CPI (maoist) om en ny international

Vi har översatt detta uttalande som för öka förståelsen av den pågående internationella diskussionen om byggandet av en ny international.

Vår ståndpunkt om bildandet av en internationell organisation för proletariatet

Centralkommittén ger ut detta dokument för att vägleda vårt parti när det gäller bildandet av en internationell organisation för proletariatet tillsammans med revolutionära partier och organisationer i olika länder under de rådande förhållandena.

Detta kan ses som ett förslag till utkast för diskussion med partier i olika länder för att bilda en internationell proletär organisation.

Indiens Kommunistiska Parti (Maoisterna) Centralkommittén, februari 2017

Proletariatet är en internationell klass. Det är den mest revolutionäraste klassen. Det kan befria sig självt endast genom att ta sig an uppdraget att frigöra hela mänskligheten, en världsomspännande uppgift som genomförs genom att leda den socialistiska världsrevolutionen till framgång genom att slå sönder det imperialistiska systemet och all reaktion och på så sätt avancera till kommunismen.

Detta utgör grunden för behovet av en internationell organisation för proletariatet.

Marxismens grundare insåg detta och uppmärksammade uppbygget av en sådan organisation. Marx och Engels spelade en viktig roll för att upprätta den Första internationalen och vägledde arbetarpartierna och gav arbetarna i olika länder ett internationalistiskt synsätt och kamratskap genom sitt tydliga uttalande: “Proletärer i alla länder, förena er!”. Den uppgift som Marx och Engels ställdes inför i den Första internationalen bestod främst i att kämpa mot småborgerliga ideologier, stödja arbetarrörelserna, etablera proletariatets vetenskapliga ideologi, skapa enighet mellan arbetarna och arbetarorganisationerna och sammanfatta erfarenheterna från arbetarrörelserna och revolutionerna. De ägnade också uppmärksamhet åt att studera särskilda problem och förhållanden i olika länder och erbjöd sina råd. Engels deltog direkt i den tyska revolutionen. När Pariskommunen hissade revolutionens flagga, gjorde de omedelbart allt de kunde för att skapa solidaritet med den och mobilisera stöd. Marx och Engels bildade därför den Första internationalen och ledde den för att teoretiskt förbereda proletariatet, politiskt och organisatoriskt för att fortsätta det revolutionära angreppet mot kapitalet med målet att uppnå socialism på ett internationellt plan.

Under den senare perioden bildade Marx Andra internationalen och formulerade ett program i enlighet med de förändrade förhållandena i den världsproletära rörelsen. Engels spelade en liknande roll i den Andra internationalen. Andra internationalen byggdes upp vid en tidpunkt när marxismen blivit allmänt accepterad som ideologi för proletariatet och marxistiska partier (då kända som socialdemokratiska partier) och organisationer byggdes upp i de flesta av länderna i Europa. Denna organisation spelade en viktig roll för att sprida marxismen i stor utsträckning och att bygga upp partier och andra organisationer för proletariatet och i uppbyggnaden av en arbetarrörelse, med målet att upprätta socialismen på internationell nivå. Ändå lyckades högerströmningen se till att inget formellt internationellt centrum för organisationen inrättades. Detta fortsatte i tolv år, vilket gjorde det möjligt för högerströmningar i medlemspartierna att fortsätta okontrollerat. Fram till sin död försökte Engels fylla denna lucka genom att upprätthålla en regelbunden korrespondens, ge vägledning till partier i olika hörn av världen. Även om det fanns ledare och krafter från det revolutionära lägret i dessa partier, dominerade ett opportunistiskt, revisionistiskt ledarskap. Avvikelsen hos I Andra internationalen förstärktes de ledande partiernas och de viktiga teoretikernas avvikelser från marxismen. Och när det viktigaste testet kom i form av det interimperialistiska första världskriget, övergav nästan alla av dem marxismen. De sjönk ner i de värsta formerna av opportunism och revisionism. Den proletära internationalismen ersattes med att tjäna bourgeoisien i “det egna landet”. Den objektiva och subjektiva grunden för denna degeneration analyserades och avslöjades skarpt av Lenin. Han relaterade tillväxten av revisionism och opportunism i den andra internationalen till den kapitalismens övergång till imperialism, till de superprofiter som utvanns från kolonier och halvkolonier, dess förmåga att muta en del av arbetarklassen i de kapitalistiska länderna som omvandlats till en arbetararistokrati, och den åtföljande splittringen av arbetarklassen. Han påpekade vidare hur den andra internationalen förblev fast i ramarna för den förimperialistiska perioden och misslyckades med att förstå de strategiska och taktiska implikationerna av den nya situation som hade uppstått i och med imperialismens intåg.

Tredje internationalen, Kommunistiska internationalen (Komintern) bildades. Första paragrafen i Kommunistiska Internationalens, som bildades under Lenins ledning efter

den ryska revolutionen, stadgar uttalade som sin uppgift:” Det nya internationella arbetarförbundet har skapats för att organisera gemensamma aktioner av proletärerna i de olika länderna, vilka sträva efter ett enda mål: kapitalismens störtande, införandet av proletär diktatur och grundandet av en internationell sovjetrepublik för klassernas fullständiga avskaffande och socialismens förverkligande, så som det första stadiet av det kommunistiska samhället.

Den ryska sovjetrepubliken etablerades i ett läge då monopolkapitalismen antog formen av imperialism. I och med detta inleddes en ny era i världshistorien – revolutionernas era, då det skedde en befrielse från löneslaveriet och en övergång till en genuin frihet. Den grundläggande ideologiska och politiska inriktningen för Komintern, som bildades i denna situation, hade redan lagts fram av bolsjevikpartiet lett av Lenin. Med den ryska revolutionens seger fick denna inriktning utbredd acceptans och banade vägen för grundandet av Komintern. Komintern tog marxismen olika former till jordens alla fyra hörn. Den proletära rörelsen blev verkligen en internationell sådan. Kommunistiska partier grundades i kolonierna och halvkolonierna. Partierna i Komintern organiserade massorna och stod i främsta ledet i både imperialistiska och förtryckta länder. De organiserade och ledde revolutioner. Komintern stod alltså för ett korrekt teoretiskt perspektiv och politisk vägledning till den proletära rörelsen och de antiimperialistiska nationella befrielserörelserna. Komintern bistod med hjälp och samarbete till dessa rörelser i olika former och mobiliserade stöd.

Med tanke på den Andra internationalens debacle sågs Kominterns organisatoriska struktur sågs som en konkretisering av fasta ideologiska och politiska ståndpunkter, som t.ex. ett parti. Den var tänkt som “ett världsparti för världsproletariatet”. Kominterns exekutivkommitté (EKKI) hade en centralkommittés befogenheter och de olika partierna var

underställda den. EKKI tog på sig befogenheten att formulera strategi och taktik för revolutionen i olika länder och skickade sina representanter för att leda partierna för dess genomförande i dessa länder. Detta ledde oundvikligen till dåliga resultat, ibland till och med

katastrofala. Med tanke på sådana erfarenheter under den kinesiska revolutionen välkomnade det kinesiska kommunistpartiet Kominterns upplösning under andra världskriget. Vissa har misslyckats med att se de genuina skälen bakom detta tillvägagångssätt och felaktigt kritiserat det som “nationalism”.

Kinas Kommunistiska Parti (KKP) var mycket medvetet om de problem som orsakades av externa interventioner. Det motsatte sig sådana tendenser från SUKP lett av Stalin. som senare självkritiskt medgav att de hade gett sådana felaktiga råd. Under Chrusjtjovs ledning togs SUKP:s självuppfattning som ett internationellt centrum till extrema nivåer och förbindelserna mellan – och relationerna med – andra partier hanterades på ett mycket byråkratiskt och nedlåtande sätt. De partier som vägrade att följa dess alltmer revisionistiska linje försökte man isolera. Detta skadliga förhållningssätt ifråga om relationerna mellan partierna blev i sig självt kritiserat i den polemik som fördes av KKP under Maos ledning mot Chrusjtjovs revisionism. Detta varnade den internationella kommunistiska rörelsen mot sådana felaktiga föreställningar som “fadersparti”. I sina förbindelser med andra partier var KKP ytterst noga med att inte påtvinga dem sina åsikter. Partiet föredrog att erbjuda sina erfarenheter inte som kriterier utan som referensmaterial, och betonade att varje parti måste basera sig på sin egen förståelse, analys och lärdomar från praktiken i respektive land.

Efter upplösningen av Komintern 1943 fortsatte kommunistiska partier att spela sin internationalistiska roll genom bilaterala och multilaterala förbindelser och initiativ. Kominform bildades i kölvattnet av andra världskriget, med deltagande av partier från de nya socialistiska staterna i Östeuropa och SUKP. År 1957 och 1960 sammankallades två viktiga internationella konferenser för kommunistpartierna. Men det internationella proletariatet har varit utan en internationell organisation under de senaste sju decennierna. Trots detta, medan socialistiska länder har existerat, har det ena eller det andra partiet i praktiken spelat rollen som ett ledande centrum. SUKP och senare KKP intog denna ställning. Deras åsikter betraktades som auktoritativa av andra partier.

Om vi granskar hela det internationella förloppet för den internationella kommunistiska rörelsen kan vi se att ett eller annat parti vid olika perioder har innehaft en ledande ställning, oavsett om detta varit formellt erkänt eller inte. Således spelade fackföreningsledarna i vissa länder en viktig roll i den Första Internationalen. Även i den Andra Internationalen åtnjöt det tyska partiets mer tyngd och inflytande, även om organisatoriskt sett alla proletära partier och organisationer var likvärdiga. Samma sak gällde för SUKP (b) i Komintern. Detta är en återspegling av den ojämna utvecklingen av den internationella kommunistiska rörelsen i enlighet med revolutionens framsteg i det ena eller andra landet eller om ett parti avviker till revisionism eller likvideras. Som KKP påpekade i sin polemik mot Chrusjtjovrevisionismen, “…avantgardepositionen. … förblir inte oförändrad under lång tid utan skiftar i enlighet med

de förändrade förhållandena. Denna förändring avgörs inte av de subjektiva önskemålen hos någon individ eller något parti, utan av de villkor som formas av historien. Om förhållandena förändras, kan andra partier komma att stå i spetsen för rörelsen. När ett parti som tidigare innehaft ställningen som avantgarde slår in på revisionismens väg, är det tvunget att förlora denna position, trots att det har varit det största partiet och utövat det största inflytandet.

Det ena eller andra partiets ledande ställning i den internationella kommunistiska rörelsen uppstod ur det objektiva faktum att dessa partier vid vissa tidpunkter hade varit de mest avancerade i sin teori och praktik och därmed fungerat som vägledare för resten av rörelsen. Detta är inte i sig något dåligt. Tvärtom, de avancerade bör leda. Problemet uppstår när detta behandlas på ett absolut sätt, som en oföränderlig status, snarare än som en tjänst som en del av den internationella kommunistiska rörelsen utförde under en period eller ett specifikt skede av sin utveckling. Engels uppmärksammade mycket riktigt denna fara – “… för närvarande utgör de tyska arbetarna den proletära kampens förtrupp. Det går inte att förutse hur länge händelserna kommer att tillåta dem att inneha denna hederspost. Men så länge de intar denna, låt oss hoppas att de kommer att utföra sina plikter på rätt sätt … I första hand är det emellertid nödvändigt att behålla en verklig internationell anda som inte tillåter någon chauvinism, som med glädje välkomnar varje nytt steg i den proletära rörelsen, oavsett i vilken nation det tas. Om de tyska arbetarna går vidare på detta sätt, kommer de kanske inte att marschera exakt i spetsen för rörelsen – det ligger inte i rörelsens intresse att arbetarna i ett land ska marschera i spetsen för alla – men de kommer att inta en hedervärd plats vid stridsfronten, och de bör stå rustade för strid när andra oväntade allvarliga prövningar eller betydelsefulla händelser kräver ökat mod, ökad beslutsamhet och vilja att handla”.

Det finns ytterligare ett problem. Som vi vet, trots de olika tillvägagångssätt som togs av KKP under Maos ledning och dess insisterande på att “i den nuvarande internationella kommunistiska rörelsen uppstår helt enkelt inte frågan om vem som har rätt att leda vem.

Broderpartier bör vara oberoende och fullständigt jämställda, och samtidigt bör de vara förenade. I frågor av gemensamt intresse bör de nå enighet i fråga om åsikter genom samråd, och de bör samordna sina åtgärder i kampen för det gemensamma målet.” KKP:s åsikter och ställningstaganden ansågs vara det sista ordet av de flesta av de nya marxist-leninistiska partier som uppstod på 1960-talet. Detta visar oss den andra sidan av detta problem. Om inte de enskilda partierna inser den avgörande betydelsen av att fatta sina egna beslut, samtidigt som de axlar uppgiften att leda revolutionen i sina länder, kommer de oundvikligen att falla offer för att blint följa det ena eller det andra partiet. Ett metafysiskt synsätt där man endast ser de positiva resultaten och inte ser nackdelarna och begränsningarna, utan att ha i åtanke att de särskilda förhållanden under vilka framgångarna uppnåddes, och om detta har varit möjligt under nya förhållanden, med andra ord en okritisk inställning till de framgångsrika parterna, ligger under detta tillstånd. Detta hämmar i sin tur den kreativa tillämpningen av de lärdomar som dragits av de konkreta förhållandena i det egna landet.

Om detta blir allmänt, även utan en organisation, kan en informell centralisering uppstå. Detta kan återspegla en förtruppsroll för ett parti i den internationella kommunistiska rörelsen (IKR) som uppnåtts på grundval av korrekt ideologiska och politiska ställningstaganden och praxis. Men det har i alla fall effekten av en organisatorisk centralisering även utan att det finns en organiserad plats för utbyte av åsikter och kamp om idéer. Detta var faktiskt den situation som rådde i den internationella kommunistiska rörelsen som hade uppstått på grund av Den stora polemiken. KKP stödde de revolutionära marxist-leninisterna i alla länder, hjälpte dem och gav allt tänkbart understöd till världsrevolutionen. Även när partiet genomförde sin internationalistiska plikter, motsatte det sig att ta sig an uppgiften att bilda en ny International. Det förklarade: “I sina ömsesidiga relationer upprätthåller varje broderparti partiet sitt oberoende och förenar sig samtidigt med alla de andra. Här finns inte det förhållande, i vilket minoriteten bör underkasta sig majoriteten , och ännu mindre finns det förhållande där en partiorganisation på lägre nivå ska underkasta sig en på högre nivå. Det enda sättet att hantera gemensamma problem för broderpartier är att föra diskussioner och nå fram till en enhällig överenskommelse i enlighet med principen om samråd.” Ändå betraktades partiet i praktiken som ett internationellt centrum, oberoende av dess åsikter i denna fråga.

Efter Deng Xiaopings kupp i Kina kände de partier, som fortsatte att upprätthålla marxismen-leninismen-maoismen (MLM), behovet av internationella förbindelser och någon form av organisation för att hantera detta. Olika initiativ har tagits under de årtionden som gått. De sträcker sig från mycket lösa till den mer centraliserade strukturen i den Revolutionära internationalistiska rörelsen (RIM). RIM hade en vald kommitté, som hade till uppgift att agera som ett embryonalt politiskt centrum, som styrdes av gemensamt antagna ståndpunkter. Medan de flesta av samordningarna blev dysfunktionella efter en tid, fortsatte RIM att fungera relativt väl konsekvent under en period av något mer än två decennier.

RIM-kommitténs (CoRIM) roll är utan tvekan viktig i detta sammanhang. Under dess ledning spelade RIM en ledande roll i fråga om att popularisera lärdomarna från folkkrigen i Peru och Nepal. Kommittén spelade en viktig roll i antagandet av marxismen-leninismen-maoismen (MLM) av den internationella maoistiska rörelsen och har också hjälpt den internationella maoistiska rörelsen vid bildandet av nya maoistiska partier i vissa länder. RIM spelade en positiv roll vid kritiska tidpunkter, såsom vid den olyckliga episoden i relationerna mellan det dåvarande MCC och PW. i Å andra sidan blev CoRIM arrogant med den subjektiva bedömningen att den hade absolut rätt. Med sina sekteristiska tendenser skapade den hinder för den internationella maoistiska rörelsen. Som vi förstår, påverkade detta inte bara relationerna med andra maoistiska partier utan orsakade också problem inom själva RIM. Dess sekterism manifesterades i en felaktig attityd när det gällde att besluta om relationer med partier enbart på grundval av om de accepterade eller inte accepterade dess Deklaration. Med tanke på det faktum att ledningen för Protracted People’s War of India inte var medlemsparti i RIM och att det inte var inom ramen för folkkriget som detta formulerades, intog CoRIM en negativ attityd i olika former mot organisationen. Den var negativ till dess oberoende attityd och oberoende ansträngningar från CPI(ML)[PW], senare CPI (Maoist), när det gällde den  proletära internationalismen. Som ett resultat av detta rapporterade man bara om dess medlemmars revolutionära kamp och ignorerade andra på ett sekteristiskt sätt, även när dessa gjorde betydande framsteg. Den hade en dålig inställning till den enhetsprocess som ledde till bildandet av vårt parti. Och CoRIM gav dåliga råd och försökt att påtvinga dessa på de deltagande partierna i RIM. Det tog emot partier som hade stagnerat och som hade varit helt borta från revolutionär praktik i flera decennier. De metafysiska, dogmatiska, sekteristiska teoretiska och politiska svagheter, som fortsatte i RIM:s ledarskap sedan dess början, var huvudorsaken till dessa allvarliga misstag. Detta väckte naturligtvis frågor om dess anspråk på att vara ett “embryonalt politiskt centrum”.

Med tanke på den övergripande roll som RIM har spelat, har en sammanfattning av dess erfarenheter en stor betydelse. Detta måste också innehålla en översyn av dess ideologiska och politiska ställningstaganden, vilka framgår av dess Deklaration och senare resolutioner.

RIM hade ställt sig uppgiften att utveckla en International av en ny typ. Den ställde sig själv den dubbla uppgiften att utarbeta en allmän linje för denna organisation och en form av demokratisk centralism som är lämplig för en internationell organisation. Båda dessa uppgifter förblev ouppfyllda. Allvarliga meningsskiljaktigheter om utvärderingen av världssituationen hindrade framsteg i frågan om att formulera en allmän linje. RIM:s deklaration hade felaktigt fastslagit att huvud motsättningen på världsnivå var den mellan de imperialistiska makterna och att ett tredje världskrig var en nära förestående. Detta angav inte bara en felaktig inriktning, utan skadade också allvarligt utsikterna till en bredare enhet mellan maoistiska partier. Denna felaktiga analys korrigerades först år 2000 vid dess utvidgade möte det året. Den rapport som antogs vid detta möte hävdade tydligt att motsättningen mellan imperialismen och de förtryckta folken och länder var huvudmotsättning. Inte ens då tog CoRIM ledningen för att inleda en systematisk process för att lansera en allmän linje. I efterhand kan man konstatera att de framväxande avvikelserna inom Nepals Förenade Kommunistparti (Maoisterna):s och RCP (USA):s ledarskap låg till grund för detta slappa tillvägagångssätt.

Redan från början fanns det olika uppfattningar bland de partier som gick samman för att bilda RIM om huvudorsakerna till den extrema centralisering som Komintern hade utövat. Ett antal partier ansåg att begreppet “världsparti” var den grundläggande orsaken till detta tillvägagångssätt. Detta representerades i Deklarationen av RIM:s kritik mot begreppet “världsparti för världsproletariatet”. Men det förblev en omtvistad fråga även om den aldrig togs upp för vidare debatt. Tillsammans med RCP(USA) ansåg ett fåtal partier att det största felet i Kominterns hantering avrelationerna med partierna bestod i misstag ifråga om metoderna för ledarskap. Eftersom några av dessa partier hade ledningsuppgifter började detta att påverka CoRIM:s sätt att arbeta. En metod att koncentrera allt i händerna på CoRIM, inklusive även relationerna mellan partierna, började utvecklas. Man avskräckte – eller rynkade på näsan åt – partierna från att ta initiativ för att upprätta och upprätthålla bilaterala förbindelser. Några få partier motsatte sig detta, men de flesta gick med på denna ökande centralisering, som faktiskt gick emot RIM:s antagna ståndpunkter. Denna erfarenhet visar än en gång på de problem som är inneboende i de internationella förbindelserna mellan kommunistpartier, som stammar från både objektiva och subjektiva faktorer.

Ingen organisationsform kan betraktas som en absolut garanti för lämpliga och korrekta internationella förbindelser mellan maoistiska partier. I slutändan beror det på hur korrekt den ideologiska och politiska linjen är hos dem som (formellt eller informellt) innehar ledande positioner och på alla andra partiers mognad och oberoende samt på alla medlemmars praxis. Detta betyder dock inte att lösningen är att undvika att bilda en organisation. Det kan finnas situationer där denna uppgift måste skjutas upp. Men generellt sett behöver proletariatet en internationell organisation. Detta gäller särskilt i den nuvarande situationen.

Den imperialistiska globaliseringen har integrerat världen ytterligare. Detta får omfattande konsekvenser på olika områden, inklusive klasskampen. Arbetarklassens och dess kamps internationella karaktär blir allt tydligare genom de imperialistiska multinationella företagens spridda men ändå sammanlänkade funktionssätt som integrerar produktionsenheter i olika länder i en enda exploateringskedja. Imperialisterna formulerar sina repressiva strategier helt och hållet med denna situation i åtanke. Men proletariatet och dess maoistiska förtrupper släpar fortfarande efter när det gäller att utveckla strategier och organisationer för att möta den nya situationens utmaningar. De släpar också efter när det gäller ömsesidig hjälp. Globaliseringspolitiken förstör miljontals människors liv, framför allt i de förtryckta länderna, men även i de kapitalistiska länderna. Den nuvarande globala krisen har förvärrat denna situation. Detta får massorna över hela världen att gå ut på gatorna. En helt ny generation kämpar mot exploateringens och reaktionens krafter, men utan vägledning från den proletära ideologi som är nödvändig för att de ska kunna ta sig an dessa uppgifter på ett vetenskapligt och konsekvent sätt. Denna objektiva situation rymmer en enorm potential. Den måste frigöras om den internationella kommunistiska rörelsen skall kunna göra det framsteg som efterfrågas i dag. Men denna uppgift överstiger de enskilda partiernas subjektiva kapacitet. Men med ett proletärt internationalistiskt perspektiv kan man genom deras gemensamma ansträngningar bidra mycket till att konsolidera varje revolutionärt parti och vinna en stor del för kommunismens sak. Vid varje tillfälle kan vi söka de former som är mest lämpliga för den internationella rörelsens konkreta tillstånd och som bäst tjänar de uppgifter som den objektiva situationen ställer.

Vårt parti har från första början haft den uppfattningen att en centraliserad organisation som RIM, som fungerar som ett embryonalt politiskt centrum, inte passar i de rådande subjektiva förhållandena i den internationella maoistiska rörelsen. Vi håller fortfarande fast vid samma ståndpunkt. Vi har ovan tydligt förklarat vår uppfattning om bildandet av RIM som International och dess funktionssätt. Men vi har aldrig uteslutit behovet av en internationell organisation, som passar den nuvarande situationen för de maoistiska partierna.

Vi var faktiskt initiativtagare till samordningsgruppen Kommittén för maoistiska partier och organisationer i Sydasien (CCOMPOSA). Även om den var begränsad till en viss region i världen, har denna organisation gett oss en del erfarenheter om vad som är möjligt och vad som är genomförbart i den nuvarande situationen. Den var baserad på allmänt accepterade ideologiska och politiska ståndpunkter. Den hade en vald ständig kommitté.

Kommittén fick ansvaret för att utfärda uttalanden baserade på dess deklaration och de politiska resolutioner som antogs av dess konferenser. Den tog initiativ till politiska propagandakampanjer i hela regionen, publicerade ibland en bulletin som bidrog till att lyfta fram de deltagande partiernas åsikter och praxis och som gav ömsesidigt stöd och hjälp. CCOMPOSA konsoliderades och förutsättningarna började bli gynnsamma för bildandet av en front med krafter från revolutionära rörelser och nationella befrielserörelser i olika länder mot den indiska expansionismen i Sydasien. Det behöver inte sägas att vid en sådan tidpunkt måste störningar som orsakats av det revisionistiska förräderiet från ledningen för Nepals Förenade Kommunistparti (maoisterna) mot revolutionen i Nepal, Sydasien och den socialistiska världsrevolutionen som helhet, har gjort denna organisation dysfunktionell sedan länge. Men den ger en positiv erfarenhet. I det nuvarande läget kan vi dra lärdom av alla sådana erfarenheter, tillsammans med erfarenheterna från RIM och andra internationella initiativ, och komma fram till några gemensamma ståndpunkter genom samråd.

En organisation på internationell nivå skulle med nödvändighet ha vissa uppgifter som skiljer sig från dem på en subkontinental nivå eller på en kontinental nivå. Förutom att sprida MLM, leda proletära revolutionära rörelser i sina länder, göra förberedelser för folkkrig, främja och stödja pågående folkkrig, att skapa solidaritet med folkens kamp och uppror, anstränga sig för att vinna nya skikt av folket för kommunismens fanor, måste den/de spela rollen av en kärna i att bygga upp och vägleda sådana världsomspännande antiimperialistiska massorganisation/massorganisationer. Detta är en brådskande uppgift i nuvarande världssituation. Den socialistiska revolutionen i de imperialistiska länderna och den nya demokratiska revolutionen i de förtryckta länderna är de två komponenterna i den proletära världsrevolutionen. Revolutionen i varje land är en integrerad del av den socialistiska världsrevolutionen.

En internationell organisation av maoistiska partier måste vända sig till dem båda och även till hela spektrumet av kamp, revolter och uppror bland massorna och dess olika grupper, som flyter in i dem. Utöver detta bör möjligheterna att skapa ett forum för debatt och kamp som fokuserar på att nå fram till sammanfattande ståndpunkter i ideologiska och politiska nyckelfrågor, som den internationella kommunistiska rörelsen står inför också undersökas. Vi måste alltid vara tydliga med att den internationella organisationen varken ska ersätta eller eller försvaga de självständiga initiativen från de ingående partierna, deras bilaterala förbindelser och de förbindelser som de upprätthåller med andra revolutionära partier och organisationer.

Uppgiften att bygga upp en sådan organisation kräver ordentliga förberedelser i alla avseenden och samråd så brett som möjligt mellan partierna,. Vi måste hålla i minnet de lärdomar, som KKP formulerade under ledning av Mao Zedong : “…den internationella kommunistiska rörelsens historia visar att den proletära enheten har befästs och utvecklats genom kamp mot opportunism, revisionism och splittring.” …”Det är först när det har uppnått teoretisk och politisk enhet som det internationella proletariatet kan ha organisatorisk sammanhållning och enhet i handling.” I dagsläget kräver, bortsett från anslutningen till marxism-leninism-maoismen , de internationella maoistiska partiernas och organisationernas internationella enhet tydliga demarkationslinjer gentemot Prachanda-Bhattarais och Avakians nyrevisionistiska linjer. Det är absolut nödvändigt att insistera på denna inriktning och bestämt förkasta opportunistiska planer på att samla alla partier i namn av “bred enighet”, oberoende av deras ideologiska och politiska ståndpunkter.

Proletärer i alla länder, förena er!

Länge leve marxismen-leninismen-maoismen!

Länge leve den proletära internationalismen!

Leve den socialistiska världsrevolutionen!

Ner med imperialismen och reaktionärerna i alla länder!

Ner med olika typer av revisionism!

Länge leve de proletära revolutionära partiernas och organisationernas enhet!

i olika länder!

Länge leve enheten mellan antiimperialistiska revolutionära,

demokratiska organisationer och krafter!

– Länge leve enigheten mellan arbetarna, de förtryckta nationerna och

förtryckta massorna i världen!

***

Den indiska proletärklassens avantgarde, Indiens revolutionära kommunisiska parti, CPI(Maoist), står för den proletära internationalismen. Revisionism, i synnerhet högeropportunism, är den främsta faran för den proletära världsrevolutionen och den internationella kommunistiska rörelsen i dag. Man kan inte ta ett enda steg mot revolutionen i något land utan att bekämpa och besegra den. Därför måste det indiska proletariatet kämpa mot både höger- och vänsteropportunism när det gäller att utveckla klasskampen och det revolutionära kriget. Samtidigt som partiet har dragit lärdomar från de tidigare revolutionerna och senare från kapitalismens återupprättande i Ryssland och Kina, måste det upprätthålla relevansen av de senaste erfarenheterna från den stora proletära kulturrevolutionen, särskilt i kampen mot revisionismen. Det måste därför bygga upp enighet med alla genuina MLM-partier, -grupper och -krafter i dagens värld. Partiet måste också skapa enhet med proletariatet, de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i hela världen. Genom att förena sig med dem och genom att i praktiken lära sig av varandra, kommer detta att utgöra en del av den globala kampen för att eliminera imperialismen och bekämpa kontrarevolutionära krafter i världen.

Denna stat (d.v.s. en framtida indisk socialistisk stat – översättarens anmärkning) kommer att följa de fem principerna i sitt förhållande till länder som har olika samhällssystem – ömsesidig respekt för territoriell integritet och suveränitet, ömsesidig icke-aggression, icke-inblandníng i varandras inre angelägenheter, jämlikhet och ömsesidig nytta samt fredlig samexistens. Denna folkdemokratiska stat kommer att skapa enighet med det internationella proletariatet och världens förtryckta nationer; motsätta sig imperialistiska krig och aggressioner, mobbning, omstörtande verksamhet och inblandning etcetera.

Denna stat kommer att med alla medel understödja och hjälpa de revolutionära striderna och revolutionära krigen, särskilt de pågående striderna under ledning av olika maoistiska revolutionära krafter mot kapitalism, imperialism och reaktion över hela världen. Efter den nydemokratiska revolutionens seger, kommer senare det socialistiska Indien att fungera som en bas för att underlätta den socialistiska världsrevolutionens seger. Detta kommer att vara nära integrerat med de revolutionära och maoistiska krafterna och deras kamp i Sydasien i synnerhet, med hänsyn tagen till Indiens historiska förbindelser med folken på subkontinenten!

Partiprogrammet, CPI (maoist), Centralkommittén februari 2007.

i Två indiska maoistiska partier och organisationer

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här