Ladda ner Sovjetunionens Kommunistiska Partis (bolsjevikerna):s historia

Nu finns det en pdf för nedladdning här. Tanken är att medlemmarna i Stockholm läser sidan 41 till 52 fram till studiemötet (nedan).

“2. DEN LENINSKA PLANEN FÖR DET MARXISTISKA PARTIETS UPPBYGGANDE.  “EKONOMISTERNAS” OPPORTUNISM. “ISKRAS” KAMP FÖR DEN LENINSKA PLANEN. LENINS BOK “VAD BÖR GÖRAS ?” DET MARXISTISKA PARTIETS IDEOLOGISKA GRUNDVALAR.

Ehuru Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis första kongress, som hölls 1898, hade förklarat att partiet bildats, så var paztiet dock inte bildat. Det fanns intet partiprogram och inga partistadgar. Partiets Centralkommitte, som valts på första kongressen, hade häktats och blev aldrig mer återupprättad, ty det fanns ingen som kunde återupprätta den. Inte nog därmed. Efter första kongressen ökade partiets ideologiska söndring och organisatoriska splittring alltmera.

Om åren 1884-1894 var en period av seger över folklighetsrårelsen och av ideologisk förberedelse för socialdemokratin, och åren 1894-1898 en period av försök —visserligen misslyckade — att av de enskilda marxistiska organisationerna bilda ett socialdemokratiskt parti, så blev perioden efter 1898 en period, då det ideologiska och organisatoriska virrvarret inom partiet ökade.

Marxismens seger över folklighetsrörelsen samt arbetarklassens revolutionära aktioner, som visade att marxisterna hade rätt, stärkte den revolutionära ungdomens sympati för marxismen. Marxismen kom på modet. Detta medförde, att det till de marxtiska organisationerna plötsligt strömmade in hela massor av revolutionär ungdom från de intellektuellas kretsar, vilka var svaga i teorin, oerfarna i organisatoriskt och politiskt avseende och endast hade en dimmig, till största delen oriktig föreställning om marxismen, som de hämtat ur de “legala marxisternas” opportunistiska skriverier, av vilka pressen överflödade. Denna omständighet ledde till att de marxistiska organisationernas teoretiska och politiska nivå sjönk, att “legala marxistiska” opportunistiska stämningar trängde in i dessa samt att den ideologiska söndringen, det politiska vacklandet och det organisatoriska virrvarret ökade.

Arbetarrörelsens växande uppsving och revolutionens uppenbara annalkande krävde bildandet av ett arbetarklassens enhetliga, centraliserade parti, som var i stånd att leda den revolutionära rörelsen. Men de lokala partiorganens, de lokala kommitteernas, gruppernas och cirklarnas tillstånd var så bedrövligt och deras organisatoriska avskildhet från varandra och deras ideologiska divergenser så stora, att uppgiften att bilda ett sådant parti erbjöd otroliga svårigheter.

Svårigheterna bestod inte endast i att partiet måste byggas upp under elden av tsarismens grymma förföljelser, genom vilka de bästa partiarbetarna ofta rycktes bort ur organisationernas led och sändes i förvisning, i fängelse eller till straffarbete. Svårigheterna bestod dessutom i att en betydande del av lokalkommitteerna och deras partiarbetare inte ville veta av någonting annat än deras eget lokalt begränsade praktiska arbete, att de inte förstod det skadliga i att partiet saknade organisatorisk och ideologisk enhet, att de vant sig vid partiets splittring, vid det ideologiska virrvarret i partiet samt ansåg, att man kunde reda sig utan ett enhetligt centraliserat parti.

För att skapa ett centraliserat parti måste man övervinna denna efterblivenhet, denna tröghet och trångsynta prakticism hos de lokala organen. Men det var inte allt. Det fanns inom partiet en tämligen talrik grupp av personer, som hade sina egna tidningar, “Rabotjaj Delo” (Arbetartanken) iRyssland och “Rabotjeje Djelo” (Arbetarsaken) i utlandet, och som teoretiskt sökte rättfäräiga den organisatoriska splittringen och den ideologiska söndringen i partiet, ej sällan rent av lovprisade den samt ansåg att uppgiften att skapa ett arbetarklassens enhetliga, centraliserade, politiska parti var en opåkallad och konstlad uppgift.

Det var “ekonomisterna” och deras efterföljare. För att skapa ett enhetligt politiskt proletärt parti var det framför allt nödvändigt att slå “ekonomisterna”. Det var just dessa uppgifter och uppbyggandet av arbetarklassens parti, som Lenin grep sig an att utföra. Ifråga om varmed man skulle börja uppbyggandet av arbetarklassens enhetliga parti fanns olika meningar. En del menade, att man borde börja partiets uppbyggande med att inkalla partiets andra kongress, vilken skulle sammansluta lokalorganisationerna och bilda partiet. Lenin var mot denna mening. Han ansåg, att innan man inkallade kongressen måste man klargöra frågan om partiets mål och uppgifter, måste man veta vad för slags parti man ville bygga upp, måste man ideologiskt avgränsa sig från “ekonomisterna”, måste man ärligt och öppet säga partiet att det fanns två olika uppfattningar om partiets mål och uppgifter — “ekonomisternas” uppfattning och de revolutionära socialdemokraternas uppfattning, måste man genom det tryckta ordet bedriva en bred propaganda för den revolutionära socialdemokratins åsikter, liksom “ekonomisterna” propagerade för sina åsikter i sina pressorgan, måste man göra det möjligt för lokalorganisationerna att träffa ett medvetet val mellan dessa båda riktningar —och först sedan detta nödvändiga förarbete utförts, kunde partikongressen inkallas.

Lenin sade direkt
“Före en sammanslutning och för att sammansluta sig, måste man först bestämt och beslutsamt avgränsa sig från varandra.”
Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 378.

Med hänsyn härtill ansåg Lenin, att man borde börja uppbyggandet av arbetarklassens politiska parti med att organisera en till rysk, politisk kamptidning, som skulle bedriva propaganda och agitation för den revolutionära socialdemokratins åsikter. Han ansåg att utgivandet av en sådan tidning måste utgöra det första steget till partiets uppbyggande.

I sin bekanta artikel : “Varmed skall man börja ?” skisserade Lenin upp en konkret plan för partiets uppbyggande, vilken han sedan utvecklade i sin berömda bok : “Vad bör göras ?”

“Enligt vår mening —sade Lenin i denna artikel — måste utgångspunkten för verksamheten, det första praktiska steget till att bilda den önskade organisationen ~ och slutligen den ledtråd, som vi måste följa för att oavlåtligt kunna utveckla, fördjupa och utvidga denna organisation, vara att skapa en till rysk politisk tidning .Utan den är det omöjligt att systematiskt genomföra den principfasta och allsidiga propaganda och agitation, som är socialdemokratins ständiga och huvudsakliga uppgift i allmänhet och som är en särskilt brännande uppgift på nuvarande tidpunkt, då intresset för politik, för socialismens frågor väckts inom de bredaste befolkningsskikt.”
(Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 110.)

Lenin ansåg, att en sådan tidning inte endast kommer att tjäna som medel att ideologiskt sammanfoga partiet, utan också som medel att organisatoriskt sammansluta lokalorganisationerna till ett parti. Tidningens nät av ombud och korrespondenter, vilka är representanter för lokalorganisationerna, skall just tjäna som det skelett, omkring vilket partiet organisatoriskt samlas. Ty, sade Lenin, “tidningen är ej bara en kollektiv propagandist och en kollektiv agitator, utan också en kollektiv organisatör”.

“Detta nät av ombud —sade Lenin i samma artikel — kommer att bilda skelettet just i cn sådan organisation, som vi behöver : tillräckligt stor att omfatta hela landet ; tillräckligt omfattande och mångsidig för att kunna genomföra en sträng och detaljerad arbetsdelning; tillräckligt principfast för att under alla omständigheter, vid alla ‘vändningar’ och överraskningar illegalt orubbligt fortsätta sitt. arbete; tillräckligt smidig för att å ena sidan kunna undvika drabbning på öppna fältet med en i styrka överlägsen fiende, när denne har samlat alla sina krafter på en punkt, och å andra sidan kunna dra nytta av denna fiendes tungroddhet samt angripa honom var och när han minst väntar ett angrepp.” {Sammastädes, s. 11.2. )

En sådan tidning måste Iskra vara. Och “Iskra” blev verkligen just en sådan allrysk politisk tidning som förberedde partiets ideologiska och organisatoriska sammanfogning.

Vad själva partiets struktur och sammansättning beträffar, ansåg Lenin, att partiet måste bestå av två delar : a) en trängre krets av ständiga, ledande kaderarbetare, vilka i främsta rummet borde utgöras av yrkesrevolutionärer, d. v. s. partiarbetare, som är fria från varje annat arbete än partiarbetet, som besitter ett nödvändigt. minimum av teoretiskt vetande, politisk erfarenhet, organisationsvana i konsten att kämpa mot tsarpolisen och att dölja sig undan polisen; b) ett omfattande nät av periferiska partiorganisationer, en talrik massa partimedlemmar, omgivna av hundratusentals arbetandes sympati och understödda av dem.

“Jag påstår — skrev Lenin — (1) att ingen enda revolutionär rörelse kan vara varaktig utan en stabil ledarorganisation, som värnar kontinuiteten ; (2) att ju bredare den massa är, som spontant dras in i kampen. .desto oeftergivligare är behovet av en sådan organisation och desto fastare måste denna organisation vara . . . (3) att en sådan organisation huvudsakligen måste bestå av folk, som yrkesmässigt sysselsätter sig med revolutionär verksamhet; (4) att det i ett absolutistiskt land kommer att vara desto svårare att ‘infånga’ en sådan organisation, ju mera vi inskränker dess medlemsstock, så att den kommer att omfatta endast de medlemmar, som yrkesmässigt sysselsätter sig med revolutionär verksamhet och är yrkesmässigt skolade i konsten att kämpa mot den politiska polisen, och — (5) — desto bredare blir den krets av personer såväl från arbetarklassen som frän de övriga samhällsklasserna, vilka kommer att ha möjlighet att deltaga och aktivt arbeta i rörelsen.” (Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 456.)

Beträffande karaktären av det parti, som skulle bildas, och dess roll i förhållande till arbetarklassen, liksom också partiets mål och uppgifter, ansåg Lenin, att partiet måste vara arbetarklassens förtrupp, att det måste vara arbetarrörelsens ledande kraft, som sammanhåller och inriktar proletariatets klasskamp. Partiets slutmål är kapitalismens störtande och socialismens upprättande. Dess närmaste mål är tsarismens störtande och upprättande av demokratisk ordning. Och då kapitalismen ej kan störtas, utan att tsarismen först störtats, så består partiets huvuduppgift för närvarande i att resa arbetarklassen, resa hela folket till kamp mot tsarismen, att organisera en revolutionär folkrörelse mot tsarismen samt störta denna såsom det främsta och största hindret på vägen till socialismen.

“Den närmaste uppgift, —skrev Lenin —som historien nu ställt oss inför, är den mest revolutionära av alla proletariatets närmaste uppgifter i vilket annat land det vara mä. Förverkligandet av denna uppgift, att förstöra det mäktigaste bålverket för inte endast den europeiska, utan även (kan vi nu säga) den asiatiska reaktionen skulle göra det ryska proletariatet till det internationella revolutionära proletariatets förtrupp.”
(Sammastädes, s. 382. )

Och vidare

“Vi måste hålla i minnet, att kampen mot regeringen för delkrav, erövrandet av vissa eftergifter endast är små skärmytslingar med fienden, endast små förpostfäktningar, medan den avgörande drabbningen ännu förestår oss. Framför oss ligger en fientlig fästning i hela sin styrka, från vilken man översållar oss med skurar av granater och kulor, som berövar oss våra bästa kämpar. Vi måste intaga denna fästning, och vi kommer att ta den, om vi förenar det vaknande proletariatets alla krafter med de ryska revolutionärernas alla krafter i ett parti, kring vilket allt livskraftigt och ärligt som finns i Ryssland kommer att samlas. Och först då uppfylles den ryska arbetarrevolutionären Peter Alexejevs stora förutsägelse : “Arbetarfolkets miljoner skall lyfta sin seniga näve, och despotismens ok, som skyddas av soldaternas bajonetter, kommer att slås i spillror!” (Sammastädes, s. 59. )

Det var den leninska planen för skapandet av arbetarklassens parti under de förhållanden, som rådde i det absolutistiska Tsarryssland. “Ekonomisterna” dröjde inte att öppna eld mot den leninska planen.

“Ekonomisterna” påstod, att den allmänna politiska kampen mot tsarismen var en sak, som gällde alla klasser, främst bourgeoisin, och att den därför inte erbjöd något allvarligt intresse för arbetarklassen, ty arbetarnas huvudintresse ligger i den ekonomiska kampen mot företagarna för högre arbetslön, förbättrade arbetsförhållanden o. s. v. Därför borde socialdemokraterna ej sätta den politiska kampen mot tsarismen och tsarismens störtande som sin närmaste huvuduppgift, utan i stället organiserande av “arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen”, varvid med ekonomisk kamp mot regeringen avsågs kamp för förbättring av fabrikslagstiftningen. “Ekonomisterna” försäkrade, att man på detta sätt skulle kunna “ge själva den ekonomiska kampen en politisk karaktär”.

“Ekonomisterna” riskerade inte längre att formellt uttala sig mot nödvändigheten av ett politiskt parti för arbetarklassen. Men de menade, att partiet inte borde vara arbetarrörelsens ledande kraft, att det inte borde ingripa i arbetarklassens spontana rörelse och än mindre leda den, utan att det borde följa efter den, studera den och taga lärdom av den.

“Ekonomisterna” gjorde vidare gällande, att det medvetna elementets roll i arbetarrörelsen, det socialistiska medvetandets, den socialistiska teorins organiserande och riktningsgivande roll är betydelselös, eller nästan betydelselös, att socialdemokratin inte skall lyfta arbetarna till det socialistiska medvetandets nivå, utan tvärtom själv anpassa sig och sänka sig till arbetarklassens mellavskikts eller till och med dess mera efterblivna skikts nivå, att socialdemokratin inte skall inplanta det socialistiska medvetandet hos arbetarklassen, utan bör vänta till dess arbetarklassens spontana rörelse själv med egna krafter utarbetar det socialistiska medvetandet.

Vad den leninska organisationsplanen för partiets uppbyggnad angår, alzs~ig de den vara ett slags övervåld mot den spontana rörelsen. I “Iskras” spalter och särskilt i sin berömda bola “Vad bör göras ?” gick Lenin till storms mot. denna ”ekonomistarnas” opportunistiska filosofi och lämnade inte kvar sten på sten.

1. Lenin visade : att avleda arbetarklassen från den allmänna politiska kampen mot tsarismen och inskränka dess uppgifter till ekonomisk kamp mot företagarna och regeringen, medan man lämnade både företagarna och regeringen orörda —det är att döma arbetarna till evigt slaveri. Arbetarnas ekonomiska kamp mot företagarna och regeringen är en tradeunionistisk kamp för bättre villkor vid arbetskraftens försäljning till kapitalisterna, men arbetarna vill inte bara kämpa för att få bättre villkor vid försäljningen av sin arbetskraft till kapitalisterna, utan också för att avskaffa själva det kapitalistiska systemet, som dömer dem till tvånget att sälja sin arbetskraft till kapitalisterna och att underkasta sig utsugning. Men arbetarna loan ej utveckla kampen mot kapitalisterna, kan ej utveckla kampen för socialismen, så länge tsarismen, kapitalismens gårdvar, spärrar vägen för arbetarrörelsen. Därför är det partiets och arbetarklassens närmaste uppgift att skaffa undan tsarismen och därmed bana väg för socialismen.

2. Lenin visade : att lovsjunga arbetarrörelsens spontana process och förneka partiets ledande roll, att reducera dess roll till registrering av händelserna — – det är att predika ”svanspolitik” (‘chvostism” — av chvost == svans), att propagera för att partiet skall förvandlas till en svans i den spontana processen, till en passiv kraft i rörelsen, som endast förmår betrakta tian spontana protes men och förlita sig till dess automatiska förlopp. Att bedriva en sådan propaganda innebär att leda det hela till. partiets förintande, det vill säga att lämna arbetarklassen utan parti, det vill säga att lämna den obeväpnad. Men att lämna arbetarklassen obeväpnad i en tid, när inför densamma stär sådana fiender som den med alla kampmedel rustade tsarismen och den modernt organiserade bourgeoisin, som har sitt eget parti, vilket leder dess kamp mot arbetarklassen — det betyder att förråda arbetarklassen.

3. Lenin visade : att böja knä för arbetarrörelsens spontanitet och degradera medvetenhetens roll, degradera det socialistiska medvetandets och den socialistiska teorins roll —det är för det första ett hån mot arbetarna, som känner dragning till medvetenheten liksom till ljuset, för det andra att i partiets ögon göra teorin värdelös, det vill säga göra det vapen värdelöst, med vars hjälp partiet orienterar sig i nutiden och förutser framtiden, och för det tredje innebär det att fullständigt och slutgiltigt sjunka ned i opportunismens träsk.

“Utan revolutionär teori —sade Lenin —kan det inte heller finnas någon revolutionär rörelse Förkämpens roll kan endast utföras av ett parti, som ledes av en framskriden teori.”
(Lenin, Saml. verk, b. TV, s. 380.)

4. Lenin visade, att “ekonomisterna” bedrar arbetarklassen, då de påstår, att den socialistiska ideologin kan framgå ur arbetarklassens spontana rörelse, ty i själva verket uppstår den socialistiska ideologin inte ur den spontana rörelsen, utan ur vetenskapen.

Då “ekonomisterna” förnekar, att det är nödvändigt att införa socialistiskt medvetande i arbetarklassen, röjer de därmed väg för den borgerliga ideologin och underlättar för den att införas och inplantas i arbetarklassen —följaktligen gravlägger de iden om arbetarrörelsens sammansmältande med socialismen och hjälper bourgeoisin.

“Varje knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen, —sade Lenin —varje förringande av det ‘medvetna elementets’ roll, av socialdemokratins roll innebär samtidigt —alldeles oavsett om den som nedsätter denna roll önskar det eller inte — en förstärkning av den borgerliga ideologins inflytande över arbetarna.”
(Lenin, Saml. verk, b. IV, s. 390.)

Och vidare

“Frågan står endast så: borgerlig eller socialistisk ideologi? Här finns intet mellanting .Därför betyder varje förringande av den socialistiska ideologin, varje avsteg från den, i ochför sig ett stärkande av den borgerliga ideologin.” (Sammastädes, s. 391-392. )

5. I sin resume av alla dessa “ekonomisternas” misstag, kom Lenin till den slutsatsen, att “ekonomisterna” inte vill ha ett den sociala revolutionens parti, som befriar arbetarklassen från kapitalismen, utan i stället ett de “sociala reformernas” parti, som förutsätter att kapitalismens välde upprätthålles, och att “ekonomisterna” på grund därav är reformister, som förråder proletariatets livsviktiga intressen.

6. Lenin visade slutligen, att “ekonomismen” inte är en tillfällig företeelse i Ryssland, att “ekonomisterna” för in borgerligt inflytande över arbetarklassen, att de i de västeuropeiska socialdemokratiska partierna har sina bundsförvanter i revisionisterna, opportunisten Bernsteins anhängare. Inom socialdemokratin i Västeuropa stärktes alltmera den opportunistiska riktningen, vilken uppträdde under parollen “kritikfrihet” gentemot Marx, krävda “revision”, det vill säga omprövning av Marx’ lära (härav namnet “revisionism”), krävde att man skulle avstå från revolutionen, från socialismen, från proletariatets diktatur. Lenin visade, att de ryska “ekonomisterna” följde samma linje, avståndstagande från den revolutionära kampen, från socialismen, från proletariatets diktatur.

Det är de teoretiska grundsatser, som Lenin utvecklade i sin bok “Vad bör göras?”. Spridningen av “Vad bör göras?” ledde till att det ett år efter dess publicering (den utgavs i mars 1902), vid tiden för Rysslands Socialdemokratiska Arbetarpartis andra kongress, endast fanns ett obehagligt minne kvar av “ekonomismens” ideologiska positioner, och benämningen “ekonomist” upptogs som en förolämpning av de flesta partiarbetare.

Det var ett fullständigt ideologiskt krossande av “ekonomisten”, ett krossande av opportunismens, svanspolitikens och spontanitetens ideologi. Men betydelsen av Lenins bok “Vad bör göras ?” inskränkte sig inte härtill.

Den historiska betydelsen av “Vad bör göras ?” består i att Lenin i denna berömda bok

1. Var den förste som i det marxistiska tänkandets historia fullständigt blottade opportunismens källor, i det han visade, att de i främsta rummet består i knäfall för spontaniteten i arbetarrörelsen och i degradering av det socialistiska medvetandets roll i arbetarrörelsen;

2. höjde betydelsen av teorin, medvetenheten och av partiet som den spontana arbetarrörelsens revolutionerande och ledande kraft till en tillbörlig nivå;

3. på ett glänsande sätt motiverade den marxistiska grundsatsen, som säger, att det marxistiska partiet är arbetarrörelsens sammansmältande med socialismen;

4. utarbetade på ett genialt sätt det marxistiska partiets ideologiska grundvalar för att samla partiets krafter, för andra partikongressen, för den revolutionära socialdemokratin —mot “ekonomisterna” mot alla och varje slags opportunister, mot revisionisterna. “Iskras” viktigaste uppgift var att utarbeta ett utkast till partiprogram.

De teoretiska teser, som utvecklas i “Vad bör göras ?”, lades sedan till grund för det bolsjevikiska partiets ideologi.

Utrustad med en sådan teoretisk rikedom kunde “Iskra” utveckla, och gjorde det också, en stor kampanj för den leninska partiuppbyggnadsplanen,

Arbetarpartiets program utgör som bekant en kortfattad, vetenskapligt formulerad framställning av målet och uppgifterna för arbetarklassens kamp. Programmet fastställer såväl slutmftilet för proletariatets revolutionära rörelse som också de krav, för vilka partiet kämpar på vägen till slutmålet. Därför måste utarbetandet av programutkastet ovillkorligen ha fölstarangsbetydelse.

Under det programutkastet utarbetades, uppstod inom “Iskras” redaktion allvarliga meningsskiljaktigheter mellan Lenin och Plechanov samt också mellan andra redaktionsmedlemmar. Dessa meningsskiljaktigheter och strider var nära att leda till fullständig brytning mellan Lenin och Plechanov, Den brytningen skedde ännu inte vid denna tidpunkt. Lenin genomdrev, att den synnerligen viktiga punkten om proletariatets diktatur intogs i programutkastet och att arbetarklassens ledande roll i revolutionen klart påvisades.

Från Lenins penna härrör också, hela den del av programmet., som berör agrarfrågan. Lenin gick redan då in för jordens nationalisering, men under kampens första etapp alls~ig han det vara nödvändigt att föra fram kravet att återlämna de “avskurna jordstyckena” åt bönderna, d. v. s. de jordstycken, som godsägarna skar bort från böndernas jord vid “befrielsen”. Plechanov uppträdde mot jordens nationalisering.

Striderna mellan Lenin och Plechanov ifråga om partiprogrammet var till en del bestämmande för de kommande meningsskiljaktigheterna mellan bolsjevikerna och mensjevikerna.

Läs även

Inledningen i boken:

“Sovjetunionens Kommunistiska Parti (bolsjevikerna) har bakom sig eii lång och ärofull väg från de första små marxistiska cirklarna och grupperna, vilka uppstod i Ryssland på förra seklets 80-tal, till bolsjevikernas väldiga parti, som i dag leder den första socialistiska arbetar- och bondestaten i världen.

SUKP(b) växte upp på grundvalen av arbetarrörelsen idet förrevolutionära Ryssland ur marxistiska cirklar och grupper, vilka var förbundna med arbetarrörelsen och i densamma ingöt socialistisk medvetenhet. SUKP (b) leddes och ledes av marxismen-leninismeiis
revolutionära lära. I de nya förhållandena under imperialismen i, de imperialistiska krigens och de proletära revolutionernas epok har dess ledare utvecklat Marx’ och Engels’ lära vidare
och lyft den till en högre nivå.

SUKP (b) har vuxit och stärkts i principiell kamp mot de små-borgerliga partierna inom arbetarrörelsen — socialistrevolutionärerna (och ännu tidigare mot deras föregångare, “de folkliga”), ~nensjevikerna, anarkisterna, borgerliga nationalister av alla schatteringar, samt inom partiet mot mensjevikiska, opportunistiska riktningar — trotskister, bucharinmän, element meci nationalistislca avvikelser och andra antileninska grupper.

SUKP{b) har stärkts och härdats i revolutionär kamp mot alla fiender till arbetarklassen och det arbetande folket: godsägare, kapitalister, kulaker, skadegörare, spioner, mot alla legodrängar i tjänst lios de kapitalistiska stater, som omringar Sovjetunionen.

SUKP(b) :s historia är historien om tre revolutioner: den borgerligt-demokratiska revolutionen 1905, den borgerligt-demokratiska revolutionen i februari 1917 och den socialistiska revolutionen ioktober 1917.

SUKP(b):s historia är historien om tsarismens störtande, om störtandet av godsägarnas och kapitalisternas makt,. historien om hur den väpnade utländska interventionen krossades under inbördeskrigets tid, Historien om Sovjetstatens och det socialistiska samhällets uppbyggande i vårt land.

Studiet av SUKP(b):s historia berikar oss med erfarenheten av vårt lands arbetares och bönders kamp för socialismen.

Studiet av SUKP (b):s historia, studiet av historien om vårt partis kamp mot marxismen-leninismens alla fiender, mot de arbetandes alla fiender, hjälper oss att tillågnu oss bolsjevismen och höjer den politiska vaksamheten.

Studiet av det bolsjevikiska partiets heroiska historia väpnar oss med kunskap om samhällsutvecklingens och den politiska kampens lagar, kunskap om revolutionens drivkrafter.

Studiet av SUKP(b) :s historia befäster övertygelsen om en slutlig seger för den stora sak, för vilken Lenins och Stalins parti kämpar, kommunismens seger i hela världen.

Denna bok ger en kort framställning av Sovjetunionens Kommunistiska
Partis (bolsjevikerna) historia.”

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här