Tal vid firandet av “People’s Paper”

Karl Marx, den 14 april 1856.

De så kallade revolutionerna år 1848 var bara några små ynkliga episoder – små sprickor och repor i det europeiska samhällets hårda skorpa. Men de uppenbarade en avgrund. De avslöjade under den skenbart solida ytan oceaner av flytande materia, som bara behöver expansion för att låta kontinenter av fast berg spricka sönder i småbitar. Larmande och kaotiska förkunnade de proletärernas emancipation, d.v.s. det nittonde århundradets hemlighet och detta århundrades revolution.

Denna sociala revolution var förvisso ingen nyhet som hade uppfunnits år 1848. Ånga, elektricitet och spinnmaskin var revolutionärer av mycket farligare karaktär än till och med medborgarna Barbès, Raspail och Blanqui. Men fastän atmosfären vi lever i tynger på var och en med en vikt av 20.000 skålpund, märker vi den kanske? Inte mer än vad det europeiska samhället före 1848 märkte den revolutionära atmosfär som omgav det och tryckte på det från alla sidor.

Det finns ett faktum som är betecknande för detta vårt nittonde århundrade, ett faktum som inget parti vågar förneka. Å ena sidan har det vaknat till liv industriella och vetenskapliga krafter som ingen epok i människans tidigare historia hade en aning om. Å andra sidan finns det förfallssymptom som är långt värre än de fasor som det berättas om från det romerska rikets sista tid.

I våra dagar tycks varje sak gå havande med sin motsats. Vi ser att maskineriet, som är begåvat med den förunderliga kraften att göra det mänskliga arbetet mindre och fruktbarare, låter det förtvina och förtär det intill utmattning. De nya källorna till rikedom förvandlar sig genom en sällsam förtrollning till källor till nöd.

Vetenskapens segrar tycks köpas genom förlust av karaktär. I samma utsträckning som människan betvingar naturen tycks människan underkuvas av andra människor eller av sin egen nedrighet. Till och med vetenskapens rena ljus tycks bara kunna lysa mot ovetandets mörka bakgrund. Allt vårt uppfinnande och hela vårt framåtskridande tycks gå ut på att de utrustar materiella krafter med andligt liv och fördummar det mänskliga livet till att bli en materiell kraft.

Denna antagonism mellan modern industri och vetenskap på den ena sidan och modernt elände och förfall på den andra, denna antagonism mellan produktivkrafterna och de samhälleliga relationerna i vår epok är ett handgripligt, överväldigande och obestridligt faktum. Några partier må veklaga över detta, andra må försöka att bli av med de moderna tekniska landvinningarna, för att bli av med de moderna konflikterna. Eller de må inbilla sig att ett så påtagligt framsteg i industrin kräver en lika påtaglig tillbakagång i politiken som komplettering.

Vi för vår del tar inte fel på skepnaden av den illistige ande som hela tiden uppenbarar sig i dessa motsägelser. Vi vet att dessa nya krafter i samhället för att riktigt kunna få verka bara behöver nya människor som bemästrar dem – och det är arbetarna.

De är lika mycket den nya tidens uppfinning som maskinerna själva. I de tidens tecken som bringar borgarklassen, adeln och de eländiga tillbakagångsprofeterna i förvirring ser vi vår hedervärde vän Robin Gooodfellow[1], den gamle mullvaden som undergräver så flinkt, den förträfflige minören – revolutionen.

De engelska arbetarna är den industriella revolutionens förstfödda söner. De kommer alltså helt säkert inte att vara de sista att hjälpa den sociala revolution som framkallas av denna industri, en revolution som innebär emancipationen i hela världen av deras klass, som är lika universell som kapitalets herravälde och löneslaveriet. Jag känner till de hjältemodiga strider som den engelska arbetarklassen har utkämpat sedan mitten av förra århundradet – strider som bara därför är mindre berömda eftersom de är höljda i dunkel och de borgerliga historikerna drar en slöja över dem.

På medeltiden fanns det i Tyskland en hemlig domstol, kallad femdomstolen[2]. Den fanns för att hämnas de härskande klassernas illgärningar. Om man såg ett hus som det var ritat ett rött kors på så visste man att ägaren var dömd av femen. Alla Europas hus har nu det hemlighetsfulla röda korset ritat på sig.

Historien är domaren – dess verkställare av domen är proletären.

Noter:
[1] Robin Gooodfellow – sagoväsen, som enligt engelsk folktro spelade rollen av människornas skyddspatron och hjälpare; en av huvudpersonerna i Shakespeares lustspel “En midsommarnattsdröm”.

[2] Tyska “Femegericht” – hemlig domstol som utövade en betydande makt i Västfalen från slutet av 1100- till mitten av 1500-talet.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here