Parlamentarismen sprider illusioner om folkets makt

Läsvärd artikel ur MLK:s tidning Stormklockan i början av 70-talet.

 

1 KOMMENTAR

  1. Här är en mer lättläst version, skapad med datamagi samt lite handpåläggning:
    ———-
    Parlamentarismen tjänar monopolkapitalisternas
    syften genom att ge illusioner om att folket
    har makten i dagens Sverige. Riksdagen är demokratiskt
    vald och är det organ — intalas vi —
    som har makten i det kapitalistiska samhället.
    Detta är lögn.
    Riksdagen är ett forum för debatt och information,
    där de olika partiernas representanter
    skenfäktar och för folket bakom ljuset.
    Alla beslut som fattas i riksdagen, fattas i
    skuggan av monopolkapitalets maktställning.
    Denna maktställning har monopolkapitalet på
    grund av att det äger produktionsmedel (fabriker,
    maskiner, gruvor, skog etc.).
    Såväl statliga som kommunala beslut måste
    fattas i överensstämmelse med monopolkapitalets
    intressen annars brakar den kapitalistiska
    produktionen samman.

    MAKTEN I SVERIGE LIGGER I EN LITEN
    KLICK MONOPOLKAPITALISTERS HÄNDER

    Koncentrationsutredningens undersökning om
    aktieägandet visar, att det totala antalet aktie-
    ägare uppgick till 3 %, av befolkningen. I de
    börsnoterade företagen har 200 ägare över en
    fjärdedel av aktiekapitalet och 1 %, förfogar över
    halva aktiekapitalet.

    Det finns andra siffror som visar på monopol-
    kapitalisternas makt. Om man studerar det antal
    personer, vid olika företag, som kontrollerade
    över halva röstetalet vid bolagsstämmorna finner
    man, att år 1963 så hade:
    1 person i 34 9, % av företagen,
    2 personer i 35 9, % av företagen,
    3 personer i 16 7% , av företagen kontrollen över
    halva röstetalet.
    Dessutom var dessa personer i de flesta fall
    nära förbundna med varandra genom släktskap
    och på annat sätt.

    MONOPOLKAPITALISTERNA KOMMER
    INTE FRIVILLIGT ATT AVSTÅ FRÅN SIN
    MAKTSTÄLLNING

    Staten är helt och hållet anpassad till
    monopolkapitalets behov.
    Representanter för monopolkapitalet sitter med
    i en mängd statliga organ. De finns i forsknings-
    råden, Skolöverstyrelsen, Ekonomiska
    planeringsrådet med flera ställen.
    Ämbetsmännen och sossepolitikerna (och även
    andra politiker) är uppknutna till monopolkapitalet
    direkt eller indirekt via formella och in-
    formella kontakter och organisationer. Det är
    också monopolkapitalet som bestämmer ramarna
    för besluten.
    De-beslutande organen är i sin tur helt skilda
    från de verkställande. Över departementens och
    de statliga verkens sammansättning och funktion
    har folkets flertal inte heller någon makt eller
    kontroll. Ämbetsmännen väljs inte utan tillsätts.
    När de väl är tillsatta kan de inte avsättas av
    folket. De deltar själva i tillsättandet av andra
    tjänstemän.

    STATEN ETT ORGAN I DEN HÄRSKANDE
    KLASSENS TJÄNST

    Staten uppstod när samhället splittrades i olika
    klasser med oförsonliga intressen. I och med att
    en grupp skaffade sig kontrollen över produktionen
    avskilde de sig från samhället i övrigt. Då
    den splittringen hotade att omkullkasta den rådande
    ordningen utvecklade den härskande klassen
    en offentlig makt – staten. Grunden för denna
    makt är våldsapparaten – polis och militär. Vid
    sidan av denna våldsapparat utvecklades en omfattande
    byråkrati – främst bestående av ett privilegierat
    skikt höga ämbetsmän och administratörer.

    I dagens Sverige är staten ett organ för monopolkapitalets
    maktutövning. Med hjälp av statsapparaten
    förstärker monopolkapitalet sin kontroll
    över ekonomin. Man använder t.ex. stats-
    kapital som riskkapital vid sin kostnadskrävande
    investeringar (ASEA-ATOM, Uddkomb, Hyltebruk,
    etc). En allt intimare sammanflätning mellan
    statskapital och monopolkapital har ägt rum.
    Med hjälp av byråkratins åtgärder — exempel-
    vis kreditrestriktioner — strävar man efter att
    krossa småkapitalet.
    Genom arbetsmarknadspolitiken strävar staten
    efter att snabbast möjligt avfolka de delar av
    landet, som monopolkapitalet anser är olönsamma.
    Om en norrlänning som är utan jobb, får ett
    jobb i någon annan del av landet men vägrar
    att flytta, rapporteras detta till arbetslöshets-
    kassan av arbetsförmedlingen. Arbetslöshetskassan
    gör då en undersökning för att se om det
    finns några ”giltiga skäl” för att vägra. Om det
    inte finns det får den arbetslöse inget stöd från
    kassan under 28 dagar. Detta upprepas sedan
    gång på gång. Efter ett flertal sådana varv kan
    man förlänga den tid som norrlänningen inte får
    understöd. Med andra ord — endera så flyttar
    man dit monopolkapitalet vill eller så står man
    där pank.

    NÄR MONOPOLKAPITALETS MAKT
    HOTAS TRÄDER VÅLDSAPPARATEN IN

    Polis och militär är den viktigaste delen av
    statsapparaten, Den garanterar monopolkapitalets
    makt. Om detta ser sina ställningar hotade
    kommer det ofelbart att tillgripa sin våldsapparat.
    Ådalen 1931 gav en föraning om detta.
    Var och en som gjort sin värnplikt vet t. ex.
    att militären är extremt anti-kommunistisk. Så är
    också fallet med polisen. Det existerar också
    regelbundna möten mellan Polis/militär-ledningen
    och industripamparna.
    Monopolkapitalet står för huvuddelen av militärindustrin
    och inkasserar därmed lejonparten
    av folkets skatter till militärapparaten.
    Arbetarklassen kommer att utveckla sina egna
    kamporganisationer. När dessa befrias från
    borgerligt inflytande kommer reformister och
    reaktionärer att göra allt för att motarbeta och
    krossa dessa och splittra arbetarnas enhet (jämför
    SAP/LO/VPK:s agerande under strejkerna). I
    sista hand kommer våldsapparaten att sättas in.
    Detta är vad som händer i dag i USA i allt större
    omfattning.

    ARBETARKLASSENS BEVÄPNING EN
    FÖRUTSÄTTNING FÖR DESS MAKT

    Eftersom monopolkapitalet säkrar sin makt-
    ställning med hjälp av en våldsapparat (polis
    och militär) måste Proletariatet med nödvändighet,
    för att kunna erövra makten (göra revolution)
    beväpna sig. Detta kan endast ske vid en
    revolutionär situation.
    Arbetarklassen har inget intresse — det vore
    helt absurt att påstå det — av en blodig revolution.
    Det är monopolkapitalet som avgör revolutionens
    form — om dess våldsapparat skall slå
    ned arbetarklassen eller inte. Av historiska
    erfarenheter vet vi att de härskande använder sig
    av sin våldsapparat. Det enda sättet att förhindra
    blodsutgjutelse är då att proletariatet under det
    kommunistiska partiets ledning, har samlat så
    mycket revolutionär styrka som möjligt vid
    revolutionen.

    ARBETARKLASSEN MÅSTE UPPRÄTTA
    SIN EGEN STAT

    För att socialismen skall segra krävs en revolutionär
    omvandling av hela det monopolkapitalistiska
    samhället. Därför måste den bestående statsapparaten
    brytas ned och en ny byggas upp.
    Inte förrän den proletära revolutionen har
    segrat kan arbetarklassen få möjlighet att för all-
    tid kasta av sig löneslaveriets ok och inrikta
    produktionen på hela folkets bästa.
    Proletariatets diktatur är i motsats till monopolkapitalets,
    som nu råder — den enda vägen
    att utrota utsugning och förtryck.
    Monopolkapitalets diktatur utövas av en klick
    monopolkapitalister mot en majoritet arbetare
    medan proletariatets diktatur, som utövas av
    den beväpnade arbetarklassen, stöder sig på en
    majoritet mot en minoritet.

    KAMPEN FÖR SOCIALISMEN MÅSTE
    FÖRAS PÅ ALLA FRONTER

    Kampen för arbetarklassens maktövertagande
    måste föras på alla fronter. Massornas kamp
    för dagskrav och reformer är en nödvändig del
    av den kampen,
    I riksdagen kan endast smärre förbättringar
    för det arbetande folket uppnås. Dessa förbättringar
    kan endast vara ett resultat av folkets
    utomparlamentariska masskamp för dagskraven.
    Arbetarklassens och dess förbundna kan inte
    vinna något i parlamentet, som de inte vunnit
    I klasskampen utanför parlamentet
    Riksdagen är för en kommunist en underordnad
    plattform för att avslöja och bekämpa
    monopolkapitalet, samt för att sprida den socialistiska
    ideologin. Valarbetet utnyttjar kommunister
    till socialistisk klasspropaganda.
    Kampen för socialismens genomförande är ett
    långt och mödosamt arbete, Det kräver en hög
    medvetenhet och kampberedskap kos arbetar
    och dess förbundna. Men framför alt
    det en medveten ledning och samordning
    av kampen. Denna ledning kan endast utgöras
    av det kommunistiska partiet, som är arbetarklassens
    organiserade förtrupp.
    Ett sådant parti finns inte idag. Den marxist-leninistiska
    rörelsen – Kfml, Clarté, MLK – har ställt sig uppgiften
    att bygga ett sådant. Vårt deltagande i valarbetet är ett
    självklart led i partibygget.

    FÖR ETT SOCIALISTISKT SVERIGE!

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här