II. IMPERIALISMEN OCH DEN PROLETÄRA REVOLUTIONENS EPOK

neocolonialism

§ 5. Vi lever i imperialismens och den proletära revolutionens epok. Imperialismen betyder att ett fåtal imperialistiska stormakter strävar efter att dominera världen, exploatera och förtrycka massan av världens folk. De kapitalistiska monopolen bedriver en frenetisk jakt på nya marknader och nya profiter. Några nya områden att upptäcka och kolonisera finns inte längre. Därför leder imperialismen till utökad exploatering och förtryck av världens folk, särskilt i de neokoloniala länderna. Imperialismen leder också till konflikter och krig om råvaror och marknader. Men imperialismens förtryck leder också till motstånd. Befrielsekrig och revolutioner kommer att besegra imperialismen och en rättvisare värld skapas.

§ 6. Dagens värld kännetecknas av en rad grundläggande motsättningar, av vilka följande är viktigaste:

-Motsättningen mellan de förtryckta nationerna å den ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra.
-Motsättningen mellan arbetarklassen och borgarklassen i de kapitalistiska och statskapitalistiska länderna.
-Motsättningen mellan de imperialistiska länderna med USA i spetsen och socialimperialismen i form av Kina. -Motsättningen mellan de arbetande massorna och stor- och kompradorborgerskapet i de neokoloniala länderna.

§ 7. I dagens värld skärps särskilt motsättningen mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra samt motsättningen mellan de imperialistiska länderna och socialimperialismen. Dessa fyra grundläggande motsättningar påverkar varandra, och därför kan olika motsättningar bli de viktigaste i ett speciellt läge.

§ 8. Fram till slutet av 1980-talet fanns det endast två supermakter, USA och Sovjet, som tävlade om världsherraväldet. Sovjet kollapsade emellertid på grund av såväl inre som yttre faktorer och kvar finns Ryssland, en medelstor imperialistmakt. Idag finns det två supermakter, USA och Kina, varav den senare är uppåtgående. Kapitalismen utvecklas alltid ojämnt; imperialistiska stormakter kommer och går. Tidigare stormakter som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan har reducerats till medelstora imperialistmakter.

§ 9. Motsättningarna skärps mellan de förtryckta nationerna å ena sidan och imperialismen och socialimperialismen å den andra. De viktigaste klasstriderna och befrielsekamperna äger rum i de neokoloniala länderna idag, eftersom dessa är särskilt utsatta för de imperialistiska stormakternas regelrätta inblandning och intervention samt krig genom ombud. De imperialistiska stormakterna med USA i spetsen strävar efter att reducera de neokoloniala länderna till råvaruproducenter, utnyttja den billiga arbetskraften, försätta dem i låneslaveri och påtvinga dem en ekonomisk politik, som leder till ökade klassklyftor, fattigdom liksom hunger- och miljökatastrofer.

§ 10. De små och medelstora imperialistmakterna kan inte tävla med de båda supermakterna om världsherraväldet. En del av dem, särskilt de som är knutna till NATO och EU, har också en begränsad politisk och ekonomisk handlingsfrihet, men dessa har emellertid i vissa fall motstridiga intressen till USA. Den ökande rivaliteten mellan USA och Kina leder paradoxalt till ökat handlingsutrymme för inte bara små och medelstora imperialistmakter utan också för regionala stormakter som Indien, Iran, Saudi-Arabien, Nigeria och Brasilien med flera.

§11. USA har varit den obestridligaste starkaste imperialiststaten efter andra världskriget. USA:s ekonomiska och politiska styrka har dock relativt sett försvagats. Men USA:s militärutgifter svarar fortfarande för uppemot hälften av världens militära utgifter och USA har militära baser över hela världen och uppträder med sin flotta på världens alla hav. Det långsiktiga syftet är att inringa Kina, USA:s enda verkliga utmanare idag. USA har under de senaste decennierna begått aggression mot Afghanistan, Irak, Libyen och intervenerat i en rad länder, exempelvis Syrien. En supermakt som är på nedåtgående försöker med alla medel hejda denna utveckling. Efter Mao Zedongs död genomfördes en kupp i Kinas Kommunistiska Parti, vilket innebar att kapitalismen restaurerades i Kina. Kina har världens största proletariat, som dessutom är exceptionellt exploaterat. Den kapitalistiska utvecklingen i Kina har varit mycket snabb; Kinas köpkraftsviktade bruttonationalprodukt är idag densamma som USA, vilket skiljer Kina från åttiotalets Sovjet. Det betyder också att Kina idag är ett kapitalexporterande land och i allt större utsträckning beroende av råvaruimport. Kina genomför en snabb militär upprustning, men kan ännu inte mäta sig med USA:s militära styrka.

§ 12. Så länge imperialismen existerar är krig oundvikliga. Redan har imperialismen givit upphov till två förödande världskrig och ett otal regionala krig. Imperialistiska stormakter behöver inte initiera fullskaliga världskrig utan kan lika gärna föra krig genom ombud. Historien upprepar sig heller inte som en sömngångare. Redan före första världskriget hade USA detroniserat Storbritannien som ledande imperialistisk stormakt. Första världskriget innebar att den uppåtgående imperialistiska stormakten Tyskland slogs tillbaka och det andra världskriget innebar att västmakterna tillsammans med Sovjetunionen kunde besegra det revanschistiska Tyskland och det fascistiska Japan. Samtidigt reducerades kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike till andra rangens stormakter. Fram till mitten av1980-talet existerade en krigsfara som härrörde ur rivaliteten mellan USA och Sovjet, men Sovjets kollaps förhindrade en storskalig uppgörelse. Exakt vilka former som rivaliteten mellan USA och Kina kommer att ta sig i framtiden är svårt att förutsäga; det är avhängigt Kinas fortsatta ekonomiska expansion och militära upprustning och vilka motåtgärder som USA kommer att vidta.

5 COMMENTS

  1. Svar till Einar Schlereth från den 7/9 2015

    Du skrev:

    ” Första låter bra men det andra är uppåt väggarna. Jag tror att de nyaste utvecklingarna har gått er förbi. Framförallt den alliansen som slöts mellan Kina och Ryssland – en sådan vidsträckt allians har aldrig funnits i världen. Pepe Escobar (som jag översatte för några dagar sen) skrev helt riktigt att den alliansen är också i militärt avseende överlägsen US/NATO alliansen. ”

    Vilka är de ”nyaste utvecklingarna”? Har Ryssland och Kina skapat en ny militärallians à la Warszawapakten? På vad sätt skulle denna allians vara starkare än det militära samarbete, som förekom mellan Warszawapakten och Kina mellan 1955 och 1961? Fram till 1961 ingick alla östeuropeiska stater, inklusive Albanien, i Warszawapakten. Under koreakriget 1950 – 1953 kunde Nordkorea stå emot USA och dess sydkoreanska allierade tack vare ett omfattande militärt stöd från Sovjetunionen och en halv miljon frivilliga från Kina.

    De tio länder med de största militärbudgeterna 2013 var följande i miljarder dollar (källa: SIPRI):

    USA 640
    Kina 188
    Ryssland 87,8
    Saudiarabien 67
    Frankrike 61,2
    Storbritannien 57,9
    Tyskland 48,8
    Japan 48,6
    Indien 47,4
    Sydkorea 33, 9

    USA:s militärbudget var 2,3 gånger så stor som Kinas/Rysslands. Om man slår ihop USA:s och dess allierades (Indiens är inte inräknad) militärbudgetar och ställer denna mot Kinas/Rysslands blir relationen 3,47:1. Hur många militärbaser utomlands har Kina/Ryssland jämfört med USA?

    Du skriver att såväl Putin som Xi Jinping är anti-imperialister och nationalister som upprätthåller Bandungkonferensens principer. Det är sant att de nationalister, men anti-imperialister? Både Putin som Xi Jinping representerar den härskande klassen, stor- och kompradorborgerskapet, i sina länder. Hur skulle de kunna vara anti-imperialister? Sovjetunionen deltog aldrig i samband med Bandungkonferensen 1955 utan på någon enstaka konferens senare. På vad sätt tillämpade Sovjetunionen Bandungkonferensens principer i samband med invasionerna av Tjeckoslovakien 1968 och Afghanistan 1979? På vad sätt tillämpade Jeltsin/Putin dessa principer i de båda krigen i Tjetjenien? Sant är att Kina var en viktig aktör på Bandungkonferensen 1955, men idag har Kina bara observatörsstatus i de alliansfria staternas organisation. Samtidigt som Kina upprätthöll Bandungskonferensens principer under Mao Zedongs tid fram till 1976, stödde Kinas Kommunistiska Parti en rad revolutionära partier runtom i världen. Detta stöd upphörde redan under 1980-talet. Den nuvarande kinesiska utrikespolitiska linjen formulerades av Deng Xiaoping 1990 och brukar sammanfattas som “Observe calmly; secure our position; cope with affairs calmly; hide our capacities and bide our time; be good at maintaining a low profile; and never claim leadership.” (Observera lugnt; säkra vår ställning, ta lugnt itu med affärer, dölj våra förmågor och bida vår tid; var duktiga på att hålla en låg profil; och propsa aldrig på ledarskap.”) Denna utrikespolitiska linje bygger på de negativa erfarenheterna av Sovjetunionens äventyrspolitik och forcerade militära upprustning fr.o.m. slutet av 1960-talet, som var en bidragande orsak till att Sovjetunionen kollapsade.

    Du skriver att det ”i bägge länderna finns rätt starka kommunistiska partier/grupperingar som kämpar för folkets/arbetarnas rättigheter”. Detta var en nyhet för mig. I Ryssland har Putin och hans parti, Enade Ryssland, makten. Det är parti för oligarkerna. Det s.k. Kommunistpartiet (KPRF) är ett revisionistiskt parti, d.v.s. i praktiken socialdemokratiskt. Vad heter det revolutionära partiet i Ryssland? I Kina styr Kinas Kommunistiska Parti, som bara är kommunistiskt till namnet. Under Deng Xiaopings och hans efterföljares ledning har massor av statliga företag omvandlats till privata, tusentals miljardärer skapats, samtidigt som arbetarklassens andel av nettonationalinkomsterna kontinuerligt ha minskar. Antalet gruvolyckor med dödlig utgång i Kina uppskattades till minst 4000 år 2004; den högsta uppskattningen anger siffran 30 000 (2007). När jag besökte Kina under 10 dagar 2005, kunde jag läsa i engelskspråkiga kinesiska tidningar att 140 gruvarbetare hade dött i privata gruvor under samma tid, d.v.s. 14 per dag. Omvandlat till årsbasis blir det över 5 000 döda. Medellönen per månad för dessa arbetare var 900 yuan (ungefär detsamma i kronor), samtidigt som en kopp kaffe på Starbucks i Shanghai kostade 25 yuan. Det finns inget äkta kommunistiskt parti i Kina. Efter Tiananmen-massakern 1989 har det s.k. kommunistiska partiet riktat huvudslaget mot vänster, mot arbetaroppositionen och de revolutionära krafterna.

  2. Intressant text och överlag korrekt bedömning, dock är det kanske värt att påpeka att motsättningen mellan Kina och USA inte är så explosiv som man kan tro. Kinas och USAs ekonomier är beroende av varandra. USA behöver varor som är billiga och för Kina är USA det en viktig exportmarknad. Just nu verkar det att motsättningen mellan Ryssland och USA är den mest aktuella, se t.ex. Ukraina och Syrien, och att det kommer förbli så i många år framöver.

    • USA har lagt om sin strategi på världsnivå för bekämpa Kina och fokuserar militärt på Östasien. Ryssland är bara en munsbit för NATO. Kina är ett mycket större problem i deras ögon. Att medierna i Sverige pratar mest om Ryssland har sin naturliga förklaring. http://www.nytimes.com/2012/11/11/world/asia/us-militarys-new-focus-on-asia-becomes-clearer.html?_r=0

      Att sammanflätningen av ekonomierna hindrar krig är en populär myt. Se t.ex. här: http://kommak.org/?p=3606

      • Ryssland är fullt kapabelt att försörja sina allierade i ett proxykrig (krig genom ombud) mot USA/EU. Det är skillnad på direkt krig och proxykrig (och andra former av krigsföring som t.ex. ekonomisk krigsföring). Ryssland har flest kärnvapen i världen och kan än idag i direkt krig mot NATO fullständigt förgöra sina rivaler (och vice versa). Imperialistrivaliteten mellan USA och Ryssland tar sin form genom proxykrig och ekonomisk krigsföring, och Ryssland är självklart den svagare motståndaren. Att Ryssland idag skulle utgöra ett reelt hot mot Sverige är inte sant, det är propaganda för att få Sverige med i NATO.

        Att USA ska gå i direkt krig mot Kina inom en snar framtid är fullständigt osannolikt. Den hegelianska motsättningen kräver både ett ömsesidigt beroende och ömsesidigt motstånd. Det gäller att utifrån detta perspektiv analysera graden av instabilitet mellan de två motsatta sidorna. Kina och USA kan mycket väl ingå i ett proxykrig mot varandra men jag tror att för en majoritet av bourgoisien i båda länderna skulle ett krig – idag- vara helt uteslutet och emot deras intressen. Kina har, och kommer att, diversifiera sina ekonomiska relationer med omvärlden och motsättningen mellan USA och Kina kommer då troligtvis att öka men det kommer att ta tid. Kina står idag för nästan 20% av USAs import och för Kina står USA för 16% av deras export. Det ömsesidiga beroendet dominerar i förhållandet USA-Kina.

        Artikeln som du nämnde var inte särskilt övertygande. Ford var -ett- företag, och den ekonomiska globaliseringen existerade inte som den gör idag.

        • Håller med om första stycket, det är bara det att Ryssland inte har så många proxies kvar. NATO har ju kommit allt närmre deras gräns i takt med att Ryssland har blivit svagare. Tror inte heller att någon imperialistmakt tänker sig ett fullskaligt kärnvapenkrig. USA har i sin senaste militärdoktrin lagt fast att de skall utveckla krig genom ombud så mycket som möjligt för att multplicera sina styrkor världen över. De har täta förbindelser med nationalister i Xinjiang och försöker garanterat få dem att utveckla krigföring. En så kallad “Exilregering för Östturkestan” upprättades i Washington 2004 och denna påstår sig representera Xinjiang-provinsen. På vägen till OS i Peking 2008 så passade president George W. Bush på att träffa en av exilledarna för separatiströrelsen i Xinjiang. http://kommak.org/?p=725

          Det som du för fram om Kina och USA är en liberal myt. Ford-artikeln var ett bra exempel på det. De tyska finanskapitalisterna lät Wallenbergarna agera bulvaner och låtsasköpte en del av deras tillgångar i USA osv. osv. Det handlar om världsherraväldet och imperialisterna är bereddda att offra rätt mycket för det.

          Jo “globaliseringen” existerade visst i grunden som den gör idag. Övergången till imperialismen som kapitalismen skedde runt 1900, med uppkomsten av monopolen, kapitalexporten och jordens fullständiga uppdelning osv. Sedan har det rullat på men grunddragen är de samma.

          https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsfred
          “Om inte varor korsar gränserna kommer soldater att göra det” sade den franske 1800-talsekonomen Frédéric Bastiat. Idén är att länder som är ekonomiskt beroende av varandra inte har anledning att gå i krig eftersom man då skulle förstöra lönsamma affärsmöjligheter. Detta har framförts som en av anledningarna till Europeiska unionen. Om framför allt Frankrike och Tyskland var ekonomiskt beroende av varandra skulle världskrigen inte återupprepas.”

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here