I år har det gått 30 år sedan det historiska beslutet att inleda folkkriget i Nepal togs, ett beslut som skulle skaka om landets grundvalar under 10 års tid och förändrade landet för radikalt under dessa 10 år för att sedan vridas tillbaka efter det stora förräderiet. Idag finns det inga avgörande skillnader mellan Nepal 1995 och 2026.
Folkkriget i Nepal inleddes den 13 februari 1996 av Nepals kommunistiska parti (maoisterna). De tillkännagav folkkrigets inledande genom en krigsförklaring med attacker mot den gamla staten i 6 distrikt samt i form av ett flygblad som delades ut till hundratusentals – där partiets politiska program framfördes. Till en början genomfördes gerillaaktioner på landsbygden i relativt små områden. Men på bara 6 år hade folkkriget tagit sig ur den strategiska defensiven till jämvikt och kontrollerade områden där 10 miljoner av Nepals 23 miljoner invånare levde. År 2006 kontrollerade Partiet 4/5 av landet och hade omringat monarkins fäste i Kathmandu.
Trots detta blev det ingen seger för folkkriget i Nepal då partiets ledarskap sålde ut revolutionen för välbetalda stolar i parlamentet och i sammansvärjning med imperialisterna omvandlades de till byråkratkapitalister. Denna artikel ska genomföra en genomgång av det hjältemodiga folkkriget i Nepal som skakade om hela landet och förklara hurdant den djävulska förräderiklicken runt Prachanda kunde usurpera folkets makt och vända folkets gevär mot folket.
Hur var det att leva i Nepal under 1990-talet?
Folkkriget inleddes i ett bergigt land i Asien där folket levde under medeltida förhållanden. Det fanns fortfarande stammar (raute och kusunda) som levde ett nomadiskt liv i skogarna och huvudsakligen var beroende av jakt för sin försörjning. Landets vattenrikedomar var ej tillgängliga för folket som tvingades dela dricksvatten med boskap i dammar där regnvatten samlades. På landsbygden tvingades kvinnor hämta vatten i krukor eller kannor från närmaste flod eller källa, ofta upp till tre timmar bort, och klättra upp och ner för branta stigar. Året då folkkriget inleddes låg bruttonationalprodukten per capita i Nepal på 180 US dollar – den näst lägsta nivån i världen. Cirka 70 procent av befolkningen levde under den absoluta fattigdomsgränsen. Landet var desperat fattigt som helhet. Tio procent av befolkningen slukade 46,5 procent av nationalinkomsten och ägde 65 procent av den odlingsbara jorden.
Situationen för Nepals kvinnor var särskilt förtryckande. Döttrar var praktiskt taget utestängda från utbildning, de var inte arvtagare till familjens egendom och var skyldiga att sköta hushållet. Vissa gifte sig redan före tretton års ålder. Den genomsnittliga livslängden för nepaleser var endast 56 år, men livslängden för kvinnor, som bär upp ”halva himlen”, var ännu lägre. Nepal var ett av få länder i världen där kvinnors livslängd är kortare än mäns – en tydlig återspegling av patriarkatets tyngd. Ett stort antal kvinnor dog i barnsäng, och många barn dog av undernäring, kolera och influensa.
Spädbarnsdödligheten var mer än 75 per tusen, vilket är ungefär tio gånger högre än Sverige. Modern hälso- och sjukvård på landsbygden var nästan obefintlig. Endast ett fåtal byar hade läkarvård, för att inte tala om sjukhus. I de flesta byar hade en sjuk person bara två val: antingen bli frisk på egen hand med hjälp av örter och traditionella huskurer, eller möta en för tidig död. Malaria, tyfus, kolera och tuberkulos var utbredda. På grund av kommersialiseringen av hälso- och sjukvården var sjukvården mycket dyr i de större städerna, och även den nepalesiska medelklassen hade mycket svårt att ha råd med mediciner.
Nepal hade dessutom en mycket låg läskunnighetsgrad; enligt uppgifter från regeringen var graden mindre än 50 procent, och en utbildad ung person måste åka till Indien eller andra länder för att få ett jobb.
Böndernas elände låg i deras dagliga liv som bestod av att samla in basvaror och sälja de örter, ghee och frukter som de producerade på landsbygden. Vissa människor i avlägsna områden tvingades skaffa basvaror som salt, svartpeppar, mediciner och kläder från marknaderna, lasta dem på ryggen och bära dem en sträcka som motsvarar mer än femton dagars vandring. Mulåsnor och hästar var de grundläggande transportmedlen i den kuperade regionen. Detta system gjorde livet för människorna i dessa områden mycket dyrt; till exempel kunde priset på importerade varor vara upp till femton till tjugo gånger högre än på marknaderna.
Detta är de levnadsstandarder av vilka folkkriget i Nepal föddes ur. (Samtliga uppgifter är hämtade från The Worker nummer 3, 1997; FN:s tredje konferens om de minst utvecklade länderna, Nepal Country paper, Bryssel, 14-20 maj 2001; Encyclopaedia Britannica).
Klassamhället i Nepal
Landet var styrt av jordägarklass som härskade över bönderna på landsbygden och av en byråkratkapitalistisk bourgeoisie i städerna. På 1990-talet fanns ett flerpartisystem inom ramen för en konstitutionell monarki. Landet var under denna tid underkuvat yankee-imperialismen, av vilken de härskande vara trogna bundsförvanter, samt av den halvkoloniala indiska byråkratkapitalismen.
År 1996 befann sig det nepalesiska samhället i en allvarlig kris, både ekonomiskt, politiskt, kulturellt och på andra sätt. Var hade staten, som under de senaste femtio åren har talat om utveckling och uppbyggnad, fört Nepal ekonomiskt? Den hade fört Nepal till en position som det näst fattigaste landet i världen efter Etiopien. Denna stat, som inte tillverkade ens en nål i självförsörjningens och den nationella ekonomins namn, hade överlämnat hela landets ekonomi till ett dussintal familjer av utländska kompradorer och byråkratkapitalister. Medan denna handfull plundrare hade blivit miljardärer på att sälja ut landets resurser, särskilt vatten, tvingades Nepals arbetande massor att leva ett magert liv i fattigdom och nöd. Bördan av de ekonomiska försämringarna lades på bönderna som utgjorde nittio procent av befolkningen.
För att hantera den ekonomiska krisen under 1990-talet genomförde den konstitutionella monarkin krigshandlingar på landsbygden mot sitt eget folk i syfte att öka exploateringen. Monarkister och republikaner stod sida vid sida och genomförde folkmordshandlingar. Denna regering hade tvingat inte bara bönderna och arbetarna i Nepal utan också människor från olika klasser och yrken att leva i en situation präglad av brist, orättvisa och terror. Medan denna stat länge hade behandlat kvinnor som andra klassens medborgare, hade den nu intensifierat systematiska våldtäkter, människohandel och prostitution. Således hade staten gjort alla, vare sig de är arbetare, bönder, kvinnor, lärare, studenter, småhandlare, lägre tjänstemän, läkare, professorer eller människor från olika klasser, inklusive den nationella bourgeoisien, offer för denna stat av feodalherrar, kompradorer och byråkratkapitalister.
Det är även värt att nämna att i Nepal finns det ett kastsystem stött av den hinduistiska religionen som understödjer förstärkandet av klassamhället. Dessutom finns det nationella minoriteter (janajatis) som var underkuvade Khas-Arya befolkningen sedan slutet av 1700-talet.
Folkkrigets inledande
År 1990, när Nepal förvandlades från absolut monarki till konstitutionell monarki, bildades en rad nya partier. Många partier var missnöjda med de kompromisser gjorda av de etablerade partierna Den förenade vänsterfronten (politisk representant för den byråkratiska fraktionen av storbourgeoisien) och Kongresspartiet (politisk representant för den kompradora fraktionen av storbourgeoisien) hade ingått med palatset.
I november 1990 bildades Nepals kommunistiska parti (enhetscentret) med akronymen NKP (EC), som inkluderade viktiga delar av den Förenta nationella folkrörelsen (FNF). FNF var en parlamentarisk reformistisk rörelse. Den 21 januari 1991 bildade NKP (EC) Nepals enade folkfront (NEF) med Baburam Bhattarai som ledare, som en öppen front för att delta i valet. NKP (EC) höll sin första kongress den 25 november 1991; den antog en linje om ”långvarig väpnad kamp på vägen mot en ny demokratisk revolution” och beslutade att partiet skulle förbli ett underjordiskt parti. I valet 1991 blev NEF det tredje största partiet i det nepalesiska parlamentet. Det uppstod dock oenigheter inom NEF om vilken taktik partiet skulle använda. En grupp, ledd av Prachanda, argumenterade för en omedelbar väpnad revolution, medan den andra gruppen, ledd av Nirmal Lama, hävdade att Nepal ännu inte var moget för väpnad kamp. Den 22 maj 1994 splittrades NKP (EC) och NEF i två delar.
Enhetscentret, lett av Prachanda, gick helt under jorden efter splittringen för att börja förberedelserna för nästa fas i kampen. De förstod att det nepalesiska samhället inte kunde förändras på fredlig väg. Godsherrarna, som kontrollerade jordarna, och byråkratkapitalisterna, som sålde ut landets resurser till imperialisterna, skulle aldrig ge efter för folkets krav. Även om den nepalesiska staten var i kris var den inte tandlös. Under hela 1990-talet genomfördes folkmordsliknande handlingar på landsbygden. Den nepalesiska staten hade avancerad teknik och vapen levererade från grannstaten Indien. Dessutom hade de militärt stöd från imperialisterna, särskilt USA-imperialismen.
Maoisterna valde att ta sig dit där massorna befann sig. Eftersom 90% av befolkningen i Nepal var bönder var det dit maoisterna skickade sina kader. De förstod att landet endast kunde förändras genom att inleda ett krig mot den gamla ordningen och att dess enda stödpunkt var massorna. Partiet höll sitt tredje plenum i mars 1995, där det bytte namn till Nepals kommunistiska parti (maoisterna). Det beslutade också att för ”folkets sanna befrielse måste alla ansträngningar koncentreras på att utveckla ett folkkrig som skulle inleda en folkets nydemokratisk regeringsform” och beslutade officiellt att ge upp sin politik att delta i parlamentsval.
Polisen inledde sedan Operation Romeo i november 1995. Officiellt betecknades Operation Romeo som en operation för att kontrollera den ökande brottsligheten i Rolpa men i verkligheten genomfördes den i syfte att stävja folkets uppror och jaga rätt på upprorsmän (maoisterna). Operation Romeo resulterade i grova kränkningar av de mänskliga rättigheterna, inklusive godtyckliga arresteringar och frihetsberövanden av hundratals medlemmar av vänsterpartier, våldtäkter, avrättningar och försvinnanden. Mot bakgrund av denna åtgärd sammanträdde partiets politiska byrå i centralkommittén kort i januari 1996 och fattade det slutgiltiga beslutet om den historiska inledningen av folkkriget den 13 februari 1996.
NKP (M) inledde folkkriget den 13 februari 1996, genom att genomföra sju attacker mot den gamla staten i sex distrikt och genom en att dela ut en krigsförklaring i form av ett flygblad med en kvantitet i hundratusentals. NKP (M) väpnade folket i kampen för jorden på landsbygden och jagade iväg jordägare och dess väpnade styrkor. De skapade gerillazoner och utvecklade dessa till basområden och senare befriade områden. NKP (M) lyckades bygga upp sina egna väpnade styrkor genom att mobilisera massorna och genom att erövra vapen från fienden. I de befriade områden fördelades jordarna till fattigbönderna och nya maktstrukturer byggdes upp. Deras aktioner ledde till att år 1998 bildades gerillazoner i 15 av landets 75 distrikt. I dessa områden inrättades halv-klandestina folkkommittéer. Detta betydde att de var öppna för folket i områdena men tvingades förbli halvt underjordiska för att skydda sig mot polisstyrkor och informatörer. Folkkommittéerna var embryot till folkrepubliken.
Inledningsvis mobiliserade regeringen den nepalesiska polisen för att stävja upproret. Den kungliga nepalesiska armén deltog inte i de direkta striderna, eftersom konflikten betraktades som en polisangelägenhet. Polisen var dock oerhört militariserad under denna period då den utfört folkmordsliknande kampanjer på landsbygden.
Det är värt att nämna att inom den nepalesiska regeringen satt revisionisterna i Nepals kommunistiska parti (enade marxist-leninister) från och med 1997. Detta var ett resultat av massornas stora respekt för kommunismen och de härskande behövde goda charlataner. I maj 1997 utlystes lokalval, men valen kunde inte hållas i 87 byutvecklingskommittéer på grund av hot från maoisterna. Regeringen försökte därför införa lagen om terroristiska och destruktiva aktiviteter (kontroll och bestraffning) i juli 1997 på initiativ av revisionisten och vice premiärministern samt inrikesministern Bam Dev Gautam. Lagen skulle ge polisen omfattande befogenheter mot personer som ansågs vara ”terrorister” med andra ord maoister och fattigbönder.
Den 13 februari 1998, på tvåårsdagen av folkkriget, tillkännagav maoisterna att det fanns en central militärkommission under ledning av Prachanda. I maj 1998 stod 51 byutvecklingskommittéer i distriktet Rolpa och västra Nepal under maoistisk kontroll och de drev en parallell administration som kallades folkregeringen. År 1998 inledde staten operationen Kilo Serra Two. Operationen var avsedd att vara en ”sök-och-döda”-operation för att förhindra att den maoistiska rörelsen växte sig starkare. Till skillnad från Operation Romeo, som var koncentrerad till de västra bergen, spred sig Kilo Serra Two över alla maoistkontrollerade regioner i landet. Från mitten av 1998 dödades ett oöverträffat antal maoister och deras anhängare – liksom civila. Nästan femhundra människor dödades under Kilo Serra Two.
Maoisterna byggde upp sina egna väpnade styrkor först som folkarmén, en gerilla armé med uppgift att kämpa mot den gamla staten, mobilisera massorna och producera med massorna. I september 2001 bytte den namn till Folkets befrielsearmé (FBA). FBA bestod då av gerillakämpar och enligt vissa källor utgjordes den av mellan 5 000-10 000 män. I de erövrade områden byggde maoisterna upp folkmiliser som försvarade området och upprätthöll folkets makt. Dessa miliser följde riktlinjer från Ordförande Mao att de skulle införlivas av och beväpna massorna.
Ny makt
Folkets makt växte i takt med att de röda basområdena växte. Dessa utgjorde ”revolutionens ryggrad”, som Ordförande Gonzalo i Perus kommunistiska parti förklarade med avseende på folkkriget i Peru. Eftersom ingen fiende till folket kunde eller ville tillåta att röda basområden blomstrade, försökte den nepalesiska reaktionära staten på samma sätt kväva folkkriget i sin linda. Men trots fiendens önskemål hade revolutionen slagit rot allt djupare bland folkmassorna.
NKP (M) hade en dialektisk syn på förhållandet mellan förstörelse och uppbyggnad. Den viktigaste aspekten under den nuvarande fasen av folkkriget var visserligen förstörelsen av den gamla staten, och uppbyggnaden av den nya politiska makten var sekundär, men även den senare behövde genomföras och var i själva verket avgörande för att den viktigaste aspekten skulle kunna gå framåt.
Beväpnade massor i Nepal.
Statens mest grundläggande funktion är enligt marxismen att vara en våldsapparat för en klass förtryck av en annan. Därav är det just de väpnade styrkorna statens viktigaste beståndsdel. I Sverige är det många som blir förvirrade då staten genomför även andra uppgifter, såsom skolor, sjukvård samt andra delar av offentlig sektor, men dessa delar är inte inneboende i statens väsen och kan skötas av andra aktörer. I stället är det just de väpnade styrkorna som gör att lagen kan påtvingas. I Nepal, särskilt på landsbygden, hade staten ofta inga fler funktioner än som våldsapparat för att skydda jordägarnas egendom.
Folkkriget riktade sig således på att slå ut statens väpnade styrkor i syfte att påtvinga folkets makt, baserad på en egen väpnad styrka, och kunde således omvandla ekonomin, och fördela jordägarnas jordar till folket.
Genom att slå ut statens väpnade styrkor och ersätta de med folkets skapades ett maktvakuum. Detta maktvakuum fylldes av folkets makt. I den nya makten genomfördes inte bara ett utbyte av vilka som bar vapnen utan hela samhället förändrades radikalt. Enligt erfarenheterna från Kina och Peru krävs det ny politik, ny ekonomi och ny kultur för att den nya makten ska fungera och tjäna syftet att bygga upp den nya staten tillsammans med massornas införlivande i folkkriget.
Begreppet politisk makt och basområden hade funnits med i partikadrernas repertoar ända från början. När polisen och de väpnade styrkorna drevs ut från landsbygden ställdes folket inför en ny situation, där även de mest rudimentära funktionerna i statsapparaten hade upphört att fungera. Men folket behövde makt för att fungera, för att organisera sina livsvillkor och tillgodose sina dagliga behov. Därför satte de sig under partiets ledning uppgiften att inrätta nya politiska organ, som har blivit embryot till den röda politiska makten på landsbygden.
Ny makt: Ny politik
Folkets makt innebar att folket gavs inflytande, en kombination av sociala, politiska och militära förmågor för att leda den dagliga förvaltningen av livet i de befriade områdena, särskilt inom administration, lagstiftning och rättsväsende. De viktigaste uppgifterna som den nya politiska makten behövde ta itu med var social trygghet, utvecklingsprojekt, fastställande av ramar för ekonomiska transaktioner mellan byborna och deras utbildning och kulturell utveckling, samt politisering och militarisering av folket för att fortsätta den revolutionära kampen.
När det femte året av folkkriget avslutades 2001 tog utvidgningen och konsolideringen av den primära formen av basområden i olika delar av landet fart. Rukum, Rolpa, Jajarkot och Salyan var distrikt i den västra delen av Nepal där Förenade revolutionära folkkommittéerna nu öppet utövade ny politisk makt och fungerade som de viktigaste administrativa organen. De stora tidningarna som gavs ut i Katmandu rapporterade regelbundet om nyheter från dessa områden.
Några av folkkommittéerna, som i folkmun kallades folkets regering, bjöd in journalister från hela landet att delta i och rapportera om gigantiska öppna möten. Den 26 augusti 2000 höll bykommittén i Korchawang ett stort öppet möte bara tre timmars promenad från Liwang, distriktshuvudstaden i Rolpa, där kommittén höll en presskonferens dagen därpå. Syftet med presskonferensen var att sprida informationen över hela landet om att folkkommittéerna fungerade som embryot till den nydemokratiska regeringen på lokal nivå.
Framsteg i den politiska makten gick hand i hand med framsteg i kriget. Utan att utveckla den militära makten, som är kärnan i folkets makt, till kvalitativt och kvantitativt högre nivåer, skulle det vara omöjligt att konsolidera dessa basområden och utvidga dem till relativt stabila baser för revolutionen. Folkkommittéerna, som vanligtvis bestod av 11 medlemmar, valdes i allmänna val som utlyses av partiet på grundval av ett tre-i-ett-kombinationssystem. Detta är en organisationsform som utvecklades under Maos ledning under Kinas kulturrevolution och som samlade representanter för olika delar av samhället. I Nepal innebar detta en kombination av representanter för partiet, Folkets befrielsearmé och andra demokratiska krafter samt element från småbourgeoisien som deltog som representanter för olika partier, till exempel lokala rebellkadrer från olika borgerliga partier. I dessa val deltog kandidater och var direkt avsättbara.
Dessa kommittéer på lokal nivå bedrev politisk, ekonomisk, social, kulturell och utbildningsmässig verksamhet och utövade tvångsmakt genom organ som folkets väpnade styrkor, folkdomstolar och folkfängelser.
Dessa kommittéer drev olika avdelningar. Några av de viktigaste var avdelningarna för administration, ekonomi, socialt arbete, kultur, utbildning och utveckling. Administrativ utveckling omfattade i allmänhet juridiska aktiviteter, såsom frågor som rör jord, affärs- och finansiella transaktioner och frågor som rör folkdomstolen. Minimipriser för alla typer av varor fastställs för transaktioner. En viktig aspekt av att utöva röd politisk makt i basområdena var att sörja för folkets säkerhet. Nu när basområdena hade kommit till stånd drev folkkommittéerna sina egna mobila fängelser och arbetsläger, där tillfångatagna poliser, korrupta administrativa tjänstemän och arresterade huliganer, vandaler och medborgargarden hölls fängslade. Även om den viktigaste uppgiften för dessa läger var att skydda det nya samhället från dessa förtryckare drevs de enligt principer som stod i direkt motsats till det gamla samhällets tortyrkammare och i stället strävade man uppriktigt efter att förändra de internerades tänkesätt och lära dem att bli användbara medlemmar av det nya samhället. De tillämpade därav metoder från folkkriget i Kina och Ordförande Mao:
”I synnerhet de nyligen tillfångatagna soldaterna känner att vår armé och Guomindangarmén hör till två skilda världar. (…) Röda armén är som en smältugn i vilken alla tillfångatagna soldater förädlas i det ögonblick de kommer över. I Kina har armén lika stort behov av demokratin som folket. Demokratin i vår armé är ett viktigt vapen för undergrävande av den feodala legoknektsarmén. (…)
Den effektivaste metoden i propagandan mot de fientliga styrkorna är att frige tillfångatagna soldater och ge de sårade läkarbehandling. När helst soldater, plutonchefer, kompani- eller bataljonsbefälhavare ur fiendestyrkorna tas till fånga, bedriver vi omedelbart propaganda bland dem. De delas upp i sådana som önskar stanna och sådana som vill ge sig av, och de sistnämnda friges och får medel till resan. Därmed slår vi omedelbart benen undan fiendens lögner om att ”de kommunistiska banditerna dödar varenda en de får syn på”. Tiodagarsrevyn, en tidskrift som utges av Vang Chih-shengs 9:e division, skrev om denna åtgärd och utropade: ”Vilken ondsinthet!” Röda arméns soldater visar stor omsorg om fångarna och ordnar ett varmt avsked för dem, och vid varje ”Avskedsfest för våra nya bröder” svarar fångarna med tal som uttrycker från hjärtat kommande tacksamhet.”
– Mao Zedong, Kampen om Chingkangbergen (1928).
Ny makt: Ny ekonomi
En av de viktigaste utmaningarna för de revolutionära krafterna var att de, samtidigt som de konfronterade fienden på slagfältet, också måste omstrukturera de ekonomiska relationerna, inte bara för att tillgodose folkkrigets behov, utan också för att lägga grunden till en självförsörjande ekonomi som tjänar folkets intressen. För att göra detta måste man bryta med de ekonomiska relationer som har hållit den nepalesiska ekonomin i bojor och format den efter den indiska marknadens och det imperialistiska systemets behov. Detta kommer att visa sig omöjligt om inte det nepalesiska folket skulle få fritt spelrum på detta område för att skapa nya former av ekonomisk organisation som inte bara stöder folkkrigets fortsatta frammarsch, utan också säkerställer att ett revolutionärt Nepal kan stå emot ett kontrarevolutionärt ekonomiskt embargo eller till och med en regelrätt invasion.
I centrum för Nepals ekonomi stod jordfrågan. Den mesta av den bördiga jorden, de flacka låglandet, kallades Terai. Det låg slätterna i södra Nepal som sträcker sig från öst till väst längs gränsen till Indien. Dessa och dalarna, inklusive det inre Terai, hade länge ägts av kungafamiljen och dess många släktingar (Ranas).
Merparten av den övriga jord som odlades av folket hade tagits över av högt uppsatta byråkrater. Partiets politik var att expropriera jorden från dessa jordägare och fördela den till bönderna enligt principen ”jord till den som brukar den”. I samband med att folkkriget hade avancerat och basområdena utvecklats hade de flesta av de lokala feodala jordägarna övergivit sin jord och flytt till städerna. En del jord hade också erövrats direkt från fienden. Alla dessa jordområden och andra egendomar överlämnades till bönderna, främst till de jordlösa bönderna, som har företräde framför andra, och till de fattiga bönderna, medan resten av den exproprierade jorden avsätts för kooperativ produktion.
Detta innebar att produktionssystemen på dessa jordar etablerades på kooperativ basis. Tillsammans med tillämpningen av den kooperativa jordbruksmetoden hade folkkommittéerna också börjat införa kollektiv produktion. Byborna hade accepterat det kollektiva jordbrukssystemet, och ”Juni-kommunen” hade inrättats som en modell för kollektivt jordbruk. I den västra Terai-regionen odlades det mesta av jorden av tharus, en nepalesisk folkgrupp som bor i de södra slätterna. De reaktionära feodala jordägarna tog deras jord och gjorde dem till livegna slavar, kamaiyas, på deras egen egendom. Nu hade dessa kamaiyas rest sig under ledning av NKP (M) och kämpade för att störta jordägarsystemet och återta sin jord. Just när denna Terai-rörelse var i full gång och nådde sin höjdpunkt, förklarade parlamentet att man skulle ”utrota slavsystemet Kamaiya Pratha”. Men de visste att ingen verklig förändring kommer från de rikas och mäktigas bankettsalar, och dessa herrar kom inte heller med någon magisk plan. Utan att lösa de problem som har sina rötter i samhällets produktionsförhållanden kan tharusernas problem inte lösas. Att bara avskaffa kamaiya-systemet på papperet utan att skapa ett genomförbart alternativ skapade bara nya problem för de jordlösa och hemlösa bönderna.
Nästan hela denna gemenskap slöt sig bakom maoisternas krav på ”jord till den som brukar den”, tack vare den korrekta hanteringen av jordfrågan och masslinjen att ihärdigt politisera och beväpna dessa bönder. Eftersom partiets uppgift var att störta de reaktionära produktionsförhållandena, har produktionspolitikens huvudinriktning varit att utveckla ett självförsörjande ekonomiskt system genom att mobilisera alla lokala resurser.
Det är ur detta perspektiv som småindustrier etablerades i basområdena och försörjdes med de råvaror som fanns tillgängliga på landsbygden. Produktionen var inriktad på att tillgodose folkets omedelbara och grundläggande behov. Dessa typer av företag var främst inriktade på att producera material som behövdes för folkets armé, samt personliga och hushållsartiklar, såsom mössor, strumpor, handskar, tröjor, sjalar, lakan, väskor och papper. Många problem betraktades ur nya perspektiv, på sätt som aldrig tidigare övervägts. Produktionen av alkohol hade generellt förbjudits, inte bara för att den förknippas med berusning och misshandel av kvinnor, utan också för att den förbrukade särskilt stora mängder spannmål. Den första prioriteringen för spannmål var nu att föda folket och soldaterna i befrielsearmén.
Ny makt: Ny kultur
Folkets kultur var en mycket viktig faktor för att omvandla och revolutionera samhället. Om inte en kulturell revolution genomförs från början är det omöjligt att höja massornas medvetande och förändra deras världsbild till en relativt jämlik våglängd med de revolutionära aktivisternas. För detta behöver de maoistiska revolutionärerna undervisa och mobilisera massorna ideologiskt, politiskt och kulturellt redan från rörelsens början, och framför allt från det ögonblick då det revolutionära samhället börjar etableras.
På detta område skedde stora förändringar i basområdena. De revolutionära massorna bröt med gamla, fördärvade och förtryckande seder och traditioner (såsom arrangerade äktenskap och sexuella trakasserier) och etablerar nya frigörande praktiker. De länge rådande tabuna om änkors omgifte, äktenskap mellan olika kaster och kärleksäktenskap utmanades och bekämpades i basområdena i Nepal. I de röda områdena ersatte revolutionära festivaler de gamla, reaktionära festivalerna som baserades på olika religioner.
I den hinduiska traditionen finns det otaliga religiösa ritualer och ceremonier. Dasain och Tij var de viktigaste högtiderna som folk firade innan den röda politiska makten etablerades. Med de revolutionära högtidernas växande prestige hade firandet av de gamla högtiderna minskat kraftigt. Folk övergav nu dessa och skapade en ny kultur. Första maj, det internationella proletariatets dag, hade blivit mycket en viktig högtider i basområdena. På samma sätt hade den historiska dagen för folkkrigets inledande (13 februari), martyrernas dag och den internationella kvinnodagen också blivit mycket viktiga dagar där.
Efter att ha förlorat sina gamla bakåtsträvande kulturer hade reaktionärerna rasat och skrikit att ”kvinnor lyfts upp på taket”, att ”de hjärtliga relationerna mellan bröder och systrar förstörs eftersom föräldrarnas egendom delas mellan dem” och att ”oberörbara element förs in i köket”. Upprörda över dessa reaktionära utbrott hamrade massorna allt hårdare på de gamla sociala relationerna och sedvänjorna tills de är helt utrotade.
Allt fler människor började förstå att religionen användes av de styrande, i Nepals fall de hinduistiska trosuppfattningarna, för att ideologiskt och politiskt stödja den feodala monarkin. De började också inse att alla slags religiösa fundamentalistiska sedvänjor, särskilt sådana med omänskliga drag som uppdelningen av samhället i kaster, reproduceras och förstärkte klassamhället. I hinduismens särskilda fall hävde den att de förtrycktas elände och förtryck är ett straff för synder begångna i tidigare liv, medan de övre kastens lyx och privilegier är en belöning för deras tidigare godhet. Genom att uppmuntra sådana uppdelningar har de exploaterande klasserna upprätthållit de undertryckta massornas underlägsna ställning. Sedan folkkrigets inledande, och genom utvecklingen av basområdena, hade folket börjat avskaffa detta och återupptäcka mänskligheten i sig själva.
Under genomförandet av dessa aktiviteter var analfabetismen en fiende som måste utrotas under revolutionens gång. Det hade genomförts kampanjer för vuxenutbildning bland massorna, liksom kampanjer för att öka medvetenheten om hälsa och hygien.
Ända sedan denna embryonala röda politiska makt uppstod på landsbygden hade NKP (M) ägnat stor uppmärksamhet åt de nationella minoriteternas rättigheter. Därför tillämpades principen om nationers rätt till självbestämmande. Överallt där de nationella minoriteterna (janajatis) hade bott och den gamla staten hade drivits bort, utövade de nu makten. Så för första gången sedan makten rycktes ifrån dem, det vill säga sedan landet enades till en enda nationalstat i slutet av 1700-talet, var folket självt delaktigt i att bygga sin egen framtid. Janajati-kamraterna spelade faktiskt en ledande roll i partiets angelägenheter. Genom denna praxis började den khashiska nationens (den dominerande kastgruppen i Nepal, ursprungligen invånarna i Khashan-regionen i västra Nepal) dominans över de nationella minoriteterna att upphöra.
Kvinnorna bryter sina kedjor
Medan det nepalesiska samhället har dominerats av tre berg av förtryck – feodalism, byråkratkapitalism och imperialism – bar nepalesiska kvinnor en ytterligare börda, nämligen patriarkatet, eller manligt herravälde.
Dessutom utsattes hinduiska kvinnor från de så kallade lägre kasterna för oerhörda brutaliteter och enormt socialt lidande. Kvinnor i det feodala samhället nekades helt och hållet äganderätt. Även i välbärgade eller rika familjer bland borgarklassen var det endast i undantagsfall som kvinnor ägde egendom i eget namn. Kvinnor behövde acceptera vilken man som helst som deras föräldrar valde ut som make. Barnäktenskap och äktenskap mellan unga kvinnor och mycket äldre män var vanligt förekommande, både på grund av att hinduiska seder tillät detta och på grund av fattigdom. Kvinnor fick inte skilja sig, men män kunde gifta sig med mer än en kvinna. Änkor fick inte gifta om sig och var tvungna att tjäna sin makes familj som slavar under hela sitt liv. Men en man kunde gifta om sig om hans fru dör.
I revolutionens basområden hade sådana orättvisa och orimliga sociala sedvänjor blivit ett minne blott. Sedan folkets politiska makt etablerades hade kvinnor, precis som män, rätt till jord. Detta krossade ett av de största hindren för kvinnor, som tvingat dem att leva i absolut underordning. I och med att detta hade många kvinnor fått entusiasm och styrka att kräva och uppnå social respekt. Detta var en av de största sociala landvinningarna, tillsammans med att aktivt delta på den politiska och militära fronten. Detta var en prestation som var ett resultat av nepalesiska kvinnors aktiva deltagande i utövandet av den röda politiska makten och genom deras passionerade engagemang i folkkriget. Kvinnornas deltagande i partiet, Folkets befrielsearmé och den nya politiska makten hade ökat för varje dag som gick, och till allt högre nivåer. Allt fler kvinnor hade börjat organisera sig i de maoistledda väpnade styrkorna. Beväpnade med maoistisk ideologi och vapen i handen hade de släppt lös sin vrede mot de hatade utsugarna och den reaktionära staten som skyddar folkets ökända fiender. Nepalesiska kvinnor, som var födda som praktiskt taget slavar under männen i detta patriarkala system, som hade utstått otaliga reaktionära feodala ritualer och som har behandlats som ingenting mer än prydnadsföremål och objekt för mäns sexuella tillfredsställelse, hade nu börjat utmana sådana synsätt och våldsamt skaka om dessa sociala relationer. Dessa förändringar skedde mycket snabbare under de få år som folkkriget hade pågått än under årtionden av reformer.
Kvinnliga krigare hade vid flera tillfällen uttryckt sin egen förvåning över omfattningen av sin nyfunna djärvhet och makt att vända upp och ner på sina förhållanden och straffa sina fiender i samhället. De styrdes av marxismen-leninismen-maoismen och tillämpade denna revolutionära vetenskap på den hårda verklighet i Nepal. De hade blivit medvetna om sina egna intressen och fiendens intressen i det klass- och kaststyrda samhället, och detta var källan till deras mod och makt, deras kärlek till folket och deras hat mot fienden.
Kvinnornas mod i den revolutionära rörelsen var verkligen inspirerande, om inte rentav imponerande. När några av dem tillfångatogs av fienden bad de inte om sina liv, trots att fiendens trupper brutalt torterade och gruppvåldtog dem och till och med stötte ut deras ögon innan de hällde bensin över deras kroppar och tände eld på dem. Många kvinnors engagemang i den stora revolutionära processen hade verkligen väckt hela Nepal. Ett typexempel var historien om en 50-årig kvinna i den västra regionen som sökte hämnd för sin makes död, som hade martyrdödats av den ökända armén under undantagstillståndet efter att ha tvingats leva ett underjordiskt liv i många år. Nyheten om hennes beslutsamhet att gå med i partiet och folkets armé spred skräck bland fiendens trupper, samtidigt som den inspirerade många människor att ansluta sig till revolutionen. Reaktionen var så stark att röster höjdes, även från en del av medelklassen, som hävdade att militärens undertryckande av folkkriget inte ensamt kunde leda till en varaktig lösning på den sociopolitiska konflikten. Landet elektrifierades också av den djärva flykten av fem kvinnliga maoistiska politiska fångar som bit för bit mödosamt grävde en underjordisk tunnel från insidan av fängelset där de hölls fångna. Kvinnornas uppgång innebar uppgången för halva befolkningen. Reaktionärer av alla slag betraktar aldrig kvinnor som en kraft som kan åstadkomma epokgörande händelser. De kan inte annat än behandla dem som enkla, maktlösa varelser. Men precis som revolutionära kvinnor över hela världen hade de rebelliska kvinnorna i Nepal visat att de kunde skapa historia genom att erövra den politiska makten och omforma de sociala relationerna på nya grunder.
Vacklan, förhandlingar och det stora förräderiet
Genom att folkkriget avancerade intensifierades klasskampen i hela landet. Detta reflekterades även inom det kommunistiska partiet som ledde folkkriget. Redan år 1999 börjar yttringar av kapitulation och förräderi att sippra fram. Ett brev från Prachanda, partiets ordförande, till en regeringsman uttalade att det fanns tre minimikrav för att inleda förhandlingar och för att införa eldupphör. Dessa var att lämna över försvunna centralkommittémedlemmar, frisläppa arresterade krigsfångar samt att avsluta den statliga terrorismen.
Att vacklan finns inom det kommunistiska partiets högst ledning är oerhört farligt för folkkriget. Det har sin grund i att partiets ledarskap prioriterade sin egen självbevarelsedrift och sin egen trygghet före det nepalesiska folkets intressen. Detta är grunden i kapitulationspolitiken som senare skulle bära frukt för reaktionärerna.
Den 1 juni 2001 innebar en vändpunkt i folkkriget i Nepal. Denna dag mördades kung Birendra tillsammans med hela sin familj. Detta planerades av imperialisterna i samarbete med de härskande monarkiska-feodala klasserna. Anledningen var monarkens upprepade motstånd mot att använda armén för att bekämpa gerillan. Denna situation hindrade de härskande klasserna från att effektivt utplåna gerillastyrkorna.
I slutet av år 2000 fanns det redan befriade områden där folkets makt utövades nästan öppet, som täckte tusentals kvadratkilometer med en befolkning på flera miljoner människor (i västra delen av landet). I dessa områden hade polisstyrkorna sopats bort från dussintals distrikt. Det var då som Gyanendra, den mördade kungens bror, besteg tronen.
Han satte omedelbart in den kungliga armén mot de maoistiska gerillorna. Därmed fick han ökat militärt och ekonomiskt stöd från imperialisterna och den indiska staten. Men i armén, som fortfarande var upprörd över mordet på kungen, uppstod viktiga motsättningar som hotade att skärpas. Samtidigt och av samma skäl började klyftan mellan den monarkiska fraktionen och den parlamentariska fraktionen att vidgas. Å andra sidan utvecklade FBA följande månad en offensiv med viktiga militära aktioner. NKP (M) uppmanade till en nationell strejk som blir en stor framgång, eftersom den bidrog till att destabilisera den nationella politiska situationen.
I denna situation, där de revolutionära krafterna vann nya segrar och de härskande klasserna kämpade i en akut kris, utnyttjade NKP (M):s ledning inte möjligheten att inleda en offensiv som skulle förvärra krisen i den gamla monarkiska staten, utan kastade istället ut en livlina i form av ett ensidigt eldupphör från FBA och förhandlingar som kom att pågå i fyra månader.
De punkter som Prachanda framförde var följande:
a) bildande av en provisorisk regering;
b) en ny konstitution;
c) upprättande av republiken, vilket ersattes av kravet på en provisorisk regering och en konstituerande församling.
Man insåg att dessa krav motsvarade en borgerlig republik som var mycket långt ifrån en nydemokratisk republik, men man hävdade att det var en del av en ”flexibel taktik” som syftade till att vinna över de republikanska delarna av bourgeoisien.
Dessa fyra månaders dialog utnyttjades av de reaktionära krafterna för att omgruppera sig, lösa sina interna motsättningar och förbereda sig för en militär offensiv mot maoisterna. Den 21 december avbröt den monarkiska staten dialogen och förberedde sig för attack. Två dagar senare förstörde FBA fullständigt militärbarackerna i Dang. I denna nya fas av det revolutionära inbördeskriget måste FBA ständigt konfrontera KNA. Fram till denna tidpunkt (en period på sju år) hade 3 000 människor dött, och med den kungliga arméns inträde i kriget massakrerades mer än 5 000 människor (de flesta fattiga bönder som anklagades för att vara maoister) under året 2002.
Den 26 december 2001 upphävde monarkin alla konstitutionella garantier och införde undantagstillstånd. I maj 2002 suspenderades parlamentet och i oktober tog kungen direkt över statsmakten. Detta är resultatet av den kungliga arméns kontinuerliga nederlag och de nationella strejkerna (inklusive en fem dagar lång strejk i april). NKP (M):s ledning utnyttjade situationen och uppmanade de borgerliga parlamentariska krafterna att bekämpa autokratin genom att utarbeta ett gemensamt minimiprogram som innehåller de punkter som formulerats ovan.
Inför kommunisternas framsteg i Nepal ökade de anglo-amerikanska imperialisterna och den halvkoloniala indiska staten sitt stöd till kungen. Kina och Europeiska unionen uttryckte sin oro och FN (imperialisternas och de halvkoloniala borgerliga regeringarnas plattform) erbjöd sina tjänster som medlare för framtida förhandlingar om de båda parterna begär det.
I slutet av 2002 hade revolutionen etablerats i Nepals 75 distrikt. Folkkriget hade redan nått ett strategiskt jämviktsläge, där Folkets befrielsearmé och Kungliga nepalesiska armén befann sig på lika villkor. Två makter existerade: å ena sidan en stat under uppbyggnad, den nydemokratiska staten, som utvecklades och vann makt i de befriade zonerna, baserad på de exploaterade klassernas revolutionära kraft, och å andra sidan en stat i förfall, stödd av de imperialistiska, borgerliga och feodala exploaterande klasserna, som försvarade sig och försökte behålla sin makt.
I februari 2003 förklarade NKP (M):s ledning för andra gången ensidig vapenvila och inledde en serie förhandlingar med monarkin, som skulle pågå i sju månader. I denna nya dialog upprepade partiet sina krav, samtidigt som det försökte bilda en gemensam antimonarkistisk front med alla republikanska sektorer av bourgeoisien och småbourgeoisien. För detta ändamål la det fram ett ”gemensamt program för progressiv demokratisk förändring”. Internt framfördes argumentet att detta banade väg för den strategiska offensiven och det allmänna upproret (när NKP (M):s politiska agenda väl har avvisats av monarkin). Den 27 augusti 2003 avbröt den kungliga regeringen förhandlingarna, då den kände sig redo för attacken mot de maoistiska positionerna.
Då inledde NKP (M) en övergångsfas i folkkriget. Det handlade om att gå från strategisk jämvikt till fasen av den strategiska offensiven. Denna nya fas delades in i tre steg: det första med decentraliserade åtgärder, det andra med relativt centraliserade åtgärder och det tredje med högst centraliserade åtgärder. Folkets befrielsearmé genomförde således, i enlighet med denna plan, flera attacker mot kungens väpnade styrkor.
Monarkin, som slogs av de revolutionära styrkornas imponerande segrar, försökte återta initiativet i kriget. Kung Gyanendra tog den 1 februari 2005 den absoluta makten och övertog direkt kontrollen över regeringen i Katmandu. Samtidigt införde han undantagstillstånd i hela landet, blockerade kommunikationerna och censurerade direkt alla medier. Tusentals motståndskämpar arresterades och fördes till hemliga fängelser. Ledarna för de viktigaste borgerliga partierna (gamla samarbetare med monarkin) sattes i husarrest, däribland fem före detta premiärministrar i den kungliga regeringen. Monarkin, med ryggen mot väggen, tog till desperata medel. Dess huvudsakliga stöd var armén.
De revolutionära massorna, ledda av NKP (M), kontrollerade 80 % av landets territorium. Många organ för revolutionär makt (folkkommittéer) administrerade de befriade områdena, skipade rättvisa, upprätthöll ordningen, organiserade det ekonomiska arbetet, fördelade jordägarnas jord och egendom, organiserade hälsovård, utbildning, kultur, socialhjälp etc. Deras verksamhet reglerades av en offentlig lagstiftning för administration av folkets makt i en nydemokrati. Folkkriget befann sig i sin tredje fas (strategisk offensiv) och närmade sig sin andra fas (relativt centraliserade åtgärder).
I denna mycket gynnsamma situation beslutade NKP (M):s ledning återigen om ett ENSIDIGT eldupphör den 3 september 2005. I november nådde man en överenskommelse i 12 punkter (som upprepade dess förslag) som undertecknades med alliansen av de sju borgerliga partierna som motsätter sig den absoluta monarkin (samtidigt som man förblev tvetydig om huruvida monarkin skulle behållas eller inte). Ledningen för NKP (M) förlängde ensidigt vapenvilan med monarkin.
Den 2 januari 2006 satte FBA punkt för det ensidiga eldupphöret genom att återuppta striderna mot KNA. Den 6 april deltog partiet i en stor nationell strejk, utlyst av alliansen av de sju borgerliga partierna, som skulle pågå i tre dagar. Massorna, uppviglade av de revolutionära kommunisterna och de republikanska elementen, överskrider tidsfristerna och strejken varar i 19 dagar, tills kungen (under press från imperialisterna, den indiska staten och massornas överväldigande stöd) accepterade 12-punktsavtalet, avsade sig den absoluta makten och överlämnade regeringen till det parlament som han upplöst 14 månader tidigare.
Under denna stora nationella strejk förklarade NKP (M):s ledning ett fullständigt upphörande av FBA:s militära aktioner i hela Katmandudalen. De motiverade detta med att det skulle ta bort en förevändning för kungliga arméns förtryck och massakrer mot folket. Detta hindrade dock inte polisen och militären från att under strejken använda sina vapen och mörda 22 personer, skada mer än 5 000 demonstranter och arrestera tiotusentals.
Med regeringen i händerna på denna sjupartiallians återupptog premiärminister Koirala, med hjälp av det nyligen återupprättade borgerliga parlamentet, sina samtal med ledarna för NKP (M) för att nå en fullständig och slutgiltig vapenvila, som skulle avslutas med ett fredsavtal under överinseende av FN. I enlighet med detta mål skrev Prachanda ett brev den 24 juli till Kofi Annan, dåvarande generalsekreterare för Förenta nationerna, med en begäran om hans ingripande i den fredsprocess som genomfördes i Nepal. Genom denna handling accepterade NKP (M):s ordförande imperialistisk inblandning i försöket att omintetgöra den nydemokratiska revolutionen i Nepal.
Den 21 november 2006 uppnåddes den första och viktigaste punkten för reaktionärerna: krigets slut. Det är en avgörande punkt eftersom de var på väg att förlora kriget. Den 28 november togs ett andra steg: avtalet om kontroll och förvaltning av vapen och arméer, som bestod i att avväpna den armé som var på väg att vinna kriget, det vill säga Folkets befrielsearmé, och som endast avväpnade en tredjedel av den kungliga armén, eftersom polisen inte berördes av avtalet.
Med detta avtal avväpnades de revolutionära massorna som inte besitter någon makt medan de härskande klasser behöll sin makt med en försvagad armé. Prachanda lyckades stoppa folkkriget och avväpna Folkets befrielsearmé, och det nepalesiska folket stod försvarslöst mot sina fiender; klasstrukturen och Nepals halvkoloniala och halvfeodala tillstånd kom att bevaras. Det revisionistiska ledarskapet för NKP (M) avstod genom att underteckna de två första avtalen från den nydemokratiska folkrepubliken, socialismen och kommunismen. De ställde sig på historiens skräphög.
Parlamentarismen
Den interimkonstitutionen i Nepal gav de ”maoistiska” kadrerna en konstitutionell ställning. De ”maoistiska” ledarna ansåg att revolutionen inte var över, utan att endast kampens form har förändrats.
I valet till den konstituerande församlingen 2008 vann NKP (M) 229 mandat och gjorde dem till det största partiet i den första konstituerande församlingen. De hade dock inte majoritet för att bilda regering och var tvungna att bilda en koalition med Nepals kommunistiska parti (enade maxist-leninister) – som de tidigare stridit mot – och Madheshi Jana Adhikar Forum, Nepal. Pranchda valdes till premiärminister efter att ha fått 464 av 577 röster mot Nepali Congress kandidat Sher Bahadur Deuba. Eftersom det första förslaget vid det första mötet i denna konstituerande församling fick fullt stöd, förklarades det att monarkin i Nepal hade upphört för alltid och att monarkin, som hade varit vid makten i 240 år, och att Nepal hade blivit en federal demokratisk republik.
Genom sin sköna stol i parlamentet och i regeringen har Prachanda förvandlats till en öppet och själverkänd korrupt politiker som besitter en beräknad rikedom lite över en halvmiljard. Prachanda är idag inte bara en politisk representant för byråkratbourgeoisien – han är en byråkratkapitalist!
Prachandas revisionism
NKP (M) under ledning av Prachanda hade förrått folkkriget, lämnat över folkets gevär, som folket erövrat med sitt dyrbara blod, och upplöst den nya makten. Eftersom folkkriget hade letts av NKP (M), byggt proletärt medvetande i sina baser och baserat sig på den proletära ideologin, behövde Prachanda och hans kumpaner rättfärdiga detta samtidigt som det kunde använda sig gamla språkbruk. Därav blev revisionismen Prachandas ondskefulla vapen. Genom att böja på marxismens principer och åberopa nya villkor kunde han försöka rationalisera sitt agerande. Nedan lyfter vi några punkter från Prachandas revisionistiska linje:
1. Prachanda och de andra ledande kadrerna i partiet upprepade ständigt att det ”gamla begreppet kommunism” inte längre var användbart, att Marx, Lenins och ordförande Maos läror, dvs. marxism-leninism-maoismens läror, hade övervunnits på grund av utvecklingen av klasskampen och de ”nya situationerna”. Han själv förklarade att han kunde avstå från namnet maoist, och partiets talespersoner hade tydligt visat att de är fast beslutna att lämna den så kallade ”Prachadra-vägen” om det skulle vara nödvändigt för att bilda ett enat parti med de öppna revisionisterna, som då utövade våldsam repression mot folkkriget.
2. Prachanda förklarade att de hade utrotat feodalismen när de störtade kungen. Han förklarade att hans revolution hade ”segrat till cirka 60 procent” och att hans mål var att Nepal om 10 till 20 år, tack vare utländskt kapital (dvs. imperialistisk kapitalexport), skulle bli ett land som Schweiz. Med andra ord lades kampen om självständighet åt sidan för att bli fortsatt dominerat av imperialismen. De ansång det bra att imperialismen beredde ut sig i Nepal, såsom när dess ledare sa: ”Vi kommer att välkomna utländska investerare när vi använder utländskt kapital till Nepals bästa”. 20 år senare ser vi klart och tydligt att feodalismen fortfarande härjar på landsbygden och att Nepal inte blivit ett dugg mer likt ett imperialistiskt land som Schweiz utan istället har landet blivit fattigare och mer beroende av utländskt kapital.
3. Angående imperialismen har han förklarat att det bara fanns en enda ”globaliserad stat” av imperialismen. Han betraktade Förenta nationerna (FN) som representant för ”det internationella samfundet”. Detta är samma FN som Prachanda hade tidigare begärt att kontrollera ”vapenhanteringen” i Nepal. Med andra ord anser han att representanten för ”det internationella samfundet”, en del av den enda globaliserade imperialistiska staten, var den mest lämpliga aktören att sköta folkets angelägenheter. Vilken clown!
4. Han hade också förklarat att Indien idag spelade en positiv roll. Återigen samma Indien som dominerat Nepal i över ett halvt sekel och vilka hade kämpat sida vid sida med den reaktionära armén mot folkkriget. Detta påstående klingade inte allt för gott i öronen för det nepalesiska och indiska folket.
5. Prachanda beskrev sitt partis fredspolitik som ”en ny form av folkkriget” och att ”folkkriget i Nepal har efter tio års väpnad kamp nått en ny form av konflikt.” Detta strider självfallet mot marxismens syn på krig där ”krig är politikens fortsättning medelst andra medel” och att ”krig är kampens högsta form” och att en revolutionen är ”en våldsakt varigenom en klass störtar en annan”. NKP (M):s politik fokuserade istället på deltagande i parlamentet. Genom förhandlingar, dialoger och framförallt genom massornas deltagande i valspektaklet kunde samhället transformeras. Därav reducerades klasskampen från att vara en antagonistisk motsättning, däri klasser med direkt motsatta intressen kämpar medelst alla tillgängliga medel, till att bli en icke antagonistisk motsättning, som kunde lösas genom dialog och samförstånd. Detta är naturligtvis revisionistisk skräpmat serverat i syfte att säkra bekväma och välbetalda platser i parlamentet. Men grunden i denna revisionism är förändringen av marxismens principer gällande klasskamp och krig.
6. Prachanda och NKP (M) reviderade även kommunisternas syn på staten. Den ur Det kommunistiska partiets manifest presenterade tesen att ”Den moderna statsmakten är blott ett utskott, som förvaltar hela borgarklassens gemensamma affärer” försummades med att enhälligt förklara Nepal som en demokrati? Men vilken klass har då makten i Nepal? Proletariatet, bönderna, bourgeoisien, godsherrarna? Kan proletariatets parti regera tillsammans med jordägarnas och storbourgeoisiens partier? Nej, självklart kan den inte det.
Den nepalesiska gamla staten fortsatte att vara en jordägarnas och byråkratkapitalisternas stat – den enda skillnaden blev att monarkin ersattes av nya regenter: varulv förklädda i fårull – revisionisterna. Folket förblev undersåtar, ojämlikheten fortsatte att öka samtidigt som Prachanda och hans klick förvandlades till samma miljardärer som de år 1996 hade svurit en ed att utrota med folkkriget.
Detta är bara ett fåtal punkter tagna ur NKP (M):s offentliga dokumentation. Det finns oändligt många saker som skulle kunna nämnas, men vi anser att de nämnda fallen är mer än tillräckliga.
Bild tagen år 2025 efter att massorna hade bränt ner Prachandas hem under ett landsomfattande uppror mot korruption och neoptism.
Lärdomar från folkkriget i Nepal
”Massorna skapar historien” och ”Ja, vi förespråkar det revolutionära krigets allmakt; det är bra, inte dåligt, det är marxistiskt”. Folkkriget i Nepal kunde endast skörda de segrar det gjorde genom att de övervann massornas hjärtan och själ genom att den tjänade folkets materiella intressen. Folkarmén var aldrig mer teknologiskt avancerad än reaktionärernas, inte heller hade de bättre ekonomi och eller ens militärutbildning. Den hade något annat. Den baserade sig på folket och folkets intressen och genom att visa och leda vägen att genom att beväpna folket kunde den vinna över massornas. Kraftmätningen mellan revolution och reaktion är inte blott den militära och ekonomiska styrkans kamp utan det är också den mänskliga kraftens och moralens kamp. Militär och ekonomisk makt utövas nödvändigtvis av människor.
”Arbetarklassen kan inte helt enkelt ta det färdiga statsmaskineriet i besittning och sätta det i rörelse för sina egna ändamål” utan folkkrigets kärna måste vara den gamla statens ersättande med den nya staten. Detta betyder att den nya makten är essentiell och blir folkkrigets segergaranti. I Nepal upplöstes den nya makten och ”kommunisterna” tog över den gamla statens statsmaskineri. Den gamla statens statsmaskineri var uppbyggt på byråkratkapital och på stora jordegendomar. Dess våldsapparat var tränad för att förtrycka folket och tjäna de besuttna. Dess ekonomi och militär var beroende av imperialistiskt kapital och smutsiga avtal med folkmordsregimen i Indien.
Den nya staten å andra sidan var uppbyggd på massornas deltagande och införlivning. Den var uppbyggd på en väpnad styrka lett av det kommunistiska partiet däri massorna var bärarna av vapnen. Massornas införlivning skapas genom den nya politiken, ekonomin och kulturen varvid de blir de faktiska härskarna av sina liv. Det blir mycket svårare att kuppa en stat där massorna är beväpnade och där revolutionärt medvetande har satt rot. Det är som Ordförande Mao lärde oss att ”demokratin i vår armé är ett viktigt vapen för undergrävande av den feodala legoknektsarmén”. En stat byggd på folkets intressen, där de blir aktiva och ledande människor, kommer alltid vinna över ett bredare och mer stålsatt stöd än de byggda på förtryck och exploatering.
Det är också genom denna förståelse av att folkkrigets seger i hela landet genomförs genom den nya statens ersättande av den gamla, som gör att maoisterna inte faller in i träsk med fredsförhandlingar och försoningspolitik. Även om en ny och gammal stat kan samexistera under en viss period kommer kampen mellan dessa var konstant och i grunden antagonistisk.
Vi lyfter parollen från PKP och Ordförande Gonzalo ”Folkkrig till kommunism” för att fastslå att makten inte kan vinnas genom någon annan metod än folkkrigets och att det är genom att framhärda i folkkrigets principer, såsom att bygga upp den nya makten, som gör att vi har en segergaranti för att ta oss in i kommunismen och att kämpa mot kaptialistfarare som Chrusjtjov, Deng och Prachanda.
”Utan en folkarmé har folket ingenting” lärde Ordförande Mao oss. ”Politisk makt växer ur gevärspipan” och därav innebär en avväpning av folket från tagandet av dess framgångar. Inget som har vunnits kan bestå om det inte kan förvaras genom geväret – det har historien lärt oss. När folkkriget i Nepal inleddes tog de lärdomar från folkkriget i Kina och Peru och tillämpade metoden att om man inte har vapen erövrar man dem från fienden. Under de första åren byggdes folkarmén upp genom just denna metod. Att förena massornas kamp under folkkrigets fana, erövra vapen och beväpna massorna blev den framgångsrika metoden för att förinta en hårt beväpnad, teknologiskt avancerad och imperialistiskt styrd reaktionär armé. Det var folkarmén som möjliggjorde att den nya makten kunde utvecklas och frodas.
När Prachanda och NKP (M) slöt avtal med imperialisterna, byråkratkapitalisterna och jordägarna och överlämnade folkets gevär under FN inspektion till fienden upplöstes den nya makten och allt som hade vunnits blev förlorat.
”Partiet är en motsättning där klasskampen uttrycks i formen av tvålinjekamp mellan vänster och höger” betyder att klasskampen inom det Kommunistiska partiet, ledning för revolutionen, blir det högsta slagfältet inom klasskampen i landet. Det kan inte undgå någon att det var revisionismen som krossade folkkriget, inte den reaktionära statens armé eller massornas likgiltighet gentemot vem som härskade över dem. Redan från år 1999 innan folkkriget gick in i strategisk jämvikt kunde man se hur ledningen i NKP (M) började vackla. Att vacklan finns inom det kommunistiska partiets högst ledning är orsaken till revisionismens utbrott. Återigen har den sin i att partiets ledarskap prioriterade sin egen självbevarelsedrift och sin egen trygghet före det nepalesiska folkets intressen. Detta är grunden i den kapitulationspolitik som genomfördes.
De konstanta eldupphören och försöken till förhandlingar hade alltså sin rot i klasskampen inom partiet. Folkkriget hade kunnat nå segern tidigare ifall momentumet upprätthölls under det tidiga 2000-talet särskilt då din interna krisen inom de härskande klasserna intensifierades efter massakern på kungafamiljen år 2001.
Att det just är en fråga om klasskamp och inte en fråga om åsikter, synsätt eller taktiker bevisas genom att kapitulationen inför imperialismen förvandlade NKP (M):s ledarskap från proletärer till byråkratkapitalister. Det är just inom det kommunistiska partiet som besluten togs som gjorde Prachanda rik och orsakade folkkriget nederlag. Detta gör det tydligt hur ”revisionismen är huvudfaran” och att det huvudsakliga inom klasskampen är de subjektiva krafterna (kommunisterna) och dess interna kamp (tvålinjekampen – kampen mellan att vara ett proletärt revolutionärt parti eller att vara ett borgerligt reaktionärt parti i tjänst för imperialismen).
Glöm inte bort – folkkriget var nära en seger i hela landet. Klasskampens utveckling inom partiet berövade folket en Folkrepublik av nydemokrati.
Ledningen är nyckeln lär oss PKP. Det är ledningens linje som färgar av sig på partiet i sin helhet och därav på folkkriget. PKP definierade att ledningen är nyckeln och att ”det är alla Partimedlemmars plikt att ständigt kämpa för att försvara och bevara Partiets ledning”. Att försvara partiets ledning innebär att försvara dess enhet under proletariatets ideologi. Om partiet blir revisionistiskt upphör det att vara ett kommunistiskt parti.
Ordförande Mao lärde oss att om partiet tas över av revisionister förändrar partiet färg och slutar att vara partiet. Talandes om Sovjetunionens kommunistiska parti (SUKP) beskrev han att efter Chrusjtjovs kupp förvandlades SUKP till ett ”fascistiskt parti av hitlertyp”. Detsamma förutspådde han kunde hända med Kinas kommunistiska parti om revisionisterna tog över – vilket gjordes efter hans död år 1976.
Prachanda och hans kupan gäng förvandlade partiet från att vara ett kommunistiskt parti i tjänst för proletariatet och världens folk till att bli ett parti för jordägarna och byråkratkapitalisterna i tjänst för imperialismen. Med andra ord skedde de viktigaste och mest avgörande striderna i folkkriget i Nepal inte på slagfältet mellan folkarmén och den gamla statens väpnade styrkor utan inom centralkommittén i Nepals kommunistiska parti (maoisterna).
Det nepalesiska samhället idag
Enligt Kathmandu Post äger de rikaste 7% cirka 31% av jordbruksjorden i landet medan hälften av de nepalesiska bönderna äger mindre än 0,5 hektar. Uppskattningsvis är 1,3 miljoner familjer (inte människor) jordlösa bönder. Den jord som är kontrollerad av godsherrar är de bördigaste jordarna och olika medeltida arrendeformer dominerar landsbygden. Runt 80% av befolkningen är fortfarande bönder.
Prachanda ljög med andra ord när han förklarade att feodalismen hade sopats bort i och med folkkriget. Detta är samma lögn som den högeropportunistiska linjen i Peru framförde för att krossa folkkriget. Denna lögn baseras på påståendet att ”folkkriget var rätt när landet var halvfeodalt, halvkolonialt men nu när den borgerliga revolutionen är slutförd kan vi använda parlamentet för reformer”. Detta är felaktigt och måste förkastas.
Det imperialistiska kapitalet har inte gjort Nepal rikare. Kinesisk socialimperialism har fått större inflytande över Nepals ekonomi särskilt genom Belt and Road Initiative. Dessutom fortsätter Indien att hålla Nepal under sig som en nickedocka genom importberoende, särskilt av militär materiell, industrivaror och bränsle, vilket tjänar den indiska byråkratkapitalismen. Mestadels av exporten av råvaror går till Indien vilket i förlängning tjänar dess imperialistiska herrar samt USA-imperialismen.
Med andra ord ledde inte folkkriget till någon förändring av klassamhällets grundbultar. Landets är fortsatt kvar i medeltiden med en feodal ekonomisk bas. På den växer fortfarande en byråkratkapitalism som får värde att flöda ut ur landet och berika imperialisterna och dess lakejer. Nepal är fortfarande ett halvfeodalt, halvkolonialt land med en byråkratkapitalism växande över sig. Folket: bönderna, proletariatet, småborgerskapet och den nationella bourgeoisien är fortsatt undertryckta av de härskande: jordägarna, byråkratbourgeoisien och imperialisterna.
Avslutning
Folkkriget i Nepal bevisade hur folkkriget inte bara är möjligt utan den enda segerrika taktiken. Folkkriget i Nepal hade fantastiska möjligheter att gripa makten i hela landet. Den bär dock med sig smutsen av ett förrädiskt borgerligt ledarskap som hellre ville säkra sin egen trygghet och framgång före det internationella proletariatets, världens folk och revolutionens framgång. Det framhäver därav nödvändigheten av det kommunistiska paritet, enat kring proletariatets ideologi, och ingen annan klass vars intressen är självbevarelse. Proletariatet har bara sin bojor att förlora men en värld att vinna.
Vi hedrar denna årsdag genom att lära oss av de stora framsteg och lärdomar som både skördats av betalats med det nepalesiska folkets dyrbara blod. Vi fördömer helhjärtat revisionismen och dess förespråkare: imperialistlakejer, förrädare, mördare, egoister och svin! Vi vet dock att minnet av folkkriget aldrig kommer att försvinna och att maoisterna i Nepal fortsatt kämpar, i hård motström mot revisionisterna, särskilt mot Prachandas äckliga revisionism och för inledandet av ett nytt folkkrig.
Länge leve folkkriget!
Ned med revisionismen!
Länge leve marxism-leninism-maoismen!