Enver Hoxha vederlagd

Efter Mao Zedongs död 1976 gick Albaniens Arbetarparti (AAP) under ledning av Enver Hoxha till öppet angrepp mot Mao Zedong och splittrade därmed den internationella marxist-leninistiska rörelsen. Detta angrepp kommenterades senare av Nagalingan Sanmugathasan. Denne var en av grundarna och ledarna av Ceylons Kommunistiska Parti, men uteslöts ur partiet 1963 på grund av sitt stöd till Kinas Kommunistiska Partis och Mao Zedongs anti-revisionistiska linje.

Han tog initiativ till ett nytt parti, populärt benämnt Ceylons Kommunistiska Parti (Peking) för att skilja det från det moskvatrogna partiet. 1976 efter Mao Zedongs död och “de fyras gängs” fall försvarade Ceylons Kommunistiska Parti (Peking) och Sanmugathasan arvet efter Mao och kulturevolutionen. 

Denna text är en översättning av ett utdrag från ”Enver Hoxha refuted”. I boken ”Mao Zedong om filosofiska frågor”, som utgivits av Oktoberförlaget, finns också en artikel, ”Några tankar om Maos filosofi”, av Sanmugathasan.

En av de allvarligaste politiska anklagelserna från Enver Hoxha mot Mao är att denne hade förkastat den marxistiska uppfattningen om proletariatets ledande roll i revolutionen och i stället tilldelat bönderna den rollen. Detta är en både felaktig och illa grundad anklagelse som lätt kan besvaras. I alla sina teoretiska skrifter har Mao alltid betonat proletariatets ledande roll och hänvisat till bönderna som huvudkraften. Han har aldrig avvikit från denna position.

I sin allra första essä i band I av hans Valda verk, i vilken han besvarade frågorna: Vilka är våra fiender? Vilka är våra vänner?, har han uttalat i sin Analys av klasserna i det kinesiska samhället” att “den ledande kraften i vår revolution är det industriella proletariatet.” I sin uppsats om 4 maj-rörelsen har han uttalat: “Det är omöjligt att genomföra den antiimperialistiska, antifeodala demokratiska revolutionen utan dessa grundläggande revolutionära krafter och utan arbetarklassens ledning.” Han har ytterligare analyserat denna fråga i detalj i sin uppsats Om den kinesiska revolutionen och det kinesiska kommunistpartiet. Däri säger han att “Det kinesiska proletariatet är den kinesiska revolutionens grundläggande drivkraft. Om den inte leds av proletariatet, kan den kinesiska revolutionen omöjligen lyckas.” Han har återvänt till denna position flera gånger i sina skrifter. Också i praktiken har han gett en framträdande plats åt arbetarnas organisering, t.ex. de i kolgruvorna i Anyuan.

Men Enver Hoxha tar till ett oärligt trick. Han citerar två meningar från Maos berömda Rapport om en undersökning av bonderörelsen i Hunan i ett försök att bevisa att Mao hade sagt att alla andra politiska partier och krafter måste underkasta sig bönderna och dess åsikter. Detta är vad Mao sa i den berömda rapporten: “Miljoner bönder kommer att resa sig som en mäktig storm, en kraft så snabb och våldsam att ingen makt, hur stor som helst, kommer att kunna hålla tillbaka den”, och “de kommer att sätta varje revolutionärt parti och grupp, varje revolutionär på prov, så att de accepterar deras åsikter eller förkastar dem.”

Mao skrev denna uppsats inte för att förorda böndernas hegemoniska roll i den kinesiska revolutionen, utan för att uppmana det kinesiska kommunistpartiets dåvarande ledning att ge ledarskap åt den redan framväxande bonderörelsen på landsbygden. Det måste påpekas att det kinesiska kommunistpartiets dåvarande ledning endast var intresserad av alliansen med den nationella bourgeoisien och försummade uppgiften att bilda en arbetar-bondeallians. Mao ville helt korrekt att denna policy skulle ändras. Han ville ha en ordentlig uppskattning av böndernas roll, som utgjorde mellan 80 och 90 % av befolkningen, som den kinesiska revolutionens huvudkraft. Han förklarade att “utan de fattiga bönderna skulle det inte bli någon revolution.” Han argumenterade aldrig för böndernas hegemoniska roll i revolutionen.

Enver Hoxha citerar vidare tesen om de “revolutionära byarna” och att “landsbygden måste omringa staden” som bevis på att Mao hade upphöjt bönderna till ledande roll. Men vad menade Mao? Såvitt vi kan förstå det påpekade Mao att i nutidens halvkoloniala länder var fiendens styrkor överlägsna folkets från början underlägsna styrkor och att de fientliga styrkorna var koncentrerade till städerna – t.ex. regeringshögkvarteren, militären, polisen, radion, järnvägen, postavdelningen etc. fanns alla i städerna.

I en sådan situation var fiendens styrkor till en början överlägsna de från början svagare folkstyrkorna. I ett sådant sammanhang föreslog Mao att det skulle vara dumt att stånga våra huvuden mot stenmuren av fiendernas överlägsna makt. I stället föreslog han att folket skulle förflytta sig så långt som möjligt, från fiendernas maktcentra. I länder som Kina där majoriteten av folket bodde utanför städerna skulle detta innebära att gå ut till folket, organisera dem och bygga upp revolutionära baser inom vilka en folkarmé kunde skapas och tränas. Detta skulle förändra en nackdel till en fördel och skulle tvinga fienden att skicka sina styrkor på jakt efter folkets styrkor. I en sådan händelse bör fienden lockas djupt bland folket och förstöras genom att använda taktiken att ställa tio mot en. Folkarmén kommer att lära sig och växa i faktiska strider med fienden tills en kvalitativ förändring uppnås när folkets styrkor skulle ha blivit överlägsna fiendens styrkor. Detta är teorin som kallas utdraget gerillakrig. När folkets styrkor hade blivit överlägsna fiendens, skulle det vara möjligt att omringa städerna och slutligen befria dem.

Detta var den briljanta militära strategin och taktiken som Mao utarbetade för vägledning av den kinesiska revolutionen. Den förnekar inte på något sätt proletariatets ledande roll eller tilldelar bönderna en sådan roll. Proletariatets ledande roll förverkligas genom marxismen-leninismens proletära ideologi och som den uttrycks genom kommunistpartiet. Det betyder inte att proletariatet numerärt ska vara den överordnade kraften eller att alla handlingar måste ha sitt ursprung eller äga rum i städerna. Detta beror på att proletariatet i ett outvecklat och stort land som Kina är numerärt svagt, medan den vidsträckta landsbygden ger gott om utrymme för folkets styrkor att manövrera. Inte heller innebär denna taktik att man inte gör något arbete eller mindre arbete i städerna. Under de illegala förhållanden som rådde i det förrevolutionära Kina, har Mao sagt att i de fiendens ockuperade Kuomintang-områdena borde deras politik vara att ha väl utvalda kadrer som arbetar underjordiskt under en lång period, för att samla styrka och bida sin tid.

Dessutom, när vi betraktar den kinesiska revolutionens praxis, finner vi att den större delen av de styrkor som bildade den första arbetarnas och böndernas röda armé som Mao ledde till Ching Kang-bergen 1927 var sammansatt av kolgruvarbetare från Anyuan, bland vilka Mao hade arbetat tidigare. Ändå erbjöd Mao inte denna taktik som en universell lösning för alla länder. Den 25 september 1956, i ett samtal med representanter för några latinamerikanska kommunistpartier, hade han sagt att de kinesiska erfarenheterna i detta sammanhang kanske inte är tillämpliga på många av deras länder, även om de kan tjäna som referens. Han rådde dem att inte mekaniskt kinesiska erfarenheter.”

Läs vidare här !https://www.marxists.org/history/erol/sri-lanka/hoxha.htm

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här