära, fascistoida regimer som i Saudiarabien, Egypten eller Filippinerna, är Anne Lindes högljutt deklarerade ”ädla” värderingarna bara tomt prat. 

Grumliga tankar 

Inom den europeiska revisionismen finns det många grumliga tankar där Ryssland ibland beskrivs som en ”bättre” kraft än NATO. Ordföranden för det revisionistiska DKP,( Tysklands Kommunistiska Parti) Patrik Köbele, går till och med så långt att han påstår att: “Den ryska utrikespolitiken är verkligen inte medveten om antiimperialistisk – objektivt sett är den det dock.” (Intervju med Pravda från 10 juli 2020, dokumenterad på meine-zeit.de)

Rysk utrikespolitik resulterar i hänsynslösa militära operationer i Libyen, Syrien, Mali, Georgien och Ukraina och de som beskriver dessa som antiimperialistiska blir endast Putins marionetter. Om en rånare slår en annan i ansiktet blir han inte omedelbart Robin Hood. Striderna mellan imperialisterna och kapitalisterna har absolut ingenting att göra med de utsugnas och förtrycktas antiimperialistiska kamp.

 En stor ny motsättning mellan Ryssland och USA har utvecklats i naturgasfrågan. Medan Ryssland var den största gasproducerande nationen under lång tid, har USA utökat sin produktion från 604 miljarder kubikmeter 2010 till 960 miljarder kubikmeter 2020, främst genom metoden fracking, och man försöker nu få ut denna gas på världsmarknaden. Under samma period ökade den volym som utvinns av Ryssland med endast cirka 50 miljarder kubikmeter till 638,5 miljarder kubikmeter. De tyska monopolen, särskilt den kemiska industrin, är beroende av rysk gasförsörjning och har också ett stort intresse av Nord Stream 2. Naturgas är den främsta stridsfrågan mellan Ryssland och Ukraina.

Clausewitz om krigets natur 

Militärteoretikern Carl von Clausewitz uttryckte krigets väsen i ett nötskal: “Krig är därför en våldshandling för att tvinga motståndaren att göra vår vilja.” 7Men vad är Rysslands vilja? Vad är Nato-ländernas vilja? Rysslands vilja är återerövringen av områden från det socialimperialistiska Sovjetunionens inflytandesfär, inte bara militärt utan framför allt ekonomiskt och politiskt. Det är så man vill stoppa sitt ekonomiska förfall jämfört med andra imperialistiska länder. Rysslands andel av de 500 absolut största företagen i världen har minskat från åtta 2008 till fyra idag. Utöver den statligt ägda Sberbank är det de statligt ägda olje- och gaskoncernerna Gazprom och Rosneft samt aktiebolaget Lukoil.

Varaktig världsfred – bara en vision? 

Imperialism betyder krig. Och det varar fram till dess undergång, tills en revolutionär omvälvning till socialismen blir verklig. Men en av de viktigaste faktorerna för om det idag blir krig eller inte är en massiv fredsrörelse. En sådan situation förhindrade flera imperialistiska länders deltagande i Irakkriget 2003 och bidrog avsevärt till demoraliseringen och nederlaget för amerikanska trupper i Vietnam. Det avgörande är om och hur länge de styrande kommer att vinna sitt eget folk till kriget. Lenin skrev om detta vid första världskrigets utbrott: “Om inte idag, så imorgon, om inte under det nuvarande kriget, så efter det, om inte i detta krig, så i nästa, ska inbördeskrigets proletära fana samla inte bara hundratusentals klassmedvetna arbetare omkring sig, utan också miljontals halvproletärer och småborgare som fortfarande vilseleds av chauvinism, som inte bara är skrämda och skrämda av krigets grymheter, utan också är upplysta, instruerade , väckt, organiserad, stålsatt och beväpnad för krig mot bourgeoisien i “hemlandet” såväl som “främmande” länder.” (Lenin, Works Vol. 21, s. 27, Situation and Tasks of Socialist International [1. nov 1914])

Detta blev verklighet tre år senare i oktoberrevolutionen i Ryssland och inledde slutet av första världskriget. Det kan först bli en varaktig världsfred då förenade socialistiska länder producerar och utbyter i solidaritet och till ömsesidig nytta.  

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här