Den nya tidens politrix: Håll arbetslösheten uppe och skyll på den enskilde

Den härskande klassens inställning till arbetslösheten har förändrats. Från att prata om “full sysselsättning” till att eftersträva en “jämviktsarbetslöshet” på 6-7 procent. Denna förändring sammanfaller med ett förändrat språkbruk i förhållande till invandrade arbetare: “från invandrarpolitik till integrationspolitik” (Prop. 1997/98:16, se not 3).

Socialdemokraterna har fortfarande har “full sysselsättning” som lockbete på sin hemsida men deras praktiska politik visar att det inte längre är något som eftersträvas.

Det “röda hotet” tvingade fram förändringar

Samtidigt som socialismen skördade stora framgångar internationellt så gjordes “Fulll sysselsättning” till första huvudpunkten i Socialdemokraternas “efterkrigsprogram” (1):

“Hela folket i arbete är första målet för vår ekonomiska politik. Penningväsen och offentliga finanser, prispolitik och lönepolitik, enskild och offentlig företagsamhet – allt skall tjäna till att bereda full sysselsättning åt arbetskraft och materiella produktionsmedel.”

En underpunkt till den första huvudpunkten:

“7. Offentliga arbeten utökas vid minskad sysselsättning i det enskilda näringslivet.
Omfattningen av de arbeten, som normalt utföres för stat och kommun, bör i första hand varieras med hänsyn till arbetsmarknadsläget. … Det är självklart, att avtalsenliga löner skall betalas vid alla beredskapsarbeten och andra offentliga arbeten.”

Nationalekonomerna Gösta Rehn och Rudolf Meidner skrev en rapport till LO-kongressen 1951, “Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen” som fick stor betydelse för Socialdemokraternas politik de kommande decennierna. Rehn/Meidner förespråkade i skriften att minska arbetslösheten med “selektiva sysselsättningsstimulanser” till de orter, regioner, branscher och möjligen också enstaka företag som hotades av arbetslöshet. Likaså ville de med lönesubventioner i någon form underlätta för de handikappade att få sysselsättning.

Åtgärderna dessa “måste bestå i arbetsanskaffning genom allmänna arbeten, subventioner till enstaka företag, utläggande av statliga beställningar på de orter och hos de företag där arbetslöshet annars skulle uppstå”. Meidner (6) nämner beredskapsarbeten (“public works”), skyddad sysselsättning och subventioner till utsatta regioner som tänkbara medel.

Staten och kommunerna förväntades alltså bland annat att ordna arbeten till folk när arbetslösheten steg. Statistiken visar att Socialdemokraterna också ökade resurserna för att minska arbetslösheten. Arbetsmarknadsverkets utgifter som andel av BNP ökade från 0,9 1963 till 2,7 procent 1979.(7)

Från 1990-talet och framåt – håll uppe arbetslösheten och skyll på och pressa den enskilde

Arbetslösheten låg från 1961 till 1991 på mellan 2-3 procent.(2) Från 1991 till idag har den legat på mellan 6 och 11 procent. Samtidigt har den offentliga makten kraftigt minskat utgifterna för olika arbetsmarknadsprogram per arbetslös. Utgifterna var var 2009 endast 25 procent av 1985 års nivå.(5)

Under 1990-talet blev centrala politiska mål ett minskat budgetunderskott, “prisstabilitet” och anpassning till Maastrichtfördragets “konvergenskriterier” som skulle göra Sverige redo att införa euron. Enligt kriterierna så måste bl.a. inflationen (lönerna) hållas nere. Ett säkert sätt att pressa ner lönerna är att öka konkurrensen (arbetslösheten) mellan arbetarna.

NAIRU (Non-Accelerating Inflation Rate-of-Unemployment) även kallat jämviktsarbetslöshet, är ett nationalekonomiskt begrepp för den arbetslöshetsnivå som är förenlig med en konstant inflationstakt. Konjunkturinstitutet bedömde i oktober 2016 att jämviktsarbetslösheten i Sverige var ca 6,7 procent (12). Denna nivå är uppenbarligen en nivå som anses lämpplig av den styrande ekonomiska-politiska eliten (den härskande klassen).

Policydiskursen omvandlades från 90-talet från brist på sysselsättning (efterfrågeinriktade åtgärder) till brist på anställningsbarhet (utbudsinriktade åtgärder). Med “anställningsbarhet” avses människors arbetsförmågor och deras motivation att förbättra sina utsikter på arbetsmarknaden. I stället för att se arbetslöshet som en social risk började förklaringar på individnivå användas (8).

År 2001 förstärktes “aktiveringskravet”. Personer nyligen registrerade som arbetslösa skulle aktivt samarbeta i skapandet av en individuell handlingsplan. Under de första 100 dagarna  skulle de söka jobb inom yrket och nära bostadsorten, därefter på hela den nationella  arbetsmarknaden. Arbetsmarknadspolitiska program kvalificerade inte för en ny  ersättningsperiod, med något undantag. Dessutom avskaffades rätten till en något mer varaktig ersättning bland de äldre.

2007 försämrades arbetslöshetsförsäkringen ytterligare och arbetskravet skärptes och två ytterligare karensdagar infördes (totalt sju dagar).Dessutom skulle den arbetslöse vara beredd på att ta ett jobb över hela landet från och med den första dag som registrerad vid arbetsförmedlingen. Samtidigt infördes en striktare maxgräns på 300 dagar.

Ersättningsnivån förändrades också: de första 200 dagarna utbetalas 80 procent av den tidigare lönen, därefter 70 procent fram till dag 300. Om individen är kvalificerad att starta en ny period är ersättningen 65 procent av den tidigare lönen. När det gäller ersättningsnivån i OECD-länder sjönk Sverige från femte plats 2002 till tjugoförsta plats 2008. Förutom ersättningsnivån har försäkringen ett tak som inte har höjts sedan 2002. Regeringens tankegång: En hög a-kassa ”leder till ökad arbetslöshet genom att den minskar sökaktiviteten och skapar ett tryck uppåt på lönerna” (Regeringens proposition 2010/11:1, s 34).

En annan förändring gällde a-kassans genomsnittliga medlemsavgifter som höjdes från 99 kronor 2006 till 344 kronor 2007 (SO 2007). Avgifterna skulle nu avspegla arbetslöshetsrisken i olika branscher men resulterade i att många lämnade försäkringen; nedgången var störst i grupperna 16-24 år och 60-64 år. Under perioden från hösten 2006 till hösten 2008 minskade antalet medlemmar med cirka 500 000.

Statens (den härskande klassens) centrala strategi (9) har än tydligare blivit att sänka arbetskraftens pris. Förändringarna i arbetslöshetsförsäkringen har ökat avgifter och väntetiden samt minskat dess varaktighet och nivå – åtgärder som ökar arbetslösas vilja att sälja sin arbetskraft till ett lägre pris.

De aktiva åtgärderna har idag fokus på att öka arbetskraftsutbudet (konkurrensen mellan arbetarna). Den grundläggande sociala skiljelinjen beskrivs vara mellan de förvärvsarbetande och de som befinner sig i “utanförskapet”, de som inte arbetar eller inte arbetar i tillräckligt stor utsträckning då de får sin försörjning genom “bidrag”.

Genom en modern “matchningstjänst” ska arbetslösa ”ges ökade möjligheter att konkurrera” och arbetsförmedlingarna ”skall bättre kunna svara upp på de arbetssökandes behov genom mer individuell service, t.ex. genom att varje arbetssökande på sikt får en personlig coach” (Regeringens proposition 2006/07:1, s 73). Den arbetssökande ses som en kund och med ett fullt individuellt ansvarstagande för sin situation. Skärpta krav och en mindre generös arbetslöshetsersättning ska driva på den arbetslöse att stå till buds på arbetsmarknaden.

Från invandrarpolitik till “integrationspolitik”

Som en naturlig följd av invandringen så utgör invandrade arbetare en allt större del av de arbetslösa och resten av arbetarklassen. Den nya propagandan att skylla arbetslösheten på den enskilde har “kryddats” med att invandrade arbetare i allt större grad har kommit att pekas ut som en grupp som måste pressas till att “integrera sig” (skaffa ett arbete) med olika åtgärder. “Integration – Ett Sverige där alla jobbar och bidrar” skriver Socialdemokraterna på sin hemsida. (10) Moderaterna skriver: “Och integrationen går hand i hand med nästan alla andra politiska områden. Det handlar om att den som är ny i Sverige ska få ett första jobb” (11).

Ur kapitalistklassens perspektiv är en arbetare som inte söker arbeten extra värdelös men den arbetare som ständigt söker arbete kan bli en fin-fin del av en press neråt på lönerna.

Sven Laurin

(1) https://kommunisten.nu/wp-content/uploads/2022/08/efterkrigsprogrammet.pdf
(2) http://www.arbeidslivinorden.org/nyheter/nyheter-2011/article.2011-10-09.2536305676
(3) https://www.regeringen.se/contentassets/6cf1db3cc2254ab8a3e70038272f09e4/sverige- framtiden-och-mangfalden—fran-invandrarpolitik-till-integrationspolitik
(4) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:614538/FULLTEXT01.pdf
(5) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:614538/FULLTEXT01.pdf s 25.
(6) Meidner, R, Active Manpower Policy and the Inflation Unemployment – Dilemma. The Swedish Journal of Economics, September 1969
(7) https://www.ifn.se/media/0ldh4e3w/1984-bj%C3%B6rklund-rehnmeidners-program-webb.pdf
(8) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:614538/FULLTEXT01.pdf
(9) https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:614538/FULLTEXT01.pdf s 31
(10) https://www.socialdemokraterna.se/var-politik/a-till-o/integration
(11) https://moderaterna.se/var-politik/integration/
(12) https://www.konj.se/download/18.360fe5aa1578a976a7c4beda/1480502789837/Lonebildningsrapporten- 2016.pdf

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här