För den som orkat bry sig om valrörelsen under sommaren har det inte gått obemärkt att Liberalerna går kräftgång. Partiledare Simona Mohamsson har nu drygt en månad på sig att fördubbla sitt väljarstöd för att partiet inte ska åka ut ur riksdagen. Liberalernas kris är dock inte ett isolerat opinionsras, utan en spegelbild av ett djupare systemskifte.
Det liberala projektet, som en gång bar upp den svenska borgerliga demokratins institutionella ramar och fostrade generationer i parlamentarisk lojalitet, har förlorat sin förankring hos de grupper det en gång talade till. Den progressiva borgarklassen (progressiv i den bemärkelse att den var antifeodal under 1900-talets början) finns ej kvar, och dess moderna sociala bas av den småborgerliga så kallade ”medelklassen”, småföretagarna, de högutbildade tjänstemännen och akademikerna – väljarna som utgjorde liberalismens ryggrad – vänder sig nu till andra alternativ eller stannar hemma.
Att Liberalerna kämpar för sin parlamentariska överlevnad är därför inte en tillfällig opinionssvängning, utan ett tecken på att den borgerliga demokratins löften om reformer inte längre biter. När ett av riksdagens äldsta partier med en hundraårig historia av att försvara rättsstaten och marknadsekonomin, reduceras till en kamp om fyra procent, blottas något väsentligt: parlamentet håller på att förlora sin funktion som en meningsfull arena för att kanalisera folkligt missnöje.
Det handlar inte bara om att Liberalerna är dåliga på borgerlig politik, utan också att ingen längre tror att deras politik spelar någon roll. I ett läge där valdeltagandet sjunker, tilliten till partierna är historiskt låg och de verkliga maktbesluten fattas långt utanför riksdagens väggar blir Liberalernas existenskris inte bara ett partiöde utan ett symptom på att hela den parlamentariska modellen är på väg att förlora sin legitimitet.
Frågan är då inte längre om huruvida Liberalerna klarar spärren, utan om någon längre tror att det spelar någon roll vilka som sitter i riksdagen, när själva institutionen visat sig oförmögen att lösa de kriser som växer fram utanför dess korridorer. Det borgerligt liberala alternativet krymper, och den politiska klass som en gång bar upp den borgerliga parlamentarismens legitimitet gör sig själv allt mer överflödig. Det som är intressant för en marxistisk analys av Liberalernas situation är vad som växer fram i tomrummet efter dem.
Vilka är Liberalerna?
Liberalernas rötter finns i 1800-talets liberala rörelse, som växte fram bland borgerskapet under ståndsriksdagens sista år där många liberaler organiserade sig i olika diskussionsklubbar, bland annat de bondeska och friensiska klubbarna (dessa heter så efter Carl Carlson Bonde och Sixten von Friesen, och direkt ser vi här att några av den borgerliga liberalismen tidigaste förespråkare själva var adelsmän – adelsmän som såg världen förändras och agerade därefter.) Genom diskussionsklubbarna samlades reformvänliga riksdagsledamöter för att utmana adelns politiska dominans. Konflikten handlade dock i första hand om vilken samhällsklass som skulle ha makten, inte om att ge makt åt hela folket. De svenska liberalernas kamp var därför främst en kamp för den framväxande borgerlighetens intressen kontra de klasser och skikt som livnärde sig på de gamla feodala instutitionerna.
Dessa tidiga liberaler drev krav på näringsfrihet, frihandel och ett modernare statsskick, vilket bidrog till att bana väg för kapitalismens utveckling i Sverige. Detta betydde att den gamla feodala överklassen gradvis ersattes av en ny ekonomisk elit. Samtidigt som adeln förlorade inflytande växte industriborgerskapets makt över ekonomi och politik.
Representationsreformen som antogs 1866 avskaffade visserligen ståndsriksdagen, men den nya tvåkammarriksdagen byggde fortfarande på höga inkomst- och förmögenhetskrav. Arbetare, torpare och kvinnor stod fortsatt utanför det politiska inflytandet. Därför kan reformen ses som ett maktskifte inom den härskande klassen snarare än en verklig demokratisering.
Dagens parti med namnet Liberalerna har sitt ursprung i Liberala samlingspartiet, som bildades 1902, och i Folkpartiet som grundades 1934. Även om partiet senare har ställt sig bakom allmän rösträtt och den svenska välfärdsstaten har det samtidigt konsekvent försvarat ”marknadsekonomi” och privat ägande. Detta innebär att partiet historiskt har prioriterat det privata kapitalets och småborgerskapets intressen framför en mer genomgripande statsmonopolism under täckmanteln av ”ekonomisk jämlikhet” och ett ”ökat inflytande för arbetarklassen” såsom socialdemokratin gjorde.
Under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet fanns det dock perioder då liberaler och arbetarrörelsen samarbetade mot den konservativa högern som utgjordes av den del av storborgerskap som stod i allians med den gamla feodala ordningen och kungamakten, även om de hade olika långsiktiga mål. Låt oss återge några exempel:
a) Kampen för parlamentarism och rösträtt: Liberaler och socialdemokrater samarbetade ofta för att utöka rösträtten och begränsa kungens och första kammarens makt. De såg båda den konservativa högern och monarkin som hinder för demokratisering.
b) Unionsupplösningen 1905: Många liberaler, särskilt under Karl Staaff, motsatte sig en militär lösning på konflikten med Norge. Socialdemokraterna, under Hjalmar Branting, drev också en fredlig linje. Båda motsatte sig den nationalistiska och konservativa opinion som ville visa militär styrka.
c) Borggårdskrisen 1914: Detta är kanske det tydligaste exemplet. När kung Gustaf V höll sitt Borggårdstal till stöd för högerns krav på kraftig upprustning gick han emot den liberala regeringen under Karl Staaff. Liberaler och socialdemokrater kritiserade kungens agerande som ett brott mot parlamentarismens principer. Staaff avgick efter krisen, men händelsen stärkte på sikt kraven på att regeringen skulle vara ansvarig inför riksdagen, inte kungen.
d) Upprustning och krigsfrågan: Här fanns både samarbete och motsättningar. Socialdemokraterna var i regel mer kritiska till upprustning än liberalerna. Liberalerna var splittrade: den så kallade Staaff-liberalismen förespråkade ett begränsat försvar och motsatte sig högerns omfattande rustningsprogram, men partiet var inte antimilitaristiskt på samma sätt som delar av arbetarrörelsen.
Denna front utgjorde en demokratisk allians mot den konservativa makteliten, bestående av kungahuset, adeln och den ekonomiska överklassen. Alliansen byggde dock på vissa gemensamma mål om parlamentarism och rösträtt, inte på en gemensam syn på ekonomi. När den borgerliga parlamentariska demokratin väl etablerats blev motsättningarna mellan liberalism och socialism åter tydligare, särskilt i frågor om ägande, arbetsmarknad och välfärd.
Här bör klargöras att det alltså finns en kvalitativ skillnad mellan det som utgjorde vänstern och högern inom riksdagen i 1900-talets början, och den ”vänster” och ”höger” som vi ser idag, när det demokratiska utrymmet nästan sinat ut helt och hållet. Dagens partier fungerar enbart som uttryck för antingen olika intressen inom storborgerskapet, eller populism och valfjäsk. Det finns ingen ideologisk skillnad mellan att representera privatmonopolet eller statsmonopolet och C pratar till exempel om HBTQ-frågor för att få röster, inte för att de är ”vänster”.
Efter demokratiseringens genombrott etablerade sig Folkpartiet i alla fall som det ledande liberala partiet i svensk politik. Under stora delar av 1900-talet var partiet Socialdemokraternas främsta borgerliga motståndare och periodvis det största oppositionella partiet. På grund av massornas positiva inställning till socialdemokratin profilerade sig Folkpartiet som ett socialliberalt alternativ som accepterade välfärdsstaten men försvarade marknadsekonomin och det privata ägandet. Detta innebar att partiet bidrog till att stabilisera det kapitalistiska systemet och borgfreden mellan kapital och reformism.
Från 1970-talet förändrades den borgerliga sidan. Moderaterna växte successivt och tog över rollen som det dominerande borgerliga partiet samtidigt som Folkpartiet tappade stöd, och trots en tillfällig uppgång i valet 2002 fortsatte partiets långsiktiga nedgång. Partiet har på senare tid haft svårt att formulera en tydlig politisk profil, och faktumet att de bytte namn till Liberalerna 2015 fungerade (konstigt nog!) inte ens som konstgjord andning.
I dag är Liberalerna riksdagens minsta parti och har under flera val legat nära fyraprocentsspärren. Partiets beslut att ingå i ett regeringsunderlag tillsammans med Sverigedemokraterna har dessutom inneburit att många av partiets egna väljare uppfattar partiet som att det har övergett delar av sin tidigare självbild som ett ”liberalt” och ”progressivt” alternativ.
Partiet har i dag alltså spelat ut sin historiska roll. Under 1800-talet representerade partiets föregångare den framväxande borgarklassens kamp mot adelns privilegier och kungamaktens inflytande. När dessa mål uppnåtts har partiets funktion alltmer blivit att försvara den rådande ekonomiska ordningen. I takt med att Moderaterna tagit över rollen som det ledande borgerliga partiet och andra partier övertagit många av Liberalernas profilfrågor har partiets politiska relevans minskat. Från att ha varit en drivande kraft för borgerliga reformer är Liberalerna i dag alltså ett parti utan tydligt historiskt uppdrag eller egen samhällsvision.
Siffror och statistik
Vi ska nu kort gå igenom partiets grundläggande statistik för att visa på det omöjliga i att de skulle kunna stanna kvar i det borgerliga parlamentet – detta som en empirisk bakgrund till den huvudsakliga ideologiska analysen i artikeln. I riksdagsvalet 2022 var:
• antalet röstberättigade 7 775 390 personer
• valdeltagandet på 84,21 % (eller 6 547 801 personer)
• andelen väljare som personröstade 22,49 %
• andelen väljare som förtidsröstade i Sverige 48,16 % (eller 3 153 628 personer)
• antalet som röstade på ambassader och konsulat 41 139
• antalet mottagna brevröster från utlandet 34 731.
I riksdagsvalet 2022 fick Liberalerna 298 542 röster, vilket motsvarade 4,61 % av de giltiga rösterna. Partiet klarade därmed riksdagsspärren och fick 16 mandat i riksdagen.
Om vi räknar på samma nivå som riksdagsvalet 2022, det vill säga att samma nivå av valdeltagande och röstberättigade så motsvarar 4 %-spärren ungefär 260 000 röster. Senaste opinionsmätningar placerar Liberalerna på 1.7% och för att gå från 2 % till 4 % skulle de alltså behöva ungefär 260 000 − 130 000 = 130 000 nya röster. I praktiken kan siffran bli något annorlunda 2026 eftersom antalet röster och valdeltagandet kan förändras.
Hur stor andel av Moderaternas väljare hade behövt stödrösta för att låta Liberalerna stanna i rikdagen? Låt oss göra en räkneövning utifrån ett tänkt scenario. Här använder vi en aktuell opinionsnivå där Moderaterna ligger runt 16,6 % och Liberalerna runt 2,0 % i mätningarna. Vid denna opinionsnivå skulle det innebära att Moderaterna får cirka 1 080 000 röster. Som vi nämnde i ovan exempel skulle Liberalerna behöva 130 000 röster, baserat på nuvarande opinion, för att få två procentenheter till. Detta innebär att 12 % eller ungefär var åttonde moderat väljare skulle behöva stödrösta på Liberalerna för att lyfta dem från 2 % till 4 %.
Hur skulle det påverka Moderaternas mandat? Om Moderaterna tappar 130 000 röster hade de gått från 16,6 % till 14,6 %, vilket innebär ungefär 7 mandat färre. Detta hade medfört att Moderaterna hade gått från 68 mandat förra valet ned till 58 respektive 51 mandat om de hade organiserat en stödröstningskampanj för Liberalerna – något som inte ligger i de enskilda riksdagsmedlemmarnas ekonomiska intressen. De hade då hamnat långt efter Sverigedemokraterna, något som inte kan ses som en önskvärd strategi för deras ledning.
Om vi tar med hela Tidöunderlaget (Moderaterna, Sverigedemokraterna, Kristdemokraterna och Liberalerna) blir kalkylen mer intressant. Om vi räknar om ett nytt scenario där stödröster kommer från hela blocket utifrån samma antagande som innan, att valdeltagandet är samma som från riksdagsvalet 2022 (84,21 %) – då hade ungefär var tjugonde Tidöväljare behövt stödrösta på Liberalerna.
Detta är förstås en förenklad modell och vi kan inte anta att alla väljare ens vet om att stödröstning existerar, eller av olika skäl är tillräckligt politiskt medveten för att förstå innebörden och ta beslutet att stödrösta.
Slutsats
Om Liberalerna verkligen ligger omkring 2 % i opinionsmätningarna med ungefär en månad kvar till valet, är det rimligt att bedöma att risken att de åker ur riksdagen är hög. Men statistiken är endast en symptom, och det som verkligen spelar roll är att Liberalerna, ur ett historiskt perspektiv, som sagt inte längre har någon given plats i den svenska politiken. Deras klassmässiga uppdrag – att tala för borgerlighetens intressen – har sedan länge övertagits av Moderaterna, och deras socialliberala profil har urholkats av ett decennium av taktiska svängningar och kompromisser med partier de en gång svurit att stå emot.
Partiet står kvar utan en samhällsklass att företräda och utan en vision som skiljer dem från något annat parti i riksdagen. I praktiken har Liberalerna därmed blivit en dödvikt för de övriga partierna – ett parti som varken kan driva en självständig politik eller bidra till en stabil regeringsbildning, utan vars enda funktion i riksdagen är att förbruka platser, debattid och politiskt kapital. Därför spelar det ingen roll om de klarar spärren i september eller inte. Även om en sista-minuten-räddning genom strategisk stödröstning skulle föra dem över fyraprocentsstrecket, löser det inte partiets djupare problem: de har inget att säga, inga nya väljare att vinna (det är, enligt oss, högst tvivelaktigt att ett glas vin i valstugorna skulle leda till 130 000 nya röster) och ingen riktning att erbjuda.
Vi bör också utforska några möjliga utkomster efter valet.
I och med valturnén som Liberalerna nu åker på tillsammans med M, KD och SD finns det en möjlighet att Liberalerna omvandlas till stödparti till SD med det enkla syftet att legitimera deras ställningstaganden. Detta är en relativt rimlig utkomst då partiet skulle fylla en sits av att ge lite falsk legitimitet till denna slaktare av borgerliga fri- och rättigheter. Samtidigt skulle detta emellertid kräva en viss utrensning av partiet – en större mängd intern kritik har utlösts på grund av denna turné då alla medlemmar inte är eniga om samarbetet med SD.
En annan möjlighet handlar om blocköverskridande överenskommelser, något som Jacob Wallenberg pratar mycket om. I till exempel den ständiga frågan om energi och att bygga kärnkraftverk finns en motsättning mellan parlamentet som system, och den exekutiva makten som krävs för att kunna åstadkomma en lösning. I detta avseende hade partiet alltså fungerat som en brygga mellan blocken. Partiledaren för C, Elisabeth Thand Ringqvist, har tidigare nämnt att hennes drömregering är en variant av den gamla alliansen (C, KD, M, L) där S också ingår och spelar en ledande roll bredvid KD.
Oavsett vad som händer i valet 2026 så kan vi som sagt konstatera att Liberalerna är på väg ut, och detta är något vi förstår som en progressiv kvantitativ förändring: de har nu i över hundra år utgjort en stor del av den borgerliga demokratins ryggrad och ideologiska rättfärdigande, och faktumet att de försvinner kommer endast att leda till att massorna skakar av sig än mer av sin flagnande tillit på detta föråldrade system. Historiens tidevarv tvingar alltid fram förändring och även kapitalismen måste ibland sminka bort sina cancerfläckar. Som kommunister ser vi alltså mycket framemot att Liberalerna försvinner in i historiens sophög och välkomnar detta som ett naturligt led i den ständiga självförstörelsen som kapitalismens interna mekanismer nödvändigtvis bedriver.