Om putinregimens mobilisering

Putinregimen mobiliserar ytterligare 300 000 soldater för kriget i Ukraina. Den här gången är det fråga om utskrivning av s.k. reservister, d.v.s. sådana som tidigare gjort värnplikten. När USA, vars militära styrkor var värvade, d.v.s. yrkessoldater, började med utskrivning 1964 i samband med Vietnamkriget, blev det samtidigt en signal för ökat krigsmotstånd i USA. Putinregimens partiella mobilisering visar att ”den militära specialoperationen” har uppenbara problem.

Det är flera faktorer som avgör utgången av ett krig.

Den första och viktigaste faktorn är frågan om kriget är rättfärdigt eller inte. Det är uppenbart att Ryssland har initierat ett anfallskrig. Det är alltid lättare att bedriva ett försvarskrig än ett anfallskrig. Om den överväldigande majoriteten av det ukrainska folket och soldaterna upplever att de har utsatts för ett orättfärdigt anfallskrig, kommer de också ha en högre stridmoral än de anfallande ryska soldaterna. En tumregel säger också att anfallande styrkor måste uppnå ett överläge av tre mot en, 3:1; i gatustrider 5:1 för att lyckas.

För det andra: Under i övrigt lika omständigheter spelar eldkraften hos de båda sidorna roll. I inledningskedet befann sig de ukrainska styrkorna i ett militärtekniskt underläge, men detta förhållande har idag utjämnats på grund av USA:s och andra västmakters militära stöd till Ukraina. För övrigt kan ett militärtekniskt underläge kompenseras av hög stridsmoral. Befrielserörelserna i Indokina och i Afghanistan befann sig i ett vapenteknologiskt underläge – exempelvis avsaknad av flygstridskrafter – gentemot USA respektive Sovjet/USA, men kunde ändå segra till slut.

För det tredje: I ett konventionellt krig, som det här är fråga om, avgör i långa loppet respektive stridande parts manskapsresurser, ekononomiska resurser och produktionskapacitet av vapensystem utgången av ett krig. Japans krig mot USA, som inleddes med angreppet mot Pearl Harbor, var dömt att misslyckas, eftersom USA besatt betydligt större manskapsresurser, ekononomiska resurser och produktionskapacitet av vapensystem än Japan. Sak samma med Nazitysklands angreppskrig mot Sovjetunionen, som då befann sig i allians med USA och Storbritannien, vilket också var dömt att misslyckas av samma skäl. Rysslands ekononomiska resurser och produktionskapacitet av vapensystem kan inte mäta sig med USA:s och västmakternas.

För det fjärde: Respektive militärlednings strategiska och taktiska kompetens spelar mindre roll i detta krig. Det har hittills inte utkämpats några större slag, som skedde under andra världskriget som vid Stalingrad eller Kursk eller El Alamein. Det sista slaget av betydelse skedde vid Dien Bien Phu 1954, då Vietminh besegrade en fransk militärstyrka. Den inledande ryska militärkolonnen mot Kiev, som tvangs retirera, var dock ett exempel på misslyckad militärtaktik.

Det finns ingen anledning att stödja den ena sidan mot den andra i en interimperialistisk konflikt; ingen sida är mer progressiv än den andra. Under första världskriget stod två imperialistiska allianser emot varandra, ingen allians var mer progressiv än den andra. Därför förespråkade Lenin och bolsjevikerna att arbetarklassen i de berörda länderna skulle vända vapnen mot den egna imperialistiska regeringen och störta densamma i en socialistisk revolution. Detta lyckades bara i Tsarryssland, även om revolutionsförsök också skedde i Tyskland och Österrike-Ungern. Dåtidens socialchauvinistiska socialdemokrater i de krigförande länderna slöt däremot helhjärtat upp bakom den egna imperialistiska regeringen. Idag finns det också de som kallar sig vänster som antingen sluter upp bakom USA, västmakterna och Ukraina och andra som sluter upp bakom Ryssland. Men kommunister sitter inte på parkett och håller tummarna för den ena imperialistiska staten och alliansen mot den andra. En seger för Ukraina kommer också att leda till att USA och NATO stärks i förhållande till Ryssland, och indirekt Kina – en seger för Ryssland innebär att Ryssland, och indirekt Kina, flyttar fram sina positioner. Varken Ryssland eller Kina är idag progressiva motvikter till USA-imperialismen – de är enbart rivaliserande imperialistiska stormakter. Det är dock fullt möjligt att stödja ett folk som det ukrainska utan att för den skull stödja dess nuvarande regim. Maoister i hela världen stödde det afghanska folkets motståndskamp mot såväl Sovjetunionen som senare mot USA utan att för den skull stödja de ledande moståndsrörelserna.

Slutligen: Det är idag omöjligt att sia om krigets slutliga utgång. Man bör definitivt inte ägna sig åt något önsketänkande i detta sammanhang. Det är fullt möjligt att kriget förr eller senare slutar i en pattställning, antingen i form av en återgång till situationen före 2014, före den 24 februari 2022 eller att Ukraina avträder Donetsk, Lugansk och Krim också formellt, d.v.s. någon slags fredsuppgörelse. Koreakriget 1950 – 1953 slutade i en pattställning och en återgång till de ursprungliga gränsdragningarna.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här