Debatt: Teorin om att folkkriget är universellt kan visst leda till äventyrspolitik

I en debattartikel den 7/1 skriver Sven Laurin att föreställningen om folkkrigsteorin skulle stödja en ”äventyrslinje är helt fel”. Men han leder det inte i bevis på något sätt.

För det första bestäms det kommunistiska partiets strategi av den aktuella huvudmotsättningen. Det är typiskt att en del låtsasmaoister inte alls använder sig av detta analytiska begrepp, som Mao Zedong formulerade i ”Om motsättningar”. Faktum är Marx, Engels, Lenin och Stalin i praktiken också utgick ifrån huvudmotsättningen i den politiska analysen, även om den senare begick vissa misstag i det avseendet. Det betyder att den kommunistiska rörelsen historiskt sett har använt sig av två huvudstrategier, nämligen väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen, eftersom huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap, eller folkkrig, då städerna inringats från landsbygden. Folkkrig har varit som mest framgångsrikt, då det har stått en utländsk angripare och ockupant i landet som i Kina, Jugoslavien, Albanien, Vietnam etcetera. Folkkriget har också lyckats i nykoloniala länder som Cuba och Nicaragua främst på grund av existensen av mycket korrumperade och repressiva regimer, som saknat allt folkligt stöd.

För det andra: Mao Zedong betonade tidigt fr.o.m. slutet av 1920-talet att röda baser bara kunde existera i Kina. Det berodde att rivaliteten mellan de kinesiska krigsherrar skapade politiska tomrum, som kommunisterna kunde utnyttja. Dessutom var terrängen i Kina fördelaktig: kommunisterna byggde de första basområdena i bergsområden, inte på slätterna. Sak samma i Jugoslavien och Albanien, vars bergsområden lämpade sig utmärkt för guerillakrigföring. Det kuperade Afghanistan är också en viktig förklaring till att Afghanistan hittills under historien har lyckats slå tillbaka brittiska, ryska och sovjetiska och amerikanska erövringsförsök. I Vietnam utgjorde djungeln ett utmärkt skydd för först Vietminh och senare FNL; dessutom grävde de ner sig för att undkomma flygspaning från fransmän och amerikaner. Det avgörande är naturligtvis att en imperialistisk angripare automatiskt får en mycket stor andel av befolkning emot sig, d.v.s. huvudmotsättningen ändras. Det är också viktigt att påpeka att såväl Lenin, SUKP(b):s historia och Mao Zedong betonar det säregna med oktoberrevolutionen respektive det kinesiska folkkriget mot först den japanska imperialismen och sedan Guomindang. Vänsterdogmatiker kan inte skilja det säregna från det allmängiltiga.

För det tredje anger Mao Zedong som ett villkor för basområdena att befolkningsmajoriten i dessa måste stödja kommunisterna och att basområdena måste vara självförsörjande. Den första aspekten innebär att kommunisterna måste ha ett politiskt program för att vinna majoritetens stöd och även genomföra reformer som gynnar samma majoritet. Den andra aspekten är nödvändig om det ska vara möjligt att genomföra ett långvarigt krig. Che Guevara syndade mot allt detta i Bolivia. Han och hans grupp kom utifrån; de saknade ett politiskt program, speciellt för att vinna bönderna, och deras löpande försörjning var inte tryggad på något sätt. Idén om att detta kan överföras till imperialistiska länder i form av att förorterna omvandlas till basområden är bara barnslig; förorterna har ytterst svårt att bli självförsörjande. Det är enkelt för den borgerliga staten att klippa av el-, vatten- och livsmedelsförsörjningen till förorterna och det räcker inte att säkra livsmedelsförsörjingen genom att odla i rabatter och blomkrukor på balkongerna.

Andra hänvisar till IRA:s och ETA:s väpnade kamp i Nordirland respektive Baskien, som ett bevis att det går att föra väpnad kamp i Europa. Men de glömmer att såväl IRA och ETA var borgerliga nationalister och att deras kamp var klart säregen. IRA stöddes av en del av den katolska befolkningen, som utgjorde nästan hälften av befolkningen i Nordirland. Konflikten hade alltså en delvis historiskt betingad etnisk-religiös dimension, och IRA hade naturligtvis just därför säkra gömställen i bostadsområden där katoliker dominerade helt. Baskerna utgjorde en förtryckt nationell minoritet i Spanien, vilka senare erhållit autonomi, delvis som följd av stridigheterna. Men ETA stöddes förmodligen aldrig av en majoritet av baskerna.

II.

Frågan om Röda arméfraktionen (RAF)

Sven Laurin menar att RAF bedrev en ”äventyrlig och revisionistisk linje” i Tyskland. Jag kan hålla med om att RAF i allra högsta grad bedrev en äventyrlig linje, men inte att den var revisionistisk. Det förutsätter att RAF:s linje vid någon tidpunkt var marxistisk, d.v.s. att det fanns något att revidera. RAF:s linje var från första stund småborgerligt anarkistisk och helt utanför den kommunistiska rörelsens traditioner. RAF såg inte arbetarklassen som den enda konsekvent revolutionära klassen, försökte aldrig förankra sig i den tyska arbetarklassen, tillämpade aldrig masslinjen utan tillämpade i stället individuell terror.

Redan i ”Varmed skall man börja?” (1901) 1 varnar Lenin för individuell terror som självständig kampmetod:

Man föreslår i stället terrortaktik som en självständig form av tillfälliga angrepp, utan samband med någon armé. Genom att vi saknar en central organisation, och på grund av svagheten hos de lokala revolutionära organisationerna är detta faktiskt allt terrortaktik kan vara. Vi förklarar därför med skärpa att en sådan kampmetod är felaktig och olämplig under nuvarande omständigheter, att den drar bort de mest aktiva kämparna från deras verkliga uppgift, den uppgift som är viktigast om man ser det med utgångspunkt från intressena hos rörelsen som helhet, och att den förvirrar styrkorna – inte regeringens styrkor, utan revolutionens…

Vi förnekar minst av allt betydelsen av hjältemodiga individuella angrepp, men det är vår plikt att kraftigt varna för att bli besatt av terror, att uppfatta terrortaktik som kampens huvudsakliga och grundläggande metod, som så många människor så gärna vill göra just nu. Terrortaktik kan aldrig bli en reguljär militär operationsmetod. I bästa fall kan den bara tjäna som en av de metoder som används vid ett avgörande anfall.”

Syftet med RAF:s individuella terror mot främst högt uppsatta personer i den tyska kapitalistklassen och statsförvaltningen var att provocera den tyska statsapparaten att slå till besinningslöst mot det tyska proletariatet. Det var i praktiken samma tänkande som låg till grund för anarkisternas och de ryska narodnikernas militanta aktioner fr.o.m. slutet av 1800-talet, nynazistiska och nyfascistiska terroraktioner efter andra världskriget och senast islamistiska organisationer som al-Qaida och ISIS.

Redan i Sven Laurins citat från RAF:s The urban guerilla concept framgår det hur bakvänt RAF argumenterar :

We are arguing that armed struggle is a necessary precondition for the latter (d.v.s. politiskt arbete i fabrikerna och bostadsområdena – min anm.) to succeed and progress.”

Tvärtom är det alltså det politiska arbetet, propaganda, agitation och dagskamp i fabrikerna, i bostadsområdena och på landsbygden som utgör förutsättningen för att höja kampens nivå och som senare när läget är moget kan omvandlas till väpnad kamp. Detta är kommunismens ABC, som alltid har förordats av den kommunistiska rörelsens ledande företrädare. Det var också därför som RAF betraktades som provokatörer av den internationella marxist-leninistiska rörelse, som hade uppstått efter 1963 och vars ledande partier var Kinas Kommunistiska Parti och Albaniens Arbetarparti. Trots detta finns det ändå idag s.k. maoister, inspirerade av Perus Kommunistiska Parti, som intresserar sig för Röda arméfraktionen och liknande grupperingar som Röda Brigaderna (Italien). Men det betyder bara att dessa s.k. maoister självmant placerar sig utanför den kommunistiska rörelsens ideologiska och politiska traditioner.

Till saken hör också att RAF:s ursprungliga kärna bestod av småborgerliga intellektuella och trasproletära, snarast kriminella (Baader), element. Många av dessa småborgerliga intellektuella hade föräldrar som antingen hade varit nazister, fungerat som medlöpare eller helt enkelt aldrig bekämpat nazisterna. Deras anslutning till RAF var en slags gottgörelse för föräldragenerationens försyndelser; dåligt samvete leder garanterat till politiska överslag. Redan Bakunin, en av anarkismens ledande teoretiker, hävdade att målgruppen var bönder, hantverkare och trasproletärer – inte proletariatet.

III.

Varför kan teorin om att folkkriget är universellt leda till äventyrspolitik?

Förklaringen är enkel: Folkkrig kan bara tillämpas under två omständigheter. Den ena är då en imperialistisk stormakt angriper och ockuperar ett annat land, som exempelvis folkkriget mot Japan i Kina, folkkrigen i Jugoslavien och Albanien mot Nazityskland, folkkrigen i Indokina mot Frankrike och USA och befrielsekrigen i Afrika mot olika kolonialmakter efter andra världskriget med flera krig. Den andra omständigheten är folkkrig i nykoloniala länder, d.v.s. städerna inringas från landsbygden, utan att imperialistiska trupper befinner sig i landet och mot korrupta och repressiva kompradorregimer, men med en relativt stor bondebefolkning. Detta var fallet i såväl Cuba som Nicaragua och det är denna typ av folkkrig som idag utkämpas i Indien och på Filippinerna.

Däremot är idén om att folkkriget skulle vara tillämpbart i imperialistiska och kapitalistiska stater, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap och med en mycket liten bondebefolkning, fullständigt dödfödd. Det är annan sak att huvudmotsättningen kan ändras i vissa av dessa länder, särskilt mindre stater, i händelse av storkrig. Det är därför som den kommunistiska rörelsen alltid har förordat oktoberrevolutionens väg i imperialistiska och kapitalistiska stater, eftersom proletariatet är stort och koncentrerat till städerna liksom den politiska makten.

Vad händer med dem som inbillar sig att folkkrig skulle vara tillämpbart i imperialistiska stater, samtidigt som det aldrig kommer att initieras ett folkkrig, så länge huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Ingen av de pro-senderistiska grupperingar inom det imperialistiska blocket, som tror att folkkriget är universellt, har omsatt sina teorier i praktisk handling; planerna har inte lämnat skrivbordslådorna.

Det första alternativet är naturligtvis att de inser att teorin är felaktig och omprövar den. Det är naturligtvis den bästa lösningen. Det verkar dessutom som inflytandet från Perus Kommunistiska Parti håller på att klinga av bland internetmaoisterna, speciellt som det står klart att de två mest kamperfarna maoistpartierna i världen, Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti, är motståndare till denna teori.

Det andra alternativet är teorins anhängare så småningom kommer att tröttna och ge upp på grund av det aldrig startas något folkkrig. De kommer helt enkelt att övergå till annan verksamhet.

Det tredje alternativet innebär att någon gruppering ändå kommer att göra ett försök. Men eftersom denna strategi står i motsättning till den aktuella huvudmotsättningen, kommer de att skändligen att misslyckas. De kommer aldrig att vinna proletariatets majoritet, som redan befinner sig i städerna, för att inringa städerna från landsbygden; de kommer aldrig kunna upprätta säkra basområden för ett långvarigt folkkrig och folkkriget erbjuder inga militärstrategiska fördelar i förhållande till borgarklassen, som har lika god lokalkännedom. Varje sådant försök att starta ett folkkrig, oavsett om det sker på landsbygden eller i form av en stadsguerilla, kommer att slås ner i sin linda. Misslyckade revolutionsförsök kommer att diskreditera den revolutionära rörelsen på samma sätt som en gång Röda arméfraktionen, Röda brigaderna, Action Directe eller Weathermen. Objektivt sett är det kontrarevolutionärt att förorda en strategi, som på förhand är dömd att misslyckas.

Den enda riktiga linjen i ett imperialistiskt land är att det kommunistiska partiet tålmodigt går i spetsen för klasskampen i alla dess former och ackumulerar styrka, så att det är tillräckligt starkt för att leda proletariatet till seger i revolutionär situation, som antingen är ett resultat av en allomfattande samhällelig kris eller krig.

Rickard B. Turesson

21/2 2022

26 KOMMENTARER

  1. Svar till Marxismen utvecklar sig

    Du påstår att oktoberrevolutionen var ett ”historiskt undantag”, vilket den inte alls inte var. Det kan bara den som helt saknar kunskaper i militärhistoria och den kommunistiska rörelsens historia hävda. Den första väpnade stadsrevolutionen var franska revolutionen 1789, därnäst ägde Pariskommunen rum 1871, Oktoberrevolutionen 1917 och den ungerska revolutionen 1919. På 1920-talet genomfördes flera revolutionsförsök i Reval (Tallin), Hamburg, Kanton och Shanghai. I de två första fallen saknade de revolutionära partierna majoritet inom arbetarklassen – i Kina försökte KKP genomföra revolutionsförsök 1927, trots att Kina var ett feodalkapitalistiskt land med 80 procent bönder och att proletariatet endast uppgick till en procent av befolkningen, vilket var dömt att misslyckas.

    Framgångsrika folkkrig, d.v.s. att inringa städerna från landsbygden, skedde i samband med andra världskriget, då huvudmotsättningen gick mellan en utländsk angripare och folken i de berörda länderna, Kina, Jugoslavien och Albanien och som en direkt fortsättning på andra världskriget i Indokina. De befrielsekrig, som skedde i Afrika med början i Algeriet och som avslutades med frigörelsen av de portugisiska kolonierna, varvid kolonialmakterna fungerade som ockupationsmakter, innebar också att städerna inringades från landsbygden. De enda folkkrig som lyckats utan att det stått en utländsk ockupant i landet är de på Kuba och i Nicaragua. Det var speciella omständigheter som förklarar dessa segrar, främst att det var sällsynt korrupta regimer som störtades.

    Det finns självklart flera folkkrig som misslyckats som Grekland, Malaysia och på senare tid Peru och Nepal.
    Du reducerar frågan om strategi till simpel huvudräkning, vilket är enastående barnsligt. Den kommunistiska rörelsen har alltid förordat att huvudmotsättningen mellan proletariatet och borgerskapet i de imperialistiska och kapitalistiska länderna ska lösas med den socialistiska revolutionens metod. Detta beror naturligtvis på proletariatets storlek och var det är koncentrerat. Huruvida det praktiskt är möjligt beror i sin tur på om det uppstår en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris och om det finns ett starkt kommunistiskt parti som kan vinna aktivt stöd hos arbetarklassens majoritet. Läs exempelvis ”Förslag till allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen” (1963).

    När du skriver ”att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas”, angriper du faktiskt Mao Zedong. Jag föreslår att du faktiskt försöker anstränga dig att läsa och förstå Mao Zedong i ”Om motsättningar”:

    ”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
    proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen…”

    ”Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet (som Kina – min anm.) i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)

    Och vidare i samma text:

    ”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)

    Din stolliga teori innebär att kvalitativt olika motsättningar ska lösas med – kvalitativt samma metoder! Detta har ingenting med marxism eller maoism att göra. Jag vet inte i och för sig om du betraktar dig som maoist överhuvudtaget. Förebråelsen kanske därför inte biter på dig. Om man studerar KKP:s militärhistoria – se Mao Zedongs ”Militärpolitiska skrifter” – ser man dessutom att KKP och Röda armén efter 1927 skiftade krigföring alltifrån guerillakrigföring i inledningsskedet, till folkkrig som huvudmetod mot den japanska imperialismen till i huvudsak reguljärt krig mot Guomindang 1945 – 1949. Reguljärt krig innebär att två arméer står mot varandra längs olika frontavsnitt och att seger vinns genom att den ena besegrar den andra och/eller att den senare drivs ut ur landet.

    Rickard B. Turesson

    • Har du inte precis själv redogjort för att oktoberrevolutionen var ett undantag ur arbetarklassens perspektiv? Det finns ju bara ett segerrikt exempel. På ett exempel kan man inte bygga en teori och det finns ju inte heller någon allmän teori för “oktober-vägen” eller hur?

      • Du räknar på ena handens fingrar med en dåres envishet. Du underkänner Kominterns strategi 1919 – 1935 för revolutionen i de kapitalistiska och imperialistiska länderna. Det var också den linje som Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti förespråkade i ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” (1963):

        ”Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna
        10) I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.
        I sin strävan att utföra denna uppgift måste det proletära partiet under nuvarande förhållanden aktivt leda arbetarklassen och det arbetande folket till kamp mot monopolkapitalet, för försvar av de demokratiska rättigheterna, för att bekämpa det fascistiska hotet, för att förbättra levnadsförhållandena, för att bekämpa imperialistisk upprustning och krigsförberedelser, till försvar för världsfreden och aktivt understödja de undertryckta nationernas kamp.”

        Det var också den linje som Mao Zedong och Kinas Kommunistiska Parti förespråkade i samtal med sina broderpartier 1964 – 1976. ”Bara ett segerrikt exempel”? När Lenin utformade handlingslinjen inför oktoberrevolutionen fanns det bara ett misslyckat exempel att utgå ifrån, nämligen Pariskommunen 1871. Hur länge menar du att det har varit felaktigt att utgå från oktoberrevolutionens väg för de kapitalistiska och imperialistiska länderna? Sedan 1924? 1935? 1945? 1963? 1976? Sedan igår? När blev det fel? Det är märkligt att varken Kominterns ledning eller Mao Zedong/Kinas Kommunistiska Parti har gjort din ”djupsinniga” upptäckt. Du tycks tro att du är en större strateg än dem, men man ska inte låta sig luras av sin egen inbilskhet.

        Det är enfaldigt att reducera frågan om strategin att enbart handla om proletariatet och dess förbundna först ska inta städerna och sedan sprida revolutionen till landsbygden, eller om proletariatet och dess förbundna i stället ska inringa städerna från landsbygden. Då inbillar man sig att det finns en universalmedicin. Redan Lenin påpekade att det skulle vara mycket svårare att genomföra den socialistiska revolutionen i Västeuropa än i Tsarryssland. Det är också fråga om det råder en revolutionär situation till följd av en allomfattande samhällelig kris, d.v.s. den objektiva faktorn, och om det finns ett starkt kommunistiskt parti, d.v.s. den subjektiva faktorn. De segerrika folkkrig som skett i Kina, Jugoslavien, Albanien och Indokina etcetera har varit möjliga tack vare att huvudmotsättningen har ändrats till att gå mellan en imperialistisk aggressor och folken i dessa länder. Men alla folkkrig mot en imperialistisk aggressor har inte varit segerrika. Det går inte att utesluta att det uppstår folkkrig i små kapitalistiska länder mot en imperialist aggressor.

        Vad som däremot kan uteslutas är att det är möjligt att lösa huvudmotsättningen mellan proletariat och borgerskap i ett kapitalistiskt land genom folkkrig. Det har inte skett och kommer inte att ske. Proletariatet är redan i majoritet i dessa länder och dessutom koncentrerat till städerna. Det ryska proletariatet utgjorde bara 10 procent av befolkningen, men var mycket koncentrerat till städerna.

        • Du begår mycket allvarliga fel genom att använda skällsord om kamrater och kalla dem “stollar”, “dårar” och “enfaldiga” och liknande. Den som agerar splittrande på detta sätt i den kommunistiska rörelsen är antingen på fel sida i klasskampen eller så förstår individen inte själv vilken skada hen ställer till med. Ändra ditt beteende eller sluta skriva.

          • Om du står på rätt sida i klasskampen, kan du säkert uthärda nedsättande omdömen om dina egna åsikter. Då är man övertygad om att man har rätt och alla negativa omdömen rinner av en som vattnet på en gås. I annat fall är det bara naturligt att känna sig kränkt. De omdömen som jag har använt är bara en mild västanfläkt i förhållande till de nedsättande omdömen som Marx, Engels, Lenin, Stalin och Mao Zedong fällde om sina meningsmotståndare. En spade ska alltid kallas en spade. Ordet ”stollig” används om en teori, och inte om en person i ett föregående inlägg. ”Med en dåres envishet” är förresten ett en etablerad liknelse.

            Jag föreslår att du återgår till att diskutera sakfrågan, eller inser att du helt enkelt har fel. Det är avslöjande att du uppmanar mig att sluta skriva. Det vore ju ett enkelt och bekvämt sätt att få slut på debatten, när man känner sig trängd.

            • Du kan inte skilja på en vän och en fiende. Det är helt förkastligt att förnedra och förtrycka kamrater som du gör. Visa lite respekt för andra kommunister eller sluta skriva som sagt.

              • Kan du inte argumentera i sak och konkret? Du tycks ha en särskilt dragning till att starta en riktig skendiskussion. Det brukar vara ett tecken på att man själv helt saknar sakargument. När har jag ”förnedrat och förtryckt kamrater”? Ge åtminstone ett konkret exempel som utomstående läsare kan ta ställning till! Jag har aldrig varit med om att en riktig kommunist –som exempelvis klassikerna – uppmanat meningsmotståndare att sluta skriva i stället för att bemöta dem i sak.

  2. Det är fullt begripligt för de som vill förstå och det måste ske gradvis och olika i olika länder beroende på situationen. Bara en dogmatiker kräver en lista.

  3. Ditt svar uttrycker exakt det problem som jag belyste. Du är så låst att du inte ens läser vad som skrivs. Alla maoister idag från höger till vänster pratar om folkkrig som en allmän militär teori där basområden är väsentliga medan du har en alldeles egen teori som fokuserar helt på huvudmotsättningen i ett land generellt. Eftersom du har en helt hemmasnickrad teori så går det inte att diskutera denna fråga med dig. Klart att huvudmotsättningen har betydelse men den behöver inte vara bestämmande för val av militär strategi/teorii. Huvudmotsättningen ändrades t.ex. under folkkrigets gång i Kina.

    • Det är din teori som är helt hemmasnickrad och anti-maoistisk. Det är fullständigt självklart att huvudmotsättningen bestämmer strategin. Självklart kan huvudmotsättningen också ändras. I Kina gick huvudmotsättningen mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen 1937 – 1945, varvid folkkriget var huvudmetoden. När Japan hade besegrats, ändrades huvudmotsättningen 1945 – 1949 till att gå mellan det kinesiska folket anfört av KKP och Guomindang, som representerade storborgerskapet och godsägarklassen (och stöddes av USA), varvid motsättningen löstes genom inbördeskrig och reguljärt krig. Om du förnekar att huvudmotsättningen bestämmer strategin, är du inte längre maoist:

      ”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
      proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeoisien och bourgeoisien, mellan proletariatet och bondesmåbourgeoisien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.
      I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och
      de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

      När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)

      Och vidare i samma text:

      ”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod; motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod; motsättningen mellan arbetarklassen och bondeklassen i det socialistiska samhället löses genom metoden att kollektivisera och mekanisera jordbruket, motsättningar inom kommunistiska partiet löses genom kritikens och självkritikens metod; motsättningen mellan samhället och naturen löses genom metoden att utveckla produktivkrafterna.” (Mao Zedong: Om filosofiska frågor, Oktoberförlaget 2016, sid.56)

      Vilka ”alla maoister”? Då borde du åtminstone kunna citera en dem, så att alla läsare kan gå till källan. Att reducera frågan om folkkrig till ”basområden” är bara barnsligt. Är det inte dags från din sida att öppet kritisera Mao Zedong?

  4. “Marxismen utvecklar sig” skriver: “Med militarisering menas bara de åtgärder som behövs för att leda en revolution, kreativt tillämpat i olika länder. ” Detta är oöverträffat goddagyxskaft-svar. Vilka åtgärder behövs? Kan vi få en liten uppräkning? Om du inte kan precisera det, så är du bara en tom tunna som bullrar.

  5. https://kommunisten.nu/?p=12079

    Lite svårt med “äventyr” om man måste ha massorna med sig vilket folkkriget förutsätter. Det är ju snarare fantasier om ett plötsligt stadsuppror som kan leda åt helvete som KKP på tjugotalet som höll på att utrota partiet med sina hopplösa stadsuppror.

    Ur citatboken:

    VIII. FOLKKRIGET

    Det revolutionära kriget är ett massornas krig; det kan föras endast genom att man mobiliserar massorna och litar till dem.

    “Sörj för massornas välfärd, ägna upp­märksamhet åt arbetsmetoderna” (27 ja­nuari 1934), Valda verk, bd I, s. 147.*

    • Kommer från Peruanska regeringens benämning på Perus Kommunistiska Parti, ”Sendero Luminoso” (Den Lysande Stigen). Deras medlemmar kallades för ”Senderistas” varav den svenska ”Senderist” och ”senderistisk” kommer ifrån. Även de internationella som inser att PKP:s linje är den korrekta kallas för ”senderister”.

    • En ”senderist” är någon som håller koll på vad som händer i sitt område, försöker efter förmåga att göra en maoistisk analys av det i artiklar, och sänder ut den till olika ställen. Det är slarv att Rickard B Turessons artikel inte publicerats som debatt, då dessa åsikter är polemiska mot andra skribenter. En väldigt viktig sak som gått förbi är att Filippinernas Kommunistiska Parti (och NPA) och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) båda upphöjer, försvarar och applicerar MLM: ideologin som syntetiserades av Perus Kommunistiska Parti.

      • Nu är du ute och cyklar…..Visa ett enda ställe där Filippinernas Kommunistiska Parti och Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) stöder Peruanernas olika förvrängningar av maoismen. Dessa partiers uppfattning om MLM ligger väldigt nära den linje som Rickard B Turesson förespråkat i en rad debattartiklar mot just “senderismen”.

        • Ingen som försvarar PKP:s linje i frågan hävdar att FKP:s eller IKP(maoisterna):s erfarenheter av folkkrig är små eller oviktiga, deras teoretiska och praktiska bidrag har gynnat den internationella kommunistiska rörelsen enormt. Det skulle dock vara felaktigt att hävda att deras erfarenheter leder till kunskap om folkkrig i ett imperialistiskt land (då de inte har någon erfarenhet av att föra folkkrig i ett sådant land).

          Det är även viktigt att förstå just IKP(maoisterna):s historia som en sammanslagning av två grupper, där en av de faktiskt förespråkade folkkrig i alla länder.

          Utöver det tycker jag att författaren uttrycker defaitism och pessimism. Att stadsguerrillan skulle vara krossad av den borgerliga staten är alltid en risk, men det har skett betydligt fler gånger gällande ”upprorsteorin”/”Oktobervägen”, då alla gånger ett sådant uppror försöktes utanför Ryssland har det blivit krossat.

          Det slutliga stycket lämnar mycket tomrum och mycket som kan efterfrågas. Den ger ingen tidlig väg för revolution utan är väldigt vag. Kommunister förstår självfallet att man inte kan förutspå exakt hur revolutionen i ett land kommer att utvecklas, men det är fortfarande viktigt att ha en strategi att bygga mot.

          • Indiens kommunistiska parti (maoisterna) likväl Filippinska kommunistpartiet förkastar tydligt teorin om folkkrigets universalitet. Det gör också TKP/ML, ett turkist kommunistparti som för folkkrig idag, som nyligen publicerade ett uttalande där man kallar detta för “vänster”-revisionism. (https://www.demvolkedienen.org/index.php/en/t-dokumente-en/6234-tkp-ml-s-assessment-of-the-united-international-maoist-conference-uimc-declaration)

            Gonzalo och PKP hävdade sig syntetisera “maoismen” under förutsättningen att världen var i en strategisk offensiv. Denna Gonzalos syntes utgör i praktiken endast ett antal dogmer. Under den “strategiska offensiven” ska alla kommunistpartier “militariseras” och föra folkkrig. Det är en fullständigt verklighetsfrånvänd teori som leder till en förvrängning av maoismen. Därtill upphöjer de ledande gonzaloisternas idag, nämligen Brasiliens kommunistiska parti (Röd fraktion), den revisionistiska teorin att kommunistiska partier endast kan konstitueras genom väpnad kamp. Se här: https://kommunisten.nu/?p=11922

            • Militarisering är ju självklart. Det är bara reformister eller folk som inte förstår vad det betyder som är helt emot det. Med militarisering menas bara de åtgärder som behövs för att leda en revolution, kreativt tillämpat i olika länder. Det är inte frågan om “om” utan om när. Om man inte håller med om det så visar det att man är riktig die hard reformist.

              • “Marxismen utvecklar sig” skriver: “Med militarisering menas bara de åtgärder som behövs för att leda en revolution, kreativt tillämpat i olika länder. ” Detta är oöverträffat goddagyxskaft-svar. Vilka åtgärder behövs? Kan vi få en liten uppräkning? Om du inte kan precisera det, så är du bara en tom tunna som bullrar.

      • Den har etiketten “Debatt” men ordet står inte titeln. Fixar detta för förtydligande.

      • Men varken Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti anser att folkkriget är universellt. Dessa partier går tillbaka till 1960-talet och bedriver fortfarande kamp i motsats till vissa andra partier som har försvunnit. Självklart var också Kinas Kommunistiska Parti och Mao Zedong emot denna stolliga teori.

        • En stolle är t.ex. en som dunkar huvudet i väggen och har sina egna definitioner på allt och som det inte går att debattera med eftersom han strunar i vad den internationella kommunistiska rörelsen menar med folkkrig. En stolle är en sådan som argumentar för att “oktobervägen” är en väg som är framkomlig trots att det aldrig har gått att upprepa. Snälla berätta var finns ens teorin om oktobervägen finns, hur följer man “oktobervägen”. Visa gärna var de teoretiska skrifterna finns.

          • Pseudonymen ”Marxismen utvecklas” påstår att det skulle finnas ”en internationell kommunistisk rörelse” som är enig om vad som ”menas med folkkrig”. Vad jag vet så finns det partier, exempelvis Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna), Filippinernas Kommunistiska Parti och Turkiets Kommunistiska Parti/Marxist-Leninisterna (TKP/ML), som själva bedriver folkkrig och som är ense med Mao Zedongs uppfattning att folkkriget inte är universellt. Oktoberrevolutionens väg innebär att proletariatet genomför en väpnad stadsrevolution och sedan sprider revolutionen till landsbygden; folkkriget innebär att städerna inringas från landsbygden och senare intas. Detta var Mao Zedongs uppfattning. Den som går emot denna uppfattning ”utvecklar” inte marxismen utan reviderar den.
            I ett uttalande nyligen från den 7/1 citerade TKP/ML ett stycke från Mao Zedongs ”Problem rörande krig och strategi” (1938):
            ”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna.”
            Du frågar var de ”teoretiska skrifterna finns”. Men jösses, har du inte läst Lenin, Stalin och Mao Zedong, har du inte läst dokumenten från de sju kominternkongresserna? Ingen av dem eller inget av dokumenten har lanserat teorin om att folkkriget är universellt. Teorin att folkkriget är universellt lanserades av Perus Kommunistiska Parti och dess ordförande Gonzalo. Detta parti lyckade aldrig leda folkkriget till seger utan större delen av dess centralkommitté, inklusive Gonzalo, slogs ut 1992. Riktigheten av partiets linje bevisades aldrig i praktiken. Ingen av de sekter i det imperialistiska blocket som hyllar teorin om folkkrigets universalitet har heller inte inlett något folkkrig.
            Du hävdar att oktoberrevolutionens väg ”aldrig gått att upprepa”. Det är ett löjligt och enfaldigt argument. Det är lika löjligt och enfaldigt som att hävda att socialismen är en omöjlighet på grund av att alla socialistiska stater hittills har urartat. Man måste komma ihåg att oktoberrevolutionen skedde i samband med det första världskriget, en exceptionell händelse, och att därnäst folkkrigen i Kina, Jugoslavien, Albanien, Indokina etcetera möjliggjordes av andra världskriget, en annan exceptionell händelse. De enda folkkrig, som lyckats utan att en ockupant stått i landet, är de i Cuba och Nicaragua, men dessa leddes inte ens av maoister. I Afrika fungerade kolonialmakterna som ockupanter.

            • Du försvarar en “teori” och kan inte hänvisa till en enda skrift som uttrycker vad det skulle innebära? Var kan man läsa om din fantatiska teori? Faktum är att det inte finns någon teori eftersom oktoberrevolutionen var ett historiskt undantag och det inte har gått att skapa något allmängiltig teori utifrån ett enda exempel. Till skillnad från folkkriget alltså som prövats på många håll. Att påstå att man måste byta militär teori för att huvudmotsättningen ändras är så absurt att det egentligen inte skulle behöva bemötas. Om A ändras så måste alltid B ändras. Det är hela logiken. Vi har en partiteori, om huvudmotsättningen ämdras så måste alltid vår partiteori ändras????

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här