Den 1 februari 1942

 

[Detta tal hölls då Kinas kommunistiska partis Centralkommittés Partiskola öppnades.]

Partiskolan öppnas i dag och jag önskar den all framgång.

Jag skulle vilja säga något om problemet med arbetsstilen i vårt parti.

Varför måste det finnas ett revolutionärt parti? Det måste finnas ett revolutionärt parti därför att det i världen förekommer fiender till folket, vilka förtrycker det, och folket önskar kasta av sig fiendeförtrycket. Och under kapitalismens och imperialismens era behövs just ett sådant revolutionärt parti som kommunistiska partiet. Utan ett sådant parti är det helt enkelt omöjligt för folket att kasta av sig fiendeförtrycket. Vi är kommunister, vi önskar leda folket till att kasta fienden över ända, och därför måste vi hålla god ordning i våra led. Vi måste marschera i takt, våra trupper måste vara utvalda och våra vapen goda. Utan att dessa betingelser uppfyllts kan fienden inte kastas över ända.

Vilket är det problem som vårt parti nu står inför? Partiets allmänna linje är riktig och utgör inget problem, och partiets arbete har burit frukt. Partiet har flera hundra tusen medlemmar, som leder folket i ytterligt hårda och bittra strider mot fienden. Detta står klart för alla och betvivlas av ingen.

Finns det eller finns det då inte något problem som vårt parti fortfarande står inför? Jag anser att det finns ett problem, som i viss mening är mycket allvarligt.

Vilket är detta problem? Det är faktum att det i tänkandet hos ett antal av våra kamrater finns någonting som slår en såsom inte helt riktigt eller inte helt på sin plats.

Med andra ord, det är fortfarande något fel med vår studiestil, något fel med stilen i partiets; inre och yttre relationer och något fel med vårt sätt att skriva. Med något fel med studiestilen menar vi subjektivismens sjukdom. Med någonting fel med stilen i partirelationerna menar vi sekterismens sjukdom. Med någonting fel med vårt sätt att skriva menar vi den sjukdom som visar sig i schablonmässigt skriveri i partisaker.[1] Alla dessa är fel, de är onda vindar, men de liknar inte den vintriga nordanvinden som sveper över hela skyn. Subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker är inte längre förhärskande stilar, de är endast motvindsbyar, onda vindar från luftskyddstunnlarna. (Skratt.) Det är emellertid inte bra att sådana vindar fortfarande ska blåsa i partiet. Vi måste stänga till de passager som framkallar dem. Hela vårt parti bör ta itu med arbetet att stänga till dessa passager, och det bör även partiskolan göra. Dessa tre onda vindar, subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker har sitt historiska ursprung. Ehuru de inte längre förhärskar i hela partiet skapar de fortfarande ständiga svårigheter och besvärar oss. Därför är det nödvändigt att motstå dem och att studera, analysera och förklara dem.

Bekämpa subjektivismen för att korrigera partiets studiestil, bekämpa sekterismen för att korrigera stilen i partirelationerna och bekämpa partischablonerna (de stela partifraserna) för att korrigera sättet att skriva – det är den uppgift vi har framför oss.

För att genomföra uppgiften att slå fienden måste vi genomföra uppgiften att korrigera dessa stilar inom partiet. Stilen i studierna och sättet att skriva ingår också i partiets arbetsstil. När vårt partis arbetsstil väl blivit fullständigt riktig, kommer folket i hela landet att lära av vårt exempel. De utanför partiet, som har samma slags dåliga stil kommer, om de är bra och ärliga människor, att lära av vårt exempel och rätta sina misstag, och sålunda kommer vi att öva inflytande på hela nationen. Så länge del råder god ordning i våra kommunistiska led och vi marscherar i takt, så länge våra trupper är utvalda och våra vapen goda, kan varje fiende, hur stark han än må vara, besegras.

Låt mig nu tala om subjektivismen.

Subjektivismen är en olämplig studiestil. Den står i motsättning till marxismen-leninismen och är oförenlig med det kommunistiska partiet. Vad vi vill ha är den marxist-leninistiska studiestilen. Med studiestil menar vi inte endast studiestilen i skolorna utan i hela partiet. Det är fråga om tankemetoden hos kamraterna i våra ledande organ, hos alla kadrer och partimedlemmar, en fråga om vår inställning till marxismen-leninismen, om alla partikamraters inställning i sitt arbete. Därför är frågan av utomordentlig, ja av första rangs betydelse.

Vissa oklara idéer är gängse bland många människor. Det förekommer till exempel oklara idéer om vad en teoretiker är, vad en intellektuell är och vad som menas med att förbinda teori och praktik och så vidare.

Låt oss först fråga, är vårt partis teoretiska nivå hög eller låg? På senaste tiden har ett ökat antal marxistleninistiska arbeten översatts och ett ökat antal människor läst dem. Detta är mycket bra. Men kan vi för den skull säga att vårt partis teoretiska nivå blivit mycket högre? Sant är att nivån är en smula högre än tidigare. Men vår teoretiska front står alls inte i samklang med det rika innehållet i den revolutionära rörelsen i Kina, och en jämförelse dem emellan visar att den teoretiska sidan släpar långt efter. Allmänt talat kan vår teori ännu inte hålla takten med vår revolutionära praktik, än mindre gå i spetsen för den såsom den borde göra. Vi har ännu inte höjt vår rika och omväxlande praktik till det rätta teoretiska planet. Vi har ännu inte undersökt alla den revolutionära praktikens problem – inte ens de viktiga – och höjt dem till ett teoretiskt plan. Bara tänk efter, hur många av oss har skapat teorier som är värda namnet rörande Kinas ekonomiska, politiska och militära angelägenheter eller kultur, teorier som kan anses såsom vetenskapliga och omfattande och inte som ofullständiga och skissartade? Detta gäller särskilt på den ekonomiska teorins område. Sedan Opiumkriget har den kinesiska kapitalismens utveckling pågått i ett århundrade och likväl har det inte skapats ett enda teoretiskt verk som överensstämmer med verkligheten i Kinas ekonomiska utveckling och är verkligt vetenskapligt. Kan vi påstå att den teoretiska nivån redan är hög i till exempel studiet av Kinas ekonomiska problem? Kan vi påstå att vårt parti redan har ekonomiska teoretiker värda att kallas så? Förvisso inte. Vi har läst ett stort antal marxist-leninistiska böcker, men kan vi därför göra anspråk på att vi har teoretiker? Det kan vi inte. Ty marxismen-leninismen är den teori som Marx, Engels, Lenin och Stalin skapade på grundval av praktiken, den allmänna slutsats de drog av den historiska och revolutionära verkligheten. Om vi bara läser deras arbeten, men inte går vidare till att studera den kinesiska historiens och revolutionens verklighet i ljuset från deras teori eller inte gör oss någon möda att noggrant tänka igenom Kinas revolutionära praktik i teorins form, bör vi inte vara så förmätna att vi kallar oss marxistiska teoretiker. Om vi, såsom medlemmar av Kinas kommunistiska parti, blundar för Kinas problem och endast kan lära oss vissa isolerade slutsatser eller principer ur marxistiska skrifter utantill, kommer våra framsteg på den teoretiska fronten sannerligen att bli mycket skrala. Om allt en människa förmår är att plugga in marxistiska ekonomiska eller filosofiska skrifter utantill, recitera dem flytande från kapitel I till kapitel X, men hon är absolut ur stånd att tillämpa dem, kan hon då anses vara en marxistisk teoretiker? Nej, det kan hon inte. Vad slags teoretiker vill vi ha? Vi vill ha teoretiker som riktigt och i överensstämmelse med den marxist-leninistiska ståndpunkten, synpunkten och metoden kan tolka de praktiska problem som uppstår under historiens och revolutionens förlopp samt vetenskapligt förklara och teoretiskt belysa Kinas ekonomiska, politiska, militära, kulturella och övriga problem. Detta är det slags teoretiker vi vill ha. För att vara en teoretiker av detta slag, måste man ha ett riktigt begrepp om det väsentliga i marxismen-leninismen, om den marxist-leninistiska ståndpunkten, synpunkten och metoden och om Lenins och Stalins teorier om den koloniala revolutionen och den kinesiska revolutionen, och man måste kunna tillämpa dem i en ingående och vetenskaplig analys av Kinas praktiska problem och upptäcka lagarna för dessa problems utveckling. Sådana teoretiker är det vi verkligen behöver.

Vårt partis Centralkommitté har nu fattat ett beslut med uppmaning till våra kamrater att lära sig hur de ska tillämpa den marxist-leninistiska ståndpunkten, synpunkten och metoden i allvarliga studier av Kinas historia och av Kinas ekonomiska, politiska och militära angelägenheter och kultur, samt att analysera varje problem konkret på grundval av detaljerat material och sedan dra teoretiska slutsatser. Dessa är de plikter vi måste påtaga oss.

Våra kamrater i partiskolan bör inte betrakta den marxistiska teorin som en livlös dogm. Det är nödvändigt att behärska den marxistiska teorin och att tillämpa den, att behärska den uteslutande för syftet att tillämpa den. Om ni kan tillämpa den marxist-leninistiska synpunkten vid klarläggandet av ett eller två praktiska problem, bör ni berömmas och hållas räkning för viss insats. Ju fler problem ni klarlägger och ju fullständigare och mer djupgående ni gör det, desto större är er insats. Vår partiskola bör också fastställa en mätare för att betygsätta de studerande såsom goda eller dåliga i överensstämmelse med hur de efter att ha studerat marxismen-leninismen ser på Kinas problem, huruvida de ser problemen klart eller inte och huruvida de alls ser eller inte ser dem.

Låt oss härnäst tala om frågan om de ”intellektuella”.[2] Eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt land och dess kultur inte är väl utvecklad är intellektuella särskilt uppskattade. I denna fråga om de intellektuella fattade partiets Centralkommitté för över två år sedan ett beslut,[3] som sade att vi bör vinna över det stora flertalet intellektuella och, i den mån de är revolutionära och villiga att delta i motståndet mot Japan, välkomna dem alla och envar. Det är fullständigt riktigt av oss att sätta värde på de intellektuella, ty utan revolutionära intellektuella kan revolutionen inte segra. Men vi vet alla att det finns många intellektuella som inbillar sig att de är mycket lärda och lägger sig till med höglärda fasoner utan att inse att dylika fasoner är dåliga och skadliga och hindrar deras egen utveckling. De borde vara medvetna om sanningen att faktiskt många så kallade intellektuella relativt sett är synnerligen okunniga och att arbetarna och bönderna ibland vet mer än de. Här kommer några att säga: ”Ha, du ställer sakerna på huvudet och pratar strunt.” (Skratt.) Men ta det lugnt, kamrater. Det ligger ett visst förnuft i vad jag säger.

Vad är kunskap? Allt sedan klassamhället kom till har det bara funnits två slag av kunskap i världen. Den ena är kunskapen om kampen för produktionen och den andra är kunskapen om klasskampen. Naturvetenskapen och samhällsvetenskapen är kristalliseringar av dessa två slag av kunskap, och filosofin är generaliseringen och summeringen av kunskapen om naturen och kunskapen om samhället. Finns det något annat slag av kunskap? Nej. Låt oss nu betrakta vissa studerande, de som fostrats i skolor som är fullständigt avskurna från den praktiska verksamheten i samhället. Vad ska man säga om dem? En person går från en grundskola av detta slag hela vägen upp till ett universitet av samma slag, tar sin examen och anses ha ett förråd av lärdom. Men allt han har är boklig lärdom. Han har ännu inte deltagit i någon praktisk verksamhet eller tillämpat vad han lärt på något av livets områden. Kan en sådan person betraktas som en fullständigt utvecklad intellektuell? Knappast, enligt min mening, därför att hans kunskap fortfarande är ofullständig. Vad är då relativt fullständig kunskap? All relativt fullständig kunskap bildas i två etapper: den första etappen är förnummen kunskap, den andra är rationell kunskap, som är den förstnämndas utveckling till ett högre stadium. Vad slags kunskap är de studerandes boklärdom? Även om vi antar att all deras kunskap är sann, så är den likväl inte kunskap som förvärvats genom deras egen personliga erfarenhet utan består av teorier som uppställts av deras föregångare då dessa summerat erfarenheterna av kampen för produktionen och av klasskampen. Det är absolut nödvändigt att de studerande förvärvar detta slags kunskap, men det måste stå klart att denna kunskap för deras del fortfarande är i viss mening ensidig, någonting som bestyrkts av andra men ännu inte av dem själva. Vad som är viktigast är att vara skicklig att tillämpa denna kunskap i livet och i praktiken. Därför råder jag dem, som endast har boklig lärdom men ännu ingen kontakt med verkligheten och likaså dem som har liten praktisk erfarenhet, att inse sina egna brister och bli lite anspråkslösare.

Hur kan de som endast har boklig lärdom förvandlas till intellektuella i verklig mening? Det enda sättet är att förmå dem att deltaga i praktiskt arbete och bli praktiska arbetare, att förmå dem som är sysselsatta med teoretiskt arbete att studera viktiga praktiska problem. På detta sätt kan vi nå vårt mål.

Vad jag sagt kommer troligen att förarga en del människor. De kommer att säga: ”Enligt din förklaring, skulle inte ens Marx betraktas som intellektuell.” Jag säger att de har fel. Marx deltog i den revolutionära rörelsens praktik och skapade också revolutionär teori. Utgående från varan, kapitalismens enklaste beståndsdel, företog han ett grundligt studium av det kapitalistiska samhällets ekonomiska struktur. Miljoner människor såg och sysslade med varor varje dag men var så vana vid dem att de inte lade märke till vad de egentligen var. Marx allena studerade varorna vetenskapligt. Han utförde ett oerhört forskningsarbete angående deras faktiska utveckling och drog ur det som allmänt existerade en alltigenom vetenskaplig teori. Han studerade naturen, historien och den proletära revolutionen och skapade den dialektiska materialismen, den historiska materialismen och teorin om den proletära revolutionen. På detta sätt blev Marx en synnerligen fullständigt utvecklad intellektuell, som representerade höjden av mänsklig visdom. Han skiljde sig i grunden från dem som endast har boklig lärdom. Marx företog under den praktiska kampens gång detaljerade undersökningar och studier, formulerade generaliseringar och bestyrkte sedan sina slutsatser genom att pröva dem i praktisk kamp – detta är vad vi kallar teoretiskt arbete. Vårt parti behöver ett stort antal kamrater som lär sig att utföra dylikt arbete. I vårt parti finns många kamrater som kan lära sig att utföra detta slag av teoretisk forskning; de flesta av dem är intelligenta och lovande och vi bör sätta värde på dem. Men de måste följa riktiga principer och inte upprepa misstagen från det förflutna. De måste bryta med dogmatismen och får inte begränsa sig till färdiggjorda fraser i böcker.

Det finns endast ett slag av sann teori i denna värld, den teori som är hämtad ur den objektiva verkligheten och därefter bekräftad av den objektiva verkligheten; ingenting annat är värt namnet teori i vår bemärkelse. Stalin sade, att teorin blir meningslös om den ej förknippas med praktiken.[4] Teori utan mål är obrukbar och falsk och bör förkastas. Vi bör föraktfullt peka finger mot dem som tycker om att teoretisera utan mål. Marxismen-leninismen är den riktigaste, vetenskapligaste och mest revolutionära sanningen, född ur den objektiva verkligheten och bestyrkt av den objektiva verkligheten. Men många som studerar marxismen-leninismen tar den som en livlös dogm, hindrar därmed teorins utveckling och skadar både sig själva och andra kamrater.

A andra sidan kommer också våra kamrater som sysslar med praktiskt arbete att råka illa ut om de missbrukar sin erfarenhet. Det är sant att dessa människor ofta är rika på erfarenheter, som är mycket värdefulla, men det är mycket farligt om de nöjer sig med sin egen erfarenhet. De måste inse att deras kunskap huvudsakligen är förnummen och partiell och att de saknar rationell och allsidig kunskap. Med andra ord, de saknar teori, och även deras kunskap är relativt ofullständig. Utan en jämförelsevis fullständig kunskap är det omöjligt att utföra revolutionärt arbete väl.

Det finns sålunda två slag av ofullständig kunskap, den ena är den färdiggjorda kunskap som finns i böcker, och den andra är kunskap som huvudsakligen är förnummen och partiell. Bägge är ensidiga. Endast en sammansmältning av dessa två kan resultera i kunskap som är sund och relativt fullständig.

För att studera teori måste emellertid våra kadrer av arbetare- och bondehärkomst först förvärva en elementär skolning. Utan den kan de inte lära marxist-leninistisk teori. Sedan de förvärvat den, kan de när som helst studera marxism-leninism. I min barndom besökte jag aldrig någon marxist-leninistisk skola och fick lära endast sådana ting som, ”Mästaren sade: ’Hur angenämt det är att lära och ständigt gå igenom vad man har lärt”.[5] Ehuru detta läromaterial var föråldrat, gjorde det mig en del gott ty av det lärde jag att läsa. Nu för tiden studerar vi inte längre de konfutseanska klassikerna utan sådana nya ämnen som modern kinesiska, historia, geografi och elementär naturvetenskap som, när man väl lärt dem, är nyttiga överallt. Vårt partis Centralkommitté fordrar nu eftertryckligen att våra kadrer ur arbetarnas och böndernas led ska få en elementär utbildning därför att sedan kan de ta upp studier i vilken gren som helst – politik, krigsvetenskap eller ekonomi. I annat fall blir de, trots sin rika erfarenhet, aldrig i stånd att studera teori.

Härav följer att vi, för att bekämpa subjektivismen, måste sätta människor av bägge dessa två typer i stånd att utveckla sig i den riktning där de har sina brister och att förena sig med den andra typen. De som har boklig lärdom måste utvecklas i riktning mot praktiken, endast på detta sätt upphör de att nöja sig med böcker, endast så kan de undgå att begå dogmatiska fel. De som har erfarenhet i arbete måste börja studera teori och måste läsa på allvar; endast då blir de i stånd att systematisera och skapa en syntes av sin erfarenhet samt höja den till teorins nivå, endast då kan de undgå att förväxla sin partiella erfarenhet med den allmängiltiga sanningen och att begå empiriska fel. Dogmatism och empirism är bägge subjektivism, ehuru bägge har sitt ursprung vid motsatta poler.

Följaktligen finns det två slag av subjektivism i vårt parti, dogmatism och empirism. Var och en av dem ser endast en del och icke det hela. Om människor inte är på sin vakt, inte förstår att dylik ensidighet är en brist och inte bemödar sig att övervinna den, är det fara för att de ska råka in på avvägar.

Av de två slagen av subjektivism utgör emellertid dogmatismen alltjämt den största faran i vårt parti. Dogmatiker kan nämligen lätt anlägga en marxistisk mask för att lura, fånga och göra tjänare av kadrer ur arbetarnas och böndernas led, vilka inte har lätt för att genomskåda dem; de kan också lura och snärja den naiva ungdomen. Om vi övervinner dogmatismen kommer kadrer med boklig lärdom snabbt att gå samman med dem som har erfarenhet och kommer att börja studera praktiska ting, och då kommer många goda kadrer, som smälter samman teori med erfarenhet, att växa fram och dessutom några verkliga teoretiker. Om vi övervinner dogmatismen, kommer kamrater med praktisk erfarenhet att få goda lärare som hjälper dem att höja sin erfarenhet till teorins nivå och därmed undvika empiriska misstag.

Förutom de oklara idéerna om ”teoretikern” och den ”intellektuelle” finns det hos många kamrater en grumlig idé om att ”förbinda teorin med praktiken”, en fras som de har på läpparna varenda dag. De talar ständigt om att ”förbinda” men menar i verkligheten att ”skilja”, ty de gör inget försök att förbinda. Hur ska den marxist-leninistiska teorin förbindas med den kinesiska revolutionens praktik? Det ska, för att använda ett vanligt uttryck, ske genom att ”skjuta pilen mot målet”. Vad pilen är för målet, är marxismen-leninismen för den kinesiska revolutionen. Några kamrater håller emellertid på att ”skjuta utan mål”, att skjuta på måfå, och sådana människor riskerar att skada revolutionen. Andra bara smeker över pilen och säger: ”Vilken fin pil. Vilken fin pil.” De vill aldrig använda den att skjuta med. Dessa människor är endast kuriosasamlare och har bokstavligen ingenting att göra med revolutionen. Marxismen-leninismens pil måste brukas till att skjuta mot den kinesiska revolutionens mål. Utan att den saken står klar, kan vårt partis teoretiska nivå aldrig höjas och den kinesiska revolutionen aldrig segra.

Våra kamrater måste förstå att det inte är för att pråla med marxismen-leninismen som vi studerar den, och inte heller därför att det är något mystiskt med den, utan allenast därför att den är den vetenskap som leder proletariatets revolutionära sak till seger. Även nu finns det inte så få människor som alltjämt betraktar enstaka citat från marxist-leninistiska verk som en färdiggjord patentmedicin, vilken, när man väl skaffat sig den, lätt kan bota alla sjukdomar. Dessa människor visar en barnslig okunnighet, och vi bör upplysa dem. Det är just dessa okunniga människor som tar marxismen-leninismen som en religiös dogm. Till dem måste vi utan omsvep säga: ”Er dogm är värdelös”. Marx, Engels, Lenin och Stalin har upprepade gånger uttalat, att vår teori inte är en dogm utan en vägledning till handling. Men dessa människor föredrar att glömma detta uttalande som är av största, ja, yttersta vikt. Kinesiska kommunister kan anses förbinda teori med praktik endast när de blivit skickliga i att tillämpa den marxist-leninistiska ståndpunkten, synpunkten och metoden samt Lenins och Stalins läror rörande den kinesiska revolutionen och när de dessutom, genom allvarlig forskning i den kinesiska revolutionens och historiens verklighet, utför skapande teoretiskt arbete för att fylla Kinas behov på skilda områden. Att enbart tala om att förbinda teori och praktik utan att verkligen göra något för det, gör ingen nytta även om man håller på att tala i hundra år. För att bekämpa det subjektiva ensidiga sättet att ta sig an problemen, måste vi göra slut på den dogmatiska subjektiviteten och ensidigheten.

Detta, om bekämpandet av subjektivismen för att korrigera studiestilen i partiet, kan räcka för dagen.

Låt mig nu tala om frågan om sekterismen.

Efter att ha stålsatts under tjugo år domineras vårt parti inte längre av sekterismen. Rester av sekterism påträffas emellertid fortfarande både i partiets inre förhållanden och i dess förhållanden utåt. Sekteristiska tendenser i inre förhållanden leder till avskildhet gentemot kamrater inom partiet och står i vägen för den inre enheten och solidariteten i partiet, medan sekteristiska tendenser i förhållandena utåt leder till avskildhet gentemot människor utanför partiet och hindrar partiet i dess uppgift att ena hela folket. Endast genom att rycka upp bägge arterna av detta onda med rötterna kan partiet obehindrat gå framåt i sin stora uppgift att uppnå enhet mellan alla partikamrater och inom hela folket i vårt land.

Vilka är resterna av den inre partisekterismen? De är i huvudsak följande:

För det första, hävdandet av ”självständighet”. Vissa kamrater ser endast till delens och inte till det helas intressen. De lägger alltid obefogad vikt vid den del av arbetet för vilken de själva är ansvariga och önskar alltid få helhetens intressen underordnade sin egen dels intressen. De förstår inte partiets system med demokratisk centralism; de inser inte att kommunistiska partiet inte blott behöver demokrati utan också i ännu högre grad behöver centralisering. De glömmer den demokratiska centralismens system, i vilket minoriteten är underordnad majoriteten, den lägre instansen den högre, delen helheten och samtliga medlemmar Centralkommittén. Chang Kuotao hävdade sin ”självständighet” gentemot partiets Centralkommitté, och som en följd härav ”hävdade” han sig till att förråda partiet och blev en kuomintangagent. Ehuru den sekterism som vi nu diskuterar inte är av detta ytterligt allvarliga slag, måste vi likväl skydda oss mot den och göra fullständigt rent hus med alla yttringar av oenighet. Vi bör uppmuntra kamrater att ta hänsyn till det helas intressen. Varje partimedlem, varje slag av arbete, varje uttalande och varje handling måste utgå från hela
partiets intressen. Det är absolut otillåtligt att bryta mot denna princip.

De som hävdar detta slag av ”självständighet” är vanligen förmälda med ”mig först”-doktrinen och har i allmänhet en felaktig uppfattning av förhållandet mellan individen och partiet. Ehuru de i ord förebär respekt för partiet, sätter de i praktiken sig själva främst och partiet i andra rummet. Vad är dessa människor ute efter? De är ute efter ryktbarhet och position och vill stå i rampljuset. När helst de sätts att ta hand om ett arbetsområde, hävdar de sin ”självständighet”. I detta syfte drar de in en del människor, knuffar ut andra och använder sig av skryt, smicker och värvning bland kamraterna och inför sålunda de borgerliga partiernas vulgära stil i kommunistiska partiet. Det är deras oärlighet som gör att det går illa för dem. Jag anser att vi ska göra saker och ting på ett ärligt sätt, ty utan att uppträda ärligt är det omöjligt att uträtta något i denna värld. Vilka människor är ärliga? Marx, Engels, Lenin och Stalin är ärliga, vetenskapsmän är ärliga. Vilka människor är oärliga? Trotsky, Bucharin, Chen Tu-hsiu och Chang Kuo-tao är ytterligt oärliga: och de som ur personliga intressen eller gruppintressen gör anspråk på ”självständighet” är också oärliga. Alla listiga människor, alla dessa som inte har en vetenskaplig inställning i sitt arbete, inbillar sig att de är fyndiga och förslagna, men de är i verkligheten de dummaste och kommer att sluta illa. Studerande i vår partiskola måste uppmärksamma detta problem. Vi måste bygga upp ett centraliserat, enat parti och göra rent hus med all principlös fraktionskamp. Vi måste bekämpa individualism och sekterism för att sätta hela vårt parti i stånd att marschera i takt och kämpa för ett gemensamt mål.

Kadrerna utifrån och de som är hemma på orten måste enas och bekämpa sekteristiska tendenser. Noggrann uppmärksamhet måste ägnas förhållandena mellan kadrer från orten och kadrer utifrån, ty många antijapanska basområden upprättades först efter Åttonde routearméns eller Nya fjärde armens ankomst, och mycket av arbetet på orten utvecklades först sedan kadrer utifrån anlänt. Våra kamrater måste förstå att under dessa förhållanden kan våra basområden konsolideras och vårt parti slå rot där, endast när de två slagen av kadrer enas som en man och när ett stort antal lokala kadrer utvecklas och befordras; i annat fall är det omöjligt. Både kadrerna utifrån och kadrerna från orten har sina starka och svaga sidor, och för att gå framåt måste de övervinna sina svaga sidor genom att lära av varandras starka sidor. Kadrerna utifrån kan som regel inte mäta sig med de lokala kadrerna ifråga om kännedom om lokala förhållanden och förbindelser med massorna. Tag mig som ett exempel. Ehuru jag har vistats i norra Shensi i fem eller sex år ligger jag långt efter kamraterna från trakten ifråga om insikt i de lokala förhållandena och ifråga om förbindelser med folket här. Våra kamrater som beger sig till de antijapanska basområdena i Shansi, Hopei, Shantung och i andra provinser, måste uppmärksamma detta. Även inom ett och samma basområde består dessutom, till följd av att vissa distrikt utvecklas tidigare och andra senare, en skillnad mellan de lokala kadrerna i ett distrikt och de som kommer från orter utanför det. Kadrer som kommer från ett mera utvecklat och till ett mindre utvecklat distrikt är också kadrer utifrån i förhållande till den trakten, och även de bör ägna stor uppmärksamhet åt att fostra och hjälpa de lokala kadrerna. På orter där kadrer utifrån har ledningen är det som regel de som bör bära huvudansvaret, om deras förhållande till de lokala kadrerna inte är gott. Och de ansvariga kamraterna i ledningen bör bära större ansvar. På olika platser uppmärksammas detta problem alltjämt i alltför liten grad. En del människor ser ner på de lokala kadrerna, gör spe av dem och säger: ”Vad vet de där lantisarna? Bondlurkar!” Dessa människor begriper alls inte de lokala kadrernas betydelse. De känner varken dessas starka sidor eller sina egna svagheter och intar en felaktig, sekteristisk hållning. Alla kadrer utifrån måste omhulda de lokala kadrerna och ständigt hjälpa dem och får inte tillåtas att förlöjliga eller angripa dem. De lokala kadrerna måste naturligtvis för sitt vidkommande lära av de utifrån kommande kadrernas starka sidor och göra sig av med olämpliga och trånga åsikter så att de och kadrerna utifrån blir som en man och inte gör någon skillnad mellan ”dem” och ”oss” och därmed undviker sekteristiska tendenser.

Detsamma gäller förhållandet mellan kadrer i armétjänst och andra kadrer som arbetar i trakten. De måste vara fullständigt eniga och måste vända sig mot sekteristiska tendenser. Armékadrerna måste hjälpa dessa lokala kadrer och tvärt om. Om det råder slitningar mellan dem, bör var och en ta hänsyn till den andre och genomföra tillbörlig självkritik. På orter där armékadrerna har den faktiska ledarställningen är det som regel de som bör bära ansvaret, om deras förhållande till de lokala kadrerna inte är gott. Först då armékadrerna förstår sitt eget ansvar och uppträder försynt mot de lokala kadrerna, kan betingelser skapas för en obehindrad utveckling av våra krigsansträngningar och vårt uppbyggnadsarbete i basområdena. Detsamma gäller förhållandet mellan olika arméförband, olika orter och olika avdelningar. Vi måste bekämpa tendensen att själviskt gynna den egna avdelningens intressen på bekostnad av de andras. Envar som ställer sig likgiltig till andras svårigheter, som vägrar att då så begärs överföra kadrer till andra enheter eller endast släpper ifrån sig dåliga kadrer, ”använder grannens fält som utsläpp för sin översvämning” och inte tar minsta hänsyn till andra avdelningar, orter eller människor – denne person är en avdelningsegoist, som helt förlorat den kommunistiska andan. Brist på hänsyn till helheten och fullständig likgiltighet för andra avdelningar, orter och människor är kännetecknen på en avdelningsegoist. Vi måste intensifiera våra bemödanden att fostra dessa personer för att få dem att förstå att avdelningsegoismen är en sekteristisk tendens som, om den tillåts utveckla sig, kommer att bli mycket farlig.

Ett annat problem är förhållandet mellan gamla och nya kadrer. Sedan försvarskriget inleddes har vårt parti haft en enorm tillväxt och ett stort antal nya kadrer har trätt fram. Detta är mycket bra. Kamrat Stalin sade i sin Verksamhetsberättelse på adertonde partikongressen om SUKP (b):s Centralkommittés arbete, det är ”alltid ont om gamla kaderarbetare, det finns inte tillräckligt sådana, och de börjar till en del redan till följd av naturens lagar ryckas bort från sin plats i ledet”. Här diskuterade han både kadersituationen och inte endast naturens lagar. Om vårt parti inte har ett stort antal nya kadrer som i enighet och samverkan arbetar tillsammans med de gamla kadrerna, kommer vår sak ej att kunna föras vidare. Därför bör alla gamla kadrer välkomna de nya med största entusiasm och visa dem den varmaste omsorg. Det är sant att nya kadrer har sina brister. De har inte länge varit med i revolutionen och saknar erfarenhet, och många av dem för oundvikligen med sig rester av det gamla samhällets fördärvliga ideologi, rester av den småborgerliga individualismens ideologi. Men dessa brister kan småningom övervinnas genom fostran och härdning i revolutionen. De nya kadrernas starka sida är, som Stalin sagt, att de är mycket känsliga för det nya och därför i mycket hög grad entusiastiska och aktiva – just de egenskaper som en del av de gamla kadrerna saknar.[6] Kadrerna, de nya och de gamla, bör respektera varandra, lära av varandra och övervinna sina brister genom att lära av varandras starka sidor för att enas som en man för den gemensamma saken och värja sig emot sekteristiska tendenser. På de orter där huvudsakligen gamla kadrer har ledningen, är det i allmänhet de som bör ställas som huvudansvariga, om deras förhållande till de nya kadrerna inte är gott.

Allt det ovan berörda – förhållandet mellan delen och det hela, förhållandet mellan individen och partiet, förhållandena mellan kadrer utifrån och lokala kadrer, förhållandena mellan armékadrer och andra kadrer som arbetar i trakten, förhållandena mellan det ena och andra arméförbandet, mellan den ena och andra orten, mellan den ena och andra avdelningen och förhållandena mellan gamla och nya kadrer – är förhållanden inom partiet. I alla dessa förhållanden är det nödvändigt att stärka den kommunistiska andan och vara på sin vakt mot sekteristiska tendenser, så att vårt partis led ska befinna sig i god ordning, marschera i takt och därför kämpa väl. Detta är ett mycket viktigt problem som vi måste lösa grundligt vid korrigeringen av vårt partis arbetsstil. Sekterismen är ett uttryck för subjektivismen i de organisatoriska förhållandena; om vi vill göra oss av med sekterismen och främja den marxist-leninistiska andan att söka sanningen ur fakta, måste vi sopa ut sekterismens rester ur partiet och utgå från principen att partiets intressen står över person och gruppintressen så att partiet kan uppnå fullständig solidaritet och enighet.

Sekterismens rester måste avlägsnas såväl ur partiets förhållanden utåt som ur dess inre förhållanden. Skälet härtill är detta: vi kan inte slå fienden enbart genom att ena kamraterna i hela partiet, vi kan slå fienden endast genom att ena folket i hela landet. I tjugo år har Kinas kommunistiska parti utfört ett stort och mödosamt arbete för att ena folket i hela landet, och framgångarna i detta arbete har sedan försvarskriget började varit ännu större än tidigare. Detta betyder emellertid inte att alla våra kamrater redan har en riktig stil i sitt umgänge med massorna och är fria från sekteristiska tendenser. Nej. Faktiskt förekommer sekteristiska tendenser alltjämt bland ett antal kamrater och i några fall i sådan grad att det är mycket allvarligt. Många av våra kamrater har en tendens att vara överlägsna i sitt förhållande till människor, som inte tillhör partiet, att se ned på dem, förakta dem och vägra att respektera dem eller att uppskatta deras starka sidor. Detta är förvisso en sekteristisk tendens. Efter att ha läst några få marxistiska böcker blir dessa kamrater mera arroganta i stället för mera blygsamma och avfärdar ständigt andra såsom dåliga, utan att inse att deras egen kunskap endast är halvfärdig. Våra kamrater måste inse sanningen att de kommunistiska partimedlemmarna ständigt är i minoritet gentemot de människor som inte tillhör partiet. Anta att var hundrade människa vore kommunist, det skulle då finnas 4.500.000 kommunister bland Kinas 450.000.000 invånare. Men även om vårt medlemsantal nådde denna väldiga siffra, skulle kommunisterna likväl endast utgöra en procent av hela befolkningen medan 99 procent inte skulle vara partimedlemmar. Vilka skäl kan vi då ha för att inte samarbeta med människor som inte tillhör partiet? Vad alla som vill samarbeta eller kan komma att samarbeta med oss beträffar, har vi endast skyldighet att samarbeta med dem, men absolut ingen rätt att utestänga dem. Men vissa partimedlemmar förstår inte detta och ser ned på eller till och med utestänger de som vill samarbeta med oss. Det finns inga som helst skäl för att handla så. Har Marx, Engels, Lenin och Stalin givit oss några skäl för det? Det har de inte. De har tvärtom alltid allvarligt inpräntat i oss att knyta fasta band med massorna och inte skilja oss från dem. Har Kinas kommunistiska partis Centralkommitté givit oss några skäl? Nej. Det finns bland alla dess resolutioner inte en enda som säger att vi får skilja oss från massorna och därmed isolera oss själva. Centralkommittén har tvärtom alltid sagt åt oss att knyta fasta band med massorna och inte skilja oss från dem. Sålunda finns det inget som helst berättigande för någon handling som kan skilja oss från massorna. Sådana handlingar är helt enkelt ett fördärvligt resultat av de sekteristiska idéer som en del av våra kamrater själva kokat ihop. Eftersom denna sekterism förblir mycket allvarlig bland en del av våra kamrater och alltjämt hindrar partilinjens tillämpning, måste vi genomföra en omfattande skolning inom partiet för att komma tillrätta med detta problem. Framför allt bör vi laga att våra kadrer verkligen förstår hur allvarligt problemet är och få dem att inse hur ytterligt omöjligt det är att besegra fienden och uppnå revolutionens mål utan att partimedlemmarna enas med partilösa kadrer och folk som inte tillhör partiet.

Alla sekteristiska idéer är subjektivistiska och oförenliga med revolutionens verkliga behov, och följaktligen bör kampen mot subjektivismen pågå samtidigt med kampen mot sekterismen. Det finns i dag inte tid att tala om frågan om schablonmässigt skriveri i partisaker. Jag ska diskutera den vid ett annat möte. Schablonmässigt skriveri i partisaker är ett medel att sprida smuts, en uttrycksform för subjektivism och sekterism. Det gör människor illa och skadar revolutionen, och vi måste göra oss av med det helt och hållet. För att slå subjektivismen måste vi propagera materialism och dialektik. Det finns emellertid många kamrater i vårt parti som inte lägger någon vikt vid propagandan för vare sig materialismen eller dialektiken. En del kamrater tolererar subjektivistisk propaganda och ser med jämnmod på den. De inbillar sig att de tror på marxismen, men gör inget försök att propagera materialismen och ger inte en tanke åt saken eller uttryck åt någon mening när de hör eller läser subjektivistiskt material. Detta är inte den hållning en kommunist bör inta. Den tillåter att många av våra kamrater förgiftas av subjektivistiska idéer, som förlamar deras känslighet. Vi bör därför inleda en upplysningskampanj inom partiet för att frigöra våra kamraters tänkande ur subjektivismens och dogmatikens dimma och bör mana dem att bojkotta subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker. Sådant ont är de japanska varorna likt, ty endast våra fiender vill att vi ska bevara det och fortsätta att förvirra oss själva med det; vi bör därför tala för en bojkott emot det på samma sätt som vi bojkottar japanska varor.[7] Vi bör bojkotta alla alster av subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker, göra det svårt att sälja dem och inte tillåta utprånglarna därav att bedriva sin handel genom att dra fördel av den låga teoretiska nivån i partiet. Våra kamrater måste i detta syfte utveckla en god näsa; de bör lukta på allt och skilja det goda från det dåliga innan de beslutar om de ska välkomna eller bojkotta det. Kommunister måste alltid se på orsakerna och skälen till allt, bruka sina huvuden och noga tänka över huruvida det som det rör sig om svarar mot verkligheten och är väl grundat. De bör på inga villkor följa blint och på intet vis uppmuntra slaviskhet.

I kampen mot subjektivism, sekterism och schablonmässigt skriveri i partisaker måste vi slutligen ha två syften i tankarna: för det första ”lär av begångna misstag för att undvika att göra nya”, och för det andra ”bota sjukdomen för att rädda patienten”. Begångna misstag måste avslöjas utan hänsyn till någons känslor; det är nödvändigt att det som var dåligt i det förflutna analyseras och kritiseras med en vetenskaplig inställning så att arbetet i framtiden blir noggrannare och bättre utfört. Detta är vad som menas med ”lär av begångna misstag för att undvika att göra nya”. Men vårt syfte med att avslöja misstag och kritisera brister är, liksom då en doktor kurerar en sjukdom, blott och bart att rädda patienten och inte att doktorera honom till döds. En person med inflammerad blindtarm räddas då läkaren tar bort hans blindtarm. Så länge en person som begått misstag inte döljer sin sjukdom av fruktan för behandling eller inte fortsätter sina misstag till dess han inte kan botas, så länge han ärligt och uppriktigt önskar bli kurerad och bättra sig, bör vi välkomna honom och kurera hans sjukdom så att han kan bli en god kamrat. Vi kan aldrig lyckas om vi bara släpper oss själva lösa och piskar på honom. När man behandlar en ideologisk eller politisk sjuka, får man aldrig gå hårdhänt och förhastat tillväga utan måste inrikta sig på att ”bota sjukdomen för att rädda patienten”, vilken metod är den enda riktiga och verksamma.

Jag har tagit detta tillfälle vid partiskolans öppnande i akt till att hålla ett ganska långt tal, och jag hoppas att kamraterna ska tänka över vad jag sagt. (Entusiastiska applåder.)

 

NOTER

[1] Schablonmässigt skriveri, eller den ”åttabenta essän”, var den särskilda form av essä som föreskrevs i de kejserliga examina under Kinas feodala dynastier från 1600-talet och fram till slutet av 1800-talet. Den var ett jonglerande med ord, ytterligt blottad på innehåll och inriktad enbart på formen. Essän skulle bestå av åtta avsnitt – presentation av temat, framställning, premilinär utredning, inledande diskussion, begynnelseavdelning, mittavdelning, slutavdelning och sammanfattande avdelning. Och de sista fyra avsnitten skulle ha två ”ben” vardera, dvs bestå av två antitetiska stycken. Härav namnet ”åttabenta essän”. Den ”åttabenta essän” blev i Kina ett öknamn som betecknade schablonmässig formalism och banalitet. Således karaktäriserar beteckningen ”schablonmässigt skriveri” i partisaker det skriveri som bedrevs av vissa personer i de revolutionära leden, vilka travade upp revolutionära fraser och termer huller om buller i stället för att analysera fakta. Vad de skrev var, liksom den ”åttabenta essän”, endast svammel.

[2] Termen ”de intellektuella” syftar på alla som genomgått mellanskolor eller högre läroanstalter samt de som uppnått liknande utbildningsnivåer. Dessa innefattar lärare och personal vid universiteten och mellanskolorna, studerande vid universiteten och mellanskolorna, lärare i bottenskolorna, utövare av de fria yrkena, ingenjörer och tekniker, och bland dessa intar de studerande vid universiteten och mellanskolorna en viktig ställning,

[3] Detta syftar på det beslut, om att värva intellektuella, som Kinas kommunistiska partis Centralkommitté antog i december 1939 och som under titeln ”Rekrytera stora skaror av intellektuella” är publicerat i Valda verk av Mao Tsetung, band II.

[4] Se J. V. Stalin: ”Om leninismens grunder” (april-maj 1924), Leninismens problem, s. 26.

[5] Detta är den inledande satsen i Confucian Analetts, en uppteckning av samtalen mellan Konfutse och hans lärjungar.

[6] Se J. V. Stalin, ”Verksamhetsberättelse på adertonde partikongressen om SUKP (b):s Centralkommittés arbete” (10 mars 1939), Leninismens problem, s. 899-900.

[7] Bojkott mot japanska varor var en kampmetod som det kinesiska folket ofta använde mot den japanska aggressionen under 1900-talets första hälft. Så t.ex. under den patriotiska Fjärdemajrörelsen år 1919, efter 18:e septemberintermezzot 1931 och under försvarskriget mot Japan.

 

 

 


 

1942 Ordförande Mao