Här är en mer lättläst version, skapad med datamagi samt lite handpåläggning:
———-
Parlamentarismen tjänar monopolkapitalisternas
syften genom att ge illusioner om att folket
har makten i dagens Sverige. Riksdagen är demokratiskt
vald och är det organ — intalas vi —
som har makten i det kapitalistiska samhället.
Detta är lögn.
Riksdagen är ett forum för debatt och information,
där de olika partiernas representanter
skenfäktar och för folket bakom ljuset.
Alla beslut som fattas i riksdagen, fattas i
skuggan av monopolkapitalets maktställning.
Denna maktställning har monopolkapitalet på
grund av att det äger produktionsmedel (fabriker,
maskiner, gruvor, skog etc.).
Såväl statliga som kommunala beslut måste
fattas i överensstämmelse med monopolkapitalets
intressen annars brakar den kapitalistiska
produktionen samman.
MAKTEN I SVERIGE LIGGER I EN LITEN
KLICK MONOPOLKAPITALISTERS HÄNDER
Koncentrationsutredningens undersökning om
aktieägandet visar, att det totala antalet aktie-
ägare uppgick till 3 %, av befolkningen. I de
börsnoterade företagen har 200 ägare över en
fjärdedel av aktiekapitalet och 1 %, förfogar över
halva aktiekapitalet.
Det finns andra siffror som visar på monopol-
kapitalisternas makt. Om man studerar det antal
personer, vid olika företag, som kontrollerade
över halva röstetalet vid bolagsstämmorna finner
man, att år 1963 så hade:
1 person i 34 9, % av företagen,
2 personer i 35 9, % av företagen,
3 personer i 16 7% , av företagen kontrollen över
halva röstetalet.
Dessutom var dessa personer i de flesta fall
nära förbundna med varandra genom släktskap
och på annat sätt.
MONOPOLKAPITALISTERNA KOMMER
INTE FRIVILLIGT ATT AVSTÅ FRÅN SIN
MAKTSTÄLLNING
Staten är helt och hållet anpassad till
monopolkapitalets behov.
Representanter för monopolkapitalet sitter med
i en mängd statliga organ. De finns i forsknings-
råden, Skolöverstyrelsen, Ekonomiska
planeringsrådet med flera ställen.
Ämbetsmännen och sossepolitikerna (och även
andra politiker) är uppknutna till monopolkapitalet
direkt eller indirekt via formella och in-
formella kontakter och organisationer. Det är
också monopolkapitalet som bestämmer ramarna
för besluten.
De-beslutande organen är i sin tur helt skilda
från de verkställande. Över departementens och
de statliga verkens sammansättning och funktion
har folkets flertal inte heller någon makt eller
kontroll. Ämbetsmännen väljs inte utan tillsätts.
När de väl är tillsatta kan de inte avsättas av
folket. De deltar själva i tillsättandet av andra
tjänstemän.
STATEN ETT ORGAN I DEN HÄRSKANDE
KLASSENS TJÄNST
Staten uppstod när samhället splittrades i olika
klasser med oförsonliga intressen. I och med att
en grupp skaffade sig kontrollen över produktionen
avskilde de sig från samhället i övrigt. Då
den splittringen hotade att omkullkasta den rådande
ordningen utvecklade den härskande klassen
en offentlig makt – staten. Grunden för denna
makt är våldsapparaten – polis och militär. Vid
sidan av denna våldsapparat utvecklades en omfattande
byråkrati – främst bestående av ett privilegierat
skikt höga ämbetsmän och administratörer.
I dagens Sverige är staten ett organ för monopolkapitalets
maktutövning. Med hjälp av statsapparaten
förstärker monopolkapitalet sin kontroll
över ekonomin. Man använder t.ex. stats-
kapital som riskkapital vid sin kostnadskrävande
investeringar (ASEA-ATOM, Uddkomb, Hyltebruk,
etc). En allt intimare sammanflätning mellan
statskapital och monopolkapital har ägt rum.
Med hjälp av byråkratins åtgärder — exempel-
vis kreditrestriktioner — strävar man efter att
krossa småkapitalet.
Genom arbetsmarknadspolitiken strävar staten
efter att snabbast möjligt avfolka de delar av
landet, som monopolkapitalet anser är olönsamma.
Om en norrlänning som är utan jobb, får ett
jobb i någon annan del av landet men vägrar
att flytta, rapporteras detta till arbetslöshets-
kassan av arbetsförmedlingen. Arbetslöshetskassan
gör då en undersökning för att se om det
finns några ”giltiga skäl” för att vägra. Om det
inte finns det får den arbetslöse inget stöd från
kassan under 28 dagar. Detta upprepas sedan
gång på gång. Efter ett flertal sådana varv kan
man förlänga den tid som norrlänningen inte får
understöd. Med andra ord — endera så flyttar
man dit monopolkapitalet vill eller så står man
där pank.
NÄR MONOPOLKAPITALETS MAKT
HOTAS TRÄDER VÅLDSAPPARATEN IN
Polis och militär är den viktigaste delen av
statsapparaten, Den garanterar monopolkapitalets
makt. Om detta ser sina ställningar hotade
kommer det ofelbart att tillgripa sin våldsapparat.
Ådalen 1931 gav en föraning om detta.
Var och en som gjort sin värnplikt vet t. ex.
att militären är extremt anti-kommunistisk. Så är
också fallet med polisen. Det existerar också
regelbundna möten mellan Polis/militär-ledningen
och industripamparna.
Monopolkapitalet står för huvuddelen av militärindustrin
och inkasserar därmed lejonparten
av folkets skatter till militärapparaten.
Arbetarklassen kommer att utveckla sina egna
kamporganisationer. När dessa befrias från
borgerligt inflytande kommer reformister och
reaktionärer att göra allt för att motarbeta och
krossa dessa och splittra arbetarnas enhet (jämför
SAP/LO/VPK:s agerande under strejkerna). I
sista hand kommer våldsapparaten att sättas in.
Detta är vad som händer i dag i USA i allt större
omfattning.
ARBETARKLASSENS BEVÄPNING EN
FÖRUTSÄTTNING FÖR DESS MAKT
Eftersom monopolkapitalet säkrar sin makt-
ställning med hjälp av en våldsapparat (polis
och militär) måste Proletariatet med nödvändighet,
för att kunna erövra makten (göra revolution)
beväpna sig. Detta kan endast ske vid en
revolutionär situation.
Arbetarklassen har inget intresse — det vore
helt absurt att påstå det — av en blodig revolution.
Det är monopolkapitalet som avgör revolutionens
form — om dess våldsapparat skall slå
ned arbetarklassen eller inte. Av historiska
erfarenheter vet vi att de härskande använder sig
av sin våldsapparat. Det enda sättet att förhindra
blodsutgjutelse är då att proletariatet under det
kommunistiska partiets ledning, har samlat så
mycket revolutionär styrka som möjligt vid
revolutionen.
ARBETARKLASSEN MÅSTE UPPRÄTTA
SIN EGEN STAT
För att socialismen skall segra krävs en revolutionär
omvandling av hela det monopolkapitalistiska
samhället. Därför måste den bestående statsapparaten
brytas ned och en ny byggas upp.
Inte förrän den proletära revolutionen har
segrat kan arbetarklassen få möjlighet att för all-
tid kasta av sig löneslaveriets ok och inrikta
produktionen på hela folkets bästa.
Proletariatets diktatur är i motsats till monopolkapitalets,
som nu råder — den enda vägen
att utrota utsugning och förtryck.
Monopolkapitalets diktatur utövas av en klick
monopolkapitalister mot en majoritet arbetare
medan proletariatets diktatur, som utövas av
den beväpnade arbetarklassen, stöder sig på en
majoritet mot en minoritet.
KAMPEN FÖR SOCIALISMEN MÅSTE
FÖRAS PÅ ALLA FRONTER
Kampen för arbetarklassens maktövertagande
måste föras på alla fronter. Massornas kamp
för dagskrav och reformer är en nödvändig del
av den kampen,
I riksdagen kan endast smärre förbättringar
för det arbetande folket uppnås. Dessa förbättringar
kan endast vara ett resultat av folkets
utomparlamentariska masskamp för dagskraven.
Arbetarklassens och dess förbundna kan inte
vinna något i parlamentet, som de inte vunnit
I klasskampen utanför parlamentet
Riksdagen är för en kommunist en underordnad
plattform för att avslöja och bekämpa
monopolkapitalet, samt för att sprida den socialistiska
ideologin. Valarbetet utnyttjar kommunister
till socialistisk klasspropaganda.
Kampen för socialismens genomförande är ett
långt och mödosamt arbete, Det kräver en hög
medvetenhet och kampberedskap kos arbetar
och dess förbundna. Men framför alt
det en medveten ledning och samordning
av kampen. Denna ledning kan endast utgöras
av det kommunistiska partiet, som är arbetarklassens
organiserade förtrupp.
Ett sådant parti finns inte idag. Den marxist-leninistiska
rörelsen – Kfml, Clarté, MLK – har ställt sig uppgiften
att bygga ett sådant. Vårt deltagande i valarbetet är ett
självklart led i partibygget.
Här är en mer lättläst version, skapad med datamagi samt lite handpåläggning:
———-
Parlamentarismen tjänar monopolkapitalisternas
syften genom att ge illusioner om att folket
har makten i dagens Sverige. Riksdagen är demokratiskt
vald och är det organ — intalas vi —
som har makten i det kapitalistiska samhället.
Detta är lögn.
Riksdagen är ett forum för debatt och information,
där de olika partiernas representanter
skenfäktar och för folket bakom ljuset.
Alla beslut som fattas i riksdagen, fattas i
skuggan av monopolkapitalets maktställning.
Denna maktställning har monopolkapitalet på
grund av att det äger produktionsmedel (fabriker,
maskiner, gruvor, skog etc.).
Såväl statliga som kommunala beslut måste
fattas i överensstämmelse med monopolkapitalets
intressen annars brakar den kapitalistiska
produktionen samman.
MAKTEN I SVERIGE LIGGER I EN LITEN
KLICK MONOPOLKAPITALISTERS HÄNDER
Koncentrationsutredningens undersökning om
aktieägandet visar, att det totala antalet aktie-
ägare uppgick till 3 %, av befolkningen. I de
börsnoterade företagen har 200 ägare över en
fjärdedel av aktiekapitalet och 1 %, förfogar över
halva aktiekapitalet.
Det finns andra siffror som visar på monopol-
kapitalisternas makt. Om man studerar det antal
personer, vid olika företag, som kontrollerade
över halva röstetalet vid bolagsstämmorna finner
man, att år 1963 så hade:
1 person i 34 9, % av företagen,
2 personer i 35 9, % av företagen,
3 personer i 16 7% , av företagen kontrollen över
halva röstetalet.
Dessutom var dessa personer i de flesta fall
nära förbundna med varandra genom släktskap
och på annat sätt.
MONOPOLKAPITALISTERNA KOMMER
INTE FRIVILLIGT ATT AVSTÅ FRÅN SIN
MAKTSTÄLLNING
Staten är helt och hållet anpassad till
monopolkapitalets behov.
Representanter för monopolkapitalet sitter med
i en mängd statliga organ. De finns i forsknings-
råden, Skolöverstyrelsen, Ekonomiska
planeringsrådet med flera ställen.
Ämbetsmännen och sossepolitikerna (och även
andra politiker) är uppknutna till monopolkapitalet
direkt eller indirekt via formella och in-
formella kontakter och organisationer. Det är
också monopolkapitalet som bestämmer ramarna
för besluten.
De-beslutande organen är i sin tur helt skilda
från de verkställande. Över departementens och
de statliga verkens sammansättning och funktion
har folkets flertal inte heller någon makt eller
kontroll. Ämbetsmännen väljs inte utan tillsätts.
När de väl är tillsatta kan de inte avsättas av
folket. De deltar själva i tillsättandet av andra
tjänstemän.
STATEN ETT ORGAN I DEN HÄRSKANDE
KLASSENS TJÄNST
Staten uppstod när samhället splittrades i olika
klasser med oförsonliga intressen. I och med att
en grupp skaffade sig kontrollen över produktionen
avskilde de sig från samhället i övrigt. Då
den splittringen hotade att omkullkasta den rådande
ordningen utvecklade den härskande klassen
en offentlig makt – staten. Grunden för denna
makt är våldsapparaten – polis och militär. Vid
sidan av denna våldsapparat utvecklades en omfattande
byråkrati – främst bestående av ett privilegierat
skikt höga ämbetsmän och administratörer.
I dagens Sverige är staten ett organ för monopolkapitalets
maktutövning. Med hjälp av statsapparaten
förstärker monopolkapitalet sin kontroll
över ekonomin. Man använder t.ex. stats-
kapital som riskkapital vid sin kostnadskrävande
investeringar (ASEA-ATOM, Uddkomb, Hyltebruk,
etc). En allt intimare sammanflätning mellan
statskapital och monopolkapital har ägt rum.
Med hjälp av byråkratins åtgärder — exempel-
vis kreditrestriktioner — strävar man efter att
krossa småkapitalet.
Genom arbetsmarknadspolitiken strävar staten
efter att snabbast möjligt avfolka de delar av
landet, som monopolkapitalet anser är olönsamma.
Om en norrlänning som är utan jobb, får ett
jobb i någon annan del av landet men vägrar
att flytta, rapporteras detta till arbetslöshets-
kassan av arbetsförmedlingen. Arbetslöshetskassan
gör då en undersökning för att se om det
finns några ”giltiga skäl” för att vägra. Om det
inte finns det får den arbetslöse inget stöd från
kassan under 28 dagar. Detta upprepas sedan
gång på gång. Efter ett flertal sådana varv kan
man förlänga den tid som norrlänningen inte får
understöd. Med andra ord — endera så flyttar
man dit monopolkapitalet vill eller så står man
där pank.
NÄR MONOPOLKAPITALETS MAKT
HOTAS TRÄDER VÅLDSAPPARATEN IN
Polis och militär är den viktigaste delen av
statsapparaten, Den garanterar monopolkapitalets
makt. Om detta ser sina ställningar hotade
kommer det ofelbart att tillgripa sin våldsapparat.
Ådalen 1931 gav en föraning om detta.
Var och en som gjort sin värnplikt vet t. ex.
att militären är extremt anti-kommunistisk. Så är
också fallet med polisen. Det existerar också
regelbundna möten mellan Polis/militär-ledningen
och industripamparna.
Monopolkapitalet står för huvuddelen av militärindustrin
och inkasserar därmed lejonparten
av folkets skatter till militärapparaten.
Arbetarklassen kommer att utveckla sina egna
kamporganisationer. När dessa befrias från
borgerligt inflytande kommer reformister och
reaktionärer att göra allt för att motarbeta och
krossa dessa och splittra arbetarnas enhet (jämför
SAP/LO/VPK:s agerande under strejkerna). I
sista hand kommer våldsapparaten att sättas in.
Detta är vad som händer i dag i USA i allt större
omfattning.
ARBETARKLASSENS BEVÄPNING EN
FÖRUTSÄTTNING FÖR DESS MAKT
Eftersom monopolkapitalet säkrar sin makt-
ställning med hjälp av en våldsapparat (polis
och militär) måste Proletariatet med nödvändighet,
för att kunna erövra makten (göra revolution)
beväpna sig. Detta kan endast ske vid en
revolutionär situation.
Arbetarklassen har inget intresse — det vore
helt absurt att påstå det — av en blodig revolution.
Det är monopolkapitalet som avgör revolutionens
form — om dess våldsapparat skall slå
ned arbetarklassen eller inte. Av historiska
erfarenheter vet vi att de härskande använder sig
av sin våldsapparat. Det enda sättet att förhindra
blodsutgjutelse är då att proletariatet under det
kommunistiska partiets ledning, har samlat så
mycket revolutionär styrka som möjligt vid
revolutionen.
ARBETARKLASSEN MÅSTE UPPRÄTTA
SIN EGEN STAT
För att socialismen skall segra krävs en revolutionär
omvandling av hela det monopolkapitalistiska
samhället. Därför måste den bestående statsapparaten
brytas ned och en ny byggas upp.
Inte förrän den proletära revolutionen har
segrat kan arbetarklassen få möjlighet att för all-
tid kasta av sig löneslaveriets ok och inrikta
produktionen på hela folkets bästa.
Proletariatets diktatur är i motsats till monopolkapitalets,
som nu råder — den enda vägen
att utrota utsugning och förtryck.
Monopolkapitalets diktatur utövas av en klick
monopolkapitalister mot en majoritet arbetare
medan proletariatets diktatur, som utövas av
den beväpnade arbetarklassen, stöder sig på en
majoritet mot en minoritet.
KAMPEN FÖR SOCIALISMEN MÅSTE
FÖRAS PÅ ALLA FRONTER
Kampen för arbetarklassens maktövertagande
måste föras på alla fronter. Massornas kamp
för dagskrav och reformer är en nödvändig del
av den kampen,
I riksdagen kan endast smärre förbättringar
för det arbetande folket uppnås. Dessa förbättringar
kan endast vara ett resultat av folkets
utomparlamentariska masskamp för dagskraven.
Arbetarklassens och dess förbundna kan inte
vinna något i parlamentet, som de inte vunnit
I klasskampen utanför parlamentet
Riksdagen är för en kommunist en underordnad
plattform för att avslöja och bekämpa
monopolkapitalet, samt för att sprida den socialistiska
ideologin. Valarbetet utnyttjar kommunister
till socialistisk klasspropaganda.
Kampen för socialismens genomförande är ett
långt och mödosamt arbete, Det kräver en hög
medvetenhet och kampberedskap kos arbetar
och dess förbundna. Men framför alt
det en medveten ledning och samordning
av kampen. Denna ledning kan endast utgöras
av det kommunistiska partiet, som är arbetarklassens
organiserade förtrupp.
Ett sådant parti finns inte idag. Den marxist-leninistiska
rörelsen – Kfml, Clarté, MLK – har ställt sig uppgiften
att bygga ett sådant. Vårt deltagande i valarbetet är ett
självklart led i partibygget.
FÖR ETT SOCIALISTISKT SVERIGE!