Två skribenter på Expressen och Anna Hellgren och Per Wirtén framför en hel del syrlig och vettig kritik mot den nya regeringen och dess politik.

Anna Hellgren:
Synd att de inte kan skylla klimatet på invandringen
Publicerad 19 okt 2022 kl 13.48

Med Ulf Kristerssons regering slår Sverige in på repressionens väg. Anna Hellgren synar bluffen om hårda tag mot invandrade som alltings lösning.

En lavin av sopor. Så beskrev Per Wirtén (Expressen, 15/8) valrörelsens fokus på fattigare medborgare och invånare med rötter utanför Europa och det hot de påstods utgöra mot nationen. Det var svårt att inte hålla med honom.

När nu både Tidöavtalet och regeringsförklaringen sett offentlighetens ljus kan man konstatera att det paradigmskifte i svensk politik som Wirtén och andra fruktade är här. Soporna snart institutionaliserad praktik.

I sin regeringsförklaring hävdade statsminister Kristersson att ”vårt enskilt största svenska ekonomiska och sociala problem beror på stor invandring i kombination med misslyckad integration och hundratusentals människor i utanförskap och bidragsberoende”.

Det bor två miljoner människor i Sverige som är födda i ett annat land.
Inte ett ord om bostadsbrist, underfinansierad välfärd, fattigdom. Inte heller om diskriminering, eller hur landets både lantliga och urbana periferier sedan flera år lider av ett underskott på service, både privat och offentlig. Eller hur mångas sjuk- och arbetslöshetsförsäkringar knappt går att leva på, samtidigt som Sveriges miljardärer aldrig varit så många som nu.” Läs mer här.

_________________

”Påståendet att Sverige är ett mellanmjölkens landet lagom är en svårslagen osanning. Sverige har i stället präglats av upprepad radikalism.”
_________________

Per Wirtén:
”Årets valrörelse är en lavin av sopor
Publicerad 15 aug 2022 kl 13.00

Med en knapp månad kvar till valet den 11 september är årets valrörelse i full gång. Per Wirtén saknar allvaret och ser hur de globala sammanhangen har försvunnit.

KULTURDEBATT. Valrörelsen har blivit en lavin av icke-återvinningsbara sopor. Visserligen har valkampanjer aldrig varit vackra och sällan särskilt upplysta, men årets har passerat gränsen för det värdiga. Är det här framtidens Sverige?

När Liberalerna föreslog att barn ska testas i svensk språkuppfattning redan vid två års ålder och föräldrarna hotas med orosanmälan till socialtjänsten om de inte sätter dem i förskolan förstår alla att de egentligen bara talar om barn till invandrade. Irene Svenonius (M) vill dessutom att alla barn i utsatta stadsdelar – men bara där – ska tvångsundersökas för adhd.

Integrations- och migrationsminister Anders Ygeman (S) har uttryckt förståelse, till och med viss sympati, för den danska ambitionen att i stor skala tvångsförflytta invånare med mörkare hudfärg. Och Sverigedemokraterna vill att staten målmedvetet ska övertala dem att ”återvandra”, ett slags deportationspolitik light.

Varje dag kommer nya utspel som spekulerar i vita svenskars eventuella skräck för de landsmän som har mörkare hudfärg och lägre inkomst. De måste övervakas, registreras, testas, göras om. Samtidigt som Sverige försöker bearbeta gamla övergrepp, som tvångssteriliseringar, förföljelse av romer och tvångsförflyttningar av samer, verkar landet nu satt sig i rörelse mot besläktade åtgärder, men i annan form, med andra motiveringar.

Jag har skrivit om svensk politik och samhällsdebatt i trettio år, men den här gången framkallar alla utfrågningar och utspel bara sorg och vämjelse, till och med en oväntad rädsla. Jag misstänker att vi är många som undrar vad som hänt med politiken.

Valrörelsen har försvunnit ut i ett motbjudande fantasilandskap av starka passioner och upphetsade opinioner, med återkommande spets mot de fattiga, de invandrade, de rasifierade, de utsatta. Ingen bryr sig längre om de kunskaper som tålmodigt presenteras i olika forskarrapporter. De globala sammanhangen är försvunna, livets och samhällets komplexitet ignoreras. Allvaret saknas.

Sverige har i stället präglats av upprepad radikalism. Min lite oväntade rädsla kommer ur misstanken att jag kanske har helt fel. Tänk om den här valrörelsen i själva verket är ovanligt värderingsbaserad och pekar ut en långsiktig politisk viljeinriktning. Tänk om den nationalistiska och konservativa verklighetsflykten – lavinen av sopor – faktiskt är landets framtid.

Påståendet att Sverige är ett mellanmjölkens landet lagom är en svårslagen osanning. Sverige har i stället präglats av upprepad radikalism. På 1950-talet sopade modernitetens och funktionalismens värderingar rent från invändningar. Sedan gick jämlikheten och välfärdspolitiken längre än i resten av Europa. Den nyliberala vågens privatiseringar och avregleringar blev extremt omfattande i just Sverige.

Ska Sverige återigen gå längre än andra länder, men nu längs den hårt konservativa och nationalistiska vindriktningen? Det är möjligt att valrörelsens utbredda ointresse för alla människors lika värde klargör de politiska villkoren i Sverige de kommande trettio åren, oavsett vem som är statsminister.”