Nato-medlemskap ger ökade spänningar men ingen försvarsgaranti

15 maj, 2022

Lars-Gunnar Liljestrand

Anförande för studiecirkel Öppet samtal den 15 maj i Norberg, ABFs lokal.

Arrangörer: Norbergs Arbetarekommun, ABF, Folket i Bild/Bergslagen

Sverige har varit alliansfritt i över 200 år.

Syftet har varit att hålla oss utanför krig mellan stormakter i vårt närområde.

Det har möjliggjort för oss att stå utanför Krimkriget 1856, dansk-tyska kriget 1864 och två världskrig, och vi undvek att dras med alltför mycket i kalla kriget.

Alliansfriheten har klarat de mest skilda säkerhetspolitiska omvälvningar i vårt närområde, och frågan är vad som är så helt nytt att denna obrutna linje måste överges.

Den militära alliansfriheten

Sveriges militära alliansfrihet syftade till att skapa förtroende i omvärlden för att svenskt territorium inte skulle utnyttjas av någon av de rivaliserande stormaktsblocken att användas som bas för angrepp på motparten.

Linjen sammanfattades i utredningsbetänkandet Svensk utrikes- och säkerhetspolitik (SOU 2002:108):

En trovärdig neutralitetspolitik innebar att Sovjetunionen och dess allierade i Warszawapakten, vid en storkonflikt mellan öst och väst i Europa, kunde vara övertygade om att de inte skulle angripas av Sverige och att angrepp från Nato-sidan inte skulle utgå från svenskt territorium. Enligt den svenska doktrinen skulle neutralitetspolitiken därmed undanröja motiv för ett sovjetiskt angrepp mot Sverige. Sverige skulle alltså inte automatiskt dras in i krig i händelse av en stormaktskonflikt i Europa. Tanken på ett isolerat sovjetiskt angrepp mot Sverige, utan direkt samband med en europeisk storkonflikt, bedömdes inte vara trovärdig.”

Vi skulle med alliansfriheten bilda en buffert så att spänningarna minskade i vårt närområde.

Under hela kalla kriget accepterade också båda sidor den svenska hållningen. Alliansfriheten minskade risken för att vårt territorium blev en tummelplats för stormakternas rivalitet.

Uppmarschområde vid ett Nato-medlemskap

Få bedömare menar att Sverige kommer att vara ett förstahandsmål för Ryssland och knappast någon hävdar att vi är hotade av ett militärt angrepp idag.

Situationen kan dock påverkas i grunden vid ett Nato-medlemskap.

Sverige som medlem är inte viktigt för Nato för att vi skulle vara en frontstat mot Ryssland som Polen. Vårt territorium kommer snarast att bli ett uppmarschområde där Nato kan transportera militärmateriel och trupp för insats i Baltikum och på Nordkalotten. Svenskt luftrum har redan vid flera övningar använts av USA:s strategiska bombplan B1-B Lancer för överflygning både till Estland och till Nordnorge.

En seniorforskare på Utrikespolitiska Institutet har uttalat sig för Dagens Nyheter (13/4) om betydelsen av det svenska luftrummet och markterritoriet:

För Natos del skulle det kunna bli svårt att försvara ett allierat Finland utan Sverige. Gränsövergången mot medlemslandet Norge är mer svårtillgänglig”, sade han och fortsatte: ”Redan idag är det ett problem för Nato att försvara Baltikum om man inte kan använda svenskt territorium.”

Flera försvarsanalytiker, både svenska och utländska, har pekat på att Sverige skall bidra med JAS-plan och ubåtar för insats av Nato i Baltikum.

Utrikesminister Ann Lindes meddelade efter sitt besök i Vita Huset nyligen att Sverige skulle bidra militärt i Östersjöområdet men även i Arktis.

Det skulle förmodligen betyda användning av svenskt flyg och göra oss delaktiga i den pågående kapprustningen på Nordkalotten mellan USA och Ryssland.

Detta står också klart för den ryska militärledningen. Vi får en direkt utsatt position vid kris eller krig, även om vi inte har blivit angripna. Vårt territorium kommer att ses som strategiskt viktigt att tidigt angripa för att slå mot Natos uppmarsch och kraftsamling.

 Måste vi följa Finland?

Finland är redan långt gånget med sin process att bli medlem. Många svenska debattörer menar att vi måste följas åt och att Sverige inte kan stå utanför om Finland går med.

Sverige och Finland har militärt samarbetsavtal redan. Men det är knappast tänkt att verka ömsesidigt vid en kris eller krig.

Underförstått är det svenskt flyg och möjligen ubåtar som skall komma Finland till hjälp om landet angrips. Finland kommer inte att skicka styrkor till Sveriges försvar och inte heller några betydande styrkor till någon av sina grannar i Baltikum.

Den finska statsledningen och försvarsledningen har sedan decennier deklarerat att man inte kommer att sända sin armé för att hjälpa de baltiska staterna.

Finland kommer inte frivilligt att försvaga sin egen 130 mil långa gräns mot Ryssland för att hjälpa andra, inte heller för att försvara Gotland.

Detta konstaterade även expertutredningen om Finlands säkerhetspolitiska val från 2016 där svenske ambassadören Mats Bergquist deltog tillsammans med finske ambassadören René Nyberg och två andra:

Om det blir aktuellt att tillämpa artikel 5 för att försvara Baltikum är det bara de större länderna som kan bidra med betydande militär styrka. Med andra ord skulle Finlands bidrag under alla omständigheter vara militärt begränsat. […] Som eventuell Natomedlem kan Finland sikta in sig på att stå för en begränsad spetsinsats…”

Det är alltså de större länderna som har någon förmåga att vid krig hjälpa baltiska staterna.

Finland räknar inte heller med att vid angrepp omedelbart få hjälp utifrån, inte ens om man är medlem i Nato.

I den finska säkerhetspolitiska rapporten som kom den 13 april skriver man att även vid ett medlemskap kommer man att själv behöva ta huvudansvaret för landets försvar. Man skall fortsätta bygga upp det nationella försvaret.

Finland har gjort klart att det är stormakterna i Nato man kommer att förlita sig på, inte Sverige.

Det var en tydlig signal att man valde amerikanska F-35 plan före JAS och likaså att man utan att invänta Sverige tog beslutet att börja förhandla om medlemskap i Nato.

Den finska positionen att inte försvara länderna i Baltikum kan ha kommit att förändrats under de hemliga samtal som förts under den senaste månaden mellan Finland, Sverige, Nato och USA.

Statsminister Magdalena Anderssons uttalande på en pressträff den första maj om att Sverige i Nato skulle få ett ansvar för Östersjöområdet och Finland för de baltiska staterna tyder på det.

Bakom ligger säkert starka påtryckningar från USA eftersom detta knappast är något som Finland önskar.

 Solidaritet med andra eller vad som är bäst för Sverige?

Flera länder i vårt närområde har uttryckt förväntningar om militärt stöd från Sverige om vi går med i Nato.

Litauens president uttalade i Financial Times den 16 april att finskt och svenskt Nato-medlemskap skulle öka möjligheterna att försvara de baltiska staterna.

I Finland har René Nyberg lanserat en plan att bilda ett ”nordblock” inom Nato med Sverige, Finland och Norge för att gemensamt övervaka och patrullera luftrummet över Nordkalotten.

Varje land har rätten att göra sina säkerhetspolitiska val och försäkra sig om militärt stöd.

Det gäller även för Sverige, och här måste det nationella säkerhetsintresset sättas först. Vi kan inte överge alliansfriheten för att visa solidaritet med andra stater.

 Hur påverkas försvaret vid ett medlemskap?

Vid ett Nato-medlemskap kommer det svenska försvaret att mer eller mindre integreras i Natos.

Det sker på olika plan.

Vid militära operationer kommer svenska JAS-plan, ubåtar och markstyrkor att underställas en Nato-befälhavare som av praxis alltid är en amerikansk general (eller amiral).

Försvarets fortsatta inriktning kommer att anpassas till Natos långsiktiga plan. Den upprättas av Natos strategiska kommando vart fjärde år och är resultatet av en omfattande politisk och militär process där kraven på medlemsstaternas militära styrkor läggs fram.

Varje medlemsstat kan göra sina avvägningar, men trycket är starkt på att anpassas till insatsförsvar före nationellt territorialförsvar.

Exemplet från Norge visar det tydligt, då man gick USA till mötes och accepterade att utgöra en del i försvaret av Nordatlanten och Arktis snarare än att bygga upp ett eget försvar. Med beställningen av 52 F-35-plan tog Norge på sig en kostnad av totalt 270 miljarder norska kronor för planens livscykel. Till detta kom krav på baser för planen, luftvärn för flygbaserna och anskaffning av plan för lufttankning av bränsle för att möjliggöra insatser över långa distanser.

Kvar blev inte mycket till Norges eget territorialförsvar. Landet kan knappt få ihop en hel brigad.

Vi kan utgå från att Nato vid ett svenskt medlemskap kommer att trycka hårt på att vi skall satsa i första hand på insatsförsvar med flyg, ubåtar och missiler framför att fortsätta bygga upp ett territorialförsvar för hela landet.

Ett Nato-anpassat försvar rimmar illa med det folkförsvar av hela landet som statsminister Magdalena Andersson skisserade i februari i samband med beslutet om höjda försvarsanslag till två procent.

 Krav på Nato-baser i Sverige?

I debatten om Nato-medlemskap har Finland deklarerat att man inte kommer att tillåta permanenta baser på sitt territorium i fredstid. Liknade har sagts från olika håll också i Sverige.

Detta upprepades av Magdalena Andersson den första maj när hon också hävdade att Danmark och Norge har sådana förbehåll och att de respekterats av Nato.

Exemplen från våra grannländer Norge och Danmark visar dock att en sådan position kan bli svårt att upprätthålla.

I år har båda länderna gått med på amerikanska krav på att få upprätta permanenta baser. Därmed upphörde de undantag Norge fick 1949 och Danmark 1953 och som innebar att inga främmande styrkor fick stationeras på ländernas territorium i fredstid.

Danmark har gått med på ett ramavtal om baser och det skall närmare preciseras hur baserna skall sättas upp och hur de skall användas. Det har framkommit att USA i fredstid skall få möjlighet att placera vapen, utrustning och personal vid flera olika danska försvarsanläggningar och öppnade för att även Bornholm kan komma ifråga.  I överenskommelse 1946 mellan Sovjetunionen och Danmark stipulerades att ön skall vara fri från militär.

Norska regeringen beslöt i slutet av 2021 att teckna ett basavtal med USA, och Stortinget skall i vår slutligt behandla frågan. Det gäller tre flygbaser och en örlogsstation.

Avtalet ger USA närmast full suveränitet över baserna, rätt att göra investeringar samt rätt att själv bestämma verksamhet och bemanning. USA:s personal har immunitet och amerikansk jurisdiktion gäller på baserna.

Förslaget har mött skarp kritik både från enskilda och från några av de politiska partierna. Man hävdar att Norge frånsäger sig suveräniteten över en del av sitt territorium.

 Kärnvapen

Nato har inga egna kärnvapen men ingår under USA:s så kallade kärnvapenparaply. Storbritanniens kärnvapen utgör ett sekundärt stöd. Frankrikes kärnvapen är inte integrerade i Natos kommandostruktur men kan användas i försvar av alliansen om Frankrike vill.

Nato strävar efter att säkerställa alla medlemmarnas deltagande i den kollektiva försvarsplaneringen för kärnvapen även i fredstid, i form av lednings-, kontroll- och samrådsarrangemang. Bland annat genom Natos Nuclear Planning Group där medlemmarna permanent deltar i kärnvapenplanering och övningar.

Inga Nato-stater har undertecknat avtalet om kärnvapenförbud och USA har utövat hård press också på Sverige att inte ratificera avtalet.

Svenska regeringen har liksom den finska deklarerat att man inte tillåter kärnvapen i fredstid på sitt territorium. Senast upprepade Magdalena Andersson det den första maj.

Liknande politik har Norge och Danmark, men det har visat sig närmast omöjligt att kontrollera det.

USA har som policy att inte ange om vapenbärare har kärnvapen när man deltar i övningar och när man besöker flygbaser eller hamnar.

Norges dåvarande försvarsminister Frank Bakke-Jensen förklarade offentligt att USA gett löfte om att kärnvapen inte fick införas av amerikanska ubåtar i Tromsø hamn.  Samma besked gav hans företrädare Johan Jørgen Holst, men då han skulle framföra det inför Stortinget visade det sig att löftet bara bestod i att Norge meddelat USA att kärnvapen inte var tillåtna. Någon försäkran från USA gick inte att få.

Bättre garantier än så kommer inte heller Sverige och Finland att få.

 Natos artikel 5

Nato-stadgans artikel 5 säger att alla medlemsstater skall komma till undsättning om någon av dem blir angripen.

Det är emellertid ingen garanti för automatisk militär hjälp och beslutet kräver enhällighet.

Varje medlemsstat avgör själv vad den anser vara nödvändigt och det måste inte vara militärt stöd.

Utformningen av artikel 5 i stadgan från 1949 speglar den stora skillnaden mellan USA och de övriga europeiska medlemsstaterna i synen på hur bindande förpliktelsen skulle vara.

På den amerikanska sidan var man helt avvisande till tanken på någon automatik och vägrade anta en skrivning som skulle kunna tvinga USA till ett krig som inte låg i landets intresse.

I diskussionen i den amerikanska kongressen 1948 om betydelsen av artikel 5 meddelade utrikesminister Dean Acheson kategoriskt att det inte innebar något krav på automatiskt militärt stöd till annan Nato-medlemstat.

Man hänvisade också till artikel 11 i stadgan som säger att beslut om militära insatser skall fattas av varje land i enlighet med dess konstitution. För USA betyder det att kongressen måste säga sitt.

Hur artikel 5 kan komma att tillämpas vid ett krig vet vi inte. Den har bara åberopats en gång och det var 2001 efter 11 septemberattentaten när Nato-länderna på USA:s begäran den 4 oktober deklarerade stöd för USA:s krig i Afghanistan. USA bestämde då helt förutsättningarna och upplägget av kriget och hur medlemsstaterna skulle delta. Några valdes ut för att tillsammans med USA genomföra själva bombkriget medan övriga fick gå med i Isaf-styrkan. Försvarsminister Donald Rumsfeld ville inte riskera att medlemsstaterna skulle hindra USA i sättet att föra kriget, “call the shots about what was going to happen”.

Den tillämpningen av artikel 5 var inte i överensstämmelse med Nato-stadgan som anger att det skall gälla kollektivt självförsvar enligt FN-stadgans artikel 51 som gäller för stater. Nu handlade det om ”krig mot terrorism” som inte ryms inom FN-stadgan.

I den svenska debatten förs ofta fram att Nato-medlemskap skulle ge garanterat militärt stöd vid ett angrepp på vårt land. Någon sådan garanti finns inte.

 Deltagande i Nato-operationer utomlands

Nato-operationer utomlands kräver, liksom alla Nato-beslut, enhällighet bland medlemsstaterna.

Nato kan även leda militära operationer utan att alla medlemsstater deltar genom att man bildar en koalition av villiga. Exempel är Libyenkriget 2011 där Nato ledde interventionen men där inga östeuropeiska medlemsstater deltog och inte heller den tunga medlemsstaten Tyskland.

Sverige har deltagit i Nato-ledda insatser i Afghanistan och i Libyen.

Vid ett medlemskap kommer pressen att öka på svenskt deltagande i framtida insatser även i de fall då det inte finns enhällighet inom Nato.

Norge och Danmark har deltagit i större Nato-eller USA-ledda militära insatser från och med bombkriget mot Jugoslavien. Danmark deltog även i Irakkriget. Båda krigen var flagranta brott mot folkrätten. Vid utvärderingar som gjorts i Norge och Danmark har lojalitet med USA och Nato varit avgörande för ländernas deltagande.

Så har även svenskt deltagande motiverats. Vid ett Nato-medlemskap kommer pressen att delta öka än mer.

Ett exempel på hur självbestämmandet kan komma att begränsas är Norges insats i Libyenkriget. Norska regeringen uteslöt från början militär insats för att störta Khaddafi och man hänvisade till FN-mandatet som inte tillät regimskifte.

Efter ett möte med övriga Nato-länder ändrade sig Norge och stödde bombattackerna mot den libyska regeringen. I utvärderingen av kriget som presenterades 2017 hänvisade man till att Norge var ett litet Nato-land som inte kunde föra en egen linje gentemot de större staterna.

 Ökade spänningar, minskat självbestämmande

Konsekvenserna av ett svenskt medlemskap i Nato är svåröverskådliga.

Ingen kan säga med bestämdhet hur den säkerhetspolitiska situationen i ett sådant fall kommer att utvecklas i vårt närområde.

Helt säkert kommer spänningarna att öka och reaktioner är att vänta från Ryssland.

Vi blir medlemmar i ett militärt block som har Ryssland som utpekad fiende. Ett förhållande som vi inte upplevt på över 200 år.

Nato är inte en jämlik allians även om stadgan formellt inte gör skillnad på staterna. USA är den totalt dominerande medlemmen, och det är USA som bestämmer alliansens politik.

Natos största militära insats genom tiderna är Afghanistankriget. Den beslutades av USA och USA tog självt alla beslut om hur kriget skulle föras.

President Biden körde också över Nato-staterna i april 2021 och tvingade igenom ett snabbt avslut av Afghanistankriget. Även tunga medlemsstater som Tyskland, Storbritannien och Italien tvingades foga sig trots att man klargjort att man var emot.

I ett litet land som Sverige kan man inte ha några förväntningar på att i nämnvärd grad påverka Natos politik.

Vi kan också se hur en sådan underställd, riskfylld position allt tydligare etableras i Norge och Danmark. Under västligt stormaktstryck öppnar våra två grannländer alltmer upp för utländska baser på det egna territoriet. Det sker i strid mot tidigare officiella deklarationer om att hålla landet fritt från främmande makts militära baser. Norge och Danmark lutar sig tungt mot Nato eller, för att tala klarspråk, USA. De har närmast blivit ett slags klientstater till USA.

Norge, med sin närhet till strategiska ryska militära installationer på Kolahalvön, har en utsatt belägenhet och har gett upp suveränitet över en del av territoriet.

Häri ligger en risk även för oss vid ett medlemskap.

Vi kan komma att tvingas med i ett stormaktspel som vi knappast kan påverka men vars konsekvenser vi med säkerhet kommer att få känna av.

Alliansfrihet ger ett självbestämmande som för en småstat kan vara livsavgörande. Vid kris eller krig måste man kunna väga vad som bäst tjänar det egna landet och kyligt avgöra handlingslinje utan att vara låst vid doktriner eller av allianser.

https://www.alliansfriheten.se/nato-medlemskap-ger-okade-spanningar-men-ingen-forsvarsgaranti/#more-31585

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här