”Upploppen är de ohördas språk”

Martin Luther King

Kent Werne ger i sin bok Amerikansk höst från 2012 en beskrivning av upploppen i amerikanska städer i mitten av sextiotalet. Vi citerar några stycken ur boken som kan vara bra att ha med sig i dagens diskussioner.

Våren 1968 sjöng Martin Luther King ut många svartas besvikelse från predikstolen. Alla amerikaner hade lovats vissa ”oförytterliga rättigheter”, påminde han. ”Bland dem liv, frihet och strävan efter lycka. Men om en människa inte har ett jobb och en inkomst, så har han varken liv eller frihet. Inte heller en möjlighet att sträva efter lycka. Han existerar knappt.”

Bakgrunden var denna: 1965 exploderade Watts, Los Angeles svarta getto, i våldsamma upplopp, vilket blev startskottet för en våg av ”raskravaller” som svepte genom USA:s innerstäder under andra halvan av 1960-talet. Bara sommaren 1967 utbröt upplopp i 180 städer – det värsta i Detroit, där 43 personer dödades, hundratals byggnader brändes ner, armén kallades in för att stävja våldet och 7 200 personer arresterades. Hur skulle det förstås? Som att den svarta rättighetsivern löpt amok? Så uppfattades det åtminstone i många förortsvillor runt om i landet, där den vita medelklassen försökte koppla ihop sin världsbild med det som hände.

King insåg att upploppen delvis var ett uttryck för en ny militans – Black Power – som avfärdade hans ickevåldslinje. Men han försökte ändå hålla två bollar i luften. ”Upploppen är de ohördas språk”, sa han. Amerika hade täppt till öronen och slutat lyssna. Vad man måste förstå var att våldet bottnade i en besvikelse över att ”löftena om frihet och rättvisa inte hade uppfyllts”. Glappet mellan dröm och verklighet hade växt, inte på grund av att svarta fick det sämre rent materiellt, utan på grund av stigande förväntningar. Rörelsens segrar hade stärkt rättighetsmedvetandet, och nu krävde svarta mer än att bara få sitta var som helst på en buss och att rösta. De levde i en tid av exempellös ekonomisk utveckling, och ville ha del av den.

I början av april flög Martin Luther King till Memphis för att stötta en strejk bland stadens sanitetsarbetare. I en fullsatt kyrka försökte han ingjuta mod i de strejkande, och levererade såväl en kuslig profetia som ett framtidslöfte. Striden skulle bli hård, sa han. Uppförsbacken brant. Och sedan blev han mer personlig: ”Liksom alla andra skulle jag vilja leva ett långt liv … Men jag bekymrar mig inte över det nu. Jag vill bara följa Guds vilja och Han har låtit mig gå upp på berget; och jag har blickat ut och sett det förlovade landet. Jag kanske inte får följa med er dit, men jag vill att ni ska veta i kväll att vi som ett folk kommer att nå det förlovade landet.”
King fick aldrig leda sitt folk mot det förlovade landet. Dagen efter, den 4 april 1968, sköts han i huvudet på motellrummets balkong. Av en vit man. Och samma natt briserade Amerikas innerstäder i upplopp och bränder.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här