Iran är ett land i Västasien som har en geografiskt viktig position och som har en stor befolkning på 86 miljoner invånare fördelat på många olika nationaliteter och grupper. Iran ligger vid Persiska viken och kan därmed utöva mycket kontroll och inflytande över området. Stora mängder olja och gas transporteras genom Persiska viken från Irak, Kuwait, Saudiarabien och andra stater.

Detta har gjort Iran till ett viktigt land att kontrollera för imperialisterna, och Persiska viken har blivit skådeplatsen för mycket dramatik i rivaliteten mellan dem sedan den ”islamiska revolutionen” 1979.

Under hela 1900-talet och fram till våra dagar har landet främst haft en fascistisk statsform med korta perioder av borgerlig demokrati däremellan. Från 1920-talet till 1979 var Iran under en kunglig diktatur som på 1930-talet efterliknade det fascistiska Italien och hade varma diplomatiska förbindelser med Nazityskland. Iran blev en kort tid en konstitutionell monarki efter att britterna och Sovjetunionen ockuperade landet för att säkra försörjningsvägen till Sovjetunionen under andra världskriget. Detta varade inte länge, för när nationalisten Mosaddegh vann valet och förstatligade oljeindustrin, sponsrade USA och Storbritannien en kupp 1953 som återupprättade den kungliga diktaturen som skulle vara till 1979.

Efter 1979 segrade det konservativa prästerskapet och etablerade den islamiska republiken. Det får inte råda någon förvirring om vad denna regim innebär. Förföljelsen av kommunister, revolutionärer, fackföreningsmedlemmar, demokrater, vissa religiösa minoriteter och till och med andra islamister intensifierades. Ett grymt exempel på detta är fångmassakern 1988 där upp till 30 000 politiska fångar, många av dem kommunister, avrättades. Den iranska staten har systematiskt använt tortyr, våldtäkt (särskilt mot kvinnor), terror, försvinnanden och hot i stor skala för att försvara sin makt. Det är i detta sammanhang som upploppen äger rum.

När ”moralpolisen” (officiellt ”Guidance Patrol” på engelska) tog livet av Mahsa Amini, en ung iransk-kurdisk kvinna, på väg till universitetet i huvudstaden Teheran, för att inte ha ”på rätt sätt” burit den obligatoriska religiösa plagg hijab, sinnet svämmade över. Här är det mycket viktigt att betona att det inte handlar om det religiösa plagget, på samma sätt som upproren i Chile de senaste åren inte har handlat om biljettpriser, utan att det handlar om ett sprudlande hat mot den fascistiska förföljelsen, om att landets underkastelse för utländska intressen, om den ekonomiska osäkerheten och bristen på framtidsutsikter för majoriteten av Irans befolkning. Kort sagt handlar upproret om de outhärdliga villkor som imperialismen har ålagt Iran, som är ett stort, mångsidigt och rikt land. Det är ett uttryck för imperialismens allmänna kris som gör livet surt för miljarder människor över hela världen och särskilt i de förtryckta länderna, som i Iran.

I dessa uppror ser vi hur heroiskt massorna, och särskilt kvinnorna, som har ett dubbelt intresse av kampen, kämpar vid fronten. De trotsar döden där polisen och armén skjuter skarpt. Dussintals uppskattas redan ha dödats av säkerhetsstyrkor som desperat försöker slå ner upploppen med våld och terror. Staten hävdar själv att minst 20 medlemmar av säkerhetsstyrkorna har dött i sammandrabbningarna. Kurdiska grupper hävdar också att stora strejker har brutit ut i de kurdiska delarna av Iran.

Massorna längtar efter en verklig revolution, massorna vill ha verklig omvandling av de sociala förhållandena. Massorna kämpar heroiskt och riskerar sina liv, men kommunisterna saknas eller släpar efter. Förutsättningarna är utmärkta för revolution i världen.

Texten är baserad på artikel på hemsidan Tjen Folket.

Nedan kan du se en serie filmer från masstriderna de senaste veckorna: