III. REVOLUTIONENS FÖRUTSÄTTNINGAR

husby

§ 13. Det övergripande målet för det kommunistiska partiet och proletariatet i en imperialistisk stat under nuvarande era är att genomföra den socialistiska revolutionen. Detta gäller även om Sverige skulle ockuperas av en imperialistisk stormakt och det svenska folket förde ett nationellt befrielsekrig för att kasta ut angriparen. Därvid skulle det kommunistiska partiet och proletariatet gå i spetsen för befrielsekampen för att leda denna till fullständig seger, upprätta folkmakt och därefter genomföra den socialistiska revolutionen.

§ 14. För att en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet och att det finns ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. Hitintills har socialistiska revolutioner ägt rum på flera olika sätt; dels genom en väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen 1917 och dels genom segerrika folkkrig mot en imperialistisk aggressor, mest betydelsefullt i Kina, som vidareutvecklats till en socialistisk revolution. Dessutom störtade det kubanska folket en nationell kompradorregim i en socialistisk revolution som utgick från landsbygden.

§ 14. Proletariatets kamp är endast nationell till formen – den är internationell till innehållet. Den proletära internationalismen är kännemärket på ett revolutionärt kommunistiskt parti. Det gäller i synnerhet i dagens värld, i vilken klassmotsättningarna inom de imperialistiska länderna i regel är mindre skarpa och uttalade än i de neokoloniala länderna. Alldeles oavsett om inkomst- och förmögenhetsskillnaderna har ökat inom de imperialistiska staterna alltsedan 1980-talet kan dessa inte alls jämföras med motsvarande skillnader inom de neokoloniala länderna. I de senare länderna lever stora delar av de arbetande massorna, proletariat och bönder, på eller under existensminimum. De lever ofta under vidriga förhållanden och saknar elementära demokratiska fri- och rättigheter. Just på grund av att klasskampsläget är så tillspetsat, utvecklas också avancerade kampformer i form av strejker, väpnat motstånd och t.o.m folkkrig i dessa länder. De förtrycktas kamp i de neokoloniala staterna och proletariatets kamp inom de imperialistiska staterna är intimt förbundna med och understödjer varandra.

§ 15. Det kommunistiska partiet går i spetsen för att försvara Sveriges nationella oberoende. Därmed menas att det kommunistiska partiet motsätter sig varje uppgivande av svensk suveränitet till förmån för imperialistiska stormakter eller stormaktsallianser, eftersom detta inkräktar på det svenska proletariatets handlingsutrymme. Därav följer också att Sverige ska utträda ur EU och aldrig gå med i NATO. Därmed menas också att det kommunistiska partiet bekämpar det svenska monopolborgerskapet, när det på egen hand – eller tillsammans med imperialistiska stormakter – försöker befrämja sina egna intressen på bekostnad av mindre staters eller andra folks intressen. Bara proletariatet är sant patriotisk; aldrig borgarklassen, som i första hand ser till sina egna klassintressen.

13 COMMENTS

  1. (Del II “Om tre magiska vapnen)

    I Säkerhetstjänstkommissionens rapport, ”Hotet från vänster” (2003), om SKP(m-l)/SKA heter det:
    ”På en punkt var SKA tydligt där SKP alltid varit otydligt. Hur skulle partiet agera i händelse av att Sverige var indraget i ett befrielsekrig mot en angripare?
    Då skulle uppgiften för det kommunistiska partiet och arbetarklassen vara att gå i spetsen för denna kamp, vinna ett avgörande inflytande inom den nationella befrielsefronten för att leda befrielsekriget till fullständig seger, dvs upprättandet av en folkmakt, och därefter genomföra den socialistiska revolutionen (sid. 78). ”
    De stora skillnaderna mellan Kina av år 1939 och Sverige 2015 är att
    • Sverige är en kapitalistisk och imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, i motsats till det halvfeodala Kina.
    • Borgerskapets makt och befolkningens flertal, inklusive proletariatet, är koncentrad till städerna och tätorterna i Sverige. Endast 1,5 procent av befolkningen ingår i bondeklassen.
    • Sverige har inte delvis ockuperats av en utländsk makt motsvarande Japans ockupation av kustområdena i Kina 1937 – 1945. Ett anfallskrig och ockupation av en främmande makt leder till att denna inte bara kommer i motsättning till proletariat, småborgerskapet och småborgerliga mellanskikt utan även till delar av borgerskapet i landet i fråga (se Nazitysklands ockupation av olika länder i Europa).
    Mao Zedong har aldrig förfäktat teorin om att ett utdraget folkkrig skulle fungera som en slags huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap. Det går inte anföra ett enda exempel därpå i hans skrifter. Det framgår redan av hans förbehåll i artikeln ”Kommunisten presenteras”. Detta framgår också av ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsen allmänna linje” (Oktoberförlaget 1977, sid. 15 – 53). Tre partier från den nordiska marxist-leninistiska rörelsen, AKP(m-l), KFML/Danmark och KFML/SKP hade regelbundet möten med representanter från Kinas kommunistiska Parti fram till 1976, medan Mao Zedong ännu levde. Vid inget tillfälle framkastade någon representant från KKP idén att de marxist-leninistiska broderpartierna skall bilda väpnade styrkor, upprätta basområden och inleda utdragna och långvariga folkkrig inom de imperialistiska staterna. KKP var helt på det klara med att oktoberrevolutionens väg, den väpnade stadsrevolutionen, gällde för de imperialistisk och kapitalistiska staterna. Men för att en revolution ska vara möjlig krävs en omfattande och djupgående ekonomisk och politisk kris, som gör att de arbetande massorna inte har någon annan utväg, och att den härskande klassen är oförmögen att hindra en sådan utveckling. Först då kan det bli aktuellt med ett stormanfall.
    I själva verket var naturligtvis Mao Zedong kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna utan att det är oktoberrevolutionens väg som gäller. I ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938 skriver han:
    ”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)(min fetstil). Vad frågan om krig beträffar, bekämpar de kommunistiska partierna i de kapitalistiska länderna de imperialistiska krig som förs av deras egna länder. Därest sådana krig utbryter, går dessa partiers politik ut på att framkalla nederlag för de reaktionära regeringarna i deras egna länder. Det enda krig de önskar utkämpa är det inbördeskrig för vilket de förbereder sig.[1] Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisin blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt (min fetstil).”
    Den som påstår att Mao Zedong förordade folkkrigets väg i de imperialistiska staterna i ett läge då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap ägnar sig bara åt historieförfalskning. Vad är det för slags maoist?
    Rickard B. Turesson
    13/12 2015

    • Förståelsen av MLM med Maoismen som en tredje etapp innefattar också frågan om folkkriget som militär strategi. Tanken med att deklarera en -ism är att det skall gälla för alla länder. Men alla Maos bidrag är naturligtvis inte universellt tillämpliga, tesen om den ny-demokratiska revolutionen handlar ju t.ex. om den revolutionära strategin i halvkoloniala länder.

      Kampen för att komma bort från “oktobervägen” i Kina kostade extremt mycket. Kominterns representanter i Kina var helt övertygade om att resningar i städerna var vägen framåt och detta provades verkligen under några år med katastrofalt resultat från 1927 och framåt. Det spelade ingen roll att teorin var fullkomligt misslyckad, kominternfolket skulle ändå till varje pris driva igenom sin linje. Mao förordade att kommunisterna skulle föra en långvarig väpnad kamp och upprätta basområden där man kunde samla styrka. För info om kampen mot “oktobervägens” försvarare se Han Suyins “Morgonens flod” från s 155 och ca 100 sidor framåt. Faktum är att Oktoberrevolutionens “väg” aldrig har upprepats och att den inte kan upprepas eftersom den förutsätter att borgarklassen till viss mån tas med överraskning (de har ju också lärt sig en del) och att en stor del av den reaktionära armén är en värnpliktsarné som byter sida. Det är svårt att förstå att någon idag i ljuset av de senaste 100 årens händelser ens vill tala om en “oktoberväg”.

      När marxisterna först enades om Marxismen som den första etappen och sedan Leninsmen och Maoismen som den andra och tredje etappen gjorde man det med insikten om att de allmänna erfarenheterna av den kamp som Marx, Lenin eller Mao ledde till stora delar hade ett världsomfattande värde (universellt tillämplig). En grundfråga som ofta förbises är när Lenin definierade Marxismen utgick han från “Marxismens tre beståndsdelar”, ekonomin, filosofin och socialismen. En ny etapp förutsätts utveckla inte bara en av dessa delar utan alla. Det handlar alltså inte om att de “sagt” si eller så i ett givet läge. Att Mao upprepade kominternlinjen i en text 1938 har ingen större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter. Med lösrykta citat kan man bevisa vad som helst. Dengxiaopingisterna byggde (eller bygger) en hel linje på att lösrykta citat av Mao som skall leda till att kommunisterna skall ena sig monopolkapitalet mot supermakterna i de små imperialistiska länderna. Att försvara teorin om folkkriget som universellt tillämplig måste baseras på en insikt om hur de förtrycktas kamp har utvecklats enda sedan Nils Dacke. Mao har utvecklat en generell teori för gerillakrigföring som erkänns som suverän av borgerliga militärteoretiker över hela världen. Teorin om hur man kan bygga upp en revolutionär armé med masstöd i basområden och hur denna armé långssiktigt genom gerillakrig kan besegra en långt större armé har naturligtvis inte bara värde för agrarländer. Hur kan man tänka sig att revolutionär armé skall byggas upp? Det måste ju ske vid någon tidpunkt eller hur? Om det inte går att få över några soldater från de moderna elitarméerna. Hur gör man då? Tror man sig kunna beväpna arbetare i hemlighet som sedan skall göra en plötslig revolt? Var skall vapnen i så fall komma ifrån? Folkkrigsstrategin förutsätter att man i stor omfattning och under lång tid till stor del erövrar vapen från motståndarna. Ett plötsligt uppror kommer inte ha vapen i någon nämnvärd usträckning. Lite svårt att segra då, inte sant?

      Folkkrigsförsvaret handlar inte om att kopiera den kinesiska revolutionen utan om att försöka förstå vilka lärdomar som har internationellt värde. Folkkrigsförsvaret handlar inte heller om att till varje pris inleda en väpnad kamp som inte kan segra på grund av att de saknas allmänna förutsättningar. Vad har låsningen på “oktobervägen” bidragit till de senaste hundra åren? Den har i alla fall varit perfekt för den opportunistiska strömning som dominerat den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska länderna under 60-70 år. Den har i Europa blivit till en del av en “vänta och se”-linje som aldrig tar den militära frågan på allvar och inte har vilja att diskutera den eftersom man är så upptagen med att planera nästa valkampanj.

      En bra början för att kunna öka vår förståelse av den militära frågan är att ta fram relevanta texter om hur Oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen m.fl. egentligen gick till och sedan diskutera igenom detta ordentligt.

      • Den militära strategin måste bestämmas utifrån de materiella förhållandena, dvs en omfattande historiematerialistisk analys. Detta kanske gör att en ny militär strategi uppkommer som inte är helt förenlig med varken oktobervägen eller folkkrig.

        • Det finns vissa saker som man inte kan komma ifrån.

          1. Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.
          2. En armé måste byggas upp bit för bit.
          3. För att en arme´skall kunna byggas upp behövs masstöd.
          4. För att armé skall kunna överleva krävs särskilda områden där armén kan återhämta sig.

          Vad blir det av detta? Folkkrig, på ett allmänt plan. “The revolutionary war is a war of the masses; only mobilizing the masses and relying on them can wage it.” -Mao.

          https://www.marxists.org/reference/archive/mao/works/red-book/ch08.htm

      • Mao Zedong och folkkriget
        Mao Zedong var kristallklar på frågan om att folkkrig inte är den rätta vägen för proletariatet i de imperialistiska staterna, då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, utan den väpnade stadsrevolutionen, oktoberrevolutionens väg. I min förra artikel återgav jag ett längre citat från ”Problem rörande krig och strategi” (Valda verk, band 2, sid. 213 – 214) från 1938, där Mao Zedong skriver:
        ”Men medan principen förblir densamma, kommer det proletära partiets tillämpning av den till uttryck på olika sätt i enlighet med de skiftande betingelserna. I de kapitalistiska länderna råder, såvitt de inte är fascistiska eller befinner sig i krig, borgerlig demokrati (inte feodalism). I sitt förhållande till yttervärlden är de inte undertryckta av, utan undertrycker själva andra nationer. Till följd av dessa särdrag är uppgiften för proletariatets parti i de kapitalistiska länderna att under en lång period av legal kamp skola arbetarna och bygga sig starka och därmed förbereda det slutliga störtandet av kapitalismen. I dessa länder är det en fråga om långvarig legal kamp, om att utnyttja parlamentet som plattform, om ekonomiska och politiska strejker, om att organisera fackföreningar och skola arbetarna. Där är organisationsformen legal och kampens form oblodig (icke militär)… Men detta uppror och krig bör inte sättas i gång förrän bourgeoisien blir verkligt hjälplös, förrän majoriteten av proletariatet är besluten att resa sig med vapen i hand och kämpa och förrän landsbygdens massor villigt hjälper proletariatet. Och när tiden kommer att sätta i gång ett sådant uppror och krig, blir första steget att inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, inte tvärtom. Allt detta har gjorts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder, och Oktoberrevolutionen i Ryssland har bevisat att det är riktigt.”
        Nu menar Arvid att detta citat är lösryckt. Han skriver:
        ”Det handlar alltså inte om att de ”sagt” si eller så i ett givet läge. Att Mao upprepade kominternlinjen i en text 1938 har ingen större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter. Med lösrykta citat kan man bevisa vad som helst.”
        För det första är detta citat inte lösryckt, eftersom jag har angett källan, vilket innebär att varje läsare kan kontrollera i vilket sammanhang det skrevs. Däremot är Arvids ursprungliga citat från den 5/9 2015 om de tre magiska vapnen lösryckt, eftersom han inte anger någon källa och inte heller diskuterar i vilket sammanhang det skrevs. För det andra tycks han mena att citat från Mao Zedong i sig är irrelevanta. Men Mao Zedong citerade Stalin, Lenin, Marx och Engels; Stalin citerade Lenin, Marx och Engels; Lenin citerade Marx och Engels. Vad är det för märkligt med det? Frågan är om citaten är relevanta eller inte. För det tredje påstår han att Mao Zedong ”upprepade” kominternlinjen och att ”detta inte har någon större betydelse i ljuset av dagens erfarenheter”. Mao Zedong levde faktiskt till 1976 och hade 38 år på sig att korrigera ”kominternlinjen”, men förespråkade aldrig i någon text att folkkrigets väg också gällde för de imperialistiska staterna. Detta kan man se i såväl Valda verk som i den Stora polemiken. Fr.o.m. början av 1960-talet och till 1977 fanns det en internationell marxist-leninistisk rörelse med förbindelser med både Kinas Kommunistiska Parti och Arbetets Parti i Albanien. Det betydde att de partier som ingick i denna rörelse hade bilaterala kontakter och diskussioner med KKP och AAP. I Sverige hade KFML/SKP sådana kontakter. Vid inget tillfälle förde representanter från KKP fram idén att KFML/SKP borde lägga om huvudstrategi och i stället satsa på ett långvarigt folkkrig. När SKP initierade en kampanj mot den sovjetiska socialimperialismen 1974 var denna direkt inspirerad av diskussioner med de kinesiska kamraterna. KKP skulle aldrig ha tvekat att lägga fram teorin om att folkkriget var det enda rätta revolutionsmodellen i sådana diskussioner, om partiet verkligen ansett det. Mig veterligt fanns det heller inget kommunistiskt parti verksamt i en imperialistisk stat och med förbindelser med KKP fram till 1976, d.v.s. fram till Mao Zedongs död, som tillämpade denna huvudstrategi. Varken RCP (Canada) eller PCP (Sendero Luminoso) hade några sådana kontakter med KKP fram till 1976. RCP (Canada) bildades 2004 och PCP (Sendero Luminoso) bildades 1969 – 1970, men hade inga förbindelser med KKP. Ordförande Gonzales besökte visserligen Kina 1965, men han hade en underordnad ställning i PCP (Bandera Roja):s delegation. Det enda maoistiska parti, som med säkerhet kan uppvisa en oavbruten kontinuitet tillbaka till tiden före Mao Zedongs död är Filippinernas Kommunistiska Parti.
        Arvid skriver:
        ” Det är svårt att förstå att någon idag i ljuset av de senaste 100 årens händelser ens vill tala om en ’oktoberväg’. ”
        Det har bara gått 40 år sedan Mao Zedongs död. Vilka avgörande händelser har egentligen inträffat sedan dess, som gör att man måste skrota teorin om den väpnade stadsrevolutionen, vilket definitivt inte Mao Zedong gjorde?
        II.
        Är oktoberrevolutionens väg förbrukad?
        Arvid skriver:
        ”Faktum är att Oktoberrevolutionens ’väg’ aldrig har upprepats och att den inte kan upprepas (märk väl! – min anm.) eftersom den förutsätter att borgarklassen till viss mån tas med överraskning (de har ju också lärt sig en del) och att en stor del av den reaktionära armén är en värnpliktsarmé som byter sida.”
        Och senare:
        ” Vad har låsningen på ’oktobervägen’ bidragit till de senaste hundra åren? Den har i alla fall varit perfekt för den opportunistiska strömning som dominerat den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska länderna under 60-70 år. Den har i Europa blivit till en del av en ”vänta och se”-linje som aldrig tar den militära frågan på allvar och inte har vilja att diskutera den eftersom man är så upptagen med att planera nästa valkampanj.”
        Arvid glömmer att även franska revolutionen 1789 och Pariskommunen 1871 var väpnade stadsrevolutioner och att den förstnämnda segrade. Han glömmer också att segerrika revolutioner och folkkrig hittills har skett under exceptionella förhållanden. Oktoberrevolutionen skedde i slutskedet av första världskriget och de segerrika folkkrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien skedde under och omedelbart efter andra världskriget. Det vietnamesiska befrielsekriget inleddes under andra världskriget, men slutfördes först 1975. I samtliga dessa fall hade en utländsk aggressor förorsakat att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats. Mao Zedong skriver:
        ”Till exempel, i det kapitalistiska samhället bildar de två krafterna som står i motsättning,
        proletariatet och bourgeoisien, huvudmotsättningen. De övriga motsättningarna, sådana som de mellan feodalklassens rester och bourgeoisien, mellan bondesmåbourgeiosin och bourgeoisin, mellan proletariatet och bondesmåbourgeiosien, mellan de icke monopolistiska kapitalisterna och monopolkapitalisterna, mellan borgerlig demokrati och borgerlig fascism, de kapitalistiska länderna emellan och mellan imperialismen och kolonierna, är alla bestämda eller står under inflytande av denna huvudmotsättning.

        I ett halvkolonialt land sådant som Kina företer förhållandet mellan huvudmotsättningen och
        de sekundära motsättningarna en komplicerad bild.

        När imperialismen inleder ett aggressionskrig mot ett sådant land kan alla dess olika klasser, med undantag för några förrädare, tillfälligt enas i ett nationellt krig mot imperialismen (min fetstil). Vid denna tidpunkt blir motsättningen mellan imperialismen och landet i fråga huvudmotsättningen, medan alla motsättningar mellan de olika klasserna inom landet (inklusive den mellan feodalsystemet och folkets stora massor, som var huvudmotsättningen), tillfälligt förvisas till en sekundär och underordnad plats.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, Oktoberförlaget, sid. 99)
        Det enda undantaget representeras av den kubanska revolutionen, som störtade den korrumperade Batistaregimen, samtidigt som USA-imperialismen togs med överraskning. Detta visar också att varje befrielsekrig eller revolution företer sina egna särdrag.
        Den revolutionära strategin är avhängig huvudmotsättningen i varje givet land. Begreppen huvudmotsättning, sekundär motsättning etcetera är helt frånvarande i Arvids analys, vilket inte är någon tillfällighet. I hans fall svävar den revolutionära strategin i luften, eftersom den är helt oberoende av huvudmotsättningen, klasskampsläget och de aktuella styrkeförhållandena.
        Arvid påstår t.o.m. att oktoberrevolutionens väg ”inte kan upprepas”, vilket innebär att han tydligen kan se in i framtiden. Det har ingen före honom kunnat göra. USA togs som sagt med överraskning av den kubanska revolutionen. Den s.k. arabiska våren tog de flesta med överraskning och den folkliga mobiliseringen och resningarna tog sig olika uttryck beroende på land. Det är intressant att studera i vilka geografiska rum dessa resningar utspelade sig. Var det första steget att ”inta städerna och därefter rycka fram på landsbygden, eller tvärtom”? I Tunisien störtades den auktoritära Ben Ali-regimen i en folklig resning 2011 och borgerlig demokrati infördes. I Libyen understödde USA-imperialismen och dess allierade en resning mot Ghaddafi, vilket resulterade i ett inbördeskrig som fortfarande pågår. I Egypten lyckades de folkliga krafterna avsätta Mubarak-regimen, men Muslimska Brödraskapet vann valet och avsattes i sin tur av militären, som inrättade ett rent militärstyre. I Bahrain slogs de folkliga protestaktionerna snabbt ner med saudisk hjälp. I Syrien och Jemen pågår inbördeskrig, i vilka USA i allians med andra västmakter, Ryssland, Turkiet, Saudi-Arabien och Iran är inblandade. I samtliga dessa fall inleddes resningarna i städerna, inte utifrån landsbygden. I samtliga dessa fall har det också saknats starka kommunistiska partier, som kunnat bygga breda allianser och ställa sig i spetsen för borgerligt-demokratiska revolutioner. Det enda undantaget representeras av Tunisien, där det visserligen inte fanns något starkt kommunistiskt parti, men väl progressiva borgerligt-demokratiska krafter och en relativt stark fackföreningsrörelse. I Egypten skedde en massmobilisering i såväl Kairo som Alexandria, men anti-Mubarakrörelsen var från första början delad i två, dels Muslimska brödraskapet och salafister och dels moderata liberala och progressiva krafter. De senare drog till slut det kortaste strået, eftersom de saknade en stark ledning och som heller inte kunde bygga breda allianser. Det är dessutom svårt att se hur det skulle gå att bedriva ett folkkrig i Egypten med tanke på den tättbefolkade Nildalen och den libyska öknen, som inte lämpar sig för basområden. Det enda ställe som lämpar sig för folkkrig är Sinaihalvön, som är mycket kuperad. Om en militärregering eller en annan form av klassdiktatur ska störtas i Egypten, måste det förmodligen ske i form av en allmän väpnad resning i de största städerna, Kairo och Alexandria, för att sedan sprida sig i resten i Nildalen.
        Arvid påstår alltså låsningen vid ”oktobervägen” har använts för att legitimera den opportunistiska strömning, som dominerade den kommunistiska rörelsen sedan 1946 – 1956. Faktum är att vissa Kominform-partier började överge oktoberrevolutionens väg redan i slutet av 1940-talet, d.v.s. de började förespråka den fredliga, parlamentariska vägen till socialismen, en linje som utvecklades fullt ut av Chrusjtjov-revisionismen. I början av 1960-talet intensifierades polemiken mellan SUKP och KKP. 1963 publicerade KKP ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje”. Detta ledde till att det återuppstod en internationell marxist-leninistisk rörelse, inklusive i Europa. Detta betydde att oktoberrevolutions väg återigen förespråkades av dessa partier i Europa, eftersom de förordade den väpnade revolutionen. Men menar Arvid att dessa partier, inklusive KKP, var en del av sagda opportunistiska strömning!?! KKP föreslog ju aldrig under den stora polemiken att de marxist-leninistiska partierna i de imperialistiska och kapitalistiska staterna skulle byta ut oktoberrevolutionens väg mot folkkrigets.
        Om man analyserar varför en revolution eller ett befrielsekrig misslyckats, måste man studera motsättningarnas säregenhet. Rådde det verkligen en djupgående kris enligt Lenins och Mao Zedongs definition? Vilket var styrkeförhållandet mellan klasserna? Vilka konsekvenser fick närvaron av en utländsk aggressor i landet? Fanns det verkligen ett starkt revolutionärt parti? Formulerade detta revolutionära parti en riktig handlingslinje? Den som hävdar att den kommunistiska rörelsen i de imperialistiska staterna borde ha startat folkkrig ägnar sig åt kontrafaktisk historieskrivning, d.v.s. spekulerar i hur historien skulle ha förlöpt om en annan handlingslinje hade tillämpas.

        Arvid hänvisar till att ”kampen för att komma bort från ’oktobervägen’ i Kina kostade extremt mycket” och att denna felsatsning skedde under inflytande av Komintern. Detta är naturligtvis sant, men samtidigt var detta inte så märkligt med tanke på att KKP var ett ungt parti och den stora auktoritet som Komintern, världspartiet, åtnjöt. Det var också därför som Mao Zedong hälsade beslutet om att upplösa Komintern med tillfredsställelse och följaktligen tog heller inte KKP initiativ till bildandet av en ny Kommunistisk International efter splittringen med SUKP. Men är det inte ännu stolligare att frivilligt förorda folkkrig som huvudstrategi i de imperialistiska staterna i ett läge, då det inte ens finns något centrum à la Komintern som förordar denna strategi och då det definitivt inte går att bygga en sådan strategi på Mao Zedongs tänkande? Ingen vettig människa kan väl betrakta PCP (Sendero Luminoso) eller RCP (Canada) som några slags auktoriteter?
        III.
        Marxismen-leninismen består inte av ett antal mantran eller dogmer
        Arvid Ådalen skriver:
        ” När marxisterna först enades om Marxismen som den första etappen och sedan Leninsmen och Maoismen som den andra och tredje etappen gjorde man det med insikten om att de allmänna erfarenheterna av den kamp som Marx, Lenin eller Mao ledde till stora delar hade ett världsomfattande värde (universellt tillämplig). En grundfråga som ofta förbises är när Lenin definierade Marxismen utgick han från ’Marxismens tre beståndsdelar’, ekonomin, filosofin och socialismen. En ny etapp förutsätts utveckla inte bara en av dessa delar utan alla.”
        På vad sätt är detta ett argument i debatten om folkkriget? Menar han att marxismen-leninismen skulle bestå av en samling dogmer ungefär som en katekes? Mao Zedong skriver:
        ”Marxist-leninister måste noggrant följa principen att använda olika metoder för att lösa olika motsättningar. Dogmatikerna följer inte denna princip. De förstår inte att betingelserna är olika i olika slag av revolutioner och förstår därför heller inte att olika metoder bör användas för att lösa olika motsättningar(min fetstil). Tvärtom lägger de sig alltid till med vad de inbillar sig vara en oföränderlig formel och tillämpar den godtyckligt överallt, vilket blott leder till bakslag för revolutionen eller gör en bedrövlig röra av vad som kunde ha utförts väl.” (”Om motsättningar”, Skrifter i urval, sid. 89, Oktoberförlaget 1979)
        Faktum är alltså Mao Zedong aldrig har förordat folkkriget som revolutionär huvudstrategi i de imperialistiska och kapitalistiska staterna. Hur kan man då överhuvudtaget upphöja det till dogm? Det har ju absolut ingenting med maoism att göra.
        Arvid Ådalen skriver vidare:
        ”Mao har utvecklat en generell teori för gerillakrigföring som erkänns som suverän av borgerliga militärteoretiker över hela världen. Teorin om hur man kan bygga upp en revolutionär armé med masstöd i basområden och hur denna armé långssiktigt genom gerillakrig kan besegra en långt större armé har naturligtvis inte bara värde för agrarländer. Hur kan man tänka sig att revolutionär armé skall byggas upp? Det måste ju ske vid någon tidpunkt eller hur? Om det inte går att få över några soldater från de moderna elitarméerna. Hur gör man då? Tror man sig kunna beväpna arbetare i hemlighet som sedan skall göra en plötslig revolt? Var skall vapnen i så fall komma ifrån? Folkkrigsstrategin förutsätter att man i stor omfattning och under lång tid till stor del erövrar vapen från motståndarna. Ett plötsligt uppror kommer inte ha vapen i någon nämnvärd usträckning. Lite svårt att segra då, inte sant?”
        Arvid Ådalen reducerar folkkriget till en organisatorisk universalmedicin, som är tillämplig i alla politiska lägen, alldeles oavsett den aktuella huvudmotsättningen. Han skriver också i samma anda:
        ” Det finns vissa saker som man inte kan komma ifrån.
        1.Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.
        2. En armé måste byggas upp bit för bit.
        3. För att en arme´skall kunna byggas upp behövs masstöd.
        4. För att armé skall kunna överleva krävs särskilda områden där armén kan återhämta sig.”
        Orsaken till den kommunistiska rörelsen alltsedan oktoberrevolutionen förordat den väpnade stadsrevolutionen, ett massivt stormanfall, då de objektiva betingelserna är förhanden, i de imperialistiska och kapitalistiska staterna, är självfallet att borgerskapets makt är koncentrad till städerna, men så är också proletariatets. Bondebefolkningen uppgår till någon procent i de mest utvecklade imperialiststaterna. Därför går det inte att besegra borgerskapet bit för bit; borgerskapet kommer på grund av sitt militära övertag att kunna isolera försök att starta folkkrig, vare sig det sker från landsbygden eller från förorter. En allmän revolutionär resning kan bara lyckas om den har ett massivt stöd på grund av en djupgående kris samtidigt som den härskande klassen är mer eller mindre paralyserad. Det är en annan sak om huvudmotsättningen ändras i Sverige, d.v.s. om Sverige skulle angripas av en imperialistisk supermakt. Möjligheten av detta scenario i Sverige var reell i mitten av 1970-talet.

        Arvid Ådalen bekymrar sig över hur en revolutionär armé ska kunna byggas upp i Sverige. Om man ser till oktoberrevolutionen, så byggdes militära enheter, röda garden, upp successivt upp från februari 1917 till oktober 1917, så att de till slut omfattade 200 000 man. Detta räckte inte. Lenin skriver i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:
        ”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”
        Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, då de arbetande massorna snabbt radikaliseras, kommer det då att råda någon brist på vapen? Det finns vapen hos militären och polisen, hos hemvärnet, skytteklubbar och massor av jaktvapen i Sverige. Om det skulle uppstå en revolutionär situation i Sverige, så kommer det sannolikt också förekomma liknande jäsningar i grannländerna, vilket skulle underlätta vapensmuggling om det behövdes. Vapensmuggling till Sverige förekommer redan. Tids nog kommer det att bli dags att diskutera frågan om beväpning; idag vore en sådan diskussion enbart akademisk med tanke på det inte råder något revolutionärt uppsving, inte ens ett uppsving motsvarande 1968 års. Både AKP(m-l) och SKP hade militärpolitiska utskott på 1970-talet; längst gick förmodligen diskussionerna i AKP(m-l):s militärpolitiska utskott – se Bo Brekkes redogörelse i hans biografi över Tron Ögrim.
        Arvid Ådalen gör skyldig till flera tvärsäkra och samtidigt ignoranta ställningstaganden:
        ”Ett plötslig massresning och snabb seger är inte möjlig i dagens värld.”
        Hur vet han det? Kan han se in i framtiden? Faktum var att senast händelserna i Tunisien 2011 var en plötslig massresning, som lyckades störta den auktoritära Ben Ali-regimen.
        Om man inte tillämpar ett dialektiskt och historiematerialistiskt synsätt, är det självklart att man letar efter halmstrån. Ett sådant halmstrå är teorin om att folkkriget är huvudstrategin även i imperialistiska stater.
        Orsakerna till att revolutioner och befrielsekrig, eller det socialistiska uppbygget för den delen, misslyckas, är komplexa och kan inte reduceras till enkla formler. För det första måste det konstateras att oktoberrevolutionen ägde rum i ett exceptionellt läge, d.v.s. i slutskedet av första världskriget. För det andra ägde befrielsekrigen i Kina, Jugoslavien och Albanien och den efterföljande socialistiska omvandlingen i dessa länder rum i samband med andra världskriget, ett annat exceptionellt läge. De indokinesiska folkens befrielsekrig – med Vietnam i spetsen – inleddes 1941 av Vietminh, och riktades först mot Frankrike, därefter Japan, sedan mot Frankrike igen och slutligen mot USA, varvid Indokina befriades 1975. Upprättandet av folkdemokratierna i Östeuropa var en direkt följd av att Sovjetunionens seger i andra världskriget och att de nazityska ockupanterna hade fördrivits. Detta scenario är mycket speciellt. I Korea fördrevs likaledes de japanska ockupanterna och en sovjetisk ockupationszon upprättades. Under koreakriget 1950 – 53 försvarades denna av nordkoreanerna, med stöd av sovjetisk militär utrustning och en halv miljon kinesiska frivilliga. Det enda tillfälle då ett befrielsekrig har lyckats – och det efteråt skett en social revolution – utan att det har stått en utländsk aggressor i landet var den kubanska revolutionen 1953 – 1959. Denna inleddes på allvar december 1956, då Fidel Castro och en grupp på 80 man landsattes på Kuba. Det tog denna grupp bara tre år att växa sig så stark att Batistaregimen kunde störtas januari 1959. Detta berodde delvis på tursamma omständigheter: en genomkorrumperad Batistaregim, som i slutskedet motarbetades även av den amerikanska regeringen, och politiska felbedömningar av USA-imperialismen. När Che Guevara försökte upprepa det kubanska revolutionsreceptet i Bolivia, misslyckades han helt, eftersom han och hans grupp inte alls förstod eller kunde analysera de säregna förhållandena i Bolivia.
        Om huvudmotsättningen går mellan en imperialistisk aggressor, Nazityskland, det fascistiska Italien och Japan, och ett ockuperat folk som under andra världskriget, är det givet att de ockuperade folken måste bygga upp motståndsrörelser och befrielsearméer bit för bit. De kommer successivt att erövra befolkningsmajoritetens stöd, eftersom aggressionen riktas mot samma befolkningsmajoritet, minus ett antal förrädare som går över till ockupanterna som Mao Zedong påpekar. Försvarskrig är rättfärdiga i motsats till angreppskrig och försvararna har dessutom fördelen av lokalkännedom. Men alla krig är inte folkkrig. Inbördeskriget mellan KKP och Röda armén och Guomindang 1945 – 1949 var i huvudsak ett reguljärt krig, eftersom Röda arméns styrkor 1945 omfattade flera miljoner man och kunde utkämpa regelrätta slag. I inbördeskrigets slutskede kapitulerade t.o.m. en armékår från Guomindang på 400 000 man. Koreakriget 1950 – 1953 var också ett reguljärt krig.
        Avslutningsvis skriver Arvid Ådalen:
        ” En bra början för att kunna öka vår förståelse av den militära frågan är att ta fram relevanta texter om hur Oktoberrevolutionen och den kinesiska revolutionen m.fl. egentligen gick till och sedan diskutera igenom detta ordentligt.”
        Jag förstår faktiskt inte vad som menas med ”egentligen gick till”. Är inte exempelvis Lenins och Stalins texter om oktoberrevolutionen och Mao Zedongs texter om folkkriget relevanta? Lenin, Stalin och Mao Zedong var ju de verkliga experterna på oktoberevolutionen respektive den kinesiska revolutionen. Dessa texter skrevs under kampens gång, eller strax efteråt, och skulle såväl vägleda som mobilisera partiet som massorna. Om texterna hade innehållit felaktiga analyser, lögnaktiga beskrivningar av läget etcetera, skulle de aldrig ha bidragit till revolutionens seger. Praktiken är det viktigaste kriteriet på sanning. Andra ledande medlemmar av bolsjevikpartiet eller KKP har naturligtvis också bidragit med värdefulla analyser, men deras analyser kan inte tillnärmelsevis mäta sig med de nämnda ledarnas. Alla efterföljande analyser, gjorda av dem som aldrig deltog i de nämnda striderna, är av historisk karaktär och har per definition varken påverkat utvecklingen i Ryssland eller i Kina. Man kan lära av historien, fr.a. misstagen, ja, men man kan aldrig skriva om historien och göra saker och ting ogjorda. Det går heller inte att förfalla till någon kontrafaktisk historieskrivning i bästa viktigpetteranda. Det utmanar bara löjet.
        Rickard B. Turesson
        23/2 2016

        • Richard B Turesson du har bestämt dig, folkkrig är inte tillämpbart i imperialistiska länder. Du bemödar sig inte att analysera vad folkkrig är för något och hur det skiljer sig från väpnat uppror. Istället håller du diskussionen på en allmän nivå med allmänna argument enligt följande.

          1. Mao har inte sagt det och hade god tid på sig att säga det. (Man kan vända på det och fråga sig vilka av hans bidrag till marxismen som han själv trumpetade ut som universella, “nämn ett!”).
          2. 1789, 1871, 1917 var väpnade uppror. (Ja men efter 1917 var det stopp. Varje revolutionär frågar sig rimligen varför).
          3. Det är “stolligt” för det finns inget Komintern. (Detta är överhuvudtaget inget argument i sakfrågan. “En ledning som påstår något har troligen rätt”, eller vad? Som i Komintern Kina eller?).
          4. “Borgerskapets makt är koncentrad till städerna, men så är också proletariatets. Bondebefolkningen uppgår till någon procent i de mest utvecklade imperialiststaterna. Därför går det inte att besegra borgerskapet bit för bit; borgerskapet kommer på grund av sitt militära övertag att kunna isolera försök att starta folkkrig.” (Resonemanget förutsätter att man dogmatiskt skall överföra erfarenheter från Kina till Sverige. Varför skulle man göra det? Det är inte helt riktigt att “Borgerskapets makt är koncentrerad till städerna”. Det borde stå “Borgerskapets makt är koncentrerad till de STORA städerna”. På mindre orter har de inte mycket styrka. Man kan tänka sig stödbaser som innefattar lämplig terräng OCH mindre orter. I inbördeskrigets slutfas är det naturligtvis nödvändigt med ett väpnat uppror i de större städerna.
          5. Folkkriget är ingen “organisatorisk universalmedicin” istället är det “väpnade uppror” som är universalmedicinen.

          I varje läge, i varje land måste marxismen tillämpas kreativt. Att på förhand bestämma sig för att de militära erfarenheterna från proletariatets kamp som har gjorts i Kina och andra länder 1917 inte kan eller bör tillämpas i Sverige tjänar inte vår kamp. En KREATIV tillämpning av erfarenheterna från Kina är fullt rimlig. “Neubergs” bok “Väpnat uppror” innehåller många viktiga lärdomar. Det förklaras där varför Oktoberrevolutionen inte kan upprepas på samma vis (ja nu skådar jag in i kristallkulan, precis som jag även i kristallkulan har sett in i framtiden att metoden att göra upp eld med fnöske aldrig kommer att bli vanlig igen). Kapitalisterna har lärt sig att de behöver “politiskt säkra” arméer och detta har de nu arbetat på i snart 100 år. Det räckte som bekant inte med röda garden 1917-1923 utan det krävdes i princip att halva den gamla armén gick över.

  2. Om tre magiska vapen
    I en kommentar till programutkastet skriver Arvid Ådalen den 5/9 2015:
    ”De tre instrumenten. Förhållandet mellan partiet, armén och enhetsfronten, som byggs upp under revolutionen.
    – Armén uppfyller politiska uppgifter, tre uppgifter: strida, producera för att inte vara en börda och mobilisera massorna. Armén baserar sig på människorna, inte på vapnen, armén är uppkommen ur massorna och är förbunden till dem som den helhjärtat tjänar, detta gör det möjligt för den att röra sig som fisken i vattnet. Utan en folkarmé har folket ingenting, partiet för befälet över geväret. Lenins tes om folkmilisen och frågan om en allmän folkbeväpning som leder framåt mot en fullständig frigörelse, med ett samhälle utan stat som vi känner den.”
    Frågan om parti, armé och enhetsfront tas upp på olika ställen i utkastet tillprincipprogram. Communist Party of India (Maoist) talar om partiet, armé och enhetsfront som ”magiska vapen” i sitt principprogram. Detta är naturligtvis hämtat från Mao Zedong, men i vilket sammanhang tar han upp detta? Det är hämtat från ”Kommunisten presenteras” (Valda verk, band 2, sid. 274 – 285) från 1939:
    ”Det innebär också att våra arton år av erfarenheter har lärt oss att enhetsfronten, den väpnade kampen och partiets uppbygge är det kinesiska kommunistpartiets tre ’magiska vapen’, dess tre magiska huvudvapen för att besegra fienden i den kinesiska revolutionen.” (sid. 277)
    Menar Mao Zedong nu att dessa tre vapen är universella, d.v.s. de gäller oberoende av klasstrukturen i ett givet land, oavsett om landet ifråga är imperialistiskt, kapitalistiskt, halvfeodalt eller feodalt eller oavsett huvudmotsättning? Naturligtvis inte.
    Det räcker med att läsa innantill:
    ”Det är genom detta slag av invecklat förhållande till den kinesiska bourgeoisin som den kinesiska revolutionen och Kinas Kommunistiska parti har gjort framsteg i sin utveckling. Detta är ett speciellt historiskt drag, ett särdrag för revolutionen i koloniala och halvkoloniala länder, som inte finns i något kapitalistiskt lands revolutionshistoria (min fetstil). Vidare, eftersom Kina är ett halvkolonialt och halvfeodalt, eftersom dess ekonomiska och kulturella utveckling är ojämn, eftersom dess ekonomi i huvudsak är halvfeodal och dess territorium väldigt, följer härav att den kinesiska revolutionens karaktär i dess nuvarande skede är borgerlig-demokratisk, att dess viktigaste angreppsmål är imperialismen och feodalismen och att dess grundläggande drivkraft är proletariatet, bönderna och städernas småborgare, medan den nationella bourgeoisien deltar vid vissa tidpunkter och i viss utsträckning. Härav följer också att den viktigaste kampformen i den kinesiska revolutionen är väpnad kamp (sid. 275 – 276).”
    Och vidare:
    ” Det halvkoloniala Kinas särdrag finns inte, eller finns inte på samma sätt, i historien om de revolutioner som letts av kommunistiska partier i kapitalistiska länder. Således finns det två grundläggande särdrag i den kinesiska borgerligt-demokratiska revolutionen (min fetstil): 1) proletariatet upprättar antingen en revolutionär nationell enhetsfront med bourgeoisin, eller tvingas bryta den; och 2) väpnad kamp är revolutionens huvudform. Här beskriver vi inte partiet förhållande till bönderna och städernas småborgare såsom ett grundläggande särdrag, för det för första, därför att detta förhållande i princip är detsamma som det som kommunistiska partier över hela världen står inför, och för det andra, därför att den väpnade kampen i Kina till sitt väsen är ett bondekrig och partiets förhållande till bönderna och dess nära förhållande till bondekriget är en och samma sak (sid. 276)”.
    Mao Zedong understryker alltså den kinesiska revolutionens särdrag, vilket är raka motsatsen till att upphöja folkkriget till en allmängiltig revolutionsmodell. Frågan om relationen mellan parti, enhetsfront och armé kan därför inte heller behandlas som en formel och att uppbygget av dessa ska ske enligt en viss bestämd tågordning.
    Det är rimligt utifrån CPI (Maoist):s utgångspunkt att tala om tre magiska vapen, eftersom partiet bedriver ett folkkrig utifrån landsbygden (60 procent av Indiens befolkning lever på landsbygden). Dessutom har CPI (Maoist) möjlighet att arbeta legalt och halvlegalt med olika fronter och inom olika massorganisationer. Men det finns en mycket viktig skillnad mellan Kina av år 1939 och Indien av år 2015. Huvudmotsättningen i Kina hade ändrats i och med den japanska imperialismens angrepp på Kina 1937; den stod alltså mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket. Detta betydde att det japanska imperialismens angrepp inte bara var ett angrepp de kinesiska massorna, arbetare, bönder, småborgare och det nationella borgerskapet utan också ett angrepp på delar av det kinesiska borgerskapet, inkl. delar av storborgerskapet, och godsägarna. Därför bildade KKP en enhetsfront med Guomindang, en enhetsfront ovanifrån, som samtidigt var en klassfront. 1945 bröts enhetsfronten med Guomindang, varvid Guomindang efter fyra år besegrades i ett huvudsakligen reguljärt krig. Indien idag står inte under utländsk militär ockupation, varken helt eller delvis, vilket har stor betydelse för hur klasskrafterna grupperar sig eller kommer att gruppera sig.
    I Ryssland ägde en borgerlig revolution rum februari 1917, varvid tsarväldet störtades och ersattes med en borgerlig regering. Men denna regering ville inte avsluta kriget mot Tyskland och kunde heller lösa den hungersnöd i landet, som hade uppstått på grund av det misslyckade kriget. Detta betydde att missnöjet hos det arbetande folket, arbetare och bönder, bara växte. Bolsjevikerna gick i april fram under parollen ”All makt åt sovjeterna!” och deras inflytande, särskilt inom arbetarklassen, växte oavbrutet. I Ryssland tillhörde den väldiga befolkningsmajoriteten småborgerskapet (bönderna), medan proletariatet endast utgjorde tio procent av befolkningen. Å andra sidan var proletariatet extremt koncentrerat till stora fabriker och stora städer.
    I oktober 1917 var läget moget för arbetarklassen under bolsjevikernas ledning för att genomföra ett stormanfall, en väpnad stadsrevolution, mot maktens centrum. Varför kunde den socialistiska revolutionen segra? Lenin skrev att bolsjevikerna hade
    ”I. den överväldigande majoriteten bland proletariatet; II, nästan hälften av armén; III. en överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande ställena, nämligen i huvudstäderna och på de fronter, som låg nära centrum.” (”Lenin om den kommunistiska valkampanjen,” Proletärkulturs förlag 1973, sid. 239)
    Bara några timmar efter att proletariatet hade erövrat statsmakten utfärdade den nya sovjetregeringen ett jorddekret, som innebar att godsägarnas jord beslagtogs och utdelades bland jordlösa och böndernas massa. Därigenom vanns stora delar av bondeklassen för revolutionens sak.
    I SUKP(b):s historia sammanfattas varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form – se sid. 213, Proletärkultur), varvid särdragen framgår med all önskvärd tydlighet:
    1. Den ryska bourgeoisien var en relativt svag, dåligt organiserad och oerfaren fiende.
    2. Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
    3. Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
    4. I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
    5. På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.
    Det ägde rum ett inbördeskrig 1918 – 1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkorna inte var koordinerade. De besegrades en efter en.
    Rysslands socialdemokratiska arbetareparti (RSDAP) bildades 1883. 1903 splittrades partiet i två fraktioner, bolsjeviker och mensjeviker, men först fr.o.m. 1912 fungerade bolsjevikerna som ett eget parti. Bolsjevikerna bedrev både ett legalt och illegalt arbete i såväl befintliga massorganisationer som i duman liksom i egna enhetsfrontorganisationer. Under perioden 1907 – 1912 var den revolutionära rörelsen tillbakapressad i Ryssland som en följd av nederlaget 1905. Efter februarirevolutionen 1917 bildades Röda garden mars 1917. I samband med oktoberrevolutionen uppgick Röda gardenas numerär till 200 000 personer. Röda gardena utgjorde stommen till Röda armén, som bildades först januari 1918. Redan i september 1917 skrev Lenin:
    “There is only one way to prevent the restoration of the police, and that is to create a people’s militia and to fuse it with the army (the standing army to be replaced by the arming of the entire people. (“Tasks of the Proletariat in our Revolution”, Collected Works band 24, sid. 70)
    De viktigaste enhetsfronterna från och med februarirevolutionen var självfallet sovjeterna, arbetar-, soldat- och bondesovjeter, som växte explosionsartat fram till oktoberrevolutionen. Det var därför som bolsjevikerna i ett givet läge också kunde ställa parollen ”All makt åt sovjeterna!”. För att summera: Oktoberrevolutionen var en väpnad stadsrevolution. Bolsjevikpartiet var ett beprövat parti, som alltid bedrev ett massarbete och tillämpade enhetsfronttaktik. De viktigaste enhetsfronterna var sovjeterna som växte upp som svampar efter februarirevolutionen. Bolsjevikerna började organisera väpnade enheter redan i mars 1917. Oktoberrevolutionen, som var ett stormanfall i maktens centra, möjliggjordes av att bolsjevikerna hade stöd av den överväldigande majoriteten av proletariatet, nästan hälften av armén och de Röda gardena.
    I kölvattnet på Oktoberrevolutionen gjordes flera misslyckade revolutionsförsök, bl.a. i Ungern, Reval (Tallinn), Hamburg, Kanton och Shanghai med flera. I Ungern bestod den ungerska rådsrepubliken i drygt fyra månader, innan den störtades. En bidragande orsak till rådsregeringens fall var att den inte vann böndernas stöd, eftersom den konfiskerade godsägarnas jord och förstatligade den i stället för att dela ut den bland bönderna. I de övriga fallen var kommunistpartierna för svaga och hade ett otillräckligt stöd bland arbetarklassen och missbedömde helt enkelt styrkeförhållandena.
    I samband med andra världskriget genomfördes framgångsrika befrielsekrig gentemot utländska angripare. Detta betydde att huvudmotsättningen i respektive land hade ändrats; den stod mellan folket och utländske angriparen i respektive land. Det gällde alltså Kina, Jugoslavien och Albanien, som alla befriade sig av egen kraft. I Vietnam tog befrielsekriget betydligt längre tid; kampen riktades först mot Frankrike, sedan Japan, sedan Frankrike igen och slutligen mot USA. Först 1975 befriades hela Vietnam. I Kampuchea störtade Röda Khmererna efter ett utdraget folkkrig Lon Nol-regimen, som var en amerikansk marionettregim, 1975. Röda Khmererna ledde landet fram till 1979, då Vietnam invaderade Kampuchea. I samtliga dessa länder fanns det kommunistiska partier, som – utom i fallet med Kampuchea – var anslutna till Kommunistiska Internationalen. I alla dessa länder hade befrielsekriget och den efterföljande revolutionen sina särdrag. Mitt intryck från befrielsekampen i Albanien och Jugoslavien är att den väpnade kampen under befrielsekriget och enhetsfrontarbetet sammanföll, d.v.s. partisanstyrkorna fungerade samtidigt som enhetsfronter. Detta berodde naturligtvis på Italiens och Tysklands brutala repression mot befolkningen i dessa länder. Inte heller bildade de kommunistiska partierna i Jugoslavien och Albanien någon liknande enhetsfront som den mellan KKP och Guomindang. Både de jugoslaviska och albanska partisanerna tvingades från första början utkämpa ett inbördeskrig mot inhemska kollaboratörer – i Jugoslaviens fall mot ustasja och cetniks.
    Den kubanska revolutionen utgör ett gränsfall; den representerar varken en revolution i en imperialistisk stat eller ett folkkrig i ett neokolonialt land mot en utländsk aggressor. Men Batista-regimen var mycket korrumperad och USA missbedömde Castro i början. I ett samtal med Kang Sheng 1964 (https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_27.htm ) säger Mao Zedong just att den kubanska revolutionen segrade 1959. Det spelar ingen roll att Kuba senare anslöt sig till Sovjetlägret i stället för Kina; det var inte avgjort från början.
    Lika lite som varje försök till väpnad stadsrevolution har lyckats, lika lite har varje folkkrig lyckats. Det gäller exempelvis Grekland (1946 – 1949), Malaysia (1948 – 1960), Peru (1980 – 1992) med flera.
    Komintern tillämpade naturligtvis olika typer av enhetsfronttaktik, aktionsenhet, enhetsfront underifrån och enhetsfront ovanifrån. Enhetsfronter underifrån innebär att man skapar organisationer på begränsade kampavsnitt med begränsade plattformar (som motsvarar en del av det kommunistiska partiets program). Denna taktik tillämpades i huvudsak fram till 1935. Enhetsfronter ovanifrån, d.v.s. enhetsfront mellan det kommunistiska partiet och andra organisationer, tillämpades främst fr.o.m. Kominterns sjunde kongress 1935, eftersom den taktiska huvuduppgiften i bl.a. Europa bestod i att hejda fascismens och nazismens frammarsch. De mest kända exemplen i Europa är den spanska republiken och folkfrontsregeringen i Frankrike och som sagt alliansen mellan KKP och Guomindang var också en enhetsfront ovanifrån.
    SKP i Sverige arbetade som ett sedvanligt Kominterparti; huvudsakligen användes enhetsfronter underifrån och aktionsenheter. 1930 bildades Röd Front-Förbundet efter tyskt mönster i Köpenhamn av de skandinaviska kommunistpartierna. Röd Front-Förbundet, som var en militant självförsvarsorganisation, skulle främst agera vid gatuoroligheter och mot strejkbryteri. Förmodligen lades Röd Front-förbundet i Sverige ner redan 1933, då den svenska regeringen införde ett uniformsförbud.
    Den marxist-leninistiska rörelsen med KFML i spetsen, som uppstod i mitten av 1960-talet, tog naturligtvis tillvara på de bästa erfarenheterna från det enhetsfrontarbete, som Komintern och KKP hade bedrivit. Det mest lyckade exemplet var De Förenade FNL-grupperna (DFFG), en enhetsfront underifrån med tre paroller enbart i sin plattform, som utvecklades till västvärldens relativt starkaste solidaritetsorganisation med Vietnams folk. KFML/SKP/SKP(m-l)/SKA arbetade alltså alltid med enhetsfronter. Detta kritiserades av såväl KFML(r) och trotskisterna under 70-talet. Däremot gjorde vi aldrig några militära förberedelser utan arbetade bland de värnpliktiga soldaterna i stället. Strategin utgick från huvudmotsättningen proletariat och borgerskap och att revolutionen skulle ske i form av en väpnad stadsrevolution. Däremot var marxist-leninisterna inställda på att skapa en folkarmé i händelse av att huvudmotsättningen ändrades och Sovjet angrep Sverige (vilket var en realistisk analys fram till 1979, även sett i efterhand). I ”Dokument från Sveriges Kommunistiska Partis andra kongress” från 1976 heter det:
    ”Tvärtom måste det svenska folket lita till egna krafter och ställa in sig på att bekämpa en angripande makt helt på egen hand, genom ett utdraget och långvarigt folkkrig (Oktoberförlaget, sid.18).”

    (Se fortsättning i del II)

  3. När jag skriver att KKP och Mao Zedong aldrig någonsin skrivit att ett utdraget folkkrig är en universell strategi, så skriver du:
    ” Nej men vilket av det nya som Mao la fram presenterade han som om det var för alla länder? Det är knappast ett argument.”
    Vad menar du här? Gällde ”det nya” som Mao Zedong lade fram bara Kina eller höll Mao Zedong inne med det avsiktligt? Faktum var att KKP inte tvekade att lägga fram sin generallinje offentligt – se ”Ett förslag rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje” från 1963. Avsnittet ”Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna” (se ”Stora polemiken”, sid. 26 – 27 – Oktoberförlaget 1977) handlar just om den strategiska huvudlinjen i de imperialistiska staterna. Inte ett ord om att kommunisterna ska satsa på folkkrig i dessa stater. Man kan inte kalla en linje för maoistisk, när Mao Zedong aldrig har föreslagit den.
    Du hänvisar till Mao Zedongs ”Strategiska problem i guerillakriget mot Japan” (se http://kommak.org/?p=2174) och skriver:
    ” Det märks att du inte har läst Maos texter om gerillakrig där bl.a. frågan om att bygga stödbaser i slättland tas upp med Belgien som ett exempel på ett land som det kan vara svårt att bygga stabila stödbaser i. Men inte pga av att huvudmotsättningen är proletariat – bourgeoisie utan för att det möjligen skulle vara för litet!”
    Mao Zedong skriver i nämnda artikel uttryckligen om Belgien:
    ”Detta är en viktig, till och med en primär betingelse (Mao syftar på Kinas vidsträckta territorium – min anm.) vad möjligheten att föra gerillakrig angår, och i små länder som Belgien, vilka saknar denna betingelse, finns det få eller inga sådana möjligheter.[8] I Kina utgör denna betingelse ingenting som man måste sträva efter och är heller inget problem, den finns här och väntar bara på att utnyttjas.”
    Observera att Mao Zedong skrev denna artikel i maj 1938, då det redan pågick ett folkkrig i Kina på grund av att huvudmotsättningen stod mellan den japanska imperialismen och det kinesiska folket. Just det avsnitt varifrån citatet är hämtat, handlar om de geografiska och ekonomiska betingelserna för upprättande av basområden. Tolkar du denna skrivning som att Mao Zedong uppmanar det belgiska proletariatet eller folket att starta ett folkkrig? Då läser du inte innantill. Mot vem då? Nazityskland anföll inte Belgien förrän maj 1940. Mao Zedong använder bara Belgien som exempel för att visa på svårigheterna med att upprätta basområden i tättbefolkade slättlandskap. Han säger inte att de belgiska kommunisterna ska starta ett folkkrig 1938 eller att det redan pågår ett.
    Idag har vi ju facit angående de geografiska betingelsernas betydelse vad gäller utgången av motståndskampen i Europa mot Nazityskland och det fascistiska Italien under andra världskriget. I artikeln ”Är utdraget folkkrig vägen till socialismen i de imperialistiska staterna? ” (http://kommak.org/?p=3673) skrev jag:
    ”De topografiska förhållandena i såväl Jugoslavien och Albanien var gynnsamma för ett gerillakrig och basområden upprättades tidigt i otillgängliga bergsområden. Dessutom fanns det en lång historia av gerillakrigföring i dessa länder. Egentligen var situationen densamma i Grekland, men efter att Tyskland hade lämnat Grekland intervenerade Storbritannien på det grekiska borgerskapets sida i det efterföljande inbördeskriget och Sovjet upphörde med sitt stöd till de grekiska partisanerna, som besegrades.
    I Västeuropa var situationen en annan. De kommunistiska partierna i de tyskockuperade länderna initierade i princip inget väpnat motstånd mot de nazityska ockupanterna före Nazitysklands angrepp mot Sovjetunionen juni 1941. I tättbefolkade länder som Belgien, Nederländerna och Danmark bedrev den kommunistledda motståndsrörelsen enbart sabotageverksamhet och det upprättades aldrig några basområden.”
    Problemet är du lösrycker frågan om folkkrig helt från sitt sammanhang och inte inser att den strategiska huvudlinjen är avhängig bestämningen av huvudmotsättningen. Det kan i och för sig bero på att du inte känner till begreppet huvudmotsättning eller hur det ska tolkas. Begreppet huvudmotsättning är dock helt grundläggande i Mao Zedongs filosofi.
    Du skriver:
    ”Du blandar ihop frågan om när revolutionen skall inledas med frågan om vilken strategi som kan fungera. Du har bestämt dig för att ett långvarigt folkkrig måste inledas innan det finns gynnsamma förutsättningar i landet som helhet och då blir den kommunistiska rörelsen automatiskt ett RAF, eller hur? För den som sätter sig in i frågan utan skygglappar är det uppenbart att Maos folkkrigsteori med stödbaser som kärnan kan tillämpas i alla länder.”
    En enkel fråga: I vilken imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, har denna motsättning lösts genom ett folkkrig mot borgerskapet? Nämn ett! Vi utgår faktiskt från den kommunistiska rörelsens samlade historiska erfarenheter och inte från fantasifoster. Det är en helt annan sak om huvudmotsättningen ändras som den gjorde under andra världskriget. På 1970-talet var de marxist-leninistiska partierna i Europa, KKP:s och AAP:s broderpartier, beredda att lägga om huvudstrategin i händelse av att det skulle utbryta ett tredje världskrig. Om en supermakt anföll ett land i t.ex. Norden, skulle det kommunistiska partiet inleda ett befrielsekrig gentemot denna angripare, vilket med nödvändighet skulle ha antagit formen av ett folkkrig.
    Varför skulle ett folkkrig i en imperialistisk stat, där huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap, vara en mer framgångsrik väg än en väpnad stadsrevolution? De imperialistiska staterna är starkt urbaniserade, maktens centrum liksom proletariatet är koncentrerade till städerna, bondebefolkningen är liten och landsbygden i det närmaste avfolkad. Varför skulle det per definition vara mer fördelaktigt att befria områden bit för bit än att genom föra ett ”väpnat stormanfall” i maktens centrum, då det råder en revolutionär situation, som Lenin talar om?
    Du skriver:
    ” Det ryska inbördeskriget var inte kort, det pågick mellan november 1917 och oktober 1922.”
    Men både Lenin och Stalin, vilket båda mina citat i föregående inlägg visar, ansåg att oktoberrevolutionen, en väpnad stadsrevolution, segrade februari 1918 och att den efterföljdes av ett inbördeskrig, som varade till 1920 enligt SUKP(b):s historia. De största auktoriteterna på oktoberrevolutionens historia är naturligtvis de som själva deltog i den, d.v.s. SUKP(b), Lenin, Stalin och andra bolsjeviker, och som har analyserat händelseförloppet. Varken Komintern eller KKP och Mao Zedong har ifrågasatt denna analys.
    Frågan är alltså vilka auktoriteter på oktoberrevolutionens historia som du åberopar? I vilken säck har din tolkning varit innan den hamnade i din påse?

  4. Politisk analys utgår från den dialektiska och historiska materialismen – del 2 (se föregående inlägg)

    Oktoberrevolutionen var en väpnad stadsrevolution, varvid bolsjevikerna och arbetarklassen först grep makten i Petrograd och Moskva, varefter revolutionen spred sig till hela landet. Så här skriver Stalin i SUKP(b):s historia:
    ”Från oktober 1917 till januari-februari 1918 hade Sovjetunionen hunnit sprida sig över hela landet. Sovjetmaktens utsträckande över det väldiga landets område gick i ett så snabbt tempo, att Lenin kallade det sovjetmaktens ’triumfmarsch’. Den stora socialistiska Oktoberrevolutionen hade segrat (min kursivering) (sid. 213, Proletärkultur).”
    Därefter pekar Stalin på fem orsaker varför oktoberrevolutionen segrade (här i förkortad form):
    1. Den ryska bourgeoisien var en relativt svag, dåligt organiserad och en oerfaren fiende.
    2. Rysslands arbetarklass hade redan härdats i två tidigare revolutioner (1905 års revolution och februarirevolution 1917).
    3. Rysslands arbetarklass hade en betydande bundsförvant i de fattiga bönderna.
    4. I spetsen för arbetarklassen stod bolsjevikpartiet, som förmådde staka ut en riktig linje som motsvarade situationens krav.
    5. På grund av världskriget var de borgerliga staterna splittrade i två läger, vilket omöjliggjorde en direkt intervention från deras sida.
    Det ägde rum ett inbördeskrig 1918 – 1920, men oktoberrevolutionens landvinningar var aldrig på allvar hotade, eftersom de vita, kontrarevolutionära styrkorna och de imperialistiska interventionsstyrkorna inte var koordinerade. De besegrades en efter en.
    Lenin skriver så här i ”Valen till den konstituerade församlingen och proletariatets diktatur” varför oktoberrevolutionen kunde segra:
    ”På basis av uppgifterna om valen till den konstituerande församlingen har vi studerat de tre förutsättningarna för bolsjevismens seger: 1) överväldigande majoritet bland proletariatet; 2) nästan hälften av armén; 3) överväldigande styrkeövervikt i det avgörande ögonblicket på de avgörande punkterna, nämligen i huvudstäderna och på arméns fronter nära centrum.”
    Både Lenin och Stalin var kristallklara på denna punkt. Det var fråga om en väpnad stadsrevolution (i maktens centrum), som åtföljdes av ett kortvarigt inbördeskrig. Det är bara borgerliga historiker som kallar oktoberrevolutionen för en ”statskupp”. Vissa glömmer också att franska revolutionen 1789 och Pariskommunen 1871 var väpnade stadsrevolutioner. Den förra segrade som bekant, medan de reaktionära styrkorna, som lärt sig läxan, omringade Paris 1871 för att förhindra att resningen spred sig. De verkliga experterna på oktoberrevolutionen var naturligtvis bolsjevikpartiet och ledande företrädare som Lenin och Stalin och inte sentida s.k. maoister i RCP m.fl. organisationer, som försöker förfalska revolutionshistorien.
    Det genomfördes en rad revolutionsförsök på 1920-talet, inte bara i Kina, som alla misslyckades. Detta berodde antingen på att de berörda kommunistpartierna överskattade sin egen och proletariatets styrka och det revolutionära läget eller gjorde viktiga politiska misstag. En annan faktor av stor betydelse var framväxten av olika fascistiska och nazistiska partier och rörelser, särskilt i Europa fr.o.m. 1926 i Italien, som var den reaktionära bourgeoisiens svar på oktoberrevolutions seger och den revolutionära rörelsens framgångar. Även bourgeoisien lär sig av sina misstag.
    På samma sätt har KKP och Mao Zedong aldrig någonsin skrivit att ett utdraget folkkrig är en universell strategi och kan tillämpas oberoende av det politiska läget, exempelvis då huvudmotsättningen går mellan proletariate och borgerskap i en kapitalistisk och imperialistisk stat. Så länge Mao Zedong levde och den internationella marxist-leninistiska rörelsen var intakt till 1977, fanns det inget parti i denna rörelse som förordade folkkrig i en imperialistisk stat så länge huvudmotsättningen gick mellan proletariat och borgerskap.
    Mao Zedong skriver i ”Långvarigt krig” (Valda verk, band II, sid. 118, Danelius bokförlag 1970):
    ”Varför är försvarskriget mot Japan ett långvarigt krig? Varför kommer den slutliga segern att bli Kinas? Vilken är grundvalen för uttalanden härom?
    Det kinesisk-japanska kriget är inte vilket krig som helst (min kursivering), det är, noga angivet, ett krig på liv och död mellan det halvkoloniala och halvfeodala Kina och det imperialistiska Japan och utkämpas på 1930-talet. Häri ligger grunden. De bägge sidorna i kriget har många kontrasterande särdrag…”
    T.o.m. Lin Biao kunde skilja mellan oktoberrevolutionen och det utdragna folkkriget I Kina:
    ”The October Revolution took place in imperialist Russia, but the Chinese revolution broke out in a semi-colonial and semi-feudal country. The former was a proletarian socialist revolution, while the latter developed into a socialist revolution after the complete victory of the new-democratic revolution. The October Revolution began with armed uprisings in the cities and then spread to the countryside, while the Chinese revolution won nation-wide victory through the encirclement of the cities from the rural areas and the final capture of the cities. “(/https://www.marxists.org/reference/archive/lin-biao/1965/09/peoples_war/ch07.htm) Hans skrift var givetvis sanktionerad av KKP:s ledning.
    I en intervju med en utländsk journalist 1944 sade Mao Zedong följande: “To accept ideas from the Chinese past or from abroad does not mean to take them over unconditionally. They must be coordinated with actual conditions in China and practiced in accordance with them. Our attitude is that of critical acceptance of our own historical heritage and of foreign thought. We are against blind acceptance as well as blind rejection of any ideas. We Chinese must think with our own brains and must decide for ourselves what can grow on our own soil.” (“Stien”, Selected Works, band 6)
    Varifrån kommer denna idé att långvarigt folkkrig skulle vara en universell revolutionsmodell och även gälla imperialistiska stater i ett läge då huvudmotsättningen går mellan proletariat och borgerskap? Den kommer inte från KKP och Mao Zedong. Det troliga är att denna vänsterdogmatiska uppfattning kommer från RIM-kretsen, från partier som inte fanns före 1976. Vi vet att RCP i Kanada har denna uppfattning, men var RCP först?
    Vad är idén uttryck för? Den är uttryck för småborgerlig otålighet. Utifrån det faktum att det bara ägt rum en lyckad väpnad stadsrevolution (samtidigt som de glömmer den franska revolutionen 1789) drar de den slutsatsen att det är fel på revolutionsmodellen. Men långvariga folkkrig har ägt rum under helt andra förhållandena, nämligen att huvudmotsättningen gått mellan det egna folket och en utländsk aggressor, exempelvis det kinesiska folket kontra den japanska imperialismen (se även Vietnam/Laos, Kampuchea, Jugoslavien och Albanien). Det är också otroligt svårt att föreställa sig hur långvariga folkkrig ska kunna ske i imperialistiska stater, där makten är så välorganiserad och koncentrerad. För en revolution i dessa stater krävs att det råder en allmän och djupgående kris, som leder till att det imperialistiska borgerskapet blir desorganiserat och inte förmår regera liksom att de breda massorna inte längre vill leva och underordna sig detta borgerskap. Det går inte provocera fram eller skapa sådana revolutionära situationer som RAF, Röda Brigaderna och Japanska Röda Armén trodde. Det leder bara till individuell terror, som ytterst gynnar det imperialistiska borgerskapet och därför är kontrarevolutionärt.
    Den kubanska revolutionen utgör ett gränsfall; den representerar varken en revolution i en imperialistisk stat eller ett folkkrig i ett neokolonialt land mot en utländsk aggressor. I ett samtal med Kang Sheng 1964 (https://www.marxists.org/reference/archive/mao/selected-works/volume-9/mswv9_27.htm ) säger Mao Zedong just att den kubanska revolutionen segrade 1959. Det spelar ingen roll att Kuba senare anslöt sig till Sovjetlägret i stället för Kina; det var inte avgjort från början. Situationen i Kuba liknade situationen senare i Nepal och Indien; det fanns ingen utländsk aggressor på plats. Däremot gick det inte att mekaniskt kopiera erfarenheterna från Kuba och överföra dem till Bolivia, vilket Che Guevaras misslyckande visade.
    Den som upphöjer en revolutionsmodell, antingen oktoberevolutionens väg, d.v.s. den väpnade stadsrevolutionens, eller folkkrigets väg, till en allmängiltig modell, oavsett den aktuella huvudmotsättningen och klasskampsläget, degraderar i själva verket revolutionsmodellen till en patentmedicin, en mirakelkur. Det är att sätta formen före innehållet och göra våld på den dialektiska analysmetoden.
    Rickard B. Turesson

    • Du skriver att: “På samma sätt har KKP och Mao Zedong aldrig någonsin skrivit att ett utdraget folkkrig är en universell strategi”. Nej men vilket av det nya som Mao la fram presenterade han som om det var för alla länder? Det är knappast ett argument. Du menar att Maos bidrag är universella i stor utsträckning men för allt i världen inte den militära teorion. Det märks att du inte har läst Maos texter om gerillakrig där bl.a. frågan om att bygga stödbaser i slättland tas upp med Belgien som ett exempel på ett land som det kan vara svårt att bygga stabila stödbaser i. Men inte pga av att huvudmotsättningen är proletariat – bourgeoisie utan för att det möjligen skulle vara för litet!

      Det ryska inbördeskriget var inte kort, det pågick mellan november 1917 och oktober 1922.

      Du blandar ihop frågan om när revolutionen skall inledas med frågan om vilken strategi som kan fungera. Du har bestämt dig för att ett långvarigt folkkrig måste inledas innan det finns gynnsamma förutsättningar i landet som helhet och då blir den kommunistiska rörelsen automatiskt ett RAF, eller hur? För den som sätter sig in i frågan utan skygglappar är det uppenbart att Maos folkkrigsteori med stödbaser som kärnan kan tillämpas i alla länder.

  5. Politisk analys utgår från den dialektiska och historiska materialismen (del I)
    I utkastet till principprogram heter det:

    ”§ 14. För att en revolution ska kunna äga rum, är det inte nog att de exploaterade och förtryckta massorna inser att det är omöjligt att längre leva på det gamla sättet, och kräver förändringar; för att en revolution ska kunna äga rum, är det avgörande att exploatörerna är ur stånd att leva och härska på det gamla sättet (min kursivering) och att det finns ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation. Hitintills har socialistiska revolutioner ägt rum på flera olika sätt; dels genom en väpnad stadsrevolution som oktoberrevolutionen 1917 och dels genom segerrika befrielsekrig mot en imperialistisk aggressor, mest betydelsefullt i Kina, som vidareutvecklats till en socialistisk revolution. Dessutom har en nationell kompradorregim, i allians med USA-imperialismen, störtats av det kubanska folket.”
    De rader som är kursiverade (d.v.s. drygt tre) är hämtade från Lenins ”Radikalismen – kommunismens barnsjukdom”. Dessutom har det gjorts ett tillägg:”…och att det finns ett kommunistiskt parti, som kan formulera en riktig handlingslinje i denna situation.”
    Den materialistiska historiesyn, som Lenin ger uttryck för i denna passus, är direkt riktad mot småborgerliga idealister och revolutionister, som är oförmögna att göra en konkret analys av konkreta förhållanden. Det är helt i linje med Marx lysande formulering ”Det är inte människors medvetande som bestämmer deras vara utan tvärtom deras samhälleliga vara som bestämmer deras medvetande (”Till kritiken av den politiska ekonomin”)”. Lenins analys kan också appliceras på Kina. I det andra sino-japanska kriget 1937 – 1945 ockuperade Japan nordöstra och östra Kina liksom enklaver i södra Kina – se omfattningen av den japanska kontrollen på denna karta https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_kinesisk-japanska_kriget . Japan lyckades aldrig erövra merparten av Kina. Det är därför som Mao Zedong på ett ställe skriver att större delen av Kina utgjorde ett basområde. I de områden som Japan ockuperade gällde naturligtvis att ”de kinesiska exploatörerna var ur stånd att leva och härska på det gamla sättet”; de var antingen tvungna att underordna sig japanerna eller fly fältet. För ”de exploaterade och förtryckta massorna” i de ockuperade områdena var det omöjligt att längre leva på det gamla sättet, eftersom den japanska ockupationen var mycket brutal. De kineser i som levde i de ockuperade områden var antingen tvungna att ta upp motståndet eller fly till de icke-ockuperade områdena eller underkasta sig. Någon annan möjlighet gavs inte. Uppskattningsvis dog 15 – 20 miljoner kineser under det andra sino-japanska kriget.
    Mao Zedong gjorde följande strategiska och materialistiska bedömning om den troliga utgången av befrielsekampen:
    ”Vi ser sålunda att Japan har stor militär, ekonomisk och politisk organisatorisk styrka, men dess krig är reaktionärt och barbariskt, dess människotillgånger och materialresurser är otillräckliga och dess internationella ställning ogynnsam. Kina däremot har mindre militär, ekonomisk och politisk-organisatorisk styrka, men det befinner sig i en era av framåtskridande, dess krig är progressivt och rättfärdigt, det är dessutom ett stort land, en faktor som sätter det i stånd att utstå ett långvarigt krig, och det kommer att stödjas av flertalet länder” (”Om långvarigt krig”, Valda verk, band II, sid. 120)
    De kinesiska massorna sökte sig därför till kinesiska röda armén, eftersom Guomindang visade sig vara helt opålitliga i kampen mot den japanska imperialismen. Jag tror att detta referat i ”The Private Life of Chairman Mao är korrekt: ”Mao credited Japan with the communist victory in the civil war. If Japan had not invaded China in the 1930s, the communists and the nationalists would never have cooperated in the struggle against the japanese aggressors, and the communists would have remained too weak to seize power. Japanese aggression, he asserted, was a bad thing that had been transformed into good, for which the Chinese should be grateful (sid. 567).” Poängen här är naturligtvis vilken avgörande betydelse det hade att huvudmotsättningen i Kina ändrades i och med det japanska angreppet; fr.o.m. 1937 stod den mellan det kinesiska folket och den japanska imperialismen. Hela den politiska situationen, d.v.s. det objektiva läget, ändrades i och med detta. I denna kamp mot Japan flyttade KKP och Röda armén hela tiden fram sina positioner och överflyglade Guomindang. Det hör också till saken att Japan fortsatte med sin aggression mot andra länder i Sydostasien, vilket innebar att Japan spred ut sina styrkor. I och med anfallet mot Pearl Harbor 1941 skaffade sig Japan dessutom en fiende, som var Japan övermäktig i fråga om militär och ekonomisk styrka. Detta betydde att Japan aldrig kunde koncentrera sina styrkor till Kina.
    Det finns de som hävdar att det kinesiska folkkriget pågick från 1920-talet till 1945. Detta för att påskina att det var fråga om en långvarig och oavbruten kontinuitet. Tvärtom ändrades huvudmotsättningen under denna tid och därmed Kinas Kommunistiska Partis huvudstrategi. Mao Zedong skriver:
    ”Kvalitativt olika motsättningar kan lösas enbart med kvalitativt olika metoder. Till exempel, motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisien löses genom den socialistiska revolutionens metod, motsättningen mellan de stora massorna av folket och det feodala systemet löses genom den demokratiska revolutionens metod, motsättningen mellan kolonierna och imperialismen löses genom det nationella revolutionära krigets metod;..” (”Om motsättningar”, sid. 88, ”Skrifter i urval”)
    I själva verket förändrades KKP:s huvudstrategi flera gånger sedan bildandet 1921. Fram till 1924 ingick KKP i en enhetsfront med Guomindang. KKP ledde en revolution 1924 – 27, som slutade med nederlag 1927. Både Kanton-upproret och Shanghai-upproren misslyckades. ”Efter 1927 ledde det kommunistiska partiet modigt det agrarrevolutionära kriget och skapade den revolutionära armén och revolutionära basområden. Det begick emellertid äventyrspolitiska misstag som tillfogade såväl armén som basomområdena mycket stora förluster.” (Mao Zedong: ”Om motsättningar”, sid. 94, ”Skrifter i urval”). Huvudfienden utgjordes av Guomindang, ”ett reaktionärt block av godsägare och storbourgeoisie”. Från och med 1935 korrigerades misstagen under den föregående perioden och KKP pekade ut den japanska imperialismen som det kinesiska folkets huvudfiende. Under 1937 – 1945 ändrades alltså huvudmotsättningen radikalt och den japanska imperialismen var huvudmotståndaren; först 1945 kunde KKP ta sig an Guomindang som huvudmotståndare.
    Varken ett kommunistiskt parti eller arbetarklassen bör ”riskera betydande svårigheter”, om det inte råder en revolutionär situation, d.v.s. att det finns en rimlig chans att segra. Om man bortser från klasskampsläget och styrkeförhållandena, är nederlaget givet. Under ockupationer, som under andra världskriget, måste de ockuperade folken helt enkelt kämpa; annars upphävs aldrig ockupationen. Det var vad som hände i Kina, Vietnam etcetera och i de tyskockuperade delarna av Europa.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here