Debatt: Det är inte “balla Allan” som behöver den proletära revolutionen

Kamraterna i Indien utvecklar folkkriget med huvudsaklig bas i ett av de allra fattigaste områdena i Indien, Dandakaranya, som bebos av ursprungsbefolkning, adivasis. När CPI(ML)People’s War kom dit på 90-talet så var jordbruket extremt efterblivet och de flesta bodde i hyddor.

Kamraterna började bygga upp ett nytt samhälle med folk som ofta hade exakt noll utbildning och typ noll egendom. Det var “jordens fördömda” och inga “spännande” aktivister som man kunde hålla långa diskussioner med om ideologiska frågor utan jordnära människor i behov av en omedelbar förändring.

Rörelsen behöver intellektuella men om dessa inte snabbt och resolut kämpar för att sätta sig i förbindelse med de delar av proletariatet som verkligen behöver förändring så kommer de existera som helt betydelselösa sekter av babblare.

Därför lägg inte fokus på den lyckade småborgaren “balla Allan” som letar sig vidare vid nästa känslosvall och ta fasta på Axel Danielssons ord:

“Massan, pöbeln, dräggen, man må kalla det vad som helst, så är det ett underbart väsen, finkänsligare, ömtåligare, modigare, med säkrare instinkter än den fullkomligaste individ.

Och dessa, som gå i spetsen under hästhovarna och battongerna och riva upp gatstenarna, dessa så kallade busar, som ingenting ha att förlora och icke värdera sitt liv en vitten, emedan det är så fattigt och eländigt — må vi befria oss från gamla fördomar och ta hatten av för dem! De synas icke under vanliga förhållanden, utan komma fram i jäsningstider och bilda revolutionens ursinnigt tappra förtrupp. Och äro de så dåliga som spetsborgaren gärna tror? Vi, som tryckt deras händer i mörka bakgator och sett dem i de svarta ögonen, kunna ej tro på deras onda natur. De äro tillgängliga för alla mänskliga känslor och kunna mer än skolade socialister gripas av entusiasm för ett högt mål. Möta de en inbrytande polisstyrka med stenar och förbannelser, så ser det styggt ut, men det är icke ett utbrott av deras råhet, utan av deras berättigade hat till ett samhälle, som de ej känna annat än av dess våldsamma tryck mot deras skuldror.

Dessa oorganiserade, okända, ovänliga kunna dock behärskas av ett ord, en lösen, fullkomligare än de organiserade. För en Marat, som bodde i källarvalv och svalt för att slippa sälja sig, gingo de i döden. Och de äro alldeles lika i Malmö som i Paris.”

Ur “Massans makt” i Urval av Axel Danielssons skrifter.

/ Sven Laurin

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här