Debatt: Lärdomar av den revolutionära kampen i Nepal

Jag har nyligen läst ”The bullet and the ballot box” med undertiteln ”The story of Nepal´s maoist revolution” av Aditya Adhikari 1. Boken behandlar utvecklingen till 2014. Författarens politiska hemvist är oklar, men hans skildring av den faktiska händelseutvecklingen i Nepal verkar vara pålitlig. Det är fullt möjligt att dra olika slutsatser från hans berättelse.

Det står klart att det folkkrig, som inleddes 1996, fördes med framgång fram till eldupphör-överenskommelsen 2006. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) och dess folkarmé behärskade landsbygden, omkring 80 procent av Nepals territorium, dock inte Katmandu och de flesta distriktshuvudstäder. I det läget uppstod en linje i partiledningen för maktövertagandet att partiet skulle spela ut de två andra politiska krafterna i landet mot varandra, det vill säga kungamakten och den nepalesiska armén å ena sidan och de sju parlamentariska partierna å den andra mot varandra. Prachandas ursprungliga linje innebar att partiet skulle liera sig med kungamakten och den nepalesiska armén mot de sju parlamentariska partierna, men de förra var kallsinniga. I stället valdes Bhattarais, den andre viktigaste ledaren, linje, det vill säga en allians med de sju parlamentariska partierna.

Det slöts en överenskommelse med dessa, som innebar att Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ingick i en interimsregering och att det träffades en överenskommelse om kommande val till en konstituerande församling. I gengäld lade Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) ner den väpnade kampen och folkarméns soldater, sammanlagt c:a 20 000, samlades i temporära uppsamlingsläger. Folkarmén skulle i ett senare skede slås ihop med den nepalesiska armén; bara något tusental av dessa guerilla krigare inkorporerades senare i den nepalesiska armén. I det första valet 2008 till den konstituerande församlingen vann Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) 220 av de 575 platserna och blev största parti, men utan egen majoritet. Det betydde att partiet, som förbundit sig att acceptera de parlamentariska spelreglerna, tvingades ingå i en koalitionsregering. Kompromisserna bara fortsatte. När nästa val till den konstituerande församlingen ägde rum 2013, fick Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) bara 80 av de 575 platserna. På fem år hade alltså partiet hunnit slipa ner skillnaderna ordentligt gentemot de övriga partierna. Prachanda fungerade bara som premiärminister till 2009, då han förlorade en förtroendeomröstning efter att ha försökt avskeda chefen för den nepalesiska arméns generalstab. Prachanda kom tillbaka som premiärminister 2016 – 2017, men då hade partiet redan bytt namn liksom att det hade skett åtminstone en partisplittring. Idag verkar Prachandas parti helt inom det parlamentariska systemet i Nepal.

Det avgörande misstaget, som Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) gjorde, var naturligtvis att lägga ner den väpnade kampen; därmed avhände det sig sitt främsta trumfkort. Politisk makt växer nämligen ur gevärspipan. Man kan bara spekulera i de egentliga bevekelsegrunderna; misströstan ifråga om att erövra Katmandu av egen kraft, farhågor vad gäller risken för en indisk intervention, om de ändå skulle kunna erövra Katmandu. Nepals Kommunistiska Parti (maoisterna) saknade externt militärt stöd; alla deras vapen hade erövrats från fienden.

Efter valen till konstituerande församlingen i Tsarryssland 1918, där bolsjevikerna heller inte vann majoritet, upplöste sovjetregeringen helt enkelt den konstituerande församlingen. Eftersom sovjetregeringens makt vilade på sovjeterna, där bolsjevikerna hade majoritet, fanns det ingen anledning att överlåta makten till en konstituerande församling. Då hade oktoberrevolutionen varit meningslös. Revolutioner avgörs av dem som förfogar över flest hängivna aktivister.

Rickard B. Turesson

1 Utkommen på Verso förlag 2014

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här