Sverige har länge upplevt en stor förändring i byggandet av infrastruktur och bostäder. Under tidigt 1960-tal inleddes den stora processen av att bygga upp folkhemmet i en socialdemokratisk anda, som inte bara återspeglades i breda samhällsreformer inom överbyggnaden, utan även i den ekonomiska basen i hur byggprocesserna såsom miljonprogrammet genomfördes. Under perioden 1965 till 1975 lyckades man bygga en miljon bostäder, främst billigare lägenhetskomplex, men även ett stort antal småhus, som idag är kända som förorterna. Dessa är idag en kritisk del av svensk infrastruktur, och det räknas att uppemot 2 miljoner människor lever i dem, alltså var femte invånare i hela Sverige, eller 20% av befolkningen.
Byggnationen under folkhemsperioden
Trots dagens stora bostadsbrist har ingen regering lyckas tackla den på något sätt som ens kan liknas med den stora kampanjen under 1960-talet. En av de största byggföretagen som var delaktig i byggandet av miljonprogrammen var BPA AB, Byggproduktion Aktiebolag, som bildades 1922 av gemensamma fackförbund inom byggbranschen för att bedriva egen verksamhet med inspiration från gillesocialisterna i Storbritannien. Vid 1967 så sammansvetsades 18 bolag till BPA, varav 12 av dem var egna gillen som nu blev ett rikstäckande byggbolag. Under BPA representerades nästintill alla yrkesgrupper, med avdelningar inom allt från Betong, Snickeri, Måleri, Golvläggning, Elektronik, VVS och många fler. Detta är en stor faktor som sticker ut för BPA, att man alltså kunde driva projekten på helt egen hand utan att hyra in andra företag.
Detta fick produktionen att rusa. Knut Johansson (1911-1997) var ordförande för Byggnads från 1952-1974, och beskrev BPA i sin bok Från Storstrejk till Storföretag hur:
”1950 var byggarbetstiden för yrkesgrupperna betong- och träarbetare samt murare och kranförare 1 500 timmar för en bostadslägenhet om 80 kvm. 1965 var tidsåtgången med tillämpning av BPA-systemet för samma produktion endast 400 timmar”
Det var alltså en produktionsökning av närmare 73% på endast 15 år. Men hur kunde detta ske rent praktiskt? BPA var redan under 1960-talet snabba med att etablera egna verkstäder för att förfina processen med att producera prefabelement, och tog patent på nya rördragningssystem som drastiskt drog ned priserna.
Montering av Prefabelement i Tensta 1967.
Förutom detta var man alltid verksam med att hålla en nära kontakt med facket, och såg till att nästan alla jobb utfördes enligt ackordet, alltså att man fick betalt baserat på hur mycket man producerade som arbetslag, istället för att endast gå efter timpenning. Detta motiverade en ännu högre produktionsgrad i hela arbetslaget som blev en “win-win” för både företaget och byggarbetare, som aktivt kunde påverka sin egen lön.
Det är viktigt att hålla i åtanke att ackordslön, som Marx förklarade, ”har … en tendens att, samtidigt som den höjer vissa individuella arbetslöner, sänka själva genomsnittslönen.” Marx analyserade att ackordslönen var den löneform som passade det kapitalistiska produktionssättet bäst, speciellt eftersom det höjer arbetsintensiteten och ger arbetaren en känsla av individualism.
Med allt detta i åtanke var det relativt enkelt för BPA att ta åt sig och vinna de stora kontrakten under hela perioden som numera kallas “rekordåren”. Förutom dessa faktorer, var man även starkt sammansvetsade med den socialdemokratiska politiska eliten, och många av de som var ledande i både BPA och i Byggnads, bland annat Knut Johansson själv, var samtidigt ledamöter i Riksdag, Landsting och Kommuner, och var själva delaktiga i att göra beställningar åt statens vägnar. Knut var på pappret också, både ledare för Byggnads, och för arbetsköparna i BPA. Finns det någon annan tid där en person på en och samma gång kunde “representera” staten, arbetare och arbetsköpare? Trots allt ledde denna annorlunda uppsättning till att man blev ett av det största byggbolaget i Sverige.
Man kan konstatera att detta ledde till början på ett monopol inom branschen, som kunde vuxit sig otroligt starkt. I DN 1970 konstaterade man att:
”Under stigande irritation har privatbyggarna noterat hur det kooperativa Riksbyggen-BPA slagit under sig allt större bitar av byggandet”.
Historien skulle dock ta sitt slut i samband med börsnoteringen på 1980-talet, som snabbt ledde till stora förluster, där BPA:s modell inte längre fungerade när den nya epoken av “nyliberala” ekonomiska reformer trädde in i Sverige. När finanskrisen under 1990-talet också tog fart blev det svårt för BPA att fortsätta sin verksamhet, och trots ett miljardbelopp i stöd direkt från LO såldes företaget till PEAB, som senare kom att slå spiken i kistan genom att splittra verksamheten, som idag består som Bravida, med endast ett fokus på installationsarbeten som El och VVS.
Byggnationens förruttnelse idag
Dagens infrastruktur har tydligt stora brister, som återspeglas i de stora projekten som allt för ofta stannar av, krossar planerade budgeteringar, och rent politiskt återspeglar det en inkompetens bland både projektledare som inte lyckas följa planer eller kontrollera byggnationen, och ansvariga inom kommunerna som flertal gånger fortsätter pumpa in pengar i ett försök att rädda dessa mardrömsprojekt. Allt detta sker inom ramen för den kapitalistiska produktionens anarki – den spontanism och planlöshet för folkhushållningen i dess helhet, som kännetecknar varuproduktionen under privatäganderättens förhållanden då produktionen bedrivs i isolerade privata företag, som konkurrerar med varandra, utan någon som helst plan och planering för hela samhället och dess produktion, utan någon som helst beräkning av samhällets behov. Låt oss gå igenom några exempel.
Kiruna Badhus
Projekteringar inleddes 2018 med beräkningar på 360 miljoner kr, varav 200 miljoner kom direkt från LKAB. Vid 2020 fastställde dock Kiruna kommun att kostnaden skulle bli runt 550 miljoner för att inkludera en “relaxavdelning”. Under byggets gång visade sig att det skedde stora skillnader mellan fakturerad tid från byggföretagen, och den faktiska registrerade tiden, och stora delar av rapporterad personal var aldrig på plats, även fast kommunen betalade för detta. Svaret från kommunen var inte att kräva återbetalning från PEAB, utan istället avbröt man granskningen, för att inleda ett “samarbete” för att komma till ett svar varför dessa problem uppstod. I slutändan nådde notan hela 1,37 miljarder (!), långt över initiala beräkningar, som i frimarknads kapitalistisk anda kommer att betalas av skattebetalare, som inte har något fritt val alls om de ska betala för kommunens och byggföretagets inkompetens eller inte.
Förbifart Stockholm
Vid 2013 beräknades projektet av att bygga de nya tunnlarna att hamna på 31 miljarder kronor, som skulle ta 10 år att bygga, alltså 2023. Under projektets gång har man bland annat upphävt kontrakt på grund av både bristande arbetsmiljö och en långsam arbetstakt. I samband med detta har man skjutit fram projektets slutpunkt till 2030, och lagt på ytterligare kostnader, som vid 2021 sades vara 41 miljarder kronor, som senare vid 2024 ökade till 51 miljarder kronor, där man fortfarande inte räknat in en möjlig dom från mark och miljödomstolen för att infiltrera vatten för att behålla grundvattennivån.
Om vi för övrigt delar upp kostnaden av detta projekt i antal kilometer så hamnar det på ungefär 2,45 miljarder kr per km. Om vi samtidigt jämför detta med ett land som Kina, som också byggde sitt största tunnelnätverk Zhongnanshan som likt förbifarten är 18 km av tunnlar, så var kostnaden för detta totalt 4,5 miljarder kr, med en kostnad av 236 miljoner kr per km. Då räknar man inte in faktumet att Zhongnanshans tunnel går närmare 1640 meter under jordytan, medans förbifartens djupaste punkt endast är 70 meter.
Även om vi tar ett exempel som Laerdals tunneln i Norge byggd år 2000, så är kostnaden per km ungefär 70 gånger dyrare för Förbifart Stockholm. Allt i allo kan man lätt beteckna detta projekt som ett rent fiasko både ekonomiskt och byggmässigt.
Dyra Nya Karolinska Sjukhuset
Nya karolinska är troligtvis en av de största misslyckanden i vår tid av ett stort byggprojekt. Vid 2010 inleddes projektet för att “modernisera” stora delar av Karolinska Universitetssjukhuset i Stockholm. Skanska fick kontraktet för att uppföra de nya byggnaderna, och man tog även in ett konsultbolag, Boston Consulting Group (BCG) som även är känd för bland annat hjälpt och finansierat Israels folkmord i Gaza, och som nu är delaktig i den kommande “uppbyggnaden” av Gaza. Deras bidrag och förslag är hela ramverket för den finansiella sektorn som framlades av deras israeliska motparter, som i kommunikation med Trump betecknar ett framtida Gaza som “Trump Rivieran” och en “Elon Musk Smart Manufacturing Zone”. För övrig så föreslog BCG konsulter att man skulle bidra med “ekonomisk ersättning” för att förflytta uppemot 500.000 palestinier från området. BCG från USA, som i sin tur ledde till konsultkostnader uppemot ett snitt på 700.000kr i månaden för varje konsult. 2017 inleddes en rättsprocess med anklagelser om jäv efter det visat sig att produktionsdirektören för byggandet, Andreas Uggla, visat sig vara en tidigare anställd hos just BCG, och flera av fakturorna som saknar den rätta specifikationen angav honom som referens.
Irené Svenovious var vid denna tid finanslandstingsråd för Stockholms län och röstade ned förslag om att genomföra någon extern granskning av projektet och finanserna bakom detta, men en framtida granskning visade dock att upphandlingschefen för Karolinska var hennes egna make, Jan Svenovious.
Kontraktet för denna “uppgradering” var först fastställd att hamna på 14,5 miljarder kr, men har idag fastslagits att hamna på 67 miljarder kr fram till 2040. Under projektets gång har det skett runt 170 ändringar i byggplanen, och relativt små arbeten har på något sätt fått otroligt stora kostnader, t.ex. kostade det 1,2 miljoner kronor bara för att byta en dörr.
Resultatet är att Nya Karolinska betecknas som det dyraste sjukhuset i hela världen, och är den dyraste konstruktionen i svensk historia. Om man jämför med andra sjukhus i Europa med lika många vårdplatser, så var nya karolinska ungefär 10 gånger dyrare att bygga.
Öresundståget, en effektiv överflyttning av folkets pengar till storbolagens fickor.
Det stora tågrånet
De senaste 25 åren har resandet på spår nästan fördubblats, och i den regionala trafiken har det nästan tredubblats. Detta har lett till att fler, längre och tyngre tåg i tätare trafik sliter hårdare på spår, växlar och kontaktledningar. Det finns inte en själ i landet som åker dagligen järnvägarna som inte vet om hur tågens infrastruktur faller ihop. Förseningar, stopp och framförallt spårfel är vardagsmat. Det har blivit så pass illa att bolagen hellre ljuger och påstår att det råder ”personalbrist” när spåren inte fungerar och ”spårfel” när det råder personalbrist.
Järnvägarna är i sig ett ytterst tydligt exempel på den offensiv som skett från det privata monopolkapitalet sedan den 1980-talet gentemot den statsmonopolistiska fraktionen inom storbourgeoisien. Fram till början av 1980-talet var SJ (Statens Järnvägar) ett statligt monopol. SJ ansvarade för allt inom järnvägen: infrastruktur (spår, stationer, signaler), trafik (persontåg och godståg), underhåll och service.
Men från 1980-talet inleddes överföringen av kontrollen från den statsmonopolistiska fraktionen till det privata monopolkapitalets fraktion. Under 1980–1990-talet inleddes privatisering, uppdelning och bolagisering. Den stora vändpunkten kom 1988, då riksdagen beslutade att dela upp SJ i två delar. Banverket fick ansvar för infrastrukturen (spår, signaler, stationer m.m.) och SJ fortsatte som trafikoperatör, det vill säga ansvarig för tågen.
Under 1990-talet inleds regionaliseringen. Länstrafikbolag fick ansvar för den regionala persontrafiken. De kunde börja upphandla trafik från olika operatörer, inte bara SJ. Privata företag fick tillstånd att köra trafik på vissa sträckor via upphandling. Under 2000-talet blir SJ aktiebolag och fler aktörer tillkommer. Sosseregeringen á la Göran Persson beslutade att omvandla Statens Järnvägar till sex statliga bolag. Dessa utgjordes av SJ AB, Green Cargo AB som skötte godstrafik, Jernhusen AB som skötte fastigheter, stationer och verkstäder, Euromaint AB som skötte underhåll, Swemaint AB som skötte underhåll av just godsvagnar och Statens Järnvägar (myndigheten) som var kvar som restorganisation för pensionsskulder med mera. Verksamheter som tidigare var myndigheter blev aktiebolag som skulle gå med vinst.
Under 2010-talet blev det full avreglering och öppen konkurrens på dagordningen. Efter flera steg av liberalisering öppnades den svenska järnvägsmarknaden fullständigt för konkurrens även från utlandet. Från 2010 fick alla företag rätt att köra kommersiell persontrafik på det statliga järnvägsnätet, utan upphandling. Sverige var först i EU med full liberalisering av persontågstrafiken. Nya aktörer tillkom såsom exempelvis MTR Express (numera MTRX, ägt av Hongkongbaserade MTR), Snälltåget, Transdev och det tyska Flixtrain. Den svenska tåginfrastrukturen blev helt och hållet uppstyckad mellan ett oräkneligt antal bolag. Du finner idag olika ägare av tågstationerna, av delar av rälsen, av tågen, av tågförandet, av underhållet, av verkstäderna, tillverkarna etcetera. Detta ökar den samhälleliga kostnaden då tåginfrastrukturen ska anhopa vinster åt kapitalister överallt som alla vill parasitera på sin del av kakan.
Idag utför Trafikverket, som äger tågbanorna och infrastrukturen, inte något underhåll själv. Spårunderhållet separerades från SJ redan 1988. Ansvaret för spåren flyttades till det nybildade Banverket, vilket senare slogs ihop med Vägverket för att bli Trafikverket. Men Trafikverket har inget eget banunderhåll. Den betalar privata bolag att genomföra underhållet. I enlighet med Lagen om offentlig upphandling väljs det ”ekonomiskt mest fördelaktiga” anbudet. Med andra ord baseras kontraktsskrivningen på vem som bjuder minst på marknaden – inte den som erbjuder bäst service. Det leder till att alla gör så lite som möjligt och att ingen tar ansvar för helheten. Underhållet har på grund av privatiseringarna blivit alltmer eftersatt. Sedan järnvägsunderhållet började privatiseras på allvar 1998 har antalet bantekniker minskat från drygt 7 000 till cirka 3 800, nästan en halvering som naturligtvis påverkar möjligheten att upprätthålla standarden på järnvägarna. Bland dessa har många tidigare specialister ersatts av mer lågavlönande. Detta har lett till att kompetens försvunnit och att underhållet blivit allt mer eftersatt.
Företagen får sköta underhållet under avtalstid, ofta runt 5 år i taget. Eftersom olika företag har ansvar för olika områden och system, blir det svårt att samordna underhåll och planering. Eftersom kontrakten ofta bara gäller några år, har entreprenörerna svagare incitament att investera långsiktigt i kompetens och utrustning. De tjänar sin vinst på att göra budgetunderskott av summan från den offentliga sektorn vilket är i direkt motsättning till att större långsiktiga investeringar ska kunna genomföras. Detta har lett till att ingen är villig att göra de nödvändiga underhållsprojekten som samhället behöver för att upprätthålla infrastrukturen. Bolagisering försvårar även samordnande mellan olika delar av tågtrafiken. Exempelvis kan det vara oklart vem som ska lösa tågfel särskilt då tågen och rälsen både ägs och underhålls av olika aktörer. Även när ett nytt företag vinner en upphandling byter personal arbetsgivare, och lokalkännedom går förlorad vilket har lett till sämre felhantering och förseningar.
Den inhemska ekonomiska situationen.
En av de akuta frågorna i Sverige är just frågan om bostadsbyggande, som trots att en generell ökning under 2013-2019 bedrivits, är det fortfarande en akut brist på dem. Enligt Hyresgästföreningen är det närmare 100 000 bostäder som saknas idag. Men trots detta står det idag närmare 20 000 bostäder som är tomma, och enligt rapporter från Sveriges Allmännytta är det huvudsakliga skälet att hyrorna är för höga.
Detta är fallet främst hos nybyggda lägenheter, där priserna inte alls stämmer överens med en normal inkomst. Om vi tar det nybyggda området “Galaxen” i Växjö, så hamnade priset för en trea på 73 kvm på närmare 11 000 kr, vilket är närmare 40% av ens lön för en arbetare som tjänar 30 000 kr. Resultatet av detta är att uppemot hälften av alla lägenheterna i området fortfarande står tomma. I detta fallet är det en kommunalägd hyresvärd, som motiverar de höga priserna genom att kostnaden för byggandet kraftigt ökat, vilket inte är helt fel när vi senare granskar prisutvecklingen.
Bostadspriser i Stockholm sedan 1875 (med justeringar för inflation).
Frågan kvarstår varför byggandet blivit så dyrt, trots allt har produktivkrafter i form av nya verktyg och maskiner utvecklats i Byggbranschen som gör det möjligt att se en större produktion än någonsin, samtidigt som tillverkningsindustrin också sett en utveckling av ny teknik som ökat produktionen av byggmaterial.
En relativt ny faktor som ökat produktionen samtidigt som kostnaderna dragits ned är den ökade möjligheten för uthyrning av verktyg och maskiner, bland annat genom Hyreslandslaget. Genom detta kan företag hyra allt från sågar, grävmaskiner, borrmaskiner, industridammsugare, byggbodar, liftar och till och med lyftkranar. För mindre företag som kanske behöver dessa maskiner vid enstaka tillfällen kan man drastiskt dra ned kostnaden. Jämförelsevis så kan man istället för att köpa en mindre grävmaskin för ungefär 70 000-100 000 kan man nu hyra en för runt 1000-5000 kr per dag.
Inhyrd kapmaskin för betong. Nypris – omkring 20 000 kronor eller dagshyra för omkring 500 kronor.
I längden kan detta dock leda till stora kostnader, bland annat när företag driver långa projekt där vinstmarginalen blir allt mindre när det uthyrande företaget också måste se sin del av vinsten öka. Just nu så bär HLL en monopolliknande roll för denna verksamhet, och det finns inget företag i den sfären som ens kan komma nära den ställning som HLL lyckats bygga upp sedan deras grundande 2011. I framtiden kommer detta troligen att leda till en allt mindre profitkvot för byggkapitalisterna, som blir mer och mer beroende av uthyrningen för att genomföra sina projekt.
Prisutvecklingen av byggmaterial?
En annan del som påverkat byggbranschen, är den process av outsourcing av byggmaterialsproduktion till andra länder där driften blir betydligt billigare. Bland annat hade svenskägda Kährs flyttat sin produktion av trägolv till en fabrik i Ryssland, som de dock senare stängde ned efter att kriget inletts.
Även Knauf, som är världsledande i produktionen av gipsmaterial har gradvis förflyttat sin produktion till fattigare länder, och har idag över 300 fabriker, varav flera av dem ligger i Serbien, Turkiet, Slovenien, UAE, Kroatien, Grekland och Albanien. Genom att flytta produktionen så blir kostnaderna mycket billigare för dessa företag, samtidigt som det inte finns samma byråkratiska processer och regleringar som i flera imperialistiska länder. I övrigt så är lönen också betydligt lägre för arbetare. T.ex. är medianlönen för en fabriksarbetare i Ryssland endast 9 000 kr i månaden, vilket är ungefär samma för arbetare i Grekland och Albanien, samtidigt som industrilönerna i Sverige ligger på omkring 31 000 kr per månad.
Förutom detta har man även kommit fram med billigare alternativ för vilka råvaror som används i konstruktioner, bland annat en större möjlighet för återvinning av biprodukter (som flygaska från kolutvinning till tegelstenar), imitationsvaror för trä (som laminerade golv) och lågkostnadsproduktion av standardiserade betongelement (som lättbetong, producerad med sand, kalk och cement samt aluminiumpulver.) I just detta fältet har Sverige varit en ledande utvecklare. Både laminatgolv och lättbetong är uppfinningar av svenskar.
Trägolv jämfört med Laminatgolv.
Trots dessa faktorer så blev det stor kris i byggbranschen efter att det imperialistiska kriget inleddes i Ukraina, som ledde till en stor brist på råvarumaterial vilket i sin tur ledde till kraftigt ökade priser mellan 2021 och 2022. Här följer några exempel på de ökade kostnaderna:
Trots ökade produktionsnivåer de senaste 10 åren inom träproduktionen, som nådde rekord i början av 2020-talet, har denna ökade tillgång inte lett till sänkt styckkostnad utan motsatsen har skett då priset på trävaror ökat med över 60%.
Samtidigt som denna prisutveckling ströp om hela byggbranschen så fanns det en grupp som såg en rekordvinst, nämligen byggvaruhandlare som Bauhaus, Byggmax och Beijer. När vi granskar marknaden vid denna tid, så ser vi att Byggmax såg en ökning på närmare +89% av sitt aktievärde vid slutet på 2021 när läget var som värst.
Denna uppenbara plundring av svenska byggmarknaden var initialt något som slog hårt mot byggföretagen, men i nuvarande stund har man nu lyckats att pressa upp sina priser för konstruktionsarbetet i relation till de ökade kostnaderna för byggmaterial, och regeringens nya ROT-avdrag har gjort det möjligt för privatpersoner att finansiera projekt mycket enklare. Dock är ROT-avdraget endast avsett för personer som äger sin bostad, vilket återspeglas i faktumet att det är främst äldre män med hög inkomst som utnyttjar detta för att renovera sina villor.
När vi tar allt detta i vårt beaktande så kvarstår faktumet att en vanlig arbetare som bor i en hyresrätt inte fått någon kompensation alls, och det är just vi som får betala kostnaden i form av rekordstora ökningar på hyrorna. Generellt så har hyreshöjningarna legat på +5% vid 2025, samtidigt som löneökningen varit på +3,4% enligt industrimärket, som i relation till inflationen får ett slutresultat på endast +1,1%. Sedan 1990-talet har hyrorna ökat dubbelt så mycket som övrigt konsumentprisindex(!).
Den svenska byggmarknaden måste verkligen vara ett under, trots en ökad kapacitet att producera mer och billigare fortsätter priserna att skena för vanligt folk, vilket är en väsentlig del av marknadens utveckling under kapitalismen. När vi granskar statistik kan vi även se ett flertal punkter som tyder på en bransch som går mot allt försämrad produktion.
I relation till industrin har byggbranschen gått mot en stark försämring i produktionen.
Men trots en ökande investeringsmängd och ett större byggande den förra perioden 2015-2023 så visar sig fortfarande förädlingsvärdet inte se någon större utveckling.
Dessa grafer visar endast tillståndet fram till 2015, men vid 2020 nådde återigen ett mörkt år, där byggaktivitet minskade med -10%, som ledde till en stor kris för hela byggindustrin med tusentals arbetare som förlorade sina jobb, som fortfarande sveper igenom branschen. I första taget var det främst de mindre företagen som upplevde stora problem, men nu har situationen även nått de större byggföretagen som också fortsätter att varsla arbetare.
Trots lovord och analyser från flera borgerliga ekonomiska medier om att byggbranschen ska nå ett historiskt uppsving just under 2025 så finns det fortfarande inget bevis på att detta är fallet. Istället så varslades i februari uppemot 1 300 arbetare.
Byråkratisering och specialisering av byggarbetet
Byggarbetsplatser idag har sett en relativt stor förändring sedan rekordåren. En faktor som framförallt sticker fram är ett nytt förhållande till en allt växande administration av chefer och andra kontorsyrken som tar plats på byggena. I många fall handlar det om människor som inte har någon erfarenhet av att själva arbeta med byggarbete. Istället är det ofta personer som gått en helt teoretisk utbildning som byggingenjör som får ansvar över att leda och fördela arbetet ute på byggarbetsplatsen. Dock är det inte alltid fallet.
Förutom detta så har också hela kommunikationskedjan blivit allt mer byråkratisk, där det ofta tar längre tid att få ett beslut från en platschef, som nuförtiden har det övergripande ansvaret för byggprocessen. När det kommer till väldigt stora projekt kan det blir relativt svårt att få någon respons när problem uppstår ute på bygget, eftersom att ingen från “platsledningen” vill ta ansvar för eventuella risker.
När ni nu har en sådan byråkratiserad administration på byggarbetsplatser, blir det knappast lättare när en allt större del av arbetskraften i bygg ankommer som arbetskraftsinvandrare, främst från Östeuropa, som i sin tur egentligen inte har någon yrkeserfarenhet i byggbranschen. Det leder till flera problem i praktiken, inte minst en försvårad kommunikation när man tvingas ta kontakt med den andres chef bara för att kommunicera med denne. Och inte minst när en bristande yrkeskunskap leder till en försämrad kvalitet och felaktiga konstruktioner, som också drar ned produktionen graden, ökar kostnaden, och fördröjer byggnationens fulländande.
Nuvarande standard för utförande av byggverksamhet.
Exempel på platsledning på en byggarbetsplats.
Trots alla dess faktorer som skadar byggandet i Sverige, fortsätter man implementera och utveckla dessa styrningssätt. Frågan varför detta sker kan vi endast spekulera om, men troligtvis handlar det om att försöka “modernisera” byggbranschen, som ekonomer ofta ser som en “traditionell, konservativ” industri som är svår att förändra.
En av de huvudsakliga “problemen” för kapitalisterna i byggindustrin är faktumet att det är svårt att kontrollera produktionen och inte minst arbetarna och vår arbetstakt. Genom att ha en större byråkrati och ta ifrån inflytandet från arbetare så vill man försöka att få en större överblick och fortsättningsvis kunna kontrollera ens exakta arbetsmoment och produktionsgrad till den nivån att det går att beräkna och systematisera.
Ovanpå detta vill man gå mot en allt mer “specialiserad” yrkeskunskap, där man bryter ned arbetsfördelningen till minsta möjliga nivå i ett försök att “effektivisera” byggandet, varpå en byggarbetare som i grunden ska kunna allting, blir en lätt utbytt vara på arbetsmarknaden, likt en arbetare på en restaurang. Ett exempel på detta är utvecklingen på de stora byggföretagen.
En snickare, skall i traditionell mening kunna utföra ett antal olika jobb. Några exempel är:
-
Formning: Bygga formar för betonggjutning.
-
Stomresning: Resa stommar till väggar, tak och golv.
-
Montering: Installera fönster, dörrar, lister och färdigbyggda element.
-
Inredning: Montera väggbeklädnader som gipsskivor eller panel, samt bygga och *installera kök, garderober och andra snickerier.
-
Renovering: Arbeta med ombyggnationer och renoveringar där mer hantverksskicklighet kan krävas.
-
Lösvirkesbyggande: Bygga väggar, golv och andra delar på plats när byggnader inte görs av färdiga delar.
-
Kvalitetskontroll: Se till att arbetet uppfyller kraven, mäta och kontrollera att allt håller rätt mått och kvalitet
Men om vi ser på t.ex. företaget JM så använder de sig av ett arbetssätt, där man utbildar vissa snickare på att *endast installera kök, istället för att kunna utföra en bredare roll under sitt arbete. Detta kan självklart leda till en ökad produktionstakt för denne snickare, men samtidigt som produktionen ökar så förlorar man sin yrkeskunskap i de andra fälten, och gör en utbytbar. I grunden är detta det enklaste sättet för kapitalisterna att pressa ned lönerna för arbetarna, och med en stor pool av arbetskraftsinvandrare så blir denna faktor en allt större risk för byggarbetarna. Det är just storföretagen som är ledande i denna utveckling, som idag fortsätter att implementera och experimentera med olika metoder för att kontrollera och specialisera byggprocessen till minsta lilla detalj, t.ex. nyligen genom att införa “knivförbud” på Bravida, vilket lett till starka reaktioner från elektriker.
Slutsats
Vad vi ser är hur kapitalismens grundläggande motsättning, den mellan produktionens alltmer samhälleliga karaktär och den privata tillägnelsen, allt mer förhindrar produktionen och hämmar den sociala utvecklingen. Detta visas genom att:
1) Trots att teknikens och industrins utvecklats, vilket lett till en ännu större produktionskapacitet, förlängs produktionstiden,
2) Trots att produktionen frambringar fler produkter ökar priserna, och
3) Trots att arbetsdelningen ökar, vilket ska skapa större kapacitet för produktionen, vänds detta istället till att ett fåtal parasiterar på det samhälleliga arbetet.
De enorma resurser som finns inom den kapitalistiska ekonomin förslösas på grund av den kapitalistiska produktionens och konkurrensens anarki. Produktionen och avsättningen av varor drivs av vinstdrivande aktörer, utan någon som helst samhällelig planering och som är i ständig konkurrenskamp, vilka försöker tillskansa sig en så stor del av kakan som möjligt. I stället för ökad effektivitet och produktion, hämmas den kapitalistiska produktionen av dylika utsugare och parasiter på alla nivåer. Detta är vad som i sin tur leder till mer ineffektivitet och att inget kan fungera. De negativa effekterna för denna anarki inom produktionen faller inte endast på arbetarklassen som får åka i dålig kollektivtrafik och bo i nedgågna hem utan även på bourgeoisien. Konsekvenserna av att inte kunna slutföra byggprocesser och underhålla kritisk infrastruktur innebär enorma externa kostander för samhället i stort. Det blir inte bara svårare för arbetarklassen att leva – det blir även svårare för kapitalet att växa.
Marxismen lär oss att när produktionsförhållandena, vilket är relationen mellan de som äger och kontrollerar produktionen och de som arbetar, inte längre överensstämmer med produktivkrafternas utveckling och karaktär, är det en historisk lag att ett nytt produktionssätt kommer ersätta det gamla. Det kapitalistiska ägandet av produktionsmedlen i motsättning till produktionens alltmer samhälleliga karaktär har gjort att produktionen blivit hämmad. Detta vet inte bara vi utan alla kan se detta när kapitalismen inte ens kan lösa sina mest grundläggande problem.
Bourgeoisien står inför nya tider med nya problem. I en tid då dels högre krav ställs på Sveriges industriella kapacitet samt på dess underhåll och infrastruktur försöker de härskande finna lösningar. Men bourgeoisien är av natur en splittrad klass. De kan endast enas om att exploatera arbetarklassen men de emellan är varandras konkurrenter. Den tydligaste splittringen inom storbourgeoisien i Sverige är den mellan det privata monopolkapitalet, mest knutet till finanskapital och spekulation, vars kapital finns världen över och tjänar på att sälja ut allt, och det statsmonopolistiska kapitalet, knutet till det inhemska industrikapitalet och statsapparaten. Den statsmonopolistiska kapitalismen utvecklas ofta i tid av kris och krigsförberedelser då större samverkan krävs bland de härskande. Men även i tider utan kris och krigsförberedelser är industrin i behov av fungerande infrastruktur etcetera för att industrin ska hållas levande.
Nu, när Natobaser etableras på svensk mark, när krigsförberedelserna kräver mer och mer kraft och allt större krav ställs på industriell produktion blir det allt viktigare för storbourgeoisien att byggprojekt kan genomföras och avslutas och att en fungerande infrastruktur finns på plats. Men att lösa dessa problem är inte enkelt för bourgeoisien.
Det är troligt att en del politiker, i tjänst för SAP:s hedersmedlem Wallenberg, blickar tillbaka till folkhemmets korporativa modell, där den statsmonopolistiska kapitalismen var starkare och där den privatmonopolistiska fraktionen hölls under den statsmonopolistiska fraktionens piska. För att detta skulle vara möjligt idag hade det förmodligen krävts en utrensning inom den borgerliga staten på alla marknadsliberaler som har privatisering och konkurrensutsättning som högsta dygd. Detta skulle kunna innebära en tillbakagång till en korporativ modell där den statliga kontrollen är starkare. Detta i självklar tjänst för den starkaste delen av den imperialistiska storbourgeoisien. Detta hade dock inneburit att den statsmonopolistiska fraktionen av storbourgeoisien skulle slå mot privat monopolkapitalet som inte längre skulle tillåtas klämma ut allt och alla. Detta skulle inte innebära en förbättring för det arbetande folket utan tvärtom skulle det innebära en effektivisering av en allt mer kapabel borgerlig stat i tjänst för den starkaste delen av finanskapitalet. Både Mussolinis Italien och Hitlers Tyskland klarade av att bygga vägar med en korporativ modell, detta gjorde inte dessa stater bra för folket…