Bild: I en förort till Stockholm hängdes ett griskadaver upp i en stolpe prydd med en potatis fäst på dess tryne och en skylt med budskapet; ”polis polis potatisgris” på dess kropp.
OBS!: Vi vill kraftigt fördöma den borgerliga pressens och polisens smutskastningskampanj mot denna aktion, som ämnar att måla denna aktion som ett ”olaga hot” eller ”hets mot folkgrupp” efter att de arbetat för att dölja dess verkliga syfte och politiska budskap.
Några månader sedan började en ny-gammal lag att gälla i Sverige, nämligen att man inte får ”förolämpa” statens lakejer (tjänstemän). Denna lag är ännu ett slag mot folkets demokratiska rättigheter som den nuvarande folkföraktande regeringen har infört. Den finns enbart till för att ge polisen en ursäkt att utöva repression mot folket som uttrycker sitt rättfärdiga hat. Samtidigt kan den rabiata falukorvsfanatikern Ebba Busch uppmana sina legoknektar att skjuta skarpt mot demonstranter under de så kallade ”Påskupproret” (helt lagligt!).
Faktumet att vice-statsministern kan uppmuntra till dödligt våld mot demonstranter och massor som gör uppror mot fascister men folket inte ens kan upprepa barnramsor som ”polis polis potatisgris” utan att bli gripna visar det sanna ansiktet av kapitalisternas stat. Vi förstår att den borgerliga statens själva natur och dess funktion är att försvara den imperialistiska systemet, som suger ut folken i tredje världen och proletariatet och folket i sitt eget land.
Vi rekommenderar att läsa vad Lenin skrev i sitt stora verk Staten och revolutionen då han citerade Engels för att beskriva den materialistiska uppfattningen om staten. Staten är inte någon allsmäktig Gud, som befinner sig ovanför klasserna och hjälper dem att försonas, så att vi alla kan leva i himmelrike på jorden – utan det är ett verktyg som en klass använder för att förtrycka andra:
”’Staten’, säger Engels, i det han gör en sammanfattning av sin historiska analys, ’är sålunda ingalunda en makt, som påtvingas samhället utifrån. Lika litet är den ‘den sedliga idéns verklighet’, ‘förnuftets bild och verklighet’, som Hegel påstår. Den är snarare en produkt av samhället på ett bestämt utvecklingsstadium, den utgör bekännelsen att detta samhälle invecklat sig i en olöslig motsägelse med sig självt, splittrats i oförsonliga motsättningar, som det inte är i stånd att lösa. Men för att dessa motsatser, klasser med motstridande ekonomiska intressen, inte skall förinta sig själva och samhället i fruktlös kamp, är det nödvändigt med en makt, som skenbart står över samhället, som har att dämpa konflikten och hålla den inom ‘ordningens’ gränser. Och denna makt, som framgått ur samhället men som ställer sig över det och mer och mer avlägsnar sig från det, är staten.’
Här är marxismens grundidé beträffande statens historiska roll och betydelse fullständigt klart uttryckt. Staten är en produkt och en yttring av klassmotsättningarnas oförsonlighet. Staten uppkommer där, då och i den mån klassmotsättningarna objektivt sett inte kan försonas. Och omvänt: Statens existens bevisar att klassmotsättningarna är oförsonliga.”
Alla demonstrationer och protester mot klassamhällets misär och elände ska ske genom den härskande klassens statsapparat, givetvis med utgångspunkten att den skenheliga borgerliga ”demokratin” (d.v.s. borgerskapets diktatur) är okränkbar och omöjlig att avskaffa; d.v.s. att vi har nått den ”eviga staten”, den högsta punkten och slutet för mänsklighetens utveckling, historiens slut, tröskeln till paradiset på jorden. Utöver sin administrativa avdelning, bärs staten upp av sin ryggrad som är dess väpnade styrkor. ”Busch-administrationens”-vakthundar vakar över den härskande klassens intressen, och därav öser av hat mot varje folklig protest; och ännu mer om denna är beväpnad med stenar etcetera. Men polisens våld, riktar sig mest mot upprättandet av en socialistisk stat, privategendomens avskaffande, ett rättfärdigt samhälle lett av klassens bästa söner och döttrar.
