Debatt: Befinner sig den revolutionära rörelsen i världsmåttstock på en strategisk offensiv?

Ett påfund av Perus Kommunistiska Parti under Gonzalos ledning var teorin om att den revolutionära rörelsen i världen idag befinner sig på en strategisk offensiv. Begreppet är lånat från Mao Zedongs teorier om folkkriget, som räknar med tre stadier eller moment: strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv. I ett uttalande Statement of the Communist Workers Union (mlm) – Communist International (ci-ic.org) från Kommunistiska Arbetarföreningen (MLM) i Colombia kritiseras föreställningen att det idag skulle vara fråga om en strategisk offensiv:

“En annan sak som avslöjar subjektivism är idén om revolutionens ’strategiska offensiv’, som kamraterna till TKP/ML korrekt påpekar i sina observationer. Det är korrekt att understödja den revolutionära optimism som kännetecknar kommunisterna, liksom det är nödvändigt att betona det nuvarande uppsvinget av proletariatets och världens folks revolutionära kamp; Men det som kännetecknar revolutionens strategiska offensiv är inte bara existensen av de objektiva förhållandena utan också de subjektiva förhållandena, särskilt vad gäller kommunisternas situation.

Det är ett faktum att efter proletariatets nederlag i Ryssland och senare i Kina upplöstes det socialistiska lägret och arbetarrörelsen gick in i en djup kris. Denna kris visade viktiga tecken på återhämtning i och med kommunisternas internationella möten som höstkonferensen 1980 och grundandet av RIM 1984 1, med starten av folkkriget i Peru och antagandet av marxismen-leninismen-maoismen som den nya, tredje och högre stadie av marxismen 1993, vilket gjorde det möjligt att övervinna den ideologiska förvirringen och bygga nya organisationer och partier i olika länder. Sönderfallet och upplösningen av RIM ledde emellertid till skingrandet av det revolutionära proletariatets krafter, vilket man bara på senare år har försökt övervinna i en ny Förenad Internationell Konferens, samtidigt som alla befintliga partier och organisationer har problem, vilket korrekt sammanfattats av de turkiska kamraterna. Att under dessa förhållanden tala om revolutionens ’strategiska offensiv’ för närvarande är en subjektiv önskan.”

Perus Kommunista Parti vände upp och ner på allting. Om vi ska använda de tre begreppen, strategisk defensiv, strategisk jämvikt och strategisk offensiv, på den revolutionära rörelsens historia blir resultatet raka motsatsen. Den internationella arbetarrörelsen inledde nämligen sin strategiska offensiv i och med Kommunistiska Manifestet 1848 och bildandet av Första Internationalen 1864 (nedlagd 1876). Den andra internationalen bildades 1889 (nedlagt 1912), men då hade det redan skapats flera socialdemokratiska partier, framför allt i Europa. Första världskriget ledde andra internationalens splittring, men framför allt till oktoberrevolutionen 1917, skapandet av den första socialistiska staten och bildandet av Komintern. Komintern resulterade i bildandet av kommunistiska partier runtom i hela världen, inklusive i Kina. Under mellankrigstiden pressades de kommunistiska partierna tillbaka i olika nazistiska och fascistiska stater; i Kina tvingades KKP och Röda armén anträda den långa marschen 1935. Andra världskriget ledde till att det socialistiska lägret växte enormt. Förutom Kina och Nordvietnam tillkom folkdemokratierna i Östeuropa samt Jugoslavien och Albanien; de två senare var de enda länder i Europa som i princip hade befriat sig själva. Eftersom Nordkorea, Kina och Sovjetunionen med gemensamma krafter lyckades slå tillbaka den USA-ledda aggressionen på Koreahalvön 1951-1953, kan man säga att det socialistiska lägret aldrig hade varit så starkt som 1953.

I och med SUKP:s 20:e kongress 1956, då Chrusjtjov angrep Stalin, inleddes motsättningarna mellan SUKP och KKP, vilket ledde till en öppen brytning mellan de två partierna 1963 och att det socialistiska blocket sprack. Detta innebar att en slags strategisk jämvikt upprättades mellan imperialismens krafter å ena sidan och kvarvarande socialistiska stater som Kina och Albanien och de förtryckta nationerna och folken å den andra sidan. Samtidigt måste man komma ihåg att en rad f.d. kolonier, fr.a. i Afrika, blev självständiga på 1960- och 1970-talet. En del stater och befrielserörelser kunde också utnyttja motsättningarna mellan USA-imperialismen och den framväxande sovjetiska socialimperialismen. 1975 segrade de indokinesiska folken, vilket var ett svidande nederlag för USA-imperialismen.

Utvecklingen efter 1978 kan däremot karakteriseras som en övervägande defensiv från den internationella revolutionära rörelsens sida. Sovjetunionens urartning och förvandling till en socialimperialistisk supermakt hade redan lett till att en rad tidigare kommunistiska partier omvandlats till vänsterreformistiska partier. Splittringen mellan KKP och AAP 1977 ledde i sin tur till att den internationella marxist-leninistiska rörelsen sprack. Deng Xiaopings maktövertagande i KKP 1978 2 innebar att hans inflytande spred sig bland de partier, särskilt inom det imperialistiska blocket, som hade tagit ställning för KKP och mot AAP. Detta resulterade i att många marxist-leninistiska partier desillusionerades och gick under på 1980- och 1990-talet.

Idag finns det ytterst få livskraftiga maoistiska partier i världsmåttstock. De starkaste utanför det imperialistiska blocket torde vara Indiens Kommunistiska Parti (maoisterna) och Filippinernas Kommunistiska Parti. När Gonzalo talade om strategisk offensiv i världsmåttstock, så tänkte han nog i sin hybris på PKP och RIM, som emellertid båda kollapsade. I det tomrum som har uppstått efter den revolutionära vänsterns försvagning har diverse fascistiska, högerextremistisk och högerpopulistiska riktningar vuxit fram inom det imperialistiska blocket och liknande grupperingar i t.ex. Mellanöstern, men med religiösa förtecken.

Det räcker inte med att klassmotsättningarna skärps, att imperialismen och kapitalismen befinner sig i ständig kris på det ena eller andra sättet, att imperialismen leder till krig. De subjektiva faktorerna, d.v.s. starka kommunistiska partier, måste också vara för handen om de objektiva förhållandena ska kunna utnyttjas till revolutionens fördel.

Rickard B. Turesson

6/7 2022

1 RIM, d.v.s. Revolutionary Internationalist Movement bildades 1984 – se https://en.wikipedia.org/wiki/Revolutionary_Internationalist_Movement Organisationen har upplösts; dess tidskrift “A World to win” utkom fram till 2006. Tre partier, nämligen Perus Kommunistiska Parti, Nepals Kommunistiska Parti (Maoisterna) och Revolutionary Communist Party i USA, tycks ha spelat en ledande – och rivaliserande – roll i organisationen. Dessa partier har antingen degenererat politiskt eller kollapsat.

2 Jag använder det årtalet, eftersom Deng Xiaopings ekonomiska reformer antogs då, vilket var inledningen till kapitalismens definitiva återupprättande i Kina.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här