Mellan fetma och hunger: Den kapitalistiska livsmedelsindustrin

Här är en översatt intressant och obehagskänsloväckande artikel av en kanadensisk forskare och förmodad reformist.

Robert Albritton

Vi lever i en värld som kan tillhandahålla en mångsidig och hälsosam kost för alla, och ändå lider en fjärdedel av dess invånare av hunger och ohälsa som genereras av en kost som brister i kvantitet eller kvalitet eller både och. Ytterligare en fjärdedel av världens befolkning äter för mycket mat, mat som ofta är överbelastad med kalorier och har få näringsämnen (a.k.a. skräpmat). Denna fjärdedel av världens befolkning riskerar diabetes och alla andra kroniska sjukdomar som genereras av fetma.

I Mexiko, till exempel, har 14 procent av befolkningen diabetes, och i Indien har 11 procent av alla stadsbor över 15 det.1 I USA har man uppskattat att en tredjedel av barnen födda år 2000 kommer att utveckla diabetes – en verkligt trist framtid, med tanke på att det mesta av detta är helt och hållet förebyggbart. Studie efter studie de senaste åren har kommit fram till att den enskilt viktigaste faktorn i människors hälsa är kost, och kost är något vi kan påverka.

Billig mat är viktig för kapitalismen eftersom den tillåter att lönerna hålls låga (och därmed blir vinsterna högre) och det ger arbetare med mer disponibel inkomst möjlighet att köpa andra varor. Av dessa och andra skäl blev livsmedelssystemet tidigt i kapitalismens historia knutet till kolonialismen, där olika former av tvångs- eller “halv”-tvångsarbete var vanliga. Efter att inbördeskriget avslutade slaveriet i USA, kom det inhemskt producerade livsmedelssystemet att vila främst på familjejordbruk. Men efter andra världskriget gynnade den ökande mekaniseringen och kemikaliseringen av jordbruket större gårdar. I början av 1970-talet fick USA:s jordbruksminister Earl Butz kongressen att godkänna ett subventionsprogram som belönade stora skördar. Som ett resultat, ju större gården var och ju högre avkastning, desto större blev subventionen. Nästan alla subventioner gick till stora gårdar, och till några basgrödor: tobak, bomull, majs, vete och så småningom soja. Dessutom blev de stora gårdar som kunde dra mest nytta av mekanisering och kemikalisering alltmer underordnade de gigantiska företag som levererade varor till matproduktionen och köpte produktionen från dessa fabriksgårdar.

Denna situation är i stort sett oförändrad idag. Bara under 2005 spenderade den amerikanska regeringen över 20 miljarder dollar på jordbrukssubventioner (46 procent av detta gick till majsproduktion, 23 procent till bomull, 10 procent till vete och 6 procent till sojabönor). De största 10 procenten av gårdarna fick 72 procent av subventionerna och 60 procent av alla gårdar fick inget bidrag alls. För det mesta fick frukt- och grönsaksgrödor inga subventioner, och detsamma kan sägas om de flesta små och medelstora gårdar. I korthet belönar subventionsprogrammet de stora skördarna som kommer från mycket stora, högindustrialiserade gårdar.

Idag, medan det fortfarande finns många familjegårdar i USA, har den äldre familjegården som använde gödsel från sina djur för att gödsla marken och praktiserade att låta marken ligga i träda och alternativa tekniker för att bekämpa skadedjur i stort sett utplånats. Dagens gigantiska kapitalistiska gård är beroende av billig olja och statliga subventioner. David Pimentel, professor i ekologi vid Cornell University och en globalt erkänd expert på livsmedelssystem och energi, har hävdat att om hela världen anammade det amerikanska livsmedelssystemet skulle alla kända källor till fossilt bränsle vara uttömda inom sju år. Samtidigt, att använda sådana enorma mängder petroleumbaserade kemikalier (gödselmedel och bekämpningsmedel) skulle inte bara bidra enormt till den globala uppvärmningen, utan skulle också göra vår giftiga miljö ännu mer giftig.

I denna korta text kommer de flesta av mina exempel från USA, eftersom den, som den mest hegemoniska kapitalistiska makten i världen, har gjort mest för att forma det globala matsystemet. Men jag vill inte ge intrycket av att det bara finns ett tätt integrerat kapitalistiskt livsmedelssystem i världen. Inte ens i USA har kapitalismen helt och hållet lagt beslag på hela livsmedelssystemet, och även om det finns få platser i världen som är oberörda av kapitalism, kan dess grad av hegemoni variera en hel del. Ändå har kapitalismen fram till idag varit den enskilt starkaste kraften som format det globala livsmedelssystemet, och mycket av den formningskraften har strömmat ut från USA.

Fetmans profiter

Det är skandalöst att många ekonomiprofessorer i den akademiska världen fortfarande fortfarande pratar om konsumentinflytande när det är så tydligt att företagen tvärtom är den mycket större och överlägsna kraften. Coca-Cola, till exempel, är det mest allmänt kända varumärket och är ett av världens största och mest lönsamma företag. Men Cola fick det här läget med lite hjälp från sina vänner. Enligt ekonomen Raj Patel:

“…. USA:s smak för Coca-Cola uppstod under andra världskrigets. Drycken i sig gavs inte bort gratis under kriget, men general Marshall gick långt för att se till att den var fritt tillgänglig att köpa varhelst amerikanska trupper var stationerade. Coca-Cola Company var befriad från sockerransonering [Pepsi var inte det] så att de kunde producera en dryck som för amerikanska soldater kom att beteckna själva livsnerven i landet.”

Enligt nutritionisten Marion Nestle konsumerar amerikaner i genomsnitt 31 teskedar tillsatt socker per dag, varav 40 procent kommer från läsk. Amerikanska tonårspojkar dricker i genomsnitt 800 330 ml burkar läsk per år, medan standardläskdrycken i varuautomater har ökat i storlek från 8 till 12 till 20 uns (“ounce” på engelska) (i genomsnitt finns det 15 teskedar socker i en 20-uns flaska). Inte konstigt att antalet överviktiga barn i USA har tredubblats sedan 1980. Med tanke på att fett och socker utgör 50 procent av den genomsnittliga amerikanens kaloriintag, det är inte heller förvånande att finna att över två tredjedelar av alla amerikaner är överviktiga, medan de mycket feta (övervikt med minst 100 pund) är den snabbast växande gruppen. Fetma är en riskfaktor för många kroniska sjukdomar, men är närmast kopplat till diabetes. Under de sju åren från 1997 till 2004 ökade typ 2-diabetes med 41 procent i USA. Globalt sett motsvarar den sexfaldiga ökningen av fall av diabetes sedan 1985 nästan exakt den globala ökningen av konsumtionen av hög fruktosmajssirap (HFCS).

Den idealiska livsmedelsingrediensen för vinstsyfte är något som är billigt och som konsumenterna längtar efter. Sötma är den mest önskade smaken till den grad att många, om inte de flesta, lätt kan fastna i en “överdriven aptit” för det. Ett sug efter socker är utbrett, och nya tester tyder på att socker kan vara beroendeframkallande. Många av de mycket använda sockerarterna i livsmedelsindustrin är bland de billigaste varorna för livsmedelsförädling. HFCS billighet gör läskedrycker – som vanligtvis består av artificiell smak, konstgjorda färgämnen, vatten och HFCS – till de mest lönsamma råvarorna som produceras av den kapitalistiska livsmedelsindustrin. Ett vanligt sätt att klassificera livsmedel jämför kaloritäthet med näringstäthet. Medan vissa livsmedel kan vara både kaloritäta och näringstäta, tenderar mat som vi brukar kalla “skräpmat” att vara mycket kaloririk i förhållande till mängden näringsämnen. Många läskedrycker innehåller massor av kalorier men inga andra näringsämnen alls.

Den beroendeframkallande egenskapen hos socker kan jämföras med den hos cigaretter. Delvis på grund av marknadskraften hos företag som Philip Morris, är cigarettrökning nu vanligt bland barn så unga som tretton år på platser som Latinamerika, fd Sovjetunionen, Kina och Indien, och det uppskattas att över en miljard människor kommer att dö av att röka cigaretter under det tjugoförsta århundradet. Men den så kallade “fetma-pandemin” med dess frekventa sockerberoende kan i slutändan skada fler liv än den snabba spridningen av cigaretterrökning bland ungdomar i utvecklings- och postkommunistiska samhällen. Tobak dödar ofta efter sextioårsåldern, medan socker angriper ungas tänder och kan i många fall vara den främsta orsaken till fetma och alla dess relaterade kroniska sjukdomar under hela livet.

Warren Buffet, bland de fem rikaste männen i världen, sa en gång: “Jag ska berätta varför jag gillar cigarettbranschen. Den kostar en slant att göra. Sälj den för en dollar. Det är beroendeframkallande. Och det finns en fantastisk varumärkeslojalitet.” Man kan säga att samma sak för socker. Det är väldigt billigt och det skapar ett sug, och när det gäller Pepsi och Coca-Cola finns det ofta också stark varumärkeslojalitet – en säker formel för fantastiska vinster i livsmedelsindustrin. Det bör också noteras att kostnaden för livsmedeltillsatser (i många fall av bearbetade livsmedel med ”förädlat mervärde”) utgör en liten del av det totala priset. Detta är fallet med läsk, som det också är för de flesta frukostflingor. Till exempel kan spannmålen i en 12 uns låda med spannmål som säljs för 3,50 USD bara kosta 25 cent. Resten av 3,50 USD återspeglar kostnaderna för transport, bearbetning, förpackning och detaljhandel, plus en mycket “söt” vinst.

Det råkar vara så att sockerarter, fetter och salter som är så centrala för skräpmat, inte bara är de livsmedel som människor är mest sugna på, utan också är bland de billigaste mattillsatserna. Med så billiga tillsatserna blir det frestande att öka portionsstorlekarna, eftersom den ökade kostnaden för konsumenten genom den större portionen då blir nästan ren vinst. Medan McDonalds beredde vägen har hela livsmedelsindustrin nu följt efter. Många studier visar att när portionerna blir större äter människor mer, och eftersom maten i sig är en liten del av kostnaderna för livsmedel som pommes frites eller läsk, är mycket av den extra kostnaden för konsumenten genom de större portionerna ren vinst för snabbmatsrestaurangen. Skillnaden mellan vad bonden får och det slutliga försäljningspriset på matvaror blir ibland obscent som när potatisbonden i genomsnitt får 2 cent av en beställning av pommes frites som säljs för 1,50 USD. Inte konstigt att vissa hamburgerkedjor har funnit det lönsamt att servera större och större beställningar av pommes frites.

Som svar på den senaste tidens kritik har snabbmatskedjorna gjort några kosmetiska förändringar, men överlag fortsätter deras åtagande att leverera stora portioner skräpmat billigt. Till exempel, sommaren 2008 började Pizza Hut aggressivt marknadsföra sin nya P’zone-pizza och dippsås, som innehåller 1 560 kalorier (det genomsnittliga dagliga intaget av kalorier bör vara 2 100 kalorier) och två gånger det rekommenderade dagliga intaget av natrium.

Faktum är att saltkonsumtionen i USA ökade med slående 20 procent under tioårsperioden mellan 1992 och 2002. Salt i sig är inte fetbildande, men det ökar törsten, som i USA mycket ofta släcks av högkaloriläskedrycker eller öl. Vidare bidrar salt till högt blodtryck, en viktig riskfaktor för hjärtsjukdomar och stroke. Det har uppskattats att en halvering av saltkonsumtionen i USA skulle förhindra 150 000 dödsfall per år.

Ökningen av kött- och mejerikonsumtion, med deras mättade fetter, tillsammans med omvandlingen av olika vegetabiliska oljor till transfetter, har också bidragit till fetmaepidemin och andra hälsoproblem. Andelen fett i den genomsnittliga amerikanska kosten ökade från 19 procent 1977 till 40 procent 2005. Pommes frites dränkta i fett och salt utgör 25 procent av alla grönsaker som konsumeras i USA och konsumtionen av ost per capita har nästan tredubblats sedan 1970.

Och denna “köttifiering” och “skräpifiering” av kosten sprider sig nu till resten av världen med fruktansvärda långsiktiga konsekvenser för människors och miljöns hälsa. Världens fattigare länder bär redan på enorma bördor av infektionssjukdomar. Nu måste de brottas med att deras dieter försvinner, plus ökad tobaksanvändning, som båda har eskalerat förekomsten av kroniska sjukdomar som diabetes, hjärtsjukdomar och cancer i dessa länder.

FN:s internationella Codex Alimentarius-kommission, som fastställer internationella livsmedelsnormer, är starkt påverkad av livsmedelsindustrin. Detta inflytande visades vid mötet i november 2006 där det föreslogs att sänka gränsen för socker i barnmat från nuvarande 30 procent till 10 procent. Förslaget besegrades av de förenade krafterna från den europeiska och amerikanska sockerindustrin. I ett liknande fall föreslog FN:s Världshälsoorganisation (WHO) och Food and Agriculture Organization (FAO) i sin rapport från 2003, “Diet, Nutrition och Prevention of Chronic Diseases”, en riktlinje, med brett stödd av nutritionister, som rekommenderade att tillsatt socker inte bör överstiga 10 procent av det dagliga kaloriintaget. Detta var för mycket för den amerikanska sockerindustrin att svälja, och de hotade att påverka kongressen för att skära av dess årliga finansiering på 400 000 dollar till WHO och FAO om de inte tog bort den kränkande normen från sin rapport. Under dessa omständigheterna var det knappast förvånande, om än fortfarande skamligt, att FN-organen gav efter.

Enligt Patti Randall, policychef för Baby Milk Action Group, “förbrukar en flaskmatad baby 30 000 fler kalorier under de första åtta månaderna än en ammade baby.” Det är kaloriekvivalenten med 120 medelstora chokladkakor. “Flera forskningsstudier har visat samband mellan flaskmatning och efterföljande fetma”, vilket är vad man kan förvänta sig med tanke på den tidiga ålder då smaker kan bildas. Trots dessa fynd marknadsförs modersmjölksersättning aggressivt runt om i världen. Sojalobbyn i USA har övertygat regeringen om att köpa sin sojaformel och ge bort den till mammor på socialbidrag – trots att att ge en baby sojaformelsättning med dess kraftfulla östrogen motsvarar att en vuxen kvinna tar 5 p-piller om dagen.

Samtidigt, eftersom den amerikanska sockerindustrin skyddas av höga tullar som blockerar importen av socker, kan den av konsumenterna ta ut upp till tre gånger det internationella priset, vilket vanligtvis uppgår till en subvention på 1-3 miljarder dollar per år. En subvention som betalas av amerikanska konsumenter av socker och som ges till mycket stora och lönsamma företag som odlar en högkalorigröda som är låg i andra näringsämnen (raffinerat socker har vanligtvis inga andra näringsämnen), en gröda som konsumeras i stora mängder och som äventyrar världens hälsa. Samtidigt marknadsförs sockerhaltig mat med full kraft.

“Varumärkeslojalitet från vagga till grav” är syftet med nuvarande marknadsföringsstrategier som verkar uppnå just detta. Småbarn efterfrågar märken tidigt i livet, med 60 procent av amerikanska barn under två år som tittar på tv (och med 26 procent som har sin egen tv!). Enligt Schor efterfrågar barn i genomsnitt över 3 000 produkter per år. Matvarumärken som kan utnyttja människans begär efter socker, fett och salt tidigt blir de stora vinnarna när det gäller barnens främsta utgiftskategori (en tredjedel av det totala antalet) vilket är godis, snacks och drycker. Amerikanska barn får i genomsnitt över 25 procent av sitt totala kaloriintag från mellanmål, och 50 procent av sina kalorier från socker och fett som tillsätts i maten. Förekomsten av diabetes bland barn och tonåringar är minst sagt alarmerande: dessutom en tredjedel av de barn som föddes i USA år 2000 kommer sannolikt att bli diabetiker, cirka 6 procent lider av fettleversjukdom och cirka 25 procent har riskfaktorer, såsom förhöjt blodtryck, för hjärta sjukdom.

Den privata sektorn har utvecklat ett flertal marknadsföringsstrategier för att påverka ungdomarnas sinnen och utnyttja skolornas underfinansiering. McDonalds och andra snabbmatskedjor använder uppsättningar av leksaker gjorda av barn i Kina för att locka amerikanska barn att vilja komma tillbaka flera gånger för att få alla leksaker i en uppsättning. Hungern och utnyttjandet av barn i en del av världen föder “den giftiga matmiljö” som erbjuds barn i en annan del, där läskedrycksföretag får exklusiva “dryckesrättigheter” i utbildningsinstitutioner i utbyte mot ett blygsamt ekonomiskt bidrag, så finner skräpmat sin väg in i cafeterier och vissa skolor får till och med gratis tv-apparater för att eleverna ska tittar på tio minuter nyheter och två minuter reklam om dagen på Channel One. Eftersom så mycket av denna reklam är för skräpmat verkar det verkligen som så länge detta fortsätter – hur många löften vi än hör idag om att vända den massiva ökningen av sjukvårdsutgifter under de senaste decennierna – att vi kan förvänta oss en ännu större ökning av sjukvårdsutgifterna i framtiden.

Kapitalismens hunger

Som ett tecken på dess dysfunktionalitet, producerar samma kapitalistiska matsystem som producerar fetma också hunger, vilket i termer av omedelbart lidande är mycket allvarligare än fetma. Ett av FN:s millennieutvecklingsmål är att minska hungern från de tidigare 800 miljonerna (år 2000) till 400 miljoner i slutet av 2015. Ändå har antalet hungriga människor i världen vuxit till sedan detta mål formulerades, numera en miljard.

Varför är det så att termen “fetmaepidemi” har så stor betydelse och inte termen “svältepidemi”? En anledning är att kapitalister inte vill uppmärksamma hungern, eftersom dess utbredda existens står i en så skarp kontrast till kapitalismens anspråk på “utveckling”. Ett andra skäl är att kombinera den medicinska termen svält med termen “epidemi” verkar vara ett malplacerat samband kopplat, förutom naturkatastrofer, till institutioner som skapats av människor. Ett tredje skäl är att kapitalistisk rationalitet dikterar vinstmaximering, och ekonomins “svältsektor” är inte en där vinster kan göras. Ett fjärde skäl är att ur fördelningsrättvisans eller etikens synvinkel är den globala massaker som är svält förorsakar totalt oförhindrad och helt oförsvarlig.

Försvarare av det kapitalistiska systemet kan påpeka att hunger och svält alltid har varit problem, och att vi måste acceptera dem som vi gör med tyngdlagen. Men vi har kunskapen och tekniska medel för att tillhandahålla en bra kost för alla i världen, och att misslyckas med det beropr på radikalt orättvisa distributionsinstitutioner. Goda avsikter uttrycks ständigt av gräsrötterna, men ofta avleds de för att förhindra att de kapitalistiska institutionerna som ligger till grund för hungern och svälten förändras. Hunger är i grunden ett fattigdomsproblem, en fattigdom skapad främst av kapitalism, kolonialism, imperialism, rasism och patriarkat.

Jordbruket är fortfarande den huvudsakliga inkomstkällan för 2,5 miljarder människor, 96 procent av dem bor i utvecklingsländer. I slutet av 1970-talet utvecklade Världsbanken och Internationella valutafonden en alltmer invasiv strukturanpassningspolitik (SAPS) som satte villkor för utvecklingsländerna för att få ytterligare lån, eller att få bättre återbetalningsscheman för befintliga lån, som svar på den kapitalistiskt genererade “skuldkrisen”. ‘. Många av dessa länder tvingades utveckla exportorienterade grödor för att betala av skulder. Många tropiska länder som samtidigt utökade sina exportgrödor (som te, kaffe, tobak, socker, blommor, jordnötter, bomull och kakao) ledde till ett överflöd på marknaden och fallande priser. Eftersom jordbruket är den tyngsta sektorn i över 80 utvecklingsländer så blev resultatet förödande. Enligt Peter Robbins representerar kollapsen av råvarupriser det mest formidabla hindret för ansträngningar att lyfta ett stort antal människor ur fattigdom och ändå, mystiskt nog, så har problemet nästan inte fått någon uppmärksamhet från världens mainstreammedia. Till exempel, 2002 var kaffepriserna 14 procent av det redan låga priset 1980, medan kakao hade sjunkit till 19 procent och bomull till 21 procent. Är det verkligen så förvånande att en klasspartisk media skulle försumma sådana fenomen?

Ännu värre, även om man skulle kunna tro att kaffebönder skulle få det bättre om priset på kaffe gick upp, följer detta inte nödvändigtvis. Kraft och Nestlé, som kontrollerar 49 procent av rostningen, hör till det fåtal importörer och rosterier som kontrollerar 78 procent av de totala intäkterna från försäljning av kaffe. Historien har visat att när priset på kaffe ökar är det stora företag som hämtar in extravinster, medan penningmängden som de direkta producenterna tar emot förändras lite om alls; precis som när priset på kaffe sjunker så faller det ofta inte för konsumenten, de stora företagen fångar upp skillnaden.

Utvecklingsländer kan inte konkurrera med grödor som odlas i USA eller Europa eftersom de är så högt subventionerade. Det nordamerikanska frihandelsavtalet (NAFTA) mellan Kanada, Mexiko och USA har haft en liknande inverkan på Mexiko som SAP och den “gröna revolutionen” har haft i andra delar av världen. Under de första tio åren av avtalet, drevs miljoner mexikaner från sina jordbruk till stor del som ett resultat av att högsubventionerade amerikanska livsmedelsråvaror (särskilt majs) strömmade in i Mexiko. Eftersom amerikanska majsbönder i genomsnitt får hälften av sin inkomst genom subventioner kan de sälja sin majs på den internationella marknaden under produktionskostnaden och ändå göra vinst. Till exempel, 2002 kostade majs i USA 2,66 dollar per skäppa att producera och såldes på den internationella marknaden för 1,74 dollar per skäppa. Många av de mexikanska bönder har fördrivits av dumpningen av billig amerikansk majs på den mexikanska marknaden har korsat gränsen till USA. Före NAFTA var 7 procent av de 900 000 migrerande lantarbetarna i USA papperslösa. Tio år senare var 50 procent av de 2 miljoner migrerande lantarbetarna i USA papperslösa.

Jordbrukshushållens kamp är inte begränsad till utvecklingsländer. År 1990 hade 20 procent av jordbrukshushållen i USA inkomster som satte dem under fattigdomsgränsen. 20 000 familjejordbruk läggs ner varje år så många låginkomstfamiljer driver inte längre jordbruk. Dessa trender förklarar till stor del det faktum att den genomsnittliga bonden i Iowa nu närmar sig 60, och att självmord är främsta dödsorsaken bland amerikanska bönder, tre gånger högre än för befolkningen som helhet.

Det är den ökande förekomsten av hunger och svält bland barn bådar illa för framtiden. Mer än 18 procent av de hungriga är barn under fem år, och många av dem når inte fem års ålder. För dem som överlever drabbas av fysisk och/eller mental hämning och det gäller 31 procent av alla barn i utvecklingsländer. Den nuvarande utvecklingen tyder på att snart en miljard människor i världen kommer att drabbas av en försämrad mental utveckling på grund av undernäring. Enligt FAO, så spelar undernäring en roll för mer än 50 procent av de årliga 12 miljoner dödsfallen bland barn under fem år. I utvecklingsländerna har 25 procent av männen och 45 procent av kvinnorna anemi, vilket också är mycket farligare för kvinnor, varav uppskattningsvis 300 dör under förlossningen varje dag. Det är uppenbart att könsrelationer som missgynnar kvinnor spelar en stor roll i den fortsatta globala fattigdomen. En mer grundlig analys av global fattigdom skulle behöva göras för att få jämställdhetsfrågor mycket mer synliga.

FN uppskattar att 1,2 miljarder människor lever på mindre än 1 dollar om dagen, medan 2,8 miljarder, eller 40 procent av världens befolkning, lever på mindre än 2 $ om dagen. När matpriserna stiger, som de gjorde under första halvåret 2008, äventyras överlevnaden för många av dessa 2,8 miljarder människor, eftersom många av dem redan spenderat 90 procent eller mer av sin inkomst på mat. Den fördjupade globala depressionen har sedan dess sänkt alla råvarupriser, inklusive mat, men priset på mat har fortfarande stigit med 28 procent sedan 2006. Även om många priser kan fluktuera på kort sikt, finns det flera anledningar till att priset på mat måste öka på lång sikt om inte några radikala förändringar görs.

-Fertil mark som kan odla matgrödor används för icke-livsmedelsgrödor, inklusive tobak, agrobränslen, illegala droger och träd för pappersmassa och papper.

-Fertil mark går förlorad till förortsutbyggnad, golfbanor, vägar, parkeringsplatser och megaköpcentra.

-Mark försämras genom industriella jordbrukstekniker.

-Den globala uppvärmningen kommer att minska skördarna kraftigt på grund av högre temperaturer och extremt väder.

-Globaliseringen av en köttbaserad kost ökar andelen matsäd som ges till djur.

-Spekulanter, som ser alla dessa tryck på den globala livsmedelsförsörjningen, kommer att pressa upp priset på säd på terminsmarknaderna för råvaror.

Allt detta bidrar till stigande livsmedelspriser och ökad hunger för nästan hälften av världens befolkning. Det är osannolikt att de fattiga bönderna som producerar maten kommer att dra nytta av högre priser, eftersom de mestadels kommer att sugas upp av de transnationella företagen som kontrollerar den internationella handeln och förädlingen.

Den kapitalistiska rationalitetetens irrationalitet

Vad kan vara mer dumdristigt än att lägga mat, grunden för all mänsklig blomstring, i händerna på jätteföretag, som är skyldiga att sträva efter vinster för att ytterligare berika en elit av rika aktieägare? Inom ramen för befintlig bolagsrätt måste företagen ständigt försöka expandera genom att maximera vinsten, oavsett vad de sociala eller miljömässiga kostnaderna blir. Det absurda i vårt kapitalistiska ekonomiska system framträder tydligt när vår förståelse inte är förblindad av marknadsfundamentalismens ideologi. De två grundläggande institutionerna i vårt kapitalistiska system är företag och marknader, och utan radikala reformer finns inte möjligheten att reagera rationellt på de tilltagande kriser som vi står inför (och alltmer kommer att möta i framtiden) när ekologi- och energikrisen förvärrar den ekonomiska krisen. Enorma företag vars beslut påverkar alla i världen är i grunden bara ansvariga inför ett litet antal rika aktieägare, och till och med inför dem endast i enlighet med de snäva kriterierna för vinstmaximering. Marknader, som i teorin är tänkta att tillfredsställa sociala behov, behandlar enorma och ständigt ökande sociala kostnader som “externiteter” som företag kan ignorera och helt enkelt överföra till skattebetalarna eller till kommande generationer.

I Indien förstör Coca-Colas bryggerier bevattningsanläggningar som bönderna desperat behöver för att bevattna grödorna. Bananföretagen har medvetet utsatt tredje världens arbetare för mycket giftiga bekämpningsmedel, eftersom företagen trodde att de inte skulle behöva betala några medicinska räkningar och eftersom fattiga människor som desperat söker jobb finns i överflöd, vilket gör att sjuka eller döende arbetare alltid kan ersättas. Köttförpackningsföretagen exploaterar papperslösa arbetare, betalar dem låga löner och pressar dem så att arbetskador blir rutin. Sockerföretagen motsätter sig en norm som skulle sänka de 30 procent socker som nu tillåts i barnmat till 10 procent. Foderplatser (Confined Animal Feeding Operations eller CAFOs) förorenar den omgivande jorden, luften och vattnet med vidriga lukter och giftiga ämnen. Högt subventionerade och därför lönsamma etanolproducenter köper upp mycket av USA:s majsskörd (så mycket som 50 procent inom en snar framtid, enligt nuvarande förutsägelser), och som ett resultat så höjer de priset på maten medan världens fattiga svälter. Kakaobönder i Elfenbenskusten får så lite för sin skörd att vissa har varit tvungna att övergå till barnslaveri för att överleva.

Alla ovanstående exempel är hämtade från vårt faktiskt existerande kapitalistiska system för livsmedelsförsörjning, och det som måste betonas är att de alla är fullkomligt rationella ur en vinstmaximerande kapitalisms synvinkel. Men detta bekräftar bara den extrema irrationaliteten hos den kapitalistiska “rationaliteten”, och det akuta behovet av att åstadkomma radikala förändringar via demokratisk långsiktig planering från lokal nivå till global. Det är just för att dagens globala kapitalistiska livsmedelssystem främjar både hunger och fetma samtidigt som det undergräver jordens kapacitet att försörja oss, som vi måste kämpa för att ersätta det med ett system som är demokratiskt planerat för att tillgodose människans behov av näringsrik mat och se till att alla har tillgång till den, samtidigt som miljön – i den mån det är möjligt, givet den skada som redan skett – lämnas i ett förbättrat skick för kommande generationer.

4 KOMMENTARER

  1. Arbetarklassen har alltid kämpat för att folk ska kunna äta sig mätta! Lenin sade just att revolutioner inte kommer från program utan från att människor vägrar leva som offer av hunger. 1/3 av all mat som produceras i världen kastas, 1.3 miljarder ton om året enligt FAO, och gissningsvis är det en uppskattning bara på den mat som säljs som varor. Tillräckligt för att mätta alla. Enorma mängder går till spillo i affärer. Finansoligarkin gör det med flit för att de tjänar på det. Det är en form av fascistisk terror. Sen borde även understrykas att även människor med fetma kan lida av hunger, på grund av undernäring och att 2100 kcal så vitt jag vet ligger under ”officiella rekommendationer”. Imperialismen smutskastar jordbruket och håller utvecklingen tillbaka där (som i alla andra sektorer) medan kommunister håller det som basen för samhället och har använt den tunga industrin för att leda den snabbaste utvecklingen av produktivkrafter i världshistorien.

  2. Rekommenderar starkt boken “dagens rätt – om mat, makt och människovärde” som skrevs av två personer från Livs medlemstidning som handlar om den globaliserade livsmedelsindustrin, finanskapitalets offensiv och dess konsekvenser. Mycket intervjuer med arbetare i globala södern.

  3. Undrar hur det ser ut i Sverige? Man kan gissa att staten ger mest bidrag till de stora jordägarna här också. Fast bidragen kanske går via EU?

    Hittade detta.

    ”De flesta av namnen på topplistan återkommer år efter år. Och en gemensam faktor är att det är lantbruk med stora arealer som får mest i stöd, eftersom det är så EU:s regelverk är utformat”, säger Thomas Bertilsson, enhetschef för äganderätt och näringspolitik på LRF till Dagens Industri.”

    https://www.atl.nu/lista-lantbruken-som-far-mest-av-eu-miljarderna

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här