Debatt: Är Ukraina en halvkoloni?

Om den frågan ska kunna besvaras, måste man naturligtvis först definiera vad en halvkoloni är. Lenin använder begreppet i artikeln Om parollen Europas förenta stater(1915) 1: ”Lägg härtill de tre asiatiska staterna Kina, Turkiet och Persien, vilka nu slits i stycken av rövarna Japan, Ryssland, Storbritannien och Frankrike i deras ’befrielsekrig’.

Dessa tre asiatiska stater som kan kallas halvkolonier (i verkligheten är de redan till nio tiondelar kolonier) …” (min fetstil). Mao Zedong använder naturligtvis också beteckningen halvkoloni om Kina före befrielsen – se exempelvis Tio viktiga förhållanden2.

Lenins exempfliering är intressant. Denna karakteristik av de nämnda tre asiatiska staterna var självfallet korrekt 1915, men samtidigt visar den att ingenting är bestående och permanent. Kina befriade sig från imperialistiskt förtryck 1949, utvecklade ett socialistiskt samhälle fram till 1977 – 1978 (då Deng Xiaopings maktövertagande och omläggningen av den ekonomiska politiken skedde), varefter Kina utvecklades till ett kapitalistiskt och imperialistiskt land. 1923 grep den ungturkiska rörelsen under ledning av Kemal Atatürk makten i Turkiet, fördrev den ottomanska dynastin och inledde en modernisering av landet. Politiken var borgerligt-nationalistisk med starka chauvinistiska inslag. Dagens Erdogan-regim är en fortsättning på denna politik, men med religiösa förtecken, och som präglas av relativ självständighet gentemot Turkiets närmaste allierade, USA. Det första försöket att upphäva Irans ställning som halvkoloni gjordes genom Mossadeq 1953, men han störtades genom en statskupp initierad av Storbritannien med stöd av USA. Den efterföljande shahregimen var en ren vasallregim till USA och störtades 1979 av den islamiska revolutionen. Khomeini-regimen lyckades stå emot Iraks aggression 1980 – 1988, en aggression understödd av väst, och har bedrivit en relativt självständig politik. Rysslands och Irans stöd till Assad-regimen bidrog starkt till att denna regim kunde stå emot de jihadistiska proxystyrkorna under Syrienkriget.

Jag har i nuläget inte hittat någon marxistisk klassanalys av Ukraina utan måste snarast använda mig av vissa indikatorer för att diskutera Ukrainas ställning. Min utgångspunkt är dock att det är omarxistiskt att använda förenklade scheman och mallar för att karakterisera Ukraina. Det måste göras en konkret analys av konkreta förhållanden. Det finns imperialistiska supermakter, USA och Kina; det finns mellanstora och små imperialistiska makter; det finns kapitalistiska stater (i huvudsak kapitalimporterande); det finns neokoloniala kapitalistiska stater, som är mycket beroende av imperialistiska stater; och det finns statskapitalistiska stater (exempelvis Nordkorea). Det finns inte bara imperialistiska stater och förtryckta nationer; det finns en omfattande gråzon däremellan. I ”Imperialismen som kapitalismens högsta stadium” 3 tar Lenin upp ett gränsfall:

Portugal erbjuder oss ett exempel på en i viss mån avvikande form av finansiell och diplomatisk avhängighet, trots politisk självständighet. Portugal är en självständig, suverän stat, men faktiskt har Portugal under mer än 200 år, allt sedan det spanska tronföljdskriget (1701-1714), stått under Englands protektorat. England har skyddat Portugal och dess koloniala besittningar för att stärka sin egen ställning i kampen mot sina motståndare, Spanien och Frankrike. I gengäld har England erhållit handelsprivilegier, bättre villkor för varuexport och särskilt för kapitalexport till Portugal och dess kolonier, möjlighet att använda Portugals hamnar och öar, dess telegrafkablar o.s.v.[85*] Dylika förbindelser mellan enskilda större och mindre stater har alltid funnits, men under den kapitalistiska imperialismens epok blir de till ett allmänt system, ingår såsom en del av samtliga de förhållanden som rör ’världens uppdelning’, förvandlas till led i det världsomfattande finanskapitalets operationer.”

Både Storbritannien och Portugal tjänade på denna arbetsfördelning och förmodligen lade sig Storbritannien aldrig i hur Portugal skötte sina kolonier.

II.

Om man ser till Rysslands respektive Ukrainas BNP 4, uppgår till Rysslands BNP till 1 829 050 miljoner dollar (plats 11 i världen) och Ukrainas till 198 136 (plats 55), d.v.s. Rysslands BNP är nio gånger större. Vid ett långvarigt konventionellt krig mellan Ryssland och Ukraina och bortsett från respektive styrkors stridsvilja liksom Västs militära stöd till Ukraina finns det inte mycket som talar för att Ukraina skulle hålla ut särskilt länge. Rysslands BNP per capita är också dubbelt så stor som Ukrainas – 30 013 dollar (plats 78) mot 14 239 dollar (plats 129).

Både Ryssland och Ukraina styrs av kapitalistklasser, som ofta betecknas som oligarker. Beteckningen oligark stammar från det faktum att tidigare partipampar och företagsledare i samband med Sovjetunionens och östblockets kollaps utnyttjade sin maktställning för att lägga beslag på tidigare statlig och kollektiv egendom genom diverse manövrar. Detta var historiskt unikt, eftersom det var första gången som statlig och kollektiv egendom från tidigare socialistiska stater överfördes i massiv skala till privata händer. I Kina skedde samma process i betydligt mer ordnade former, eftersom Kinas Kommunistiska Parti, som hade ändrat färg, aldrig släppte makten.

Överföringen av samhällelig egendom till privata händer inom de f.d. sovjetrepublikerna och öststaterna skedde på grund av en omfattande korruption och ofta under turbulenta former. I ett korruptionsindex 5, som genomfördes i de f.d. europeiska sovjetrepublikerna och öststaterna 1999 respektive 2013, låg Belarus, Ryssland och Ukraina på den absoluta bottnen och situationen hade dessutom försämrats under denna period. De flesta f.d. sovjetrepubliker och öststater, inklusive Ukraina, hade dessutom en negativ tillväxt under en stor del av 1990-talet. I Ukraina föll BNP, jordbruksproduktionen och konsumtionen av elektricitet från 1991 till 1999 och industriproduktionen till 1998, innan utvecklingen vände. 6

Vilka är ägandeförhållanden i Ukraina? Fem stora konglomerat dominerar privatägandet. För en detaljerad redovisning av ägandeförhållandena – se What type of capitalism in Ukraine?7.Dessa hyllas av en företrädare, Mykhailo Chechetov, för en statlig egendomsfond 2003 8 som ”stormästare” (en schackterm – min anm.). Han säger dessutom: ”Vi ska dessutom dra en tjock linje och inte tillåta utländsk penetration i strategiska sektorer… Utländsk penetration skulle kunna bli ett hot mot denna stats nationella ekonomiska intressen.” Om det bara är rysk penetration och inte västlig sådan som avses, framgår inte. Men redovisningen av de nämnda ägandeförhållandena visar på en total dominans av slaviska namn (huruvida de är ukrainska eller ryska kan jag inte utröna). Enligt en uppgift 9 lägger också de ukrainska oligarkerna ner betydligt mer pengar på valpropaganda än sina polska klassbröder, trots att Polen är ett betydligt rikare land. Detta sammantaget tyder på att det finns ett nationellt borgerskap i Ukraina. Dessutom måste man komma att dessa oligarker liksom i Ryssland och övriga f.d. sovjetrepubliker övertog en helt fungerande produktionsapparat; de startade inte från noll. Det krävdes bara en omställningsperiod, s.k. chockterapi, med negativ tillväxt för att få allt att börja fungera finansiellt.

En säregenhet med Ukraina är ägandeförhållandena i jordbruket. Det finns 50 000 jordbruksbolag (”agro-holdings”), som disponerar över 25 procent av den odlingsbara marken. Dessa jordbruksbolag sägs stå utanför den övriga finans- och industrisektorn. Resten av marken ägs av småjordbrukare.

Om man studerar sammansättningen av Ukrainas export 2002 10, ser man att den till cirka 73 procent består av tillverkningsvaror och resten utgörs av livsmedel, råvaror och ospecifierat. Denna sammansättning av exporten är inte alls typisk för halvkolonier utan tvärtom för industrialiserade kapitalistländer. Om det finns en tillverkningsindustri, finns det också ett industriproletariat.

Om man studerar huruvida Ukraina är ett kapitalimporterande eller kapitalexporterande land, ser man att de utländska direktinvesteringarna i Ukraina 2017 uppgick till 71 miljarder dollar 11och att Ukrainas direktinvesteringar utomlands samtidigt uppgick till 8,9 miljarder dollar. 12De utländska direktinvesteringarna i Ryssland uppgick 479 miljarder dollar (i Sverige 405) och Rysslands direktinvesteringar utomlands till 443 miljarder dollar (Sveriges 495 miljarder dollar). Det betyder att Ukraina definitivt är ett kapitalimporterande land i likhet med förmodligen alla f.d. sovjetrepubliker och öststater, men diskrepansen mellan kapitalimport och kapitalexport är betydligt större i Ukraina än i Ryssland, som nära nog uppnått balans. Denna diskrepans i fråga om Ukraina tyder antingen på att Ukraina inte ses som intressant investeringsobjekt eller att den ukrainska staten verkligen försöker begränsa utländskt ägande.

Den sista aspekten innebär att ställa frågan: Hur stark är den ukrainska kapitalistklassen i förhållande till det ukrainska proletariatet? Jag skulle vilja påstå att den är stark eller för att igen citera What type of capitalism in Ukraine?:

* ingen medlarroll för staten inom ökande antagonistiska industriella relationer; kapitalets hegemoni över arbetskraften – inga löneförhandlingar sker; intjänade löner betalas inte regelbundet ut utan används av ägare och företagsledare som ett medel mot konkurser; minimilöner, om de överhuvudtaget existerar, fastställs av staten till en nivå långt under den fysiska överlevnadsnivån,”13

Detta säger något om styrkeförhållandet mellan den ukrainska kapitalistklassen och det ukrainska proletariatet.

Kapitalismens återfödelse i hela det f.d. Sovjetunionen skedde från första stund i form av ren rövarkapitalism. Man måste komma ihåg att den kommunistiska rörelsen i Ukraina – och i övriga Sovjetblocket naturligtvis – hade diskrediterats genom att den uppträtt i revisionistisk förklädnad sedan mitten av 1950-talet och att den revolutionära rörelsen numera är mycket svag. Dessutom har den fackliga rörelsens handlingsfrihet och dess rättigheter beskurits, vilket ytterligare förstärks alltsedan 2014, speciellt efter det ryska angreppet den 24 februari.

Rickard B. Turesson

13/6 2022

8 Anfört arbete

9 Minnesuppgift – hittar inte källan just nu.

10 Ovan anfört arbete

1 KOMMENTAR

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här