Staten Israel har inte slutat med det intensifierade angreppet på det palestinska folket sedan offensiven i Jenin tidigare i år. De har fortsatt med sin folkmordspolitik under sommaren och in på hösten. Då attackerna mot Palestina fortsätter, och speciellt gentemot befrielserörelsen och det palestinska folket är det viktigt att stödja motståndet och utveckla det. Situationen är trängande och angrepp efter angrepp har i år dödat minst 200 palestinier, varav åtminstone 31 barn, i attacker mot palestinska städer och byar i det ockuperade Västbanken och på Gazaremsan. Det är en våldsnivå som överträffar hela förra året och är det högsta antalet dödsfall sedan 2005. Reaktionen är på marsch men så även det antiimperialistiska motståndet.
Fredagen den 4 augusti anfölls byn Burqa, som ligger sydost om Ramallah, och en palestinsk tonåring mördades med ett skott i nacken. Sten kastades på protesterande palestinska ungdomar som saknade rustning och hjälm och dödade då ytterligare två samt passade reaktionen på att bränna flera palestinska civila fordon. Dagen efter anföll en annan grupp bosättare byn Et-Tevane söder om Hebron, också den belägen på den ockuperade Västbanken. När byborna som försvarade sina hem drabbade samman med bosättarna dök snart israeliska ockupationstrupper upp och besköt demonstranterna med tårgas och gummikulor, sköt sönder palestinska civilfordon och passade på att godtyckligt arrestera en bybo. Redan nästa dag, den 6 augusti överföll israeliska specialstyrkor en bil med tre palestinier och öppnade eld och tog livet av alla i fordonet. Detta hände i Arraba, nära Jenin. Efter att ha utfört denna attack hindrade de ambulanser från att komma till platsen för att säkerställa de tre palestiniernas död.
Den 8 augusti trakasserade och förstörde israeliska styrkor hemmet för en palestinier i flyktinglägret i Nablus efter att han har anklagats för att ha deltagit i mordet på två israeliska bosättare i februari förra året. Under denna israeliska aggression greps och fängslades 60 av mannens grannar – varav 20 barn. Denna incident ledde till stora konfrontationer mellan människorna i flyktinglägret och den israeliska armén, där 185 personer behövde söka läkarvård på grund av gasförgiftning och sex palestinier skadades allvarligt, varav en hade blivit skjuten med skarp ammunition. Den 16 augusti gjorde den israeliska armén ånyo en räd i flyktinglägret i Nablus och sprängde en byggnad. Nästkommande dag, gjorde de israeliska styrkorna ytterligare en räd mot en kämpe från den nationella befrielserörelsen och passade på att skjuta honom till döds och därefter spränga hans hus. Fadern till kämpen uppgav till pressen att hans son blev efterlyst av israeliska myndigheter omedelbart efter att han släppts från deras eget fängelse för sex månader sedan, vilket tydliggör den godtycklighet den israeliska ”rättvisan” arbetar efter.
Men samtidigt som staten Israel i dess många former angriper det palestinska folket, har detta folk hjältemodigt under alla dessa år försvarat sig. Och i takt med att repressionen eskalerar, ökar även folkets försvar. Flera aktioner har genomförts mot förhatliga och olagliga israeliska bosättningar i sommar: en av dessa var i den olagliga bosättningen Maale Adumim på den ockuperade Västbanken tisdagen den 1 augusti då en medlem av den palestinska befrielserörelsen sköt och sårade sex israeliska bosättare men som sedan själv dödades. Flera marscher har också hållits mot olagliga israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken: fredagen den 4 augusti hölls en marsch i Kufur Qaddoum mot den israeliska bosättning som kallas ”Kedumin”. Marschen slutade i sammandrabbningar mellan palestinska ungdomar och israeliska trupper som sköt och sårade två unga män med skarp ammunition och många andra med tårgas och chockgranater. Lördagen den 5 augusti genomfördes ytterligare en marsch mot en annan illegal israelisk bosättning, denna gång i Beit Dajan, nära Nablus. Israeliska trupper skadade flera demonstranter när de använde repressivt våld. Måndagen den 19 augusti dog en illegal israelisk bosättare efter en operation utförd av den nationella befrielserörelsen. Bosättarnas ledare på Västbanken krävde snabbt att Netanyahus reaktionära regering skulle “agera omedelbart och kraftfullt för att få slut på den palestinska terrorismen”. Nästa dag, tisdagen den 22 augusti, genomförde den israeliska armén en räd där 50 palestinier fängslades och en mördades. Den officiella anledningen till räden var att gripa två personer som påstods vara inblandade i attacken mot de illegala bosättarna.
Det palestinska folket står inte bara inför staten Israel, utan också inför den landsutförsäljande ”Palestinska myndigheten” som leds av kollaboratören Mahmoud Abbas, som samarbetar underdånigt med israelerna i förtrycket av sitt eget folk. Denna myndighets säkerhetsstyrkor dödade en palestinier och skadade en annan i Jenin lördagen den 5 augusti. Senare rapporterades om en attack från demonstranter mot den palestinska regeringens högkvarter i denna stad, med skottutväxling mellan de båda sidorna. Kämparna i den palestinska nationella befrielserörelsen protesterar inte bara mot förekomsten av olagliga bosättningar eller gör motstånd mot attackerna. De har också attackerat självaste israeliska statens kärnterritorium, särskilt huvudstaden Tel Aviv: lördagen den 5 augusti sköt och sårade en medlem av den palestinska befrielserörelsen tre israeliska bosättare, men dessa dödades av israeliska trupper efter denna aktion. En annan framstående handling av den palestinska befrielserörelsen som har blivit känd nyligen är infiltrationen av flera av dess medlemmar i de israeliska underrättelsetjänsterna, särskilt i Shin Bet och den mer internationellt ökända spionorganisationen Mossad, vilket har lett till att flera israeliska agenter har upptäckts, dragits i ljuset och eliminerats. Det palestinska folket tar inte bara emot israeliska slag, utan det finns en ständig dynamik av kamp och motstånd.
Redan på 60-talet formulerade den palestinska befrielserörelsen målet för kampen som att den sionistiska staten Israel skulle krossas och ersättas av en demokratisk sekulär stat i Palestina. Det skulle vara en stat där alla invånare i Palestina, oavsett religion, skulle behandlas lika. Denna formulering stod i skarp kontrast till Israels teokratiska inriktning, som leder till att Israel i egenskap av ”judisk stat” utesluter palestinska medborgare från viktiga angelägenheter och öppet diskriminerar dem i ett apartheidsystem. Målet med en demokratisk, sekulär stat fick stöd av det maoistiska Kina och de andra progressiva krafterna i världen, och det målet stod även som symbol för de palestinska befrielsekrafternas framsynta vision där givetvis även de som bekänner sig till judendomen har en plats. De vägrade således att låta sig sänkas till sin imperialistisk-sionistiska fiendes trångsynta nivå och bara acceptera en etnisk-religiös grupp som ”herrefolk” eller en tvåstatslösning med en halv befrielse.
Emellertid, som ett led i att gå med på den av imperialisterna förmedlade så kallade ”fredsprocessen” i Oslo förledde Yassir Arafat det palestinska befrielseledarskapet till att förkasta denna vision. Här borde ingen insatt bli speciellt förvånad då i själva verket Arafat redan 1974 klargjort att han skulle acceptera en ”ministat” på endast en liten del av det historiska Palestina i underhandlingar med imperialisterna, men på 70-talet var det en politisk omöjlighet för Israel och dess verklige herre USA att acceptera hans underkastelse och kapitulation.
Det största hindret för dem som vill se kampen för befrielse och rättvisa för det palestinska folket och gå hela vägen till seger har kretsat kring frågan om det är möjligt att på något sätt uppnå befrielse utan att besegra och även krossa staten Israel. Och här har vi den grundläggande punkten i inte bara Palestinafrågan utan det samma gäller för alla förtryckta nationer och folk: det kommer inte att bli någon rättvisa för palestinierna förrän den stat som dominerar och förtrampar dem besegrats. I Palestinas fall är denna fråga väldigt tydlig och konkret då staten Israel är en direkt ockupation på dess territorium och således är vad som krävs för Palestinas befrielse att staten Israel rivs ner. Detta är bara ett annat sätt att säga att palestinierna aldrig kommer att få uppleva verklig befrielse förrän imperialismen har störtats, eftersom det Israel framför allt representerar inte är ett ”hem för judarna” utan är en av den amerikanska imperialismens viktigaste utposter i Mellanöstern. Den centrala punkten i strategin för varje kraft som är inblandad i den palestinska kampen är hur den ser på imperialismen och en förståelse hur imperialismen hanterar sina förehavanden i de förtryckta nationerna och utvecklar en byråkratkapitalism i sin tjänst.
Eskaleringen av kampen i Palestina kan tydligt ses som en konsekvens av imperialismens förruttnelseprocess där den israeliska staten inte kan styra som de tidigare gjort och därav behöver öka repressionen och förtrycket – och där imperialismens ekonomiska kris manar till mer klasskamp. Detta visar å andra sidan att de objektiva faktorerna för en revolution blir allt fler och mer mogna för varje dag. Detta gör att bristen på en subjektiv kraft, ett kommunistiskt parti, tydliggörs men även att revolution är huvudtendensen bland de palestinska massorna. En konsekvent antiimperialistisk politik behöver ett proletärt parti beväpnat med marxismen-leninismen-maoismen och är nödvändigt för att leda revolutionen på ett sådant sätt att den kommer att förlita sig på de palestinska massorna och ett stöd från de förtryckta massorna i andra arabiska arabländer, vilkas gränslösa revolutionära energi längtar efter ihållande aktivitet, och även att förena sig med de revolutionära partier, organisationer och progressiva i hela världen och stå skuldra vid skuldra i samma kamp.
Det palestinska folket som har gått ut på gatorna i Palestina står inför enorma utmaningar, eftersom Israel hotar med en förstörelse och ett blodbad utan motstycke. Men de har en grund för att dra lärdom av det blod och de offer som deras egna förfäder har offrat och av de generationer av förtryckta världen över som har kämpat – och vid några få värdefulla tillfällen, faktiskt besegrat denna förhatliga fiende. I över 70 år nu har det palestinska folket heroiskt fört en kamp, bekämpat israelerna under olika fanor och i olika former. De har lidit motgångar, tagit sig samman och sedan kämpat igen. De har kastat bort illusionerna om fredsprocessen. Nu är det dags att vända sig bort från den traditionella ”visdomen” hos gårdagens krafter hysta illusioner om att utnyttja det ”demokratiska utrymmet” inom staten Israel och deras medlidande för kraftackumulation utan istället sträcka sig efter maoismens vapen. Att vända sig till dem som befinner sig längst ner i det imperialistiska utsugningssystemet, de som inte har något att förlora – det internationella proletariatet – och kämparna från de många strider som utkämpas mot imperialismen runtom i världen. I synnerhet de partier och organisationer som utgör den internationella kommunistiska rörelsen, vilken är sammanlänkning av den nationella befrielserörelsen med den internationella proletära rörelsen. Med marxismen-leninismen-maoismen som vapen och dess militära strategi, folkkriget, kommer det palestinska folkets kamp säkert att bli en ännu starkare och mer integrerad del av världsrevolutionen, och påskynda den dag då imperialismen, sionismen och alla deras hundar kommer att gå sin oundvikliga undergång till mötes.
Leve Palestina!
Leve det palestinska folkets hjältemodiga kamp!
Kämpa och gör motstånd!
Ned med USA-imperialismen!
Krossa den israeliska staten!