Utdrag från: Kommunistiska Internationalen
Manifest och teser från III Kommunistiska Internationalen II kongress

FRAMS FÖRLAG :: STOCKHOLM 1920

Teser över de kommunistiska partierna och parlamentarismen

I. Den nya tiden och den nya parlamentarismen

De socialistiska partiernas ställning till parlamentarismen var till en början, under Första
Internationalens tid, att utnyttja det borgerliga parlamentet för agitationsändamål. Deltagandet i parlamentsarbetet betraktades ur den synpunkten att det utvecklade klassmedvetandet, d. v. s. uppväckte klassfiendskapen hos proletariatet mot den härskande klassen. Detta förhållande ändrade sig icke under inflytandet av teorier, utan under inflytande av den politiska utvecklingen. Genom produktionskraftens oavbrutna stegring och det kapitalistiska, exploateringsområdets utvidgning vann kapitalismen och med den även de parlamentariska staterna mer och mer i fasthet och styrka.

Härav uppkom: anpassandet av de socialistiska partiernas parlamentariska taktik efter det
borgerliga parlamentets ”organiska” lagstiftande verksamhet och dess alltjämt växande
betydelse för kampen om reformer inom ramen av det kapitalistiska samhället, social-
demokratiens minimiprograms herravälde, maximiprogrammets förvandling i en debattformel
för ett ytterst avlägset ”framtidsmål”. På denna grundval utvecklade sig sedan sådana före-
teelser som: det parlamentariska streberväldet, korruptionen, öppet eller dolt förräderi mot
arbetarklassens elementära intressen.

Den Tredje Internationalens ställning till parlamentarismen bestämmes icke av en ny doktrin
utan av själva förändringen i parlamentarismens roll. Under föregående period har
parlamentet såsom den i utveckling stadda kapitalismens verktyg uträttat ett i viss mån
historiskt framstegsarbete. Under den ohejdade imperialism som för närvarande råder har
däremot parlamentet förvandlat sig till ett lögnens, våldets och bedrägeriets verktyg, till organ för ett meningslöst frasmakeri. Gentemot imperialismens ödeläggelser, plundringar, våldsdåd, rov och förstörelser förlora parlamentariska reformer, vilka berövats system varaktighet och planmässighet, all praktisk betydelse för de arbetande massorna.
Liksom hela det borgerliga samhället, förlorar också parlamentarismen sin fasthet. Den
plötsliga övergången från den organiska till den kritiska perioden skapar grundvalarna för en
ny proletariatets taktik på parlamentarismens område. Så har det ryska arbetarpartiet
(bolsjevikerna) utarbetat den revolutionära parlamentarismens väsen redan i en föregående
period, enär Ryssland sedan 1905 bringats ur sin politiska och sociala jämvikt och inträtt i de
politiska stormarnas och skakningarnas period.

Så länge en del socialister, vilka luta åt kommunismen, hänvisa på att ögonblicket för
revolutionen i deras länder ännu ej kommit och vägra att lösslita sig från de parlamentariska
opportunisterna, gå de – enligt sakens natur – ut från den medvetna uppfattningen av den
förestående perioden såsom en period av relativ stadga i det imperialistiska samhället och
antaga, att på denna grundval i striden om reformer en koalition med Turatis och Longuets
meningsfränder ger praktiska resultat. Den teoretiskt klara kommunismen förstår däremot att riktigt uppskatta den nuvarande periodens karaktär (kapitalismens kulmen, imperialistisk
självförnekelse och självförstörelse, inbördeskrigets oavbrutna tilltagande etc.) I de olika
länderna kunna formerna för de politiska förhållandena och grupperingarna var olika. Det
väsentliga är överallt ett och samma; det gäller för oss en omedelbar politisk och teknisk
förberedelse av proletariatets resning för störtandet av den borgerliga makten och upprättandet av den nya proletära makten.

Parlamentet kan för närvarande absolut icke för kommunisterna utgöra någon skådeplats för
kampen om reformer och om förbättring av arbetarklassens läge, såsom fallet var i vissa
ögonblick av den tilländalupna perioden. Tyngdpunkten i det politiska livet är för närvarande
förlagd helt och hållet och slutgiltigt utanför parlamentets väggar. Å andra sidan är
bourgeoisin ej endast i kraft av sitt förhållande till de arbetande massorna utan också i kraft av sitt invecklade växelförhållande inom de borgerliga klasserna tvungen att på ett eller annat
sätt genomföra en del av sina åtgärder i parlamentet, där de olika intressegrupperna schackra om makten, uppenbara sina starka sidor och förråda sina svaga sidor, blottställa sig o. s. v.

Det är därför arbetarklassens omedelbara historiska uppgift att rycka denna apparat ur den
härskande klassens händer, att bryta sönder och tillintetgöra den och i dess ställe skapa nya
proletära maktorgan. Men samtidigt är arbetarklassen djupt intresserad av att ha sina före-
trädare inom bourgeoisins parlamentariska inrättningar, för att underlätta denna uppgift.
Härav framgår alltså tydligt grundskillnaden mellan kommunisternas taktik, vilka inträda i
parlamentet med revolutionära syften, och den socialdemokratiska parlamentsmedlemmens
taktik. Den senare utgår från förutsättningen om det bestående systemets relativa, fasthet och obestämda varaktighet. Han gör till sin uppgift att med alla medel ernå reformer och är
intresserad av att allt vad massorna tillkämpa sig på vederbörligt sätt uppskattas såsom den
socialistiska parlamentarismens förtjänst (Turati, Longuet & C:o).

I stället för den gamla anpassningsparlamentarismen träder den nya parlamentarismen såsom ett verktyg för parlamentarismens tillintetgörelse överhuvudtaget. De vedervärdiga
traditionerna från den gamla parlamentariska taktiken stöta likväl en del revolutionära element över till deras läger som äro principiella motståndare till parlamentarismen (I. W. W.), revolutionära syndikalister (K. A. P. D.). Andra kongressen upphöjer därför följande teser till beslut.

II. Kommunismen. Kampen för proletariatets diktatur och utnyttjandet av de borgerliga parlamenten

I.

1) Parlamentarismen såsom statssystem har blivit bourgeoisins ”demokratiska” regeringsform,
enär bourgeoisin på ett visst utvecklingsstadium behöver illusionen av en folkrepresentation,
vilken till det yttre ter sig såsom en utanför klasserna stående ”folkviljas” organ, men som
väsentligen är ett organ för förtryck och underkuvande i det härskande kapitalets händer.
2) Parlamentarismen är en bestämd form av statsordningen, och kan därför absolut icke vara formen för ett kommunistiskt samhälle, vilket varken känner klasser eller klasskamp, icke heller någon som helst statsmakt.
3) Parlamentarismen kan ej heller vara någon form av proletarisk statsform under över-
gångstiden från bourgeoisins diktatur till proletariatets diktatur. Under tiden för den till-
spetsade klasskampen, inbördeskriget, måste proletariatet oundvikligen uppbygga sin statliga
organisation såsom kamporganisation, vari representanter för de förut härskande klasserna
icke få tillträde. För proletariatet är på detta stadium varje skenform av ”folkviljan” direkt
skadlig. Proletariatet behöver ingen parlamentarisk maktfördelning; den är skadlig för
proletariatet. Formen för den proletära diktaturen är sovjetrepubliken.
4) De borgerliga parlamenten, en av det borgerliga statsmaskineriets viktigaste apparater,
kunna såsom sådana icke i längden erövras, liksom proletariatet, överhuvud taget ej kan
erövra den borgerliga staten. Proletariatets uppgift består i att spränga bourgeoisins stats-
maskineri, förstöra det tillika med parlamentsinstitutionerna, vare sig de äro republikanska
eller konstitutionellt monarkistiska.
5) På samma sätt förhåller det sig med bourgeoisins kommunala institutioner, vilka det är
teoretiskt oriktigt att ställa som motståndare till statsorganen. I verkligheten utgöra de
liknande apparater i bourgeoisies statsmaskineri, vilka av det revolutionära proletariatet måste förintas och ersättas genom lokala sovjet av arbetaredeputerade.
6) Följaktligen förnekar kommunismen parlamentarismen såsom form för det framtida
samhället, den förnekar densamma, som form för proletariatets klassdiktatur. Den förnekar
möjligheten av en varaktig erövring av parlamentet, och uppställer som sitt mål parlamentets
förstörande. Därför kan det blott vara tal om ett utnyttjande av de borgerliga institutionerna
med syfte att förstöra dem. I denna och icke någon annan betydelse kan denna fråga
uppställas.

II.

7) Varje klasskamp är en politisk kamp, ty den är i grunden en strid om makten. Varje
upprorsrörelse som sprider sig över hela landet, hotar den borgerliga staten och antager
därigenom en politisk karaktär. Varje försök att störta bourgeoisin och förstöra dess stat, det är att föra en politisk kamp. Att skapa en proletär klassapparat för förvaltningen och för att undertrycka den motspänstiga bourgeoisin av vilket slag denna apparat än vore, det är att erövra den politiska maken.
8) Följaktligen är frågan om den politiska kampen alldeles icke identisk med frågan om
förhållandet till parlamentarismen. Den förra är en allmän fråga för den proletära klass-
kampen, vilken karaktäriseras av en stegring av de små och partiella striderna till den
allmänna kampen för störtandet av den kapitalistiska ordningen överhuvudtaget.
9) Proletariatets viktigaste kampmetod mot bourgeoisin, d. v. s. mot dennas statsmakt, är
framför allt massaktionen. Massaktionerna organiseras och ledas av proletariatets revolu-
tionära massorganisationer (fackföreningar, partier och råd) under allmän ledning av ett
enhetligt, disciplinerat, centraliserat, kommunistiskt parti. Inbördeskriget är ett krig; i detta
krig måste proletariatet ha sin tappra politiska officerskår, sin starka politiska generalstab,
som leder alla operationer på stridsfältet.
10) Massaktionen är ett helt system av sig utvecklande aktioner, vilka skärpes i sin form och
logiskt leda till uppror mot den kapitalistiska staten. I denna masskamp, vilken utvecklar sig
till inbördeskrig, måste det ledande proletära partiet befästa alla legala ställningar och göra
dem till stödjepunkter i sin revolutionära verksamhet och underordna dem planen för fälttåget, för masskampen.
11) En sådan stödjepunkt är det borgerliga parlamentets tribun. Mot deltagandet i den
parlamentariska kampen kan den motiveringen, att parlamentet är en borgerlig statsinstitution, alls icke anföras. Kommunistiska partiet intränger icke i dessa institutioner för att där prestera ett organiskt arbete, utan för att i parlamentet hjälpa massorna att med sin aktion spränga själva parlamentet (t. ex. Liebknechts verksamhet i Tyskland, bolsjevikernas i den tsaristiska duman, i den ”demokratiska rådsförsamlingen”, i Kerenskijs ”förparlament”, i konstituanten, i stadsdumorna och slutligen de bulgariska, kommunisternas verksamhet).
12) Denna verksamhet i parlamentet, som huvudsakligen går ut på revolutionär agitation från parlamentstribunen, motståndarnas avslöjande, en solidarisk sammanslutning av massorna, vilka ännu alltjämt i synnerhet i efterblivna länder, äro fångna i demokratiska illusioner och skåda upp till parlamentstribunerna o. s. v., skall helt och hållet underordnas masskampens mål och uppgifter utanför parlamentet.
Deltagandet i valkampen och den revolutionära propagandan från parlamentstribunen är av
särskild betydelse för den politiska skolningen av de lager av arbetarmassorna, vilka hittills i
likhet med landsbygdens arbetare stått fjärran från den revolutionära rörelsen i det politiska
livet.
13) Om kommunisterna ha majoriteten i kommunala inrättningar, böra de
a) bedriva revolutionär opposition mot det borgerliga statstvånget;
b) göra allt för att tjäna den fattiga befolkningen (ekonomiska åtgärder, genomförandet eller försök till genomförande av en arbetarmilis o. s. v.);
c) vid varje tillfälle påvisa de hinder som den borgerliga statsmakten uppställer för verkligt stora förändringar;
d) utveckla den skarpaste revolutionära propaganda på denna grundval, utan att frukta konflikter med statsmakten,
e) under vissa förhållanden ersätta kommunalförvaltningen etc. med lokala arbetarråd. Kommunisternas hela verksamhet inom kommunalförvaltningen måste alltså utgöra en del av det allmänna arbetet för det kapitalistiska systemets avskaffande.
14) Valkampen själv skall ej bedrivas såsom en kamp för största möjliga antal mandat, utan
såsom en revolutionär mobilisering av massorna kring revolutionens paroll. Valkampanjen
skall föras av samtliga partimedlemmar och ej blott av eliten inom partiet. Det är nödvändigt
att utnyttja alla massaktioner (upplopp, demonstrationer, jäsningar bland soldaterna och
matroserna o. s. v.), vilka äga rum för tillfället, samt söka komma i nära kontakt med dem.
Användandet av alla proletära massorganisationer för aktiv verksamhet är nödvändigt.
15) Med iakttagande av alla dessa såväl som de i en särskild instruktion anförda förbehållen är den parlamentariska verksamheten den direkta motsatsen till allt det politiska kvacksalveri, som de socialdemokratiska partierna i alla länder bedriva, dessa socialdemokrater, som gå in i parlamenten för att understödja dessa ”demokratiska” inrättningar eller i bästa fall ”erövra” dem. Kommunistiska partiet kan endast hålla på det revolutionära utnyttjandet av parlamentarismen i Liebknechts och bolsjevikernas anda.
16) Den principiella ”antiparlamentarismen” i betydelsen av att absolut och kategoriskt
vägrande att deltaga i valen och den parlamentariska verksamheten är således en naiv barnslig doktrin, som står under all kritik, en politik, som understundom grundar sig på en sund avsky för de politiserande parlamentarikerna, men som inte därjämte ser möjligheten av en revolutionär parlamentarism. Dessutom är denna doktrin ofta förenad med en alldeles oriktig föreställning om partiets roll, då den i det kommunistiska partiet icke ser arbetarnas
centraliserade stormtrupp utan ett decentraliserat system av löst förenade grupper.
17) Å andra sidan följer av den parlamentariska verksamhetens principiella erkännande
alldeles icke det absoluta erkännandet av nödvändigheten av konkreta val och konkret
deltagande i parlamentssammanträdena under alla omständigheter. Det beror på en hel serie
speciella förhållanden. Vid en bestämd kombination av dessa omständigheter kan ett
utträdande ur parlamentet vara nödvändigt. Detta gjorde också bolsjevikerna då de gingo ur
parlamentet för att spränga det, fråntaga det dess kraft och skarpt ställa det i motsats till
Petrograds sovjet, vilket förberedde uppror. På samma sätt handlade de i den konstituerande
församlingen på dagen för upplösningen, i det de satte sovjeternas tredje kongress såsom
medelpunkt för de politiska tilldragelserna. Efter omständigheterna kan en valstrejk och
omedelbart avskaffande såväl av hela den borgerliga statsapparaten som av en borgerlig
parlamentklick, eller också deltagande i valen under det parlamentet självt blockeras, etc, bli
nödvändigt.
18) På detta sätt skall Kommunistiska partiet, som erkänner som allmän regel nödvändigheten att deltaga i valen, såväl till de centrala parlamenten som till den lokala självstyrelsens organ, liksom även arbetet inom dessa institutioner, med utgående från ett bedömande av de speciella omständigheter som föreligga i varje enskilt fall, lösa frågan konkret. Bojkott av valen eller parlamentet, liksom utträde ur det senare, är att tillråda huvudsakligen i det fall då betingelserna för en omedelbar övergång till väpnad kamp om makten redan är förhanden.
19) Därvid bör man ständigt hava för ögonen denna frågas relativa betydelselöshet. Då
tyngdpunkten ligger i en utomparlamentarisk kamp om makten i staten, så är det självklart att frågan om proletariatets diktatur och masskampen därför ej får jämställas med frågan om parlamentarismens utnyttjande.
20) Därför betonar Kommunistiska Internationalen med all bestämdhet, att den anser varje
splittring eller försök till splittring inom de kommunistiska partierna i denna riktning och av
detta skäl för ett svårt fel. Kongressen uppmanar alla element, som äro för erkännandet av
masskampen, för proletärdiktatur under ledning av det revolutionära proletariatets centra-
liserade parti, vilket utövar sitt inflytande på alla arbetarnas massorganisationer, att sträva
efter full enighet bland de kommunistiska elementen, trots de eventuella meningsskiljak-
tigheterna i frågan om utnyttjandet av de borgerliga parlamenten.

III. Den revolutionära parlamentarismen.
För att trygga den revolutionära parlamentariska taktikens verkliga genomförande är det
nödvändigt att:
1) Det Kommunistiska partiet i sin helhet och dess centralkommitté redan i det förberedande
stadiet, d. v. s. före parlamentsvalen måste sörja för fraktionsmedlemmarnas höga kvalitet.
Det kommunistiska partiets centralkommitté måste vara ansvarig för den kommunistiska
parlamentsfraktionens hela arbete. Det kommunistiska partiets centralkommitté måste ha den obestridliga rätten att göra invändningar mot varje kandidat för vilken som helst organisation, när ingen garanti finnes för att denne kandidat, då han kommit in i parlamentet, kommer att följa en verkligt kommunistisk politik.
Det kommunistiska partiet måste bryta med den gamla socialdemokratiska kutymen att endast uppställa s. k. ”erfarna” parlamentariker, företrädesvis advokater och dyl. såsom kandidater. I regeln är det nödvändigt att uppställa arbetare som kandidater, utan att stöta sig på att dessa mestadels äro vanliga partimedlemmar utan större parlamentarisk erfarenhet. De streberelement vilka sluta sig till det kommunistiska partiet för att få komma in i parlamentet måste partiet hänsynslöst brännmärka. De kommunistiska partiernas centralkommittéer bör endast tillstyrka sådana personers kandidatur, vilka genom långvarigt arbete ha visat sin obetingade hängivenhet för arbetarklassen.
2) När valen äro över måste parlamentsfraktionens organisation ligga helt och hållet i
händerna på det kommunistiska partiets centralkommitté, alldeles oavsett om partiet i sin
helhet vid ifrågavarande tidpunkt är legalt eller illegalt. Valet av den kommunistiska
fraktionens ordförande och styrelse måste bekräftas av partiets centralkommitté.
Centralkommittén måste i parlamentsfraktionen ha en ständig representant med vetorätt och i alla viktiga politiska frågor måste parlamentsfraktionen i förväg begära förhållningsorder av centralkommittén. Centralkommittén bar rätt och skyldighet att vid en förestående stor aktion av kommunisterna i parlamentet utse talare för fraktionen, att kräva av honom att han i förväg skall framlägga principerna i sitt anförande eller detta i sin helhet i och för centralkommitténs godkännande. Varje kandidat som står på kommunisternas förslagslista måste officiellt avfordras skriftligt förpliktigande att på första uppmaning av partiets centralkommitté nedlägga sitt mandat så att hans utträde ur parlamentet vid en given situation kan ske utan svårighet.
3) I de länder där reformistiska, halvreformistiska eller vanliga streberelement lyckats nästla
sig in i den kommunistiska fraktionen (så har redan skett i en del länder) äro de
kommunistiska partiernas centralkommittéer förpliktigade att företaga en grundlig rensning
bland fraktionens medlemmar, utgående från den principen att det för arbetarklassens sak är
mycket nyttigare att ha en liten men verkligt kommunistisk fraktion än en stor fraktion utan
konsekvent kommunistisk politik.
4) Den kommunistiska parlamentsledamoten är efter beslut av centralkommittén förpliktad att jämte legal verksamhet även bedriva illegal. I de länder, där den kommunistiska parlamentsledamoten åtnjuter immunitet inför de borgerliga lagarna måste denna immunitet utnyttjas för att bistå partiet i dess illegala organisations- och propagandaverksamhet.
5) Alla sina parlamentariska aktioner måste de kommunistiska deputerade underordna under
sitt partis verksamhet utom parlamentet. Det regelbundna inlämnandet av demonstrativa
lagförslag, vilka icke äro avsedda att antagas av den borgerliga majoriteten utan för
propaganda-, agitations- och organisationsändamål, måste företagas enligt partiets och dess
centralkommittés anvisning.
6) Vid arbetarnas gatudemonstrationer och dylika revolutionära aktioner har den
kommunistiska parlamentsledamoten skyldigheten att ställa sig i spetsen för arbetarmassorna på den ledande platsen.
7) De kommunistiska parlamentsledamöterna måste på alla sätt söka (under partiets kontroll) anknyta skriftliga och andra förbindelser med revolutionära arbetare, bönder och andra arbetande element; de få under inga omständigheter handla så som de socialdemokratiska parlamentledamöterna, vilka eftersträva affärsförbindelser med sina valmän. De måste alltid stå till de kommunistiska organisationernas förfogande för vilket som helst propagandaarbete i landet.
8) Varje kommunistisk parlamentsledamot måste komma ihåg att han icke är en lagstiftare,
som söker överenskommelse med andra lagstiftare, utan en partiets agitator, som utsänts till fiendens läger för att där utföra partiets beslut. Den kommunistiska parlamentsledamoten är ej ansvarig gentemot den lösa massan av valmän, utan inför sitt legala eller illegala parti.
9) Den kommunistiska parlamentsledamoten måste i parlamentet föra ett språk som är
begripligt för varje enkel arbetare, varje bonde, varje tvättgumma, varje lantarbetare, så att
partiet har möjlighet att offentliggöra hans tal i form av flygblad och sprida dem till landets
avlägsnaste vrår.
10) Enkla kommunistiska arbetare måste uppträda i de borgerliga parlamenten utan att avstå företrädesrätten åt de så kallade erfarna parlamentsledamöterna – även i de fall, då arbetarna äro nybörjare på det parlamentariska området. I nödfall kunna parlamentsledamöterna som komma ur arbetarnas breda lager läsa upp sina tal direkt från papperet, så att dessa tal sedan kunna avtryckas i tidningarna och i flygbladen.
11) De kommunistiska parlamentsledamöterna måste utnyttja parlamenttribunen för
avslöjande icke blott bourgeoisien och dess öppna lakejer, utan också för att avslöja
socialpatrioterna, reformisterna, halvheten hos centrumpolitikerna och andra motståndare till
kommunismen samt för vidsträckt propaganda för Tredje Internationalens idéer.
12) De kommunistiska parlamentsledamöterna måste t. o. m. i de fall, då det blott finns ett
fåtal i hela parlamentet, genom hela sitt uppträdande utmana kapitalismen. De få aldrig
glömma att endast den är värd att kallas kommunist, som ej blott i ord utan även i handling är en dödsfiende till det borgerliga samhället och dess socialpatriotiska hantlangare.

Från:
https://www.marxistarkiv.se/komintern/komintern1920.pdf sidorna 49 – 54, med några få tryckfelskorrektioner.
Teserna är författade av Bukharin. Ett konkurrerande förslag från Bordiga finns tillgängligt på nätet.
Lenins inlägg i debatten som ledde till antagandet av dessa teser finns här:
https://www.marxists.org/svenska/lenin/1920/07/03.htm#t5