Ser vi en övergång inom imperialismens ekonomiska politik? | Kommunisten

Det system som vi tidigare har sett sedan de stora finansiella reformerna under 1970 och 1980-talet, som oftast kallas för de ”nyliberala” reformerna, har varit en dominerande kraft både teoretiskt men främst praktiskt i kapitalismens ekonomiska spelplan. Vi motsätter oss generellt detta begrepp och menar att vi istället ska se till motsättningarna mellan statsmonopolet och privatkapitalet. Fokuset i denna text är dock inte att förklara detta begrepp och fenomen djupare, utan snarare att tyda den utvecklingen vi ser idag. Vi kan se att borgarklassens agerande, inte bara i Sverige, tyder på en allmän förändring av den ekonomiska politiken som de härskande klasserna beprövat under decennier.

Den allmänna kris som imperialismen nu befinner sig i, tvingar dem att lägga fokus på nya plan. Likt situationen innan första och andra världskriget, krävs det en otrolig expansion av militär och vapenmakt för att garantera säkerheten för sina imperialistiska intressen. Men samtidigt är dessa resurser idag svåra att hitta inom staternas egna kassor för att tillräckligt möta dessa militära behov under premissen att ej begränsa deras profiter.

Tysklands förbundskansler Friedrich Merz från CDU kan konstateras vara vägledande i denna utveckling av det europeiska finanspolitiska ramverket. Till skillnad från Moderaterna så har de faktiskt visat vart denna finansiering ska komma från. Uppbyggnaden av militär och vapenindustrin ska direkt få sitt kapital genom lån från det privata finanskapitalet. Man väljer alltså att lägga sig platt för privatkapitalet och skjuta problemen framför sig.

I denna fråga så har den svenska staten samma problem. De kliar sig på sina huvuden och ger stora löften om satsningar på försvaret som tvingar regeringen att gräva efter guld för att mätta sin hunger på nya mördarmaskiner. Problemet är att de inte vet var de ska gräva. Och för var dag växer behoven av pengar när förvaltning av exempelvis infrastruktur och sjukvård inte längre går ihop.

I sin vårbudget 2025 presenterades åtgärder på 11,5 miljarder SEK för att enligt dem ”stödja ekonomin och parera de negativa effekterna av den ekonomiska osäkerheten”. Inom detta lades fram främst tre punkter, att fokusera på bland annat; 1) Stärka försvaret, 2) Öka tryggheten och hantera brottslighet 3), Stödja hushållen.

Detta är förstås väldigt luddigt och de brukar vara mindre bra på att utveckla var pengarna ska gå – men vi gissar att några slantar faller ned i deras egna fickor. 11,5 miljarder SEK är relativt lite för att förhindra några större negativa effekter på den nationella ekonomin (det är en bråkdel av Stockholms stadsbudget) men tillräckligt för att berika enskilda personer och företag med lukrativa kontrakt.

Ett annat fokus med lite större tyngd är en ökad investering av infrastrukturen med den största satsningen i modern tid, på närmare 200 miljarder fram till år 2037. Även en förändrad strategi för försvarsindustrin tillkommer, med åtgärder för att stärka själva basen för försvarsindustrin genom ändrade regler och begränsningar och ökade investeringar som troligtvis kommer underlätta produktionen. Här rör det sig mer direkt om att Nato och svensk militär kräver saker som ett fungerade tågnät, om inte annat för att skicka materiel. Samtidigt kvarstår frågan hur dessa statliga investeringar ska finansieras, vilket vi kan spekulera att det troligtvis kommer genom två källor.

– En ökning av statsskulden genom statliga lån ifrån finanskapitalet och ett övergivande av ”besparingspolitiken”

Eller/och

– Ett förminskande av andra statliga utgifter främst inom välfärden som också kan kokas ned i två möjligheter, att skära ned på välfärden direkt genom att minska antalet offentligt anställda, eller att avskaffa tidigare reformer såsom gratis tandvård för ungdomar, gratis sjukvård osv.

Vanligtvis brukade den svenska staten under socialdemokraterna föreslå ökningar av skatten som ett möjliggörande av större utgifter, men detta kan troligtvis uteslutas som en inkomstkälla genom de flera planerna på sänkta skatter, som t.ex. lägre moms och större avdrag på elskatten. Sänkandet av momsen (endast på matvaror) är främst ett försök på att stimulera ekonomin och öka konsumtionen, som i verkligheten gynnar matjättarna (som redan varit en av de största vinnarna senaste åren) eftersom det inte innebär några större utgifter för dem, eftersom det finansieras genom lägre skatteintäkter endast för staten.

Under sommaren 2025 konstaterade Ulf Kristersson innehållet av den nya försvarsbudgeten såhär:

Det handlar om en lånefinansierad försvarssatsning från i år via 2030 fram till 2035 som skulle kunna landa på sammantaget ungefär 300 miljarder kronor, säger Ulf Kristersson.

Detta är alltså den största satsningen sedan kalla kriget, och tyder på en stor förändring gentemot den allmänna finansieringen sedan åtminstone 1980-talet. Med detta lån så ska kostnaderna täcka utvecklingen av försvarets utrustning och kapacitet, med ett slutgiltigt mål att nå en försvarsbudget på närmare 3,5% av BNP (i linje med Natos krav), med tillkommande kapital i form av lån. Detta utvecklades tydligare i presskonferensen man höll den 19:de Juni.

I dag presenterar regeringen, tillsammans med Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet, en överenskommelse om att göra en historisk utbyggnad av det svenska försvaret för att nå Natos nya mål för försvarsutgifter, som bedöms bli 3,5 procent av BNP, och att utbyggnaden ska göras skyndsamt genom att tillfälligt lånefinansiera. Detta är ett historiskt styrkebesked. Om Nato skulle enas om ett ytterligare mål om 1,5 procent av BNP för bredare försvars- och säkerhetsrelaterade investeringar är partierna överens om att Sverige också bör uppnå detta.

Fortsättningsvis presenterar man konkret vissa punkter i denna överenskommelsen som tydliggör dess långsiktiga mål och åtgärder, något som vartenda parti i Riksdagen har varit med och ritat upp.

Regeringen, i budgetpropositionen för 2026, föreslår att målet för den offentliga sektorns finansiella sparande ska vara ett balansmål fr.o.m. 2027, i enlighet med den parlamentariska Saldomålskommitténs (SOU 2024:76) förslag.
Behovet av nya försvarsutgifter, inkl. stöd till Ukraina, tillfälligt ska lånefinansieras. Det lämnas därför utrymme för en avvikelse från målet för den offentliga sektorns finansiella sparande 2026–2034.
Avvikelsen för det militära och civila försvaret får innebära en ökad skuldsättning på maximalt 300 miljarder kronor.
Av dessa får högst 50 miljarder kronor användas för investeringar i fysisk infrastruktur och lagerhållning av livsmedel, läkemedel och drivmedel som en del av det civila försvaret.
Ukrainastödet räknas inte in i taket på 300 miljarder kronor.
Skuldankaret ska vara oförändrat på 35 procent av BNP, i enlighet med den parlamentariska kommitténs (SOU 2024:76) förslag.
Det finansiella sparandet i offentlig sektor ska vara i balans senast 2035. Det kräver att finansieringsåtgärder successivt införs.
Senast före utgången av 2030 ska dels en ny bedömning av det säkerhetspolitiska läget göras, dels en bana för återgång till ett finansiellt sparande i balans i den offentliga sektorn till 2035 presenteras.

Kort sagt, så är detta en stor förändring gentemot tidigare ekonomisk politik som dominerat sedan epoken av ”nyliberalism” – privatkapitalets frammarsch (ofta allierad tillsammans med utländska intressen) gentemot statsmonopolet och dess funktionärer socialdemokratin – som anlände i Sverige under 1980-talet. Ifall vi granskar historien, och specifikt statens finanser, så kan man se likheter och dra paralleller till en typ av Keynesianism. Skillnaden är att det ska finansieras med lånade pengar istället för att samlas in med hjälp av skatter. Statens agerande i de ekonomiska frågorna påverkar alltid de andra aktörerna på den svenska marknaden, så låt oss även analysera aktiemarknaden och dess utveckling det senaste året.

Aktier detta år i Sverige med flest ägare:

Investor B (Wallenberg) -3,98%

Volvo B +2,20%

SAAB B +121,52%

SBB Norden +10,58%

Swedbank A +25,54%

SSAB B +21,93%

Nibe Industrier (Energiutveckling) -17,37%

Novo Nordisk B (Danskt insulin) -42,47%

Största (relevanta) vinnarna på den svenska börsmarknaden detta år:

Lundin Gold +146,47%

Axfood +27,74%

Nordea Bank +24,85%

SEB +19,12%

Regeringen har satsat på de stora monopolen. Den ökade militära budgeten har värnat vapenindustrin, och för att finansiera detta har man i sin tur fallit i samma strategi som övriga Europa, att belåna dessa expansioner, som i sin tur värnar finanskapitalet. Delvis beror detta på grund av pressen som utövas av yankee-imperialismen gentemot sina svagare motparter.

Majoriteten av de mindre privata företagen har det fortfarande väldigt svårt och har inte sett några större reformer för att gynna dem. Samtidigt har det inte varit en klassisk borgerlig politik med stora skattesänkningar och ökad migration. Med Sverigedemokraterna vid förhandlingsbordet så kan man inte längre rättfärdiga arbetskraftsinvandringen på samma sätt, till exempel genom införandet av lönegolvet som gör det svårare att importera arbetskraft med en låg lön. Detta kritiseras också av svenskt näringsliv.

Denna relativt korta lista ger oss dock större förståelse för vilka grupper som idag gör störst vinst i Sverige, vilket vi kan sammanställa i främst tre grupper, varpå vi kan se anledningar till varför de sett en sådan stor ökning.

Vapenindustrin (Alltmer större kontrakt med försvarsmakten, och även utomlands)
Finanskapitalet (Nya avregleringar av lånefinansiering.)
Matkapitalet (Allmänna krisen, en kartellbildning, och nya skatteavdrag på momsen)

Dock bör vi främst se kopplingen mellan vapenindustrin och finanskapitalet, som troligtvis går mot en ännu högre nivå av sammansvetsning, om våra misstankar är sanna. I detta fall blir regeringen en förvaltare, som öppnar och luckrar upp tidigare regler till förmån för att antaga sig större privatlån. Sedan 1990-talet har budgeten varit begränsad av det finanspolitiska ramverket. Dessa regler inom budgeten tvingar bland annat fram ett ”överskottsmål” som säger att staten i genomsnitt ska inneha en årlig budget med ett överskott på motsvarande ⅓ % av BNP under en konjunkturcykel.

Under hela denna period har vi sett ett ekonomiskt läge, där välfärden och andra statliga organ fått se större nedskärningar. I den situation som presenterades under 1990-talet efter Sovjetunionens fall, blev det en allmän psykos bland borgarklassen, som tog sitt uttryck i det kända citatet ”Historiens slut” av Fukuyama, där en utopisk världsordning av en konstant fred och växande marknader skulle reducera imperialistiska krig till en fotnot i historien. Detta var förstås tänkt som propaganda – men likt dåliga knarklangare blev en stor del av borgarna höga på sin egen produkt d.v.s. föll offer för sina egna påhitt.

Sveriges härskande klass var ingen främling till denna psykos, utan det reflekteras även i hur bland annat Alliansens politik formerades från och med 2006. Man kan gå in i varje detalj på vad denna regering genomförde för politik under sitt närmare decennielånga styre, men i relation till militären, så avskaffades i princip hela beredskapen och den infrastruktur som man byggt upp under kalla kriget. Detta fick bland annat ödesdigra konsekvenser under Covidpandemin där tusentals människor dog i onödan i Sverige för att beredskapslager hade förstörts och avvecklats.

Jämförelsevis så var Alliansens politik i en typisk ”nyliberal” anda, som gick ut på bland annat urholkande av fackets styrka, speciellt i avregleringen av utländska företag i byggbranschen som öppnade upp för en våg av lågbetald arbetskraft från Östeuropa som fortfarande ser en dominerande roll. Det fanns väldigt många olika förändringar som skedde på arbetsmarknaden, men generellt kan man se att den ökade invandringen från den här tiden gav möjligheterna för att bilda en ny kategori inom arbetarklassen, av invandrare som fick en allt sämre lön och sämre villkor, som senare kom att påverka den allmänna löneutvecklingen genom lönedumpning.

Just i frågan om invandring har högern gjort en totalvändning, från att ”lova” att aldrig samarbeta med Sverigedemokraterna, har man nu låtit dem rita upp invandringspolitiken. När vi granskar detta närmare, kan vi även se att delar av svenska näringslivet dock varit kritiska mot denna vändning i relation till invandringen. Det finns här en motsättning. Bland annat har Visita (restaurangföretagen) riktat skarp kritik gentemot beslutet att införa ett lönegolv för arbetare från andra länder, där kravet nyligen den 6:e oktober höjdes till 90 % av den svenska medianlönen, alltså 33 900 kronor.

“För det första är inte Visita ”ett särintresse som sörjer tiden då det gick att ta hit diskare och städare från länder långt borta och betala dem mycket låga löner” […] Många av dessa har det gemensamt att kompetensförsörjningen är en av de främsta utmaningarna. Vår kritik mot utformningen av de nya reglerna för arbetskraftsinvandring delas av ett enigt näringsliv och dessutom av våra fackliga motparter i Hotell- och Restaurangfacket.

[…] Den svenska modellen där fack och arbetsgivare gemensamt förhandlar fram villkoren på arbetsmarknaden har tjänat Sverige väl och regeringens förslag hotar den modellen i grunden.

För det tredje; Att hindra arbetskraftsinvandring med motivet att jobben ska utföras av de som är arbetslösa i Sverige saknar förankring i verkligheten. Det finns ingen seriös arbetsgivare som väljer att anställa någon från andra sidan jordklotet, med all den byråkrati och praktiska utmaningar det innebär, om de hade hittat den arbetskraften i Sverige eller EU.

Till sist delar vi självklart synen att fusk och missbruk inte bara slår mot systemet som sådant, mot enskilda individer som utnyttjas och mot seriösa företag. Men fusk åtgärdas bäst genom ökade kontroller och skärpta påföljder – inte genom att hindra människor att komma till Sverige, arbeta och bidra till samhället.”

Detta har lett till en ilska bland höjdarna inom svenskt näringsliv, som smutskastar de nya lagarna som “företagsfientliga” och som menas “underminera” den svenska modellen där arbetsmarknadens parter själva sätter lönen, istället för politikerna. Dock var planen från början att nå ett lönekrav på 100 % som istället minskades efter påtryckningar från just näringslivet. Sedan man genomförde lönegolvet bedömer dem att arbetskraftsinvandringen minskat med 30 %.

2009 så skedde även stora förändringar i Försvarsmakten, inte minst med avskaffandet av den allmänna värnplikten. Istället skulle den traditionella, ”folkliga” militären nu bli ett minne blott, för att istället professionaliseras, just för att istället öka sin kapacitet för ”internationella insatser” som blev allt vanligare under den här perioden, bland annat med stationeringen i Afghanistan och Mali.

Förutom allt detta så minskade man även stora besparingar på militärens verksamhet. Under hela perioden från 2001-2013 så låg anslaget till Försvarsmakten på 40 miljarder kronor per år. Försvarsmakten själv uppgav att från år 2000 till 2007 hade detta anslaget minskat med 9 miljarder kronor, vilket motsvarar närmare 20 % av den ursprungliga budgeten vid millennieskiftet.

Denna stora reorganisering av försvaret kan nog inte ha kommit vid någon sämre tid. Som marxister vet vi att så länge imperialismen härjar, så kommer dessa krig aldrig nå sitt slut, Imperialisternas konstanta behov av att växa och dominera nya marknader kommer alltid leda till konflikter. Men det är här vi är nu, och vi ser hur snabbt borgarklassen kan ändra sina prioriteringar när den allmänna krisen i världen blir alltmer brännande aktuell i ögonen på bourgeoisien.

”Oppositionens” ekonomiska politik, en statskapitalistisk skitmacka.

Samtidigt har oppositionen även flera förslag, som konkret liknar den nuvarande regeringens ageranden. Socialdemokraternas program och särskilt dess ekonomiska innehåll klassades av media som ”väldigt vänster”, och dess innehåll kan lätt ses som en vinst för den interna gruppen som oironiskt kallar sig själva för ”Reformisterna” som länge propagerat en växande stat med större offentliga utgifter. Reformisterna är mycket mer öppna med sina förslag och tillvägagångssätt, och skriver bland annat i sitt program gällande den ekonomiska politiken att:

”Att den ekonomiska politiken styrs av de övergripande målen om full sysselsättning, ett mer jämlikt Sverige, grön omställning och en stabil inflationstakt.
Att uppgörelsen om det nya finanspolitiska ramverket 2027-2034 omförhandlas tidigt under nästa mandatperiod.
Att det finanspolitiska ramverket byggs på en separation mellan en investeringsbudget där lånefinansiering tillåts och en driftsbudget där ett balansmål över konjunkturcykeln styr.
Att skuldankaret justeras med hänsyn till de stora globala förändringarna under 2020-talet.
Att Sveriges offentliga infrastrukturupplåning ökas
Att en statlig investeringsbank etableras för att mobilisera billigt och långsiktigt kapital för storskaliga offentliga och privata investeringar, exempelvis på följande områden:
Nybyggnation och upprustning av bostäder, inklusive energieffektiviseringsåtgärder
Klimatneutral elproduktion samt energilagring som tillgodoser framtida behov
Utbyggnad av lokala och regionala elnät
Utbyggnad och upprustning av VA-system

Produktion och distribution av grön vätgas och fossilfria drivmedel
Etablering och utveckling av ny, grön industri såsom batterifabriker, fossilfri stålproduktion samt fossilfri konstgödsel
Infrastruktur för koldioxidavskiljning och lagring (CCS och bio-CCS)
Infrastruktur för elfordon
Lån till hushåll för investeringar i exempelvis elbil, energieffektivisering och energilagring
Att Riksbanken upprättar ett självständigt elektroniskt betalningssystem baserat på e-kronan. Det självständiga elektroniska betalningssystemet ska möjliggöra för privatpersoner att erhålla lön, betala räkningar och spara. På så sätt kan privatpersoner sköta sin ekonomi utan kontakt med andra banker och en samhällsviktig funktion åläggs Riksbanken istället för det privata bankväsendet.
Att affärsbankerna ska behandlas som andra företag och stå för sina egna affärsrisker. På marknadsmässiga villkor innebär detta att banker tvingas hålla betydligt mer eget kapital i sina balansräkningar än idag för att anförtros inlåning från allmänheten.
Garantier för bankers verksamhet bör under kontrollerade former avvecklas.
Att Konkurrensverket och Finansinspektionen får ökade anslag och starkare verktyg för att granska och åtgärda potentiella missbruk av dominerande ställning inom den finansiella sektorn i syfte att skydda konsumenters intressen.
Att ett finansmarknadsråd med internationellt ledande forskare, fria från särintressen, inrättas under regeringen för att stödja arbetet med att återigen reglera den finansiella sektorn med det allmännas bästa för ögonen.

Ledaren för Reformisterna, Markus Kallifatides beskriver dock Socialdemokraternas långsiktiga mål väldigt konkret i ett inlägg i Dagens Arena, med rubriken:

”Det nya med Socialdemokraterna är att vi säger som det är”

Det handlar om en starkare stat, större statliga och offentliga ingrepp. Mer om samhällelig kontroll och mindre av marknad. Det inkluderar också en offensiv aktiv näringspolitik – en tillväxtpakt där staten och näringslivet krokar arm, säger Markus Kallifatides.

Trots en ypperlig förmåga att i socialdemokratisk anda, vända om sina ord för att få detta att verka som något ”socialistiskt” överhuvudtaget så räcker det att byta ut några synonymer för att faktiskt få fram den reella betydelsen i detta citat. En blodspakt där staten och kapitalet sitter i samma båt.

I översikt så är “oppositionens” ekonomiska politik i sitt väsen densamma som den nuvarande regeringen, att belåna staten med privata lån från finanskapital, för att i sin tur finansiera infrastruktur och militär expansion.

Detta är inte något oväntat, speciellt när vi ser hur den föregående Socialdemokratiska regeringen agerat till förmån för utländskt kapital. Amazon började planer med att etablera tidigt, och med en erfarenhet av att snabbt etablera och söka en monopolställning i länder där de etableras så började man att söka kontakt inte bara med företrädare inom näringslivet, utan även med flera inom politikereliten. Bland annat så skulle f.d. näringslivsminister Mikael Damberg (S) uttala sig angående Amazons etablering, där man först lät Amazon “korrigera” uttalandet, som ett sätt att göra reklam för företaget.

Samtidigt som energikrisen drabbade arbetare i Sverige, så införde den socialdemokratiska regeringen en ”elrabatt” för bland annat Facebook och Amazon, med ett sänkande av energiskatten på -97 %. I jämförelse så betalade de 0,6 öre per kWh, samtidigt som ett hushåll betalar 36 öre, endast i skatt. Det utlovades flertal jobb, bland annat 30 000 jobb i Luleå, som i verkligheten snarare landade på hela 56 nya anställningar.

Samtidigt behövde flera övriga industrier i landet dra ned på produktionen, vilket ledde till att stora företag som Pågen och Holmen Pappersbruk uttryckte stor frustration med situationen. När elpriserna skenade så blev läget inte bara svårare för privatpersoner, utan också att flera av de stora industrierna upplevde större kostnader. Men i deras fall fanns det inte någon typ av stödpaket eller åtgärder för att underlätta kostnader, utan detta kom långt senare i november/december 2022 efter att den nya regeringen tillträdde. Detta är ett exempel på hur den dåvarande Socialdemokratiska regeringen aktivt valde att vädja inför de stora utländska techbolagen samtidigt som man ignorerade de relativt mindre inhemska kapitalisterna. Detta avskaffades dock den 1:a Juli 2023 av den nuvarande konservativa regeringen.

Efter ett par år av sin verksamhet verkar dock Amazon inte varit framgångsrika i sitt mål att monopolisera den svenska e-handels marknaden. Jämfört med andra länder har man haft relativt små vinster, och under senare tid har vinstmarginalerna blivit mindre än förväntat och i viss fall har de operativa kostnaderna ökat markant. Vid 2023 rapporterade man endast en vinst på 6 miljoner, med en omsättning på 2,3 miljarder.

Vad innebär denna förändring för arbetarklassen i Sverige?

Med dessa förändringar i åtanke så kan vi börja analysera möjliga fall av den framtida utvecklingen i svensk ekonomi. I det nuvarande politiska läget (hösten/vintern 2025) så kan vi se att det skett stora ekonomiska avregleringar gällande statens relation till lånefinansiering, och med ett val som tillkommer nästa år kan vi börja spekulera om vad som blir möjliga utgångar beroende på vilken regering som tillkommer.

I nästintill alla valundersökningar av olika borgerliga medier så har ”oppositionen” tagit en ledning på mellan 5-10%, med förutsättningen att S, MP, C och V skulle lyckas enas i en koalitionsregering. Men till detta konsekvenser för arbetarklassen och dess påverkan på nästkommande års val kommer vi återkomma till i en senare artikel.

Vad finns det för andra utkomster? Kan SD bilda en majoritet med en liknande regering som nu fast med Åkesson som en statsminister med allt större inflytande? Om en oppositon tog makten, hur skulle det skilja sig om man antingen har med C eller V? Med alla scenarior, vad skulle vara den gemensamma nämnaren, skulle inte vara allt för stor skillnad.