Inledning till kritiken av den politiska ekonomin

Karl Marx, 1857

Följande text är ett ofullbordat manuskript som blev liggande bland Marx papper tills det upptäcktes år 1902.

Innehåll:

A. Inledning

  1. Produktionen i allmänhet.
  2. Det allmänna förhållandet mellan produktion, distribution, utbyte och konsumtion.
  3. Den politiska ekonomins metod.
  4. Produktionsmedel (-krafter) och produktionsförhållanden, – produktionsförhållanden och kommunikationsförhållanden etc.
    Noter
    A. Inledning
    I. Produktion, konsumtion, distribution, utbyte (cirkulation)
  5. Produktion
    a) Föreliggande ämne berör närmast den materiella produktionen.

I samhällen producerande individer – och följaktligen individernas samhälleligt bestämda produktion – är naturligtvis utgångspunkten. Den enskilda och isolerade jägaren och fiskaren, varmed Smith och Ricardo börjar, tillhör 1700-talets fantasifattiga inbillningar. Det är robinsonader, vilka ingalunda, såsom kulturhistorikerna inbillar sig, blott ger uttryck för en reaktion mot överförfiningen och återvändande till ett missförstått naturliv. Lika litet som Rousseaus “Contrat social”, vilket genom fördrag sätter de av naturen oavhängiga subjekten i förhållande till och förbindelse med varandra, grundar sig på sådan naturalism. Detta är ett sken och blott det estetiska skenet av de små och stora robinsonaderna. Det är snarare föregripandet av det “borgerliga samhället”, som förbereddes sedan 1500-talet och på 1700-talet tar jättesteg mot sin mognad. I detta den fria konkurrensens samhälle uppträder den enskilde löst från de naturband o.s.v., som under tidigare historiska epoker gör honom till ett tillbehör för ett bestämt, begränsat mänskligt konglomerat. För 1700-talets profeter, på vars axlar Smith och Ricardo ännu fullständigt står, förefaller denna 1700-talsindivid – produkten å ena sidan av de feodala samhällsformernas upplösning, å andra sidan av de nya produktivkrafter som utvecklats sedan 1500-talet – som ett ideal, vars existens tillhör det förgångna. Inte som ett historiskt resultat utan som utgångspunkt för historien. Emedan i överensstämmelse med naturen individen, enligt deras föreställning om den mänskliga naturen, inte förefaller som historiskt uppkommande utan av naturen bestämd. Denna villfarelse har hittills varit utmärkande för varje ny epok. Steuart, som i många avseenden står i motsättning till 1700-talet och som aristokrat står mer på historisk grund har undvikit denna begränsning.

Ju längre vi går tillbaka i historien, desto mer uppträder individen – följaktligen också den producerande individen – som självständig, tillhörande ett större helt: till en början ännu på ett helt naturligt sätt i familjen och i den till stam utvidgade familjen; senare i det ur stammarnas motsättning och sammansmältning uppkommande samhället i dess olika former. Först på 1700-talet, i det “borgerliga samhället”, möter den enskilde det sociala sammanhangets olika former som enbart medel för hans privata syften, som yttre nödvändighet. Men den epok, som skapar denna ståndpunkt – den isolerade enskildes – är just den epok, som har de hittills mest utvecklade samhälleliga (från denna ståndpunkt allmänna) förhållandena. Människan är i ordets egentligaste betydelse ett zoon politikon [politiskt djur], inte bara ett sällskapligt djur, utan ett djur, som blott i samhället kan isolera sig. Produktion av den isolerade enskilde utanför samhället – en sällsynthet, som väl kan förekomma med en civiliserad människa, som av en tillfällighet hamnat i ödemarken och som inom sig redan dynamiskt bär samhällskrafterna – är en lika stor meningslöshet som språkutveckling utan tillsammans levande och tillsammans talande individer. Vid detta behöver vi inte längre uppehålla oss. Man skulle inte alls behöva beröra denna punkt, om inte Bastiat, Carey, Proudhon etc. åter på fullt allvar dragit in denna meningslöshet – som var fullt förståelig hos 1700-talets män – mitt i den modernaste ekonomin. För Proudhon o.a. är det naturligtvis angenämt att historiefilosofiskt förklara ursprunget av något ekonomiskt förhållande, vars historiska uppkomst han inte känner, på så sätt att han mytologiserar: Adam eller Prometeus har kommit på idén fix och färdig, sedan har den införts etc. Ingenting är mera tråkigt och torrt än den fantiserande locus communis [utnötta frasen].

Om det alltså talas om produktion, så talas det alltid om produktion på ett bestämt samhälleligt utvecklingsstadium – om samhälleliga individers produktion. Det kan därför förefalla som om vi – för att över huvud tala om produktion – antingen måste följa den historiska utvecklingsprocessen i dess olika faser eller från första början förklara, att vi har att göra med en bestämd historisk epok, alltså t.ex. med den moderna borgerliga produktionen, vilken faktiskt utgör vårt egentliga tema. Men alla produktionens epoker har vissa kännetecken gemensamma, gemensamma bestämningar. Produktionen i allmänhet är en abstraktion, men en förnuftig abstraktion, såvida den verkligen framhäver det gemensamma, fixerar det och därför bespar oss upprepningar. Emellertid är detta allmänna eller det genom jämförelse utsöndrade gemensamma självt någonting med många lemmar och uttryckes i olika bestämningar. Något därav tillhör alla epoker, en annan del är gemensam blott för några. [Vissa] bestämningar kommer den modernaste epoken att ha gemensamt med den äldsta. Man kan inte tänka sig någon produktion utan dem; men även om de mest utvecklade språken har lagar och bestämningar, som är gemensamma också för de mest outvecklade, så är det just skillnaden från detta allmänna och gemensamma som utgör deras utveckling. De bestämningar, som gäller för produktionen över huvud taget, måste utsöndras just för att man för enhetens skull – vilken uppkommer redan därav att subjektet, mänskligheten, och objektet, naturen, är desamma – inte skall glömma den väsentliga olikheten. I denna glömska ligger t.ex. de moderna ekonomernas hela visdom, vilka bevisar de bestående sociala förhållandenas evighet och harmoni. Exempelvis: ingen produktion är möjlig utan ett produktionsinstrument, även om detta instrument bara är handen. Ingen produktion är möjlig utan tidigare, anhopat arbete, även om detta arbete bara är den färdighet, som genom upprepad övning samlats och koncentrerats i vildens hand. Kapitalet är bland annat också produktionsinstrument, också tidigare, objektiverat arbete. Alltså är kapitalet ett allmänt, evigt naturförhållande; d.v.s. om jag utlämnar just det specifika som först gör “produktionsinstrument”, “anhopat arbete” till kapital. Hela produktionsförhållandenas historia uppträder därför t.ex. hos Carey blott som en förfalskning, som i ond avsikt gjorts av regeringarna.

Om det inte finns någon produktion i allmänhet, så finns det inte heller någon allmän produktion. Produktionen är alltid en särskild produktionsgren – t.ex. agrikultur, boskapsskötsel, manufaktur etc. eller den är totaliteten därav. Men den politiska ekonomin är inte teknologi. Förhållandet mellan de allmänna bestämmelserna för produktionen på en given samhällelig nivå och de särskilda produktionsformerna utvecklas på ett annat ställe (senare).

Slutligen är produktionen inte bara särskild produktion. Utan den är ständigt bara en viss samhällskropp, ett samhälleligt subjekt, som verkar i en mer eller mindre bred totalitet av produktionsgrenar. Det förhållande, som gör den vetenskapliga framställningen till reell rörelse är likaledes något, som ännu inte hör hit. Produktion i allmänhet. Särskilda produktionsgrenar. Produktionens totalitet.

I ekonomin har det kommit på modet att förutskicka en allmän del, och det är just i denna, som figurerar under titeln “Produktion” (se exempelvis J. St. Mill), som de allmänna betingelserna för all produktion avhandlas. Denna allmänna del består eller uppges skola bestå av:

  1. De betingelser, utan vilka produktion inte är möjlig, d.v.s. de anger alltså faktiskt ingenting annat än de väsentliga momenten för all produktion. Men som vi skall se, reduceras detta i verkligheten till några synnerligen enkla bestämningar, som tragglas i platta tavtologier;
  2. de betingelser, som mer eller mindre främjar produktionen, såsom t.ex. Adam Smiths fortskridande och stagnerande samhällstillstånd. För att höja det, som hos honom har sitt värde som aperçu [anmärkning], till vetenskaplig betydelse, skulle det vara nödvändigt att anställa undersökningar om produktivitetsgradens utveckling hos enskilda folk – undersökningar, som ligger utanför de egentliga gränserna för vårt ämne, men som måste användas i den mån de hör till ämnet, vid utvecklandet av konkurrensen, ackumulationen o.s.v. I sin allmänna formulering reduceras svaret till den allmänna tesen att ett industriellt folk befinner sig på höjden av sin produktion i det moment, då det över huvud taget befinner sig på höjdpunkten av sin historiska utveckling. In fact står ett folk på sin industriella höjdpunkt, så länge ännu inte vinsten utan vinnandet är huvudsaken för detsamma. Såtillvida står yankees över engelsmännen. Eller också: att t.ex. vissa raser, anlag, klimat, naturförhållanden, såsom läge vid havet, jordens fruktbarhet etc., är gynnsammare för produktionen än andra. Detta återigen utmynnar i den tavtologin, att rikedomen skapas lättare i den mån som dess subjektiva och objektiva element i högre grad är för handen.

Men detta är inte allt, som ekonomerna verkligen innefattar i denna allmänna del. Produktionen måste tvärtom – se t.ex. Mill – till skillnad från distributionen etc. framställas såsom bunden av eviga naturlagar, som är oberoende av historien; vid detta lämpliga tillfälle lirkar man sedan helt omärkligt in borgerliga förhållanden som oomkullrunkeliga naturlagar för samhället in abstracto [i allmänhet]. Detta är det mer eller mindre medvetna syftet med hela förfarandet. Vid distributionen däremot skall människorna faktiskt ha tillåtit sig allehanda godtycklighet. Helt bortsett från det brutala sönderslitandet av det verkliga förhållandet mellan produktion och distribution, måste så mycket vara klart från första början, att hur olikartad distributionen än må vara på olika samhällsstadier, så måste det vara möjligt att likaväl som i produktionen finna ut gemensamma bestämningar och lika möjligt att blanda ihop alla historiska olikheter eller låta dem försvinna i allmänmänskliga lagar. Så t.ex. erhåller slaven, den livegne, lönarbetaren alla en kvantitet livsmedel, som gör det möjligt för dem att existera som slav, som livegen, som lönarbetare. Erövraren, som lever av tributen, eller tjänstemannen, som lever av skatten, eller markägaren, som lever av jordräntan, eller munken, som lever av allmosor, eller leviten, som lever av tiondet, får alla en del av den samhälleliga produktionen, vilken del bestämmes av andra lagar än slavens etc. De båda huvudpunkter, som alla ekonomer ställer under denna rubrik, är: 1. Egendom. 2. Säkrande av densamma genom justitieväsen, polis etc. På detta kan man svara mycket kort:

ad 1. All produktion är tillägnande av naturföremålen från individens sida inom och medels en bestämd samhällsform. I denna mening är det tavtologi att säga, att egendom (tillägnande) skulle vara en betingelse för produktionen. Men rentav löjligt är det att härifrån ta ett språng till en bestämd form av egendomen, t.ex. privategendomen. (Något som därtill såsom betingelse förutsätter en motsatsform, avsaknad av egendom.) Historien visar tvärtom att kollektivegendom (t.ex. hos indierna, slaverna, de gamla kelterna etc.) är den ursprungliga formen, en form som i gestalten av kommunegendom ännu länge spelar en betydande roll. Här berör vi ännu inte alls frågan, huruvida rikedomen utvecklas bättre under den ena eller andra egendomsformen. Men att det inte kan vara tal om någon produktion, alltså inte heller om något samhälle, där det inte existerar någon form av egendom, är en tavtologi. Ett tillägnande som inte gör något till sitt eget är en contradictio in subjecto [motsägelse i sig själv].

ad 2. Tryggande av det förvärvade etc. Om dessa plattheter reduceras till sitt verkliga innehåll, så säger de mer än deras predikare vet. Nämligen att varje produktionsform alstrar sina egna rättsförhållanden, regeringsform etc. Klumpigheten och oförmågan att begripa ligger just däri, att man sätter företeelser, som organiskt hör ihop, i ett tillfälligt förhållande till varann, i ett rent förnuftssammanhang. De borgerliga ekonomerna har bara den föreställningen, att man kan producera bättre med tillhjälp av den moderna polisen än t.ex. under nävrätten. De glömmer bara, att också nävrätten är en rätt, och att den starkares rätt under annan form också fortlever i deras “rättsstat”.

När de samhälleliga tillstånd, som motsvarar ett bestämt produktionsstadium, börjar uppkomma eller när de börjar försvinna, inträder naturligtvis störningar i produktionen, ehuru i olika grad och av olika verkan.

Resumering: det finns bestämningar, gemensamma för alla produktionsstadier, vilka bestämningar av tänkandet fixeras som allmänna; men de s.k. allmänna betingelserna för all produktion är ingenting annat än dessa abstrakta moment, med vars hjälp man inte kan förstå ett enda verkligt historiskt produktionsstadium.

  1. Produktionens allmänna förhållande till
    distribution, utbyte, konsumtion
    Innan vi ingår på en vidare analys av produktionen, är det nödvändigt att betrakta de olika rubriker, som ekonomerna ställer vid sidan av den.

Den första ytliga föreställningen: i produktionsprocessen anpassar (frambringar, gestaltar) samhällsmedlemmarna naturprodukterna för mänskliga behov; distributionen bestämmer det förhållande, i vilket den enskilde får del av dessa produkter; utbytet tillför honom de särskilda produkter, i vilka han vill omsätta den del, som genom fördelningen tillfaller honom; slutligen blir produkterna i konsumtionen föremål för utnyttjande, individuellt tillägnande. Produktionen frambringar de föremål, som motsvarar behoven; distributionen fördelar dem enligt samhälleliga lagar; utbytet fördelar återigen det fördelade i enlighet med det enskilda behovet; i konsumtionen slutligen utträder produkten ur denna samhälleliga cirkulation, den blir direkt föremål för och tjänare åt det enskilda behovet och tillfredsställer det i nyttjandeprocessen. Produktionen uppträder sålunda som utgångspunkten, konsumtionen som slutpunkten, distributionen och utbytet som mitten, vilken i sin tur innesluter i sig två moment, då distributionen är det moment, som bestämmes av samhället, och utbytet det som bestämmes av individerna. I produktionen objektiveras personen, i personen subjektiveras saken; i distributionen övertar samhället under formen av allmänna, härskande lagar förmedlingen mellan produktionen och konsumtionen; i utbytet förmedlas de genom individens tillfälliga bestämdhet.

Distributionen bestämmer det förhållande (den kvantitet), i vilket produkterna tillfaller individen; utbytet bestämmer de produkter, i vilka individen kräver den andel som distributionen tilldelat honom.

Produktion, distribution, utbyte, konsumtion bildar så [enligt ekonomernas lära] en regelrätt syllogism; produktionen bildar det allmänna i denna syllogism, distributionen och utbytet det särskilda, konsumtionen det enskilda, i vilket det hela sluter sig samman. Detta är visserligen ett sammanhang men ett ytligt. Produktionen bestämmes genom allmänna naturlagar, distributionen genom samhällelig tillfällighet, den kan därför inverka mer eller mindre gynnsamt på produktionen; utbytet ligger mellan båda som formellt samhällelig rörelse, och den avslutande akten, konsumtionen, som uppfattas inte bara som slutmål utan också som yttersta syfte, ligger egentligen utanför ekonomin, utom i den mån den verkar tillbaka på utgångspunkten och på nytt inleder hela processen.

De politiska ekonomernas motståndare – vare sig det nu rör sig om motståndare inom deras vetenskaps krets eller utanför – som beskyller ekonomerna för att barbariskt söndra vad som hör ihop, står antingen på samma grund som de eller under dem. Ingenting är vanligare än den förebråelsen, att de politiska ekonomerna alltför mycket framhäver produktionen, betraktar den som självändamål. Distributionen säges ha lika stor betydelse. Denna förebråelse vilar just på den ekonomiska föreställningen, att distributionen existerar som självständig, oavhängig sfär vid sidan av produktionen. Eller [man förebrår dem] att inte alla moment skulle fattas i sin enhet. Liksom om detta sönderslitande inte från verkligheten skulle ha trängt in i läroböckerna, utan tvärtom från läroböckerna och in i verkligheten, och liksom om det här skulle röra sig om ett dialektiskt försonande av begrepp och inte om förstående av reella förhållanden!

a) [Produktion och konsumtion]
Produktionen är omedelbart också konsumtion. Dubbel konsumtion, subjektiv och objektiv: individen, som under produktionsprocessen utvecklar sina färdigheter, ger också ut dem, förbrukar dem i produktionsakten, alldeles så som den naturliga akten att avla avkomman är ett förbrukande av livskrafter. För det andra: [produktionen är] konsumtion av produktionsmedel, som användes och förbrukas och delvis (såsom t.ex. vid eldning) åter upplöses i grundelementen. Likaså konsumtionen av råmaterialet, som inte förblir i sin naturliga gestalt och beskaffenhet, utan tvärtom förlorar dessa. Själva produktionsakten är därför också i alla sina moment en konsumtionsakt. Men detta erkänner ekonomerna. Produktionen som omedelbart identisk med konsumtionen, konsumtionen som omedelbart sammanfallande med produktionen kallar de produktiv konsumtion. Denna identitet mellan produktion och konsumtion följer av Spinozas sats: Determinatio est negatio [Att bestämma är att förneka].

Men denna bestämning av den produktiva konsumtionen uppställes endast för att skilja den med produktionen identiska konsumtionen från den egentliga konsumtionen, som tvärtom uppfattas som förintande motsats till produktionen. Låt oss alltså betrakta den egentliga konsumtionen.

Konsumtionen är omedelbart också produktion, liksom i naturen konsumtionen av element och kemiska ämnen är produktion av växter. Att människan exempelvis i näringsprocessen, en form av konsumtion, reproducerar sin egen kropp, är klart. Men detta gäller om varje annat slag av konsumtion, som på det ena eller andra sättet reproducerar människor i ett eller annat avseende. Konsumtiv produktion. Men, säger den politiska ekonomin, denna med konsumtionen identiska produktion är en andra produktion, som uppkommer ur den första produktens förintande. I den första försakligades producenten, i den andra personifierades den av honom producerade saken. Alltså är denna konsumtiva produktion – ehuru den är en omedelbar enhet mellan produktion och konsumtion – väsentligt skild från den egentliga produktionen. Den omedelbara enhet, i vilken produktionen sammanfaller med konsumtionen och konsumtionen med produktionen, låter deras omedelbara dualism bestå.

Produktionen är alltså omedelbart konsumtion, konsumtionen är omedelbart produktion. Var och en är omedelbart sin motsats. Samtidigt äger emellertid en förmedlande rörelse rum mellan båda. Produktionen möjliggör konsumtionen, vars material den skapar och vilken utan produktionen skulle sakna objekt. Men konsumtionen möjliggör också produktionen, emedan blott den åt produkterna skapar det subjekt, för vilket de är produkter. Produkten får sin sista finish [fulländning] blott i konsumtionen. En järnväg, som inte trafikeras, som alltså inte förbrukas, inte konsumeras, är blott en järnväg dynamei[2] och inte en verklig järnväg. Utan produktion ingen konsumtion, men också: utan konsumtion ingen produktion, då produktionen i så fall skulle vara meningslös. Konsumtionen producerar produktionen i dubbelt avseende:

  1. I det produkten först i konsumtionen blir verklig produkt. Kläder exempelvis blir först verkliga kläder genom att de bäres; ett hus, som inte bebos, är in fact inget hus; alltså, produkten, till skillnad från det rena naturföremålet, visar sig nyttig, blir produkt först i konsumtionen. Först konsumtionen ger produkten, i det den förintar den, dess finishing stroke [det sista hammarslaget]; ty produkten är [resultatet av] produktionen inte bara som försakligad verksamhet, utan blott som föremål för det verkande subjektet.
  2. I det konsumtionen skapar behovet av ny produktion, alltså det ideella upphovet till produktionen, dennas inre pådrivande kraft, som är dess förutsättning. Konsumtionen skapar driften till produktion; den skapar också det föremål, vilket som syfte på ett avgörande sätt inverkar på produktionen. Om det är klart, att produktionen erbjuder konsumtionen föremålet i dess yttre form, så är det lika klart, att konsumtionen förutsätter produktionsföremålet ideellt som inre bild, som behov, som drift och som syfte. Den skapar produktionsföremålen i deras ännu subjektiva form. Utan behov ingen produktion. Men konsumtionen reproducerar behovet.

Till detta svarar från produktionens sida, att den[3]:

  1. produktionen levererar materialet, föremålet. En konsumtion utan föremål är ingen konsumtion; från denna sida skapar, producerar alltså produktionen konsumtionen.
  2. Men det är inte bara föremålet, som produktionen skapar åt konsumtionen. Den ger också konsumtionen dess bestämdhet, dess karaktär, dess finish [fulländning]. Just så som konsumtionen gav produkten dess finish som produkt, ger produktionen finish åt konsumtionen. Framför allt är föremålet inget föremål över huvud taget utan ett bestämt föremål, som måste konsumeras på ett bestämt sätt, som återigen förmedlas genom produktionen själv. Hunger är hunger, men hunger som tillfredsställes med kokat kött, som ätes med kniv och gaffel, är en annan hunger än den som slukar rått kött med tillhjälp av händer, naglar och tänder. Inte bara konsumtionsföremålet utan också konsumtionssättet produceras därför genom produktionen, inte bara objektivt utan också subjektivt. Produktionen skapar alltså konsumenten.
  3. Produktionen levererar inte bara ett material åt behovet, utan den levererar också ett behov åt materialet. Då konsumtionen lämnar sin första primitiva grovhet och omedelbarhet – och dess kvarblivande på denna nivå skulle i sig ännu vara resultatet av en produktion, som stelnat i primitiv grovhet – så förmedlas den själv som drift genom föremålet. Det behov, som den känner efter föremålet, har skapats genom att den blivit varse detsamma. Konstföremålet – likaså varje annan produkt – skapar en publik, som förstår konst och är i stånd att njuta av det sköna. Produktionen producerar därför inte bara ett föremål för subjektet, utan också ett subjekt för föremålet.

Produktionen producerar därför konsumtionen: 1. i det den skapar materialet för denna, 2. i det den bestämmer konsumtionssättet, 3 i det den hos konsumenten uppväcker behovet genom föremålet som den skapat som produkt. Den producerar därför konsumtionsföremål, konsumtionssätt, konsumtionsdrift. Likaså producerar konsumtionen producentens inriktning genom att väcka målmedvetna behov hos honom.

Identiteterna mellan konsumtion och produktion uppträder alltså som en trefaldighet:

  1. Omedelbar identitet: Produktionen är konsumtion; konsumtionen är produktion. Konsumtiv produktion. Produktiv konsumtion. Nationalekonomerna kallar båda produktiv konsumtion, men gör ännu en skillnad: det första figurerar som reproduktion, det andra som produktiv konsumtion. Alla undersökningar beträffande det första är undersökningar om produktivt eller improduktivt arbete; undersökningarna beträffande det andra är undersökningar om produktiv eller improduktiv konsumtion.
  2. Att var och en av dem uppträder som medel för den andra och förmedlas av den, vilket uttryckes som deras ömsesidiga beroende. Detta är en rörelse, varigenom de träder i förhållande till varandra och uppträder som ömsesidigt oumbärliga för varandra, men dock ännu förblir yttre i förhållande till varandra. Produktionen skapar materialet som yttre föremål för konsumtionen; konsumtionen skapar behovet som inre föremål, som ändamål för produktionen. Utan produktion ingen konsumtion; utan konsumtion ingen produktion. [Denna sats] figurerar i ekonomin i många former.
  3. Produktionen är inte bara omedelbart konsumtion, och konsumtionen omedelbart produktion; inte heller är produktionen bara medel för konsumtionen och konsumtionen ändamål för produktionen, d.v.s. att var och en levererar den andra dess föremål: produktionen yttre föremål för konsumtionen, konsumtionen det i tankarna föreställda föremålet för produktionen. Var och en av dem är inte bara omedelbart den andra och inte bara förmedlar den andra, utan var och en av de båda skapar den andra, i det den själv försiggår, skapar sig som den andra. Konsumtionen fulländar först produktionens akt, i det den ger produkten fulländning som produkt, i det den upplöser den, konsumerar dess självständigt sakliga form; i det den genom behovet att upprepa stegrar det i produktionens första akt utvecklade anlaget till färdighet. Konsumtionen är alltså inte bara den avslutande akt, genom vilken produkten blir produkt, utan också den, genom vilken producenten blir producent. Å andra sidan producerar produktionen konsumtionen, i det den skapar det bestämda konsumtionssättet, och vidare, i det den skapar eggelsen till konsumtion, skapar konsumtionsförmågan själv som behov. Denna sistnämnda under siffran 3 bestämda identitet har i ekonomin otaliga gånger förklarats i förhållandet mellan efterfrågan och tillgång, mellan föremål och behov, mellan de av samhället skapade och de naturliga behoven.

Därför är ingenting enklare för en hegelian än att identifiera produktion och konsumtion. Och det har gjorts inte bara av socialistiska belletrister utan till och med av prosaiska ekonomer, t.ex. Say, i den formen, att om man betraktar ett folk eller också mänskligheten in abstracto [i allmänhet], så är dess produktion dess konsumtion. Storch har påvisat Says fel genom att erinra om att ett folk exempelvis inte fullständigt konsumerar sin produkt utan också skapar produktionsmedel etc., fixt kapital etc. Att betrakta samhället som ett enda subjekt är dessutom att betrakta det på ett felaktigt sätt – spekulativt. Hos ett subjekt uppträder produktion och konsumtion som moment av en enda akt. Här har bara framhävts det viktigaste, att, om man betraktar produktion och konsumtion som ett subjekts eller enskilda individers verksamheter, de i varje fall uppträder som moment av en process, i vilken produktionen är den verkliga utgångspunkten och därför också det dominerande momentet. Konsumtionen som livsnödvändighet, som behov är själv ett inre moment av den produktiva verksamheten, men den sistnämnda är utgångspunkten för realiserandet och därför också dess dominerande moment, den akt i vilken hela processen ånyo upprepas från början. Individen producerar ett föremål och återvänder genom att konsumera det på nytt tillbaka till sig själv men som producerande och sig själv reproducerande individ. Konsumtionen uppträder sålunda som ett moment av produktionen.

Men i samhället är producentens förhållande till produkten, så snart denna är färdig, ett rent yttre, och produktens återvändande till subjektet är beroende av det senares förhållande till andra individer. Produkten kan inte omedelbart gripas av subjektet. Inte heller är det producentens syfte att omedelbart tillägna sig produkten, om han producerar i samhället. Mellan producenten och produkten träder distributionen, som med tillhjälp av samhälleliga lagar bestämmer hans andel av produktvärlden; den står alltså mellan produktionen och konsumtionen.

Står nu distributionen som självständig sfär vid sidan av och utanför produktionen?

b) [Produktion och distribution]
Om man betraktar de vanliga verken över politiska ekonomin, så måste det framför allt falla i ögonen, att allt i dem gives i dubbel form. Exempelvis: i distributionen figurerar jordränta, arbetslön, ränta och profit, medan i produktionen jord, arbete, kapital figurerar som produktionsagenter. Vad kapitalet beträffar, så är det från första början klart, att det sättes i dubbelt mening: 1. som produktionsagent, 2. som inkomstkälla, som bestämmande och bestämd distributionsform. Därför figurerar ränta och profit som sådana även i produktionen, försåvitt de är former under vilka kapitalet ökas, tillväxer, alltså moment av själva kapitalets produktion. Ränta och profit som distributionsformer förutsätter kapitalet som produktionsagent. De är distributionssätt, vilka som förutsättning har kapitalet som produktionsagent. De är likaså kapitalets reproduktionssätt.

Likaså är arbetslön lönarbete, betraktat under en annan rubrik: den bestämdhet, som arbetet i det sistnämnda har som produktionsagent, uppträder i det förstnämnda som distributionsbestämning. Om arbetet inte vore bestämt som lönarbete, så skulle det sätt, på vilket det tar del av produkterna, inte uppträda som arbetslön, i likhet med t.ex. under slaveriet. Slutligen jordräntan – för att genast ta den mest utvecklade distributionsformen, i vilken jordegendomen tar del av produkterna – förutsätter stor jordegendomen (egentligen storjordbruket) som produktionsagent, men inte jorden som sådan, lika litet som arbetslönen förutsätter arbetet som sådant. Distributionsförhållandena och -sätten uppträder därför blott som produktionsagenternas frånsidor. En individ, som i lönarbetets form deltar i produktionen, tar i arbetslönens form del av produkterna, produktionsresultaten. Distributionens struktur bestämmes fullständigt genom produktionens struktur. Distributionen är själv en produkt av produktionen – inte bara med avseende på föremålet, då blott produktionsresultaten kan distribueras, utan också med avseende på formen, då det bestämda sättet att delta i produktionen bestämmer de särskilda distributionsformerna, den form under vilken var och en deltar i distributionen. Det är en fullständig illusion, då man i produktionen talar om jord och i distributionen om jordränta etc.

Ekonomer som Ricardo, vilka man framför allt förebrår, att de bara skulle gett akt på produktionen, har därför betraktat distributionen som den politiska ekonomins enda föremål, emedan de instinktivt fattade distributionsformerna som det mest bestämda uttryck, i vilket produktionsagenterna fixeras i ett givet samhälle.

I förhållande till den enskilda individen uppträder naturligtvis distributionen som en samhällelig lag, som bestämmer individens ställning i den produktionssfär, inom vilken han producerar, och som alltså föregår produktionen. Individen har från själva början inget kapital, ingen jordegendom. Den samhälleliga distributionen hänvisar honom från födelsen till lönarbetet. Men denna hänvisning är själv resultatet av, att kapital, jordegendom existerar som självständiga produktionsagenter.

Om vi betraktar hela samhällen, förefaller distributionen i ännu ett avseende föregå produktionen och bestämma den såsom vore den ett anteekonomiskt fact [förekonomiskt faktum]. Ett erövrarfolk fördelar landet bland erövrarna och fastställer på så sätt en bestämd fördelning och form för jordegendomen, och bestämmer därmed också produktionen. Eller det gör de besegrade till slavar och gör sålunda slavarbetet till produktionens grundval. Eller ett folk slår genom en revolution sönder storjordegendomen i parceller och ger alltså genom denna nya distribution produktionen en ny karaktär. Eller lagstiftningen förevigar jordägandet i händerna på vissa familjer eller fördelar arbetet som ärftligt privilegium och fixerar det sålunda enligt kastordning. I alla dessa fall – och de är alla historiska – tyckes distributionen inte indelas och bestämmas genom produktionen, utan tvärtom produktionen genom distributionen.

Distributionen uppträder i den ytligaste uppfattningen som distribution av produkterna och på så sätt längre avlägsen från produktionen och quasi [liksom] självständig gentemot densamma. Men innan distributionen är distribution av produkterna, är den: 1. distribution av produktionsverktygen och 2. vad som är en vidare bestämning av samma förhållande, distribution av samhällsmedlemmarna mellan de olika slagen av produktion. (Individernas underordnande under bestämda produktionsförhållanden.) Distributionen av produkterna är uppenbarligen bara ett resultat av denna distribution, som är inbegripen i själva produktionsprocessen och bestämmer produktionens struktur. Att betrakta produktionen utan att ta hänsyn till denna i densamma inneslutna distribution är tydligen tom abstraktion, under det att omvänt distributionen av produkterna av sig själv är given med denna distribution, som ursprungligen bildar ett moment av produktionen. Ricardo, som strävade efter att förstå den moderna produktionen i dess bestämda sociala struktur och som är produktionens ekonom par excellence [i särskild grad], förklarar just därför, att det inte är produktionen utan distributionen som är det egentliga temat för den moderna ekonomin. Man ser här åter klart, vilken platthet de ekonomer gör sig skyldiga till som framställer produktionen som evig sanning, under det att de förvisar historien till distributionens område.

I vilket förhållande denna distribution, som bestämmer själva produktion, står till den senare är uppenbarligen en fråga, som faller inom själva produktionen. Om det påstås, att åtminstone i det fall, då produktionen måste utgå från en viss distribution av produktionsverktygen, distributionen i denna betydelse föregår produktionen, bildar dess förutsättning, så måste man på detta svara, att produktionen faktiskt har sina betingelser och förutsättningar, som bildar moment av densamma. Dessa kan till en början uppträda som naturligt uppkomna. Under själva produktionsprocessen förvandlas de från naturligt uppkomna till historiska, och om de under en period uppträdde som naturlig förutsättning för produktionen var de för en annan dess historiska resultat. Inom produktionen själv förändras de ständigt. Användandet av maskiner t.ex. förändrade distributionen av såväl produktionsverktygen som av produkterna. Den moderna storjordegendomen själv är resultatet av såväl den moderna handeln och den moderna industrin som den senares tillämpande på lantbruket.

De ovan ställda frågorna reducerar sig alla ytterst till den frågan, hur allmänt historiska förhållanden spelar in i produktionen, och till förhållandet mellan produktionen och den historiska rörelsen över huvud taget. Frågan hör tydligen in under betraktandet och utvecklandet av själva produktionen.

Men i den triviala form, i vilken de ställts härovan, kan de avfärdas lika kort. Vid alla erövringar kan utgången vara av tre slag. Det erövrande folket påtvingar det erövrade sitt eget produktionssätt (t.ex. engelsmännen i Irland under detta århundrade, delvis i Indien); eller det låter det gamla vara kvar och nöjer sig med tribut (t.ex. turkar och romare); eller det inträder en växelverkan, varigenom ett nytt uppstår, en syntes (delvis under de germanska erövringarna). I varje fall är produktionssättet – vare sig det är det erövrande folkets, eller det erövrades, eller det som uppstår genom bådas sammansmältning – bestämmande för den nya distribution, som följer. Ehuru den sistnämnda uppträder som förutsättning för den nya produktionsperioden, är den sålunda själv återigen en produkt av produktionen – inte bara av den historiska i allmänhet utan av det bestämda historiska produktionssättet.

Mongolerna exempelvis, som lade stora områden öde i Ryssland, handlade i enlighet med sitt produktionssätt, boskapsskötseln, för vilken stora obebodda vidder var en huvudbetingelse. De germanska barbarerna, för vilka åkerbruk med hjälp av livegna var traditionellt produktionssätt liksom också det isolerade livet på landsbygden, kunde desto lättare påtvinga de romerska provinserna dessa betingelser, som den koncentration av jordegendomen, som ägt rum där, redan fullständigt kastat omkull de äldre jordbruksförhållandena.

Det är en traditionell föreställning, att man under vissa perioder levt uteslutande av rov. Men för att kunna röva måste det finnas något att röva, alltså produktion. Och sättet för rövandet bestämmes självt återigen av produktionssättet. En stockjobbing nation [nation av börsspekulanter] exempelvis kan inte plundras på samma sätt som ett herdefolk.

I slavens person rövar man omedelbart produktionsverktyget. Men då måste produktionen i det land, för vars räkning han rövas, vara så uppbyggd, att den tillåter slavarbete, eller (såsom i Sydamerika etc.) det måste skapas ett produktionssätt, som motsvarar slavarbetet.

Lagar kan föreviga ett produktionsverktyg, t.ex. jord, i händerna på vissa familjer. Dessa lagar får blott ekonomisk betydelse, då storjordegendomen harmonierar med den samhälleliga produktionen, såsom exempelvis i England. I Frankrike bedrevs småjordbruk trots storjordegendomen, därför slogs den sistnämnda också sönder av revolutionen. Men förevigandet av parcelleringen, t.ex. genom lagar? Trots dessa lagar koncentreras egendomen åter. Lagarnas inflytande, då det gäller att bibehålla distributionsförhållanden, och därigenom deras inverkan på produktionen måste fastställas för sig.

c) Slutligen utbyte och cirkulation
Cirkulationen själv är blott ett bestämt moment av utbytet eller också utbytet betraktat i sin totalitet.

I den mån utbytet blott är ett förmedlande moment mellan produktionen och den genom densamma bestämda distributionen å den ena sidan och konsumtionen å den andra; men i den mån också konsumtionen själv uppträder som ett moment av produktionen, inbegripes tydligen utbytet också i det sistnämnda som ett av dess moment.

Det är för det första klart, att det utbyte av verksamheter och färdigheter, som äger rum i själva produktionen, direkt tillhör denna och utgör det väsentliga i den. För det andra gäller detsamma om utbytet av produkter, i den mån det är ett medel för framställandet av den färdiga, för den omedelbara konsumtionen bestämda produkten. Så tillvida är utbytet själv en akt, som ingår i produktionen. För det tredje är det så kallade exchange [utbytet] mellan dealers and dealers [affärsmän sinsemellan] till sin organisation fullständigt bestämd genom produktionen, likaväl som den själv är producerande verksamhet. Utbytet uppträder oberoende vid sidan av, indifferent i förhållande till produktionen blott i det sista stadiet, där produkten omedelbart utbytes för konsumtion. Men 1. inget utbyte äger rum utan arbetsdelning, vare sig denna än är naturligt uppkommen eller själv redan är ett historiskt resultat, 2. privatutbyte förutsätter privatproduktion, 3. utbytets intensitet, liksom dess expansion, liksom dess form, bestämmes genom produktionens utveckling och struktur, exempelvis utbytet mellan stad och land, utbytet på landsbygden, i staden etc. Utbytet uppträder sålunda i alla sina moment antingen direkt inbegripet i produktionen eller bestämd genom den.

Det resultat, till vilket vi kommit, är inte, att produktion, distribution, utbyte, konsumtion är identiska, utan att de alla bildar delar av en totalitet, skillnader inom en enhet. Produktionen dominerar såväl över sig själv såsom innehållande motsatta produktionsbestämningar, som också över alla andra moment. Från den börjar processen ständigt åter på nytt. Att utbyte och konsumtion inte kan vara det dominerande säger sig självt. Detsamma gäller om distributionen som distribution av produkterna. Men som distribution av produktionsagenterna är den själv ett produktionsmoment. En bestämd produktion betingar alltså bestämd konsumtion, distribution, bestämt utbyte, de bestämda förhållandena mellan dessa olika moment inbördes. Naturligtvis bestämmes å sin sida också produktionen i sin ensidiga form, av de andra momenten. Exempelvis: då marknaden, d.v.s. utbytessfären, utvidgas, så växer produktionen till omfånget och dess differentiering blir djupare. Med distributionens förändring ändrar sig produktionen, exempelvis med kapitalets koncentration, med olika fördelning av befolkningen mellan stad och landsbygd etc. Slutligen bestämmer konsumtionsbehoven produktionen. Växelverkan mellan de olika momenten äger rum. Detta är fallet hos varje organiskt helt.

  1. Den politiska ekonomins metod
    Då vi betraktar ett givet land i politiskt-ekonomiskt avseende, så börjar vi med dess befolkning, dennas fördelning i klasser, befolkningens fördelning mellan förvärvsgrenarna i stad, på land och till sjöss, mellan de olika produktionsgrenarna, export och import, årlig produktion och konsumtion, varupriser etc.

Det förefaller riktigt att börja med det reella och konkreta, de verkliga förutsättningarna, alltså t.ex. i ekonomin med befolkningen, som är hela den samhälleliga produktionsaktens grundval och subjekt. Emellertid visar sig detta vid närmare betraktande vara felaktigt. Befolkningen är en abstraktion, om jag t.ex. skulle utelämna de klasser, av vilka den består. Dessa klasser återigen är ett tomt ord, om jag inte känner de element, på vilka de vilar, t.ex. lönarbete, kapital etc. Dessa sistnämnda förutsätter utbyte, arbetsdelning, priser etc. Kapital t.ex. är ingenting utan lönarbete, utan värde, pengar, pris etc. Om jag alltså började med befolkningen, så skulle det vara en kaotisk föreställning om det hela, och blott genom närmare bestämning skulle jag analytiskt komma fram till allt enklare begrepp: från det föreställt konkreta till allt tunnare abstraktioner, tills jag nått fram till de enklaste bestämningarna. Härifrån skulle nu resan upprepas tillbaka igen, tills jag slutligen åter anlände till befolkningen, men denna gång inte som till en kaotisk föreställning om ett helt utan som till en rik totalitet med många bestämningar och förhållanden. Den första vägen är den, som ekonomin vid sin uppkomst historiskt följt. 1600-talets ekonomer exempelvis börjar ständigt med den levande helheten, befolkningen, nationen, staten, flera stater etc., men de slutar alltid med att de genom analys finner ut några bestämmande, abstrakta, allmänna förhållanden, såsom arbetsdelning, pengar, värde etc. Så snart dessa enskilda moment mer eller mindre abstraherats och fixerats började de ekonomiska system uppstå, vilka från det enkla, såsom arbete, arbetsdelning, behov, bytesvärde, stiger till stat, utbyte nationerna emellan och världsmarknad. Den sistnämnda metoden är tydligen den vetenskapligt riktiga. Det konkreta är konkret, emedan det är sammanfattningen av många bestämningar, alltså mångfaldens enhet. I tänkandet uppträder det därför som sammanfattningsprocess, som resultat, inte som utgångspunkt, ehuru det är den verkliga utgångspunkten och därför också utgångspunkten för åskådningen och föreställningen. På den första vägen förflyktigas den fullständiga föreställningen till abstrakt bestämning; på den andra vägen för de abstrakta bestämningarna till reproduktion av det konkreta genom tänkandet. Hegel förföll därför till den illusionen att fatta det reella som resultat av det sig i sig sammanfattande, i sig fördjupande och ur sig utvecklande tänkandet, under det att metoden att stiga från det abstrakta till det konkreta blott är sättet för tänkandet att tillägna sig det konkreta, att reproducera det som något andligt konkret. Men detta är ingalunda själva det konkretas uppkomstprocess. Exempelvis den enklaste ekonomiska kategori, t.ex. bytesvärdet, förutsätter befolkning, en befolkning som producerar i bestämda förhållanden, men också vissa former av familj eller samhälle eller statsväsen etc. Det kan aldrig existera annat än som abstrakt, ensidigt förhållande av ett redan givet konkret, levande helt.

Som kategori för däremot bytesvärdet en antediluviansk tillvaro. För medvetandet – och det filosofiska medvetandet utmärker sig därigenom att det logiska tänkandet för det är den verkliga människan och den logiskt uppfattade världen som sådan den verkliga världen – uppträder därför kategoriernas rörelse som den verkliga produktionsakten – vilken beklagligt nog bara får en stöt utifrån – vars resultat världen är; och detta är såtillvida riktigt – vilket återigen är en tavtologi – som den konkreta totaliteten som tanketotalitet, som en tankekonkretion, in fact är en produkt av tänkandet, förståndet; men detta är ingalunda en produkt av begreppet, som tänker och utvecklar sig utanför eller över åskådningen och föreställningen, utan bearbetandet av åskådning och föreställning till begrepp. Det hela, sådant det uppträder i huvudet som en tänkt helhet, är en produkt av det tänkande huvudet, som tillägnar sig världen på det för detsamma enda möjliga sättet, ett sätt som är skilt från det konstnärliga, religiösa, praktiskt-andliga tillägnandet av denna värld. Det reella subjektet existerar hela tiden utanför huvudet som något självständigt, nämligen så länge huvudet förhåller sig blott spekulativt, blott teoretiskt. Också vid den teoretiska metoden [för den politiska ekonomin] måste därför subjektet, d.v.s. samhället, ständigt såsom förutsättning föresväva föreställningen.

Men har inte dessa enkla kategorier också en oavhängig historisk eller naturlig existens före de mer konkreta kategorierna? Ça dépend [det beror på]. Hegel exempelvis börjar riktigt rättsfilosofin med besittandet som subjektets enklaste rättsliga förhållande. Men det existerar inget besittande före familjen eller före förhållandena av herre och underlydande, vilka utgör mycket konkretare förhållanden. Därför skulle det vara riktigt att säga, att det existerar familjer, stammar, vilka ännu bara besitter men inte har egendom. Den enklare kategorin uppträder alltså som enkla familj- eller stamsamhällens förhållande till egendomen. I det mera utvecklade samhället uppträder den som det enklare förhållandet hos en mera utvecklad organism. Det mera konkreta substrat, vars förhållande besittandet utgör, är emellertid ständigt förutsatt. Man kan föreställa sig en enskild vilde som besittande. Men besittandet är då inget rättsförhållande. Det är oriktigt, att besittandet historiskt utvecklats till familjen. Tvärtom förutsätter det ständigt denna “mera konkreta rättskategori”. Emellertid förblir detta delvis sant såtillvida som de enkla kategorierna uttrycker förhållanden, i vilka det outvecklade konkreta kan ha realiserats utan att ännu ha fastställt det mångsidigare förhållande eller sammanhang, som ideellt uttryckts i den mera konkreta kategorin, samtidigt som det mera utvecklade konkreta bibehåller samma kategori som ett underordnat förhållande.

Pengar kan existera och har historiskt existerat, innan kapital existerade, innan banker existerade, innan lönarbete etc. existerade. Om man ser saken från denna sida kan man alltså säga, att den enklare kategorin kan uttrycka rådande förhållanden av ett mera outvecklat helt, eller underordnade förhållanden av ett mera utvecklat helt, förhållanden som historiskt redan existerade, innan det hela utvecklade sig åt det håll, som uttryckes i en mera konkret kategori. Såtillvida motsvarar det abstrakta tänkandets gång, vilket stiger från det enklaste till det komplicerade, den verkliga historiska processen.

Å andra sidan kan man säga, att det finns mycket utvecklade men dock historiskt mera omogna samhällsformer, i vilka ekonomins högsta former, t.ex. kooperation, utvecklad arbetsdelning etc., förekommer, utan att något slag av pengar existerar, t.ex. Peru. Också i fråga om de slaviska byalagen uppträder pengarna och utbytet, som betingar pengarna, föga eller inte alls inom de enskilda byalagen utan vid deras gränser, i umgänget med andra byalag; över huvud taget är det felaktigt att antaga utbytet inom byalaget som det ursprungligt konstituerade elementet. Tvärtom uppträder det i början i de olika byalagens förhållande till varandra i långt högre grad än i förhållandet mellan medlemmarna i ett och samma byalag. Vidare: ehuru pengarna mycket tidigt började spela en mycket allsidig roll, så uppträder de under forntiden som dominerande element endast hos ensidigt bestämda nationer, hos handelsnationer. Och till och med hos den mest utvecklade antiken, hos greker och romare, uppträder pengarnas fullständiga utveckling, vilken utgör förutsättningen för det moderna borgerliga samhället, blott under förfallsperioden. Denna fullständigt enkla kategori uppträder historiskt alltså i sin fulla styrka blott under de mest utvecklade samhällstillstånden. Den är ingalunda genomgående under alla ekonomiska förhållanden. I det romerska riket exempelvis förblev grundvalen under dess högsta utveckling naturaskatt och naturaprestation. Fullständigt utvecklades penningväsendet där egentligen endast i armén. Det omfattade heller aldrig arbetsprocessen i dess helhet.

Ehuru alltså den enklare kategorin historiskt kan ha existerat före den konkretare, kan den i sin fulla intensiva och extensiva utveckling blott tillhöra mera komplicerade samhällsformer, under det att den konkretare kategorin var fullständigare utvecklad också under en mindre utvecklad samhällsform.

Arbete förefaller vara en fullständigt enkel kategori. Också föreställningen om detsamma i dess allmänhet – som arbete över huvud taget – är urgammal. Men “arbete” – ekonomiskt betraktat i denna enkla form – är en lika modern kategori som de förhållanden, som skapar denna enkla abstraktion. Monetärsystemet exempelvis bestämmer rikedomen ännu helt objektivt, som sak utanför sig i pengar. Gentemot denna ståndpunkt var det ett stort framsteg, när det kommersiella eller manufaktursystemet flyttade rikedomens källa från föremålet till den subjektiva verksamheten, det kommersiella och manufakturarbetet, ehuru fortfarande denna verksamhet själv uppfattas i begränsad form, som penningproducerande. Gentemot detta system står det fysiokratiska, som anser en bestämd form av arbete – jordbruket – vara den rikedomsskapande, och inte längre ser själva objektet i penningens förklädnad utan som produkt över huvud taget, som allmänt resultat av arbetet. Men denna produkt är ännu – i enlighet med verksamhetens begränsade karaktär – alltid en produkt med bestämda naturliga egenskaper – jordbruksprodukt, jordprodukt par excellence.

Det var ett väldigt framsteg, när Adam Smith förkastade varje bestämdhet hos den verksamhet, som skapar rikedom – arbete helt enkelt, varken manufaktur eller kommersiellt eller jordbruksarbete, men såväl det ena som det andra. Med den rikedomsskapande verksamhetens abstrakta allmänhet [uppträder] nu också det som rikedom bestämda föremålets allmänhet; detta är produkt överhuvudtaget eller återigen arbete överhuvudtaget men som förflutet, förkroppsligat arbete. Hur svår och stor denna övergång var, framgår därav, att Adam Smith själv av och till återfaller till det fysiokratiska systemet. Nu kunde det förefalla, som om man därmed blott funnit det abstrakta uttrycket för det enklaste och uråldrigaste förhållande, i vilket människorna – under vilken samhällsform det vara må – uppträder som producerande. Från en sida sett är detta riktigt, från en annan sida oriktigt.

Likgiltigheten mot en bestämd art av arbete förutsätter en mycket utvecklad totalitet av verkliga arbetsarter, av vilka ingen längre är den allt behärskande. Så uppstår de allmännaste abstraktionerna överhuvudtaget blott under en rik konkret utvecklings betingelser, där en och samma egenskap är gemensam för många eller alla element. Då upphör den att kunna tänkas blott i särskild form. Å andra sidan är denna abstraktion av arbetet överhuvudtaget inte bara det andliga resultatet av en konkret totalitet arbeten. Likgiltigheten gentemot den bestämda arten av arbete motsvarar en samhällsform, under vilken individerna med lätthet övergår från en art av arbete till en annan, och under vilken den bestämda arten av arbete för dem är tillfällig och därför likgiltig.

Arbetet har här inte bara i kategorin utan i verkligheten blivit medel att skapa rikedom över huvud taget och har förlorat sin specifika förbindelse med de bestämda individerna. Ett sådant tillstånd i sin mest utvecklade form råder i det modernaste av det borgerliga samhällets existensformer – Förenta staterna. Först här blir alltså den abstrakta kategorin “arbete”, “arbete över huvud taget”, arbete sans phrase [rätt och slät] – denna den moderna ekonomins utgångspunkt – praktiskt sann. Den enklaste abstraktionen – vilken den moderna ekonomin ställer i spetsen och som uttrycker ett uråldrigt och för alla samhällsformer gällande förhållande – uppträder alltså ännu i denna abstraktion praktiskt sann blott som kategori för det modernaste samhället. Man skulle kunna säga, att det som i Förenta staterna uppträder som historisk produkt – denna likgiltighet gentemot det bestämda arbetet – exempelvis hos ryssarna uppträder som naturlig egenskap. Men framför allt är det en oerhörd skillnad, om barbarer har anlag för att sysselsätta sig med allt eller om civiliserade människor sysselsätter sig med allt. Och därtill kommer, att hos ryssarna denna likgiltighet gentemot någon bestämd art av arbete, praktiskt motsvaras av den traditionella fastbundenheten vid ett alldeles bestämt arbete, från vilket de ryckes loss endast genom inflytande utifrån.

Detta exempel om arbete visar slående, att till och med de mest abstrakta kategorier, trots att de, just på grund av sin abstraktion, gäller för alla epoker, dock i själva bestämdheten av denna abstraktion lika mycket är produkten av historiska förhållanden och äger sin fulla giltighet blott för och inom dessa förhållanden.

Det borgerliga samhället är den mest utvecklade och den mångsidigaste historiska produktionsorganisationen. De kategorier, som uttrycker dess förhållanden, förståendet för dess struktur, ger samtidigt möjlighet att begripa uppbyggnaden och produktionsförhållandena för alla de döda samhällsformer, ur vilka den hämtat brottstycken och element för att bygga upp sig själv, av vilka delvis ännu icke övervunna rester lever kvar i den själv och delvis blotta antydningar utvecklat sig till fullständig betydelse etc. Människans anatomi är en nyckel till apans anatomi. Antydningarna till något högre hos de lägre djurarterna kan däremot blott förstås, om detta högre redan är bekant. Den borgerliga ekonomin lämnar sålunda nyckeln till den antika etc. Men ingalunda i den mening, som ekonomerna förstår det, vilka suddar ut alla historiska skillnader och i alla samhällsformer ser de borgerliga. Man kan förstå tribut, tionde etc., om man känner jordräntan. Men man får inte identifiera dem.

Då vidare det borgerliga samhället själv blott är en antagonistisk utvecklingsform, så möter man i detsamma ofta förhållanden från tidigare formationer i alldeles förkrympt eller rentav travesterad gestalt, såsom exempelvis kommunegendomen. Om det är sant, att den borgerliga ekonomins kategorier äger sanning för alla andra samhällsformer, så måste man därför ta det cum grano salis [i alldeles särskild betydelse]. De kan innehålla desamma utvecklade, förkrympta, karikerade etc., ständigt i väsentligt annan gestalt. Den så kallade historiska utvecklingen vilar över huvud taget därpå, att den sista formen betraktar de föregående som stadier till sig själv och ständigt uppfattar dem ensidigt, då den sällan och blott under fullt bestämda betingelser är i stånd att kritisera sig själv; här är det naturligtvis inte fråga om sådana historiska perioder som förekommer sig själva som förfallstider. Den kristna religionen blev i stånd att bidraga till ett objektivt förstående av de tidigare mytologierna, först då dess självkritik till en viss grad, så att säga dynamei, var färdig. Sålunda började den borgerliga ekonomin förstå de feodala, antika, orientaliska samhällena först då det borgerliga samhällets självkritik börjat. I den mån den borgerliga ekonomin inte förföll till mytologi och fullständigt identifierade sig med det förgångna, liknade dess kritik av det tidigare [samhället], särskilt det feodala, med vilket den ännu direkt måste kämpa, den kritik som kristendomen övade mot hedendomen eller protestantismen mot katolicismen.

Liksom över huvud taget ifråga om varje historisk, social vetenskap måste man vid utvecklandet av de ekonomiska kategorierna ständigt hålla fast att, liksom i verkligheten så också i hjärnan, subjektet – här det moderna borgerliga samhället – är givet, och att kategorierna därför uttrycker existensformer, existensbestämningar, ofta blott enskilda sidor av detta bestämda samhälle, av detta subjekt, och att därför [den politiska ekonomin] i vetenskapligt avseende ingalunda börjar först där, varest man talar om den som sådan. Detta måste man hålla fast, emedan det genast ger bestämda anvisningar angående indelningen.

Så exempelvis förefaller det som om ingenting skulle vara naturligare än att börja med jordräntan, jordegendomen, då den är bunden vid jorden, källan till all produktion och all existens, och vid den första produktionsformen i alla någorlunda befästa samhällen – agrikulturen. Men ingenting skulle vara felaktigare. Varje samhällsform har en bestämd produktion, som bestämmer alla de övrigas plats och inflytande och vars förhållanden därför bestämmer alla de andras plats och inflytande. Det är en allmän belysning, i vilken alla andra färger dränkts och som modifierar dem i deras särdrag. Det är en särskild eter, som bestämmer den specifika vikten för varje existens, som befinner sig i den.

Exempelvis herdefolk (folk, som sysslar uteslutande med jakt och fiske, ligger utanför den punkt, där den verkliga utvecklingen börjar). Hos dem förekommer sporadiskt en viss form av jordbruk. Därigenom bestämmes jordegendomen. Den är gemensam och fasthåller denna form i mer eller mindre grad, allteftersom dessa folk ännu mer eller mindre håller fast vid sina traditioner, t.ex. byalagsegendomen hos slaverna. Hos bofasta jordbrukande folk – denna bofasthet är redan ett stort framsteg – där jordbruket dominerar, såsom i det antika och det feodala samhället, har själva industrin, dess organisation och de egendomsformer, som motsvarar denna, mer eller mindre jordegendomskaraktär; [samhället] är antingen helt beroende av jordbruket såsom hos de gamla romarna eller efterapar såsom under medeltiden landsbygdens organisationsprinciper i staden och i dess förhållanden. Till och med kapitalet – i den mån det inte är rent penningkapital – har under medeltiden i form av traditionella hantverksverktyg etc. etc. denna jordegendomskaraktär. I det borgerliga samhället är det tvärtom. Jordbruket blir mer och mer en ren industrigren och behärskas helt av kapitalet. Likaså jordräntan. I alla former, där jordegendomen härskar, är de naturliga förhållandena ännu dominerande. I dem, där kapitalet härskar – det samhälleliga, historiskt skapade elementet. Jordräntan kan inte förstås utan kapitalet, men kapitalet mycket väl utan jordräntan. Kapitalet är den allt behärskande ekonomiska makten i det borgerliga samhället. Det måste bilda utgångspunkt såväl som slutpunkt och utvecklas före jordegendomen. Sedan båda betraktats var för sig, måste deras inbördes förhållande betraktas.

Det skulle alltså vara ohållbart och felaktigt att låta de ekonomiska kategorierna följa varandra i den ordning, i vilken de historiskt spelat den avgörande rollen. Snarare bestämmes deras ordningsföljd genom det förhållande, i vilket de står till varandra i det moderna borgerliga samhället, varvid detta förhållande just är motsatsen till det som framträder som deras naturliga eller som motsvarande den historiska utvecklingens ordningsföljd. Det är inte fråga om den plats, som de ekonomiska förhållandena historiskt intar i växlingen av olika samhällsformer. Ännu mindre är det fråga om deras ordningsföljd “i idén” (Proudhon), vilket bara är en felaktig föreställning om den historiska processen. Frågan gäller i stället deras indelning inom det moderna borgerliga samhället.

Den renhet (abstrakta bestämdhet), i vilken den antika världens handelsfolk – fenicier, kartager – uppträder, följer just av själva den dominerande ställningen för jordbruksfolken. Kapitalet som handels- och penningkapital uppträder i denna abstraktion just där, varest kapitalet ännu inte är det dominerande elementet i samhällena. Lombarder och judar intar samma ställning med avseende på medeltidens jordbrukande samhällen.

Ytterligare ett exempel på den olika ställning, som samma kategorier intar på olika samhällsstadier: en av det borgerliga samhällets sista former, joint-stock-companies [aktiebolag]. Men de uppträder också i början av detsamma i form av de stora privilegierade och med monopol försedda handelskompanierna.

Själva begreppet nationalrikedom smyger sig in hos 1600-talets ekonomer på så sätt – en föreställning som ännu delvis fortlever hos 1700-talets ekonomer – att rikedomen skapas blott för staten, men att den senares makt står i proportion till denna rikedom. Detta var ännu den omedvetet hycklande form, i vilken själva rikedomen och produktionen av densamma proklamerades som ändamålet med de moderna staterna och dessa ännu bara betraktade som medel för att producera rikedom.

Indelningen måste tydligen göras på detta sätt: 1. De allmänt abstrakta bestämningarna, som just därför mer eller mindre tillkommer alla samhällsformer, men i ovan anförda mening. 2. De kategorier, som utgör det borgerliga samhällets inre struktur och som bildar grundvalen för de viktigaste klasserna. Kapital, lönarbete, jordegendom. Deras förhållande till varandra. Stad och landsbygd. De tre stora samhällsklasserna. Utbytet dem emellan. Cirkulation, Kreditväsen (privat). 3. Det borgerliga samhällets sammanfattande i formen av stat. Betraktat i förhållande till sig själv. De “improduktiva” klasserna. Skatter. Statsskuld. Statlig kredit. Befolkning. Kolonier. Emigration. 4. Produktionens internationella förhållande. Internationell arbetsdelning. Internationellt utbyte. Export och import. Växelkurs. 5. Världsmarknad och kriser.

  1. Produktion. Produktionsmedel och
    produktionsförhållanden. Produktionsförhållanden och
    kommunikationsförhållanden. Statsformer och
    medvetandeformer i förhållande till
    produktions- och kommunikationsförhållanden.
    Rättsförhållanden. Familjeförhållanden.
    Notabene [väl att märka] med avseende på de punkter, som här bör nämnas och inte får glömmas:
  2. Krig tidigare utbildat än freden: [man måste visa] det sätt, på vilket genom kriget och i arméerna etc. vissa ekonomiska förhållanden, såsom lönarbete, maskineri etc., tidigare utvecklas än inom det borgerliga samhället. Ävenså förhållandet mellan produktivkrafter och kommunikationsförhållanden särskilt åskådligt i armén.
  3. Den hittillsvarande idealistiska historieskrivningens förhållande till den reella. Framför allt den så kallade kulturhistorien, hela religionernas och staternas historia. Härvid kan också något sägas om den hittillsvarande historieskrivningens olika arter. Så kallad objektiv. Subjektiv (moralisk o.a.). Filosofisk.
  4. Sekundärt och tertiärt. Över huvud taget avledda, överförda, icke ursprungliga produktionsförhållanden. Här [måste man undersöka] internationella förhållandens inflytande.
  5. Förebråelser för denna uppfattnings materialism. Förhållande till den naturalistiska materialismen.
  6. Dialektiken i begreppen produktivkrafter (produktionsmedel) och produktionsförhållanden, en dialektik vars gränser måste bestämmas och som inte upphäver den reella skillnaden.
  7. Det olikmässiga förhållandet mellan den materiella produktionens utveckling och t.ex. den konstnärliga. Över huvud taget får man inte ta begreppet framåtskridande i den vanliga abstraktionen. Då det gäller konsten etc. är denna disproportion ännu inte så viktig och svår att fatta som inom de praktiskt sociala förhållandenas sfär, t.ex. det relativa bildningsläget i Förenta staterna och i Europa. Men den verkligt svåra punkt, som här måste diskuteras, är: på vilket sätt produktionsförhållandena såsom rättsförhållanden inträder i olika utveckling. Alltså exempelvis förhållandet mellan den romerska privaträtten (detta gäller mindre straff- och statsrätt) och den moderna produktionen.
  8. Denna uppfattning uppträder som nödvändig utveckling. Dock erkännande av tillfällighetens rätt. Varia. (Friheten o.a.) Kommunikationsmedlens inverkan. Världshistoria har inte alltid existerat; historien som världshistoria – resultat.
  9. Utgångspunkten naturligt från den ursprungliga bestämdheten: subjektiv och objektiv. Stammar, raser etc. Beträffande konsten är det bekant, att bestämda blomstringstider för densamma ingalunda står i förhållande till samhällets allmänna utveckling och alltså inte heller till den materiella grundvalen för detta, vilket liksom utgör skelettet för dess organisation. Exempelvis grekerna jämförda med de moderna folken eller också Shakespeare. Om vissa konstformer, t.ex. eposet, är det rentav allmänt erkänt, att de i sin klassiska gestalt, som bildar epok i världshistorien, aldrig kan produceras så snart konstproduktion som sådan börjat; att alltså på själva konstens område vissa former av en väldig betydelse endast är möjliga på ett relativt tidigt stadium av konstens utveckling. Om detta är fallet på konstens område i förhållandet mellan dess olika former, så är det redan mindre påfallande, att det är fallet ifråga om förhållandet mellan konstens hela område och samhällets allmänna utveckling. Svårigheten består nu i att finna en allmän formulering för dessa motsägelser. Så snart de specificerats, är de redan förklarade.

Låt oss exempelvis ta den grekiska konstens och därefter Shakespeares förhållande till nutiden. Som bekant är den grekiska mytologin inte bara den grekiska konstens rustkammare utan också dess jordmån. Är den uppfattning av naturen och de samhälleliga förhållandena, som utgör grunden för den grekiska fantasin och därmed den grekiska [mytologin], möjlig tillsammans med selfaktors [automatiska spinnmaskiner] och järnvägar och lokomotiv och elektrisk telegraf? Vad är Vulcanus mot Roberts & Co, Jupiter mot åskledaren och Hermes mot Crédit mobilier? Varje mytologi övervinner och behärskar och gestaltar naturkrafterna i inbillningen och med tillhjälp av inbillningen; den försvinner alltså i och med att man verkligen behärskar naturkrafterna. Vad blir det av Farna vid sidan av Printinghousesquare?[4] Den grekiska konsten har som förutsättning den grekiska mytologin, d.v.s. naturen och själva de samhälleliga formerna redan bearbetade på ett omedvetet konstnärligt sätt genom folkfantasin. Det är dess material. Inte vilken som helst mytologi, d.v.s. inte vilken som helst omedvetet konstnärlig bearbetning av naturen (här under det sistnämnda införstått all objektivt, alltså inbegripet samhället). Egyptisk mytologi kunde aldrig vara jordmån eller moderssköte för grekisk konst. Men i varje fall en mytologi. Alltså ingalunda en sådan utveckling av samhället, som utesluter varje mytologiskt förhållande till naturen, varje mytologiserande av naturen; som alltså kräver av konstnären en av mytologin oavhängig fantasi.

Å andra sidan: är Akilles möjlig under krutets och blyets epok? Eller över huvud taget Iliaden vid sidan av tryckpressen eller tryckmaskinen? Försvinner inte oundvikligen sångerna och sägnerna och muserna, då tryckpressen kommer, alltså, försvinner inte betingelser, som är nödvändiga för den episka poesin?

Men svårigheten är inte att förstå, att grekisk konst och epos är bundna vid vissa former av samhällsutveckling. Svårigheten är att förstå detta att de ännu fortsätter att ge oss konstnärlig njutning och i vissa avseenden gäller som norm och ouppnåeligt mönster.

En man kan inte på nytt förvandlas till barn utan att han blir barnslig. Men glädjer han sig inte åt barnets naivitet, och måste han inte själv sträva efter att på en högre nivå reproducera sitt sanna väsen? Är det inte i barnets natur som varje epoks egen karaktär lever upp i sin okonstlade sanning? Varför skulle mänsklighetens historiska barndom, där den utvecklade sig som skönast, inte utöva sin eviga tjusning såsom ett stadium som aldrig återkommer? Det finns ouppfostrade barn och lillgamla barn. Många av de gamla folken tillhörde denna kategori. Normala barn var grekerna. Den tjusning, som deras konst utövar på oss står inte i motsägelse till den outvecklade samhällsnivå, på vilken den växte fram. Den är tvärtom dess resultat och hänger snarare oskiljbart samman med att de omogna samhälleliga betingelser, under vilka denna konst uppstod och uteslutande kunde uppstå, aldrig kan återkomma.

Noter:
[1] Jämför Marx’ förord. Inledningen är daterad 29 augusti 1857. Den återges enligt fotokopian av manuskriptet, som befinner sig i Marx-Engels-Lenin-Institutet. – Titeln härovan är vår. – Red.

[2] D.v.s. som i sig innesluter en möjlighet, som först måste förverkligas. – Red.

[3] Den skall uppenbarligen strykas. – Red.

[4] Tidningen Times tryckeri i London. Fama – ryktets gudinna. – Red.

LEAVE A REPLY

Please enter your comment!
Please enter your name here