Förslaget till skilsmässolag

Karl Marx, 18 december 1842.

1842 – året efter sin disputation – blev Marx medarbetare och så småningom redaktör i den liberala Rheinische Zeitung i Köln. Tidningen förbjöds redan 1843. En av anledningarna till indragningen var att Rheinische Zeitung offentliggjort det strängt hemliga skilsmässoförslag som utarbetats under ledning av preussiske ministern för lagstiftningsärenden, den berömde juristen Friedrich Karl von Savigny (1779-1861). Publiceringen i Rheinische Zeitung utlöste en häftig tidningsdebatt, och den återgivna artikeln av Marx är ett inlägg i denna debatt (Rheinische Zeitung Nr 353, 19 december 1842).


Köln den 18 december. Rheinische Zeitung har i fråga om förslaget till skilsmässolag intagit en helt isolerad ställning, vars ohållbarhet ingen hittills har kunnat påvisa. Rheinische Zeitung instämmer i lagförslaget i den mån detta finner den hittillsvarande äktenskapslagstiftningen omoralisk, mängden skilsmässogrunder och lättsinnet i dessa otillbörliga och proceduren inte värdig föremålet, något som för övrigt gäller hela det gammalpreussiska rättsförfarandet. Däremot riktar Rheinische Zeitung följande huvudinvändningar mot det nya lagförslaget: 1. Att man istället för en reform endast åstadkommit en revision, så att den preussiska landslagen förblir grundlag, varigenom en stor halvhet och osäkerhet uppstår; 2. att äktenskapet inte behandlas som en moralisk utan som en religiös och kyrklig institution i lagstiftningar, d.v.s. äktenskapets världsliga natur har förbisetts; 3. att proceduren är mycket bristfällig och har element som i praktiken är oförenliga; 4. att det inte går att ta miste på å ena sidan en polisiär hårdhet i lagen som är oförenlig med äktenskapets natur, å andra sidan en alltför stor eftergivenhet mot de så kallade billighetsgrunderna; 5. att hela utformningen av lagförslaget lämnar mycket i övrigt att önska i fråga om logisk konsekvens, precision, klarhet och helhetsperspektiv.

I den mån motståndarna till lagförslaget klandrar någon av dessa brister instämmer vi alltså i deras kritik, men vi kan inte på något sätt gilla deras oinskränkta försvar för det tidigare systemet. Vi upprepar än en gång vår tidigare uttalade mening: “Om lagstiftningen inte förordnar moralen, så kan den än mindre upphöja omoralen till rätt.”[1] Frågar vi vad dessa kritiker (som inte är motståndare till den kyrkliga uppfattningen eller till någon av de andra brister som här angetts) utgår från i sitt resonemang, så utlägger de ständigt för oss den olycka som drabbar den som mot sin vilja är bunden i ett äktenskap. De intar en lyckomoralisk ståndpunkt, de tänker bara på de två individerna, de glömmer familjen, ja de glömmer att varje skilsmässa innebär en splittring av familjen och att barnen och deras arvslotter inte heller ur rent juridisk synvinkel kan utlämnas åt godtycke och lösa infall. Vore inte äktenskapet grunden för familjen, så vore det lika litet föremål för lagstiftning som vänskapen är det. Dessa kritiker tar alltså bara hänsyn till makarnas egen mening eller rättare sagt deras eget godtycke, men de frågar inte efter äktenskapets mening, den moraliska grunden för denna institution. Lagstiftaren måste emellertid betrakta sig som en naturforskare. Han gör inte lagarna, han uppfinner dem inte, han formulerar dem bara, han utsäger i medvetna positiva lagar de inre lagar som gäller för andliga förhållanden. Liksom man måste anklaga lagstiftaren för det mest måttlösa godtycke om han i stället för sakens inre natur lät sina infall bestämma, så har väl lagstiftaren inte mindre rätt att betrakta det som det mest måttlösa godtycke om privatpersoner hävdar sina kapricer mot sakens inre natur. Ingen blir tvingad till att ingå äktenskap; men var och en måste tvingas att lyda äktenskapslagarna så snart han ingår äktenskap. Den som ingår äktenskap, han gör inte, han uppfinner inte äktenskapet, lika litet som en simmare uppfinner vattnets och tyngdens natur och lagar. Äktenskapet kan därför inte foga sig efter hans godtycke, utan hans godtycke måste foga sig efter äktenskapet. Den som godtyckligt bryter äktenskapet han hävdar: godtycket, laglösheten är äktenskapets lag, ty ingen förnuftig människa kan betrakta sina handlingar som privilegierade handlingar eller som handlingar som är tillåtna honom allena, utan de blir tvärtom lagenliga handlingar, tillåtna för alla. Men vad är det ni opponerar er mot? Mot godtyckliga lagstiftningar? Men ni kan inte vilja göra godtycket till lag samtidigt som ni anklagar lagstiftaren för godtycke.

Hegel säger: I sig, till sitt väsen är äktenskapet oupplösligt, men bara i sig, d.v.s. till sitt väsen. Därmed är inte sagt något om äktenskapet sådant det förekommer i verkligheten. Alla moraliska förhållanden är till sitt väsen oupplösliga, som man lätt kan övertyga sig om bara man förutsätter deras sanning. En sann stat, ett santäktenskap, en sann vänskap är oupplösliga, men ingen stat, inget äktenskap, ingen vänskap motsvarar helt sitt väsen, och liksom den verkliga vänskapen även inom familjens ram, liksom den verkliga staten sådan den förekommer i historien, så är också äktenskapet i samhället upplösligt. Ingen moralisk verklighet motsvarar, eller allra minst måste motsvara sitt väsen. Liksom upplösningen och döden uppträder av sig själva i naturen då en varelse inte alls längre motsvarar sin bestämmelse, liksom världshistorien bestämmer om en stat har fjärmat sig så långt från statens idé att den inte förtjänar att bestå längre, så avgör samhället under vilka betingelser ett verkligtäktenskap upphört att vara ett äktenskap. Skilsmässan är ingenting annat än förklaringen: detta äktenskap är ett dött äktenskap, vars existens bara är sken och villa. Det säger sig självt att varken lagstiftarens godtycke eller privatpersonernas godtycke utan bara föremålets väsen kan avgöra, om ett äktenskap har dött eller ej, ty en dödsattestberor som bekant på sakförhållandet och inte på de berörda parternas önskningar. Men när vi i fråga om den fysiska döden kräver klara otvetydiga bevis, skulle då inte också lagstiftaren tillåtas fastställa en moralisk död bara efter de osvikligaste symtomen, eftersom det inte bara är hans rätt utan också hans plikt – hans plikt till självbevarelse – att bevara livet i moraliska förhållanden!

Vissheten om att betingelserna, under vilka ett moraliskt förhållande i verkligheten inte längre motsvarar sitt väsen sett från vetenskapens och sunda förnuftets synpunkt och utan förutfattade meningar, kan bara uppnås om lagen är det medvetna uttrycket för folkviljan, d.v.s. om den är skapad med den och genom den. Till frågan om man skall göra skilsmässor lättare eller svårare att uppnå fogar vi ännu ett ord: Anser ni att ett djur eller en växt som går under för minsta påfrestning är sunt, kraftigt och väl organiserat? Skulle ni inte känna er förolämpad om man uppställde som ett axiom att er vänskap inte skulle kunna motstå minsta misshällighet och att den måste upplösas vid varje groll? Lagstiftaren kan beträffande äktenskapet bara bestämma när det får upplösas, d.v.s. när det till sitt väsen är upplöst. Den rättsliga upplösningen kan bara vara en stadfästning av den inre upplösningen. Lagstiftarens synpunkt är nödvändighetens synpunkt. Lagstiftaren ärar alltså äktenskapet och erkänner dess djupa moraliska halt, när han anser det starkt nog att stå emot åtskilliga påfrestningar utan att gå under. Släpphäntheten mot individernas önskningar skulle slå över i hårdhet mot individernas väsen och mot det moraliska förnuft som är förkroppsligat i de moraliska förhållandena.

Till sist kan vi bara kalla det en överilning när länderna med sträng skilsmässolag, till vilka Rhenlandet är stolt över att kunna räkna sig, från många håll beskylls för hyckleri. Bara den som har så snäva perspektiv att han inte ser mer än det moralförfall som närmast omger honom kan våga sig på sådana beskyllningar. Bl.a. i Rhenprovinsen finner man dem löjliga och tar dem på sin höjd som bevis för att t.o.m. föreställningen om moraliska förhållanden kan gå förlorad och att varje moraliskt faktum kan betraktas som en amsaga och en lögn. Detta är den omedelbara konsekvensen av sådana lagar som inte dikterat högaktning för människan – ett fel som inte avhjälps därigenom att man övergår från förakt för människan av kött och blod till förakt för den andliga människan och istället för den medvetna underkastelsen under moralisk-naturliga makter kräver en oreflekterad lydnad gentemot en övermoralisk och övernaturlig auktoritet.


Noter:

[1] Ett tidigare uttalande i frågan från Rheinische Zeitungs sida, Nr 319, 15/11 1842.

LÄMNA ETT SVAR

Vänligen ange din kommentar!
Vänligen ange ditt namn här

Kontakt

Föreningens grundsatser

Föreningens handlingsprogram