Om marxismen-leninismen-maoismen
Det internationella proletariatets ideologi antog i klasskampens smältdegel marxismens form. Därefter utvecklades den, via marxism-leninism till marxism-leninism-maoism. Proletariatets vetenskapliga ideologi – allsmäktig eftersom den är sann – kan därför sägas ha tre stadier eller milstolpar i sin dialektiska utvecklingsprocess: (1) marxism, (2) leninism och (3) maoism. Dessa tre stadier är delar av samma enhet. Den började med Kommunistiska manifestet för 140 år sedan, fortsatte under hård men fruktsam tvålinjekamp inom de kommunistiska partierna och genom arbetarklassens alla storslagna tankar och aktioner.
Idag lyser alltså tre odödliga ljus: Marx, Lenin och Mao Zedong. De har lett tre stora språng framåt och därigenom utrustat oss med marx-ismen-leninismen-maoismens oövervinnerliga ideologi, idag huvudsakligen maoismen.
Trots att marxismen-leninismen idag erkänns som universellt giltig har maoismen inte helt och hållet erkänts som dess tredje
stadium. Vissa förnekar rätt och slätt att den är det, medan andra bara erkänner den i form av ”Mao Zedongs tänkande”. Båda dessa positioner förnekar, trots sina olikheter, att marxismen vidareutvecklats på alla viktiga områden av Ordförande Mao Zedong. Att förneka maoism-ens egenskap av ”ism” är att förneka dess universella giltighet. Det innebär i förlängningen att maoismen förnekas vara det internationella proletariatets ideologis tredje och högsta stadium: marxismen-leninismen-maoismen, idag
huvudsakligen maoismen. Det är denna ideologi som vi upphöjer, försvarar och applicerar.
Som INTRODUKTION, för att bättre förstå maoismen och varför vi ska kämpa för den, kan vi påminna om Lenin. När revolutionen vände sig mot öst, där den mötte helt nya förutsättningar, lärde han oss att marxismen inte kan ignorera dessa omständigheter om den ska leda till seger. Det betydde inte att dess lagar och principer inte gällde. Boklärda och pedantiska intellektuella, fulla med liberalism och falsk marxism, vägrade allt detta nya: Att det enda rätta är att tillämpa marxismen på de konkreta förhållandena och lösa de nya situationer och problem som alla revolutioner med nödvändighet måste stöta på. Vi måste bryta mot revisionisternas, opportunisternas och renegaternas förskräckta och fariséiska gnäll om ”ideologins, klassens och folkets försvar”. Samma sak gäller alla råa attacker mot marxismen från olika akademiker och bakåtsträvare, som istället bär på bourgeoisins ruttna ideologi och blint försvarar det gamla samhället på vilket de parasiterar. Lenin sade klart och tydligt att revolutionen i öst skulle möta nya och stora överraskningar. De som religiöst följer gamla vältrampade stigar kommer aldrig kunna hitta de nya som krävs. Han litade istället på att kamraterna i öst själva skulle lösa de problem som marxismen ännu inte löst. Kamrat Stalin påpekade korrekt läget då vi klev in i marxismen-leninismens stadium. Det gjorde han under högljudd opposition från självutnämnda ”försvarare” av marxismen. Vissa hävdade också att leninismen bara var tillämpbar i efterblivna länder. Genom kamp kunde leninismen dock i praktiken bevisa sig som en stor vidareutveckling av marxismen. Därför steg just marxismen-leninismen upp som en segerrik sol inför hela världen. Idag står maoismen inför samma situation. Precis som marxismen har alla nya ting utvecklats genom kamp. Genom kamp ska således maoismen bevisa sig själv och vinna erkänn-
ande.
Nu till det SAMMANHANG vari Ordförande Mao Zedong formade maoismen. På det internationella planet sågs imperialism, världskrig, en internationell proletär rörelse, nationella befrielserörelser, kampen mellan marxismen och revisionismen, och kapitalismens restauration i Sovjetunionen. Tre stora händelser sticker ut under 1900-talet: För det första bröt Oktoberrevolutionen ut 1917, vilket invigde den proletära världsrevolutionens epok; för det andra triumferade den Kinesiska revolutionen 1949, vilket ändrade balansen i styrkeförhållandena till förmån för socialismen; och för det tredje bröt Den stora proletära kulturrevolutionen ut 1966, som revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur med syftet att bibehålla en revolutionär kurs mot kommunismen. Att Ordförande Mao ledde två av tre av dessa historiska landvinningar säger mycket.
Maoismen fick sitt konkreta uttryck i Kina, som då var världsrevolutionens stormcentrum. Sammanstrålningen av olika motsättningar gjorde situationen mycket komplex. Klasskampen var intensiv, hänsynslös och präglades av imperialistmakternas ambitioner att dela upp Kina efter Qingdynastins kollaps 1911. Utvecklingen präglades därefter av den antiimperialistiska rörelsen 1919, de stora bondemassornas revolter, 22 år av väpnad kamp för den demokratiska revolutionen, det gigantiska uppbygget och utvecklingen av socialismen, 10 års revolutionära stormar under Kulturrevolutionen och den skarpa tvålinjekampen inom Kinas kommunistiska parti, i huvudsak mot revisionismen. Allt detta ramades in av den internationella situationen som beskrevs ovan. Bland de historiska gärningarna i Kina sticker fyra händelser ut som särskilt viktiga: Kinas kommunistiska partis (KKP) grundande
1921; Höstskördeupproret 1925 som påbörjade vägen från landsbygden till städerna; Folkrepubliken Kinas grundande 1949; och Den stora proletära kulturrevolutionen (SPKR) mellan 1966 och 1976. Ordförande Mao var en central och erkänt ledande figur i samtliga av dessa stadier i den kinesiska revolutionen.
Angående Ordförande Mao Zedongs biografi: Han föddes i en bondefamilj 26:e december 1893, i en värld uppslukad av krigets lågor. Vid sju års ålder utbröt ”Boxarupproret”. Som
artonårig student vid lärarhögskolan bevittnade han imperiets kollaps och tog värvning som soldat. Med tiden blev han en effektiv bonde- och ungdomsorganisatör i sin hemprovins, Hunan. Som grundare för Kinas kommunistiska parti, liksom Arbetarnas och böndernas Röda armé, fastställde han metoden att omringa städerna från landsbygden och utvecklade Folkkriget som proletariatets militära teori. Han var teoretiker bakom ny-demokratin och grundare av Folkrepubliken. Han var pådrivande bakom Det stora språnget och socialismens utveckling i Kina; han ledde kampen mot Chrusjtjovs moderna revisionism och Den stora proletära kulturrevolutionen. Dessa punkter speglar ett liv som helt och hållet ägnades revolutionen. Proletariatet har vunnit tre gigantiska triumfer under detta århundrade och två av dem tillhör Ordförande Mao. En enstaka sådan triumf vore stor nog.
Angående maoismens INNEHÅLL, dess essens, måste några grundläggande punkter framhävas.
1) Teori. Marxismen har tre beståndsdelar: marxistisk filosofi, marxistisk politisk ekonomi och vetenskaplig socialism. Om alla dessa tre utvecklas talar vi om ett kvalitativt språng i
marxismen som helhet, som en ny enhet på en högre nivå – ett nytt stadium. Därför är det vår uppgift att bevisa faktumet att Ordförande Mao, i teori och praktik, har åstadkommit ett sådant språng. Följande punkter ska belysa
detta: På den marxistiska filosofins område vidareutvecklade han dialektikens essens – lagen om motsättningar – och lade denna som dialektikens enda grundläggande lag. Vidare klargjorde han, med hjälp av en djup dialektisk förståelse, hela kunskapsteorin vars centrum och lag bygger på de två sprången (från praktik till kunskap och vice versa, där klivet från kunskap till praktik är det viktigaste). Han tillämpade ständigt och mästerligt lagen
om motsättningar genom sin politik, och förde slutligen filosofin till massorna – en uppgift som Marx lämnade olöst. Inom den marxistiska politiska ekonomin kunde Ordförande Mao förklara dialektiken mellan bas och överbyggnad. I marxistisk-leninistisk tradition fortsatte han kämpa mot revisionismens teori om ”produktivkrafter”. Istället fastställde han att överbyggnaden – medvetandet – kan modifiera basen. Med politisk makt kan man därför sätta produktivkrafterna i utveckling. Han utvecklade också en annan leninistisk idé, att politiken är ekonomins koncentrerade uttryck, när han slog fast att politiken måste sättas som befäl. Detta är tillämpbart på alla nivåer. Det politiska arbetet är själva livsnerven i det ekonomiska arbetet, vilket gör det möjligt att korrekt hantera den politiska ekonomin istället för simpel ekonomisk politik. En annan maoistisk tes, som ofta åsidosätts (särskilt i demokratiska rörelser), gäller byråkratkapitalismen. Med det menas den form av kapitalism som imperialisterna utvecklar i de förtryckta länderna, tillsammans med olika grader av underliggande feodalism. Ibland kvarstår till och med vissa för-feodala förhållanden. Ett gott revolutionärt ledarskap måste – särskilt i Asien, Afrika och Latinamerika – begripa detta ordentligt. Konfiskeringen av detta byråkratkapital utgör där den ekonomiska grunden för att alls kunna genomföra den socialistiska revolutionen, som blir nästa steg. Framförallt handlar Orförande Mao Zedongs bidrag om den politiska ekonomin under socialismen. Hans kritik av det socialistiska uppbygget i Sovjetunionen sticker ut, liksom hans teser om hur Kina ska hantera saken: Jordbruket ska läggas som grund varpå industrin blir den ledande kraften; en industrialisering ska genomföras genom att relationen mellan tung industri, lätt industri och jordbruk hanteras; den tunga industrin ska placeras i mitten av det ekonomiska uppbygget samtidigt som full uppmärksamhet ägnas den lätta industrin och jordbruket.
Det Stora språnget framåt och sättet det kunde genomföras måste understrykas: (1) Den bakomliggande politiska linjen som gav kampanjen en rättvis och korrekt riktning, (2) små, mellanstora och stora organisationsformer i stort respektive litet antal, och (3) den stora rörelsen i form av folkmassornas gigantiska ansträngningar för att sätta kampanjen i verket – ett språng vars resultat, snarare än kortsiktiga resultat, handlar om de nya historiska processer som sattes igång: dess koppling till kollektiviseringen på landsbygden och Folkkommunerna. Slutligen får vi inte glömma hans teorier om objektivitet och subjektivitet när socialismens lagar ska förstås och hanteras. Han poängterade också att socialismen bara fått existera några få decennier och att dess fullständiga utveckling aldrig skådats. Det viktigaste i detta avseende är dock hans syn på förhållandet mellan revolutionen och den ekonomiska processen vilket sammanfattas i hans paroll att ”ta fast grepp om revolutionen och utveckla produktionen”. Detta bidrag till marxismens politiska ekonomi är, trots sin uppenbara betydelse, ofta förbisedd. Ordförande Maos tog den vetenskapliga socialismens klassanalys till ett högre stadium när han granskade Kinas klasser både ekonomiskt, politiskt och ideologiskt. Han lyfte fram det revolutionära våldet som en universell lag utan undantag. Revolutionen innebär en klass våldsamma avsättande av en annan klass, vilket sammanfattas i den stora tesen att ”politisk makt växer ur gevärspipan”. Han gav svar på frågan hur makten kan erövras i förtryckta nationer – genom att städerna omringas från landsbygden – och ritade således upp dess allmänna lagar. Han definierade och utvecklade vår syn på klasskampen inom socialismen: Den antagonistiska kampen mellan proletariatet och bourgeoisin – mellan den socialistiska vägen och den kapitalistiska vägen – fortsätter under socialismen. Det är inte skrivet i sten vem som ska besegra vem, utan en öppen fråga som tar lång tid. Lösningen nås genom en hård process av restauration och kontrarestauration där proletariatet måste hålla ett fast grepp om den politiska makten genom proletariatets diktatur. Slutligen, och huvudsakligen, måste den gigantiska och historiskt betydelsefulla lösningen på detta problem framhävas: Den stora proletära kulturrevolutionen som den socialistiska revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur. Dessa grundläggande frågor är klara, tydliga och obestridliga. De pekar på att Ordförande Maos bidrag innebär en vidareutveckling av marxismens beståndsdelar. marxismen-leninismen har därmed höjts till ett nytt, tredje och högre stadium: marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen. Som en fortsättning på denna syntes kan vi lyfta fram några specifika punkter. De kan kan alla härledas från det ovan nämnda, men är värda att nämnas och uppmärksammas.
2) Den ny-demokratiska revolutionen. Först och främst handlar detta om en utveckling av den marxistiska teorin om staten, som etablerar tre typer av diktaturer:
• Bourgeoisins diktatur, som i de gamla borgerliga demokratierna som USA – en typ där diktaturer i förtryckta nationerna (som i de latinamerikanska) kan ingå;
• Proletära diktaturer, som de i Sovjetunionen eller i Kina före det revisionistiska maktövertagandet; och
• Ny-demokrati, i form av en gemensam diktatur baserad på arbetar-bondealliansen, ledd av det proletariat som i sin tur leds av kommunistpartiet, likt det system som bildades i Kina under dess demokratiska revolution och som idag konkret uttrycks i Peru genom Folkkommittéer, i basområden och i Den ny-demokratiska folkrepubliken Peru i formering. Det är viktigt betona en nyckelskillnad när vi pratar om denna utveckling av teorin om staten: skillnaden mellan ett statssystem – som bygger på en särskild makthavande klass’ eller klassers diktatur (vilket är det viktigaste), och en regeringsform, uppfattat som en organisation för utövandet av denna politiska makt. Å andra sidan materialiserar Ny-demokratin (som är en av de extraordinära utvecklingarna som gjorts av ordförande Mao) mästerligt för oss den borgerliga revolutionen av en ny typ, som bara proletariatet kan leda. Sammanfattningsvis är det frågan om den demokratiska revolutionen inom den nya eran av proletär världsrevolution, i vilken vi verkar. Den ny-demokratiska revolutionen innebär en ny ekonomi, en ny politik och en ny kultur, vilka uppenbarligen störtar den gamla ordningen och upprätthåller den nya med vapen – det enda sättet att förändra världen. Slutligen är det viktigt att betona att Ny-demokrati är en demokratisk revolution. Även om den huvudsakligen fyller de demokratiska uppgifterna, gör den också kompletterande framsteg inom vissa socialistiska uppgifter.
Frågan om två särskilda stadier – det demokratiska och det socialistiska, är i länder som vårt grundligt löst genom att garantera att när det demokratiska stadiet är fullbordat, fortsätter det som en socialistisk revolution, utan några avbrott eller störningar.
3) De tre instrumenten. Problemet med konstruktionen av revolutionens instrument ställer partiet inför svårigheten att förstå det inbördes förhållandet mellan partiet, armén och enhetsfronten, och att förstå och korrekt hantera den sammankopplade uppbyggnaden av de tre instrumenten mitt i kriget (eller i försvaret av den nya staten) baserat på det väpnade folkets makt. Denna konstruktion uttrycker på så sätt ett rättvist och korrekt utfört
ledarskap. Instrumentens uppbyggnad styrs av principen att en rättvis och korrekt ideologisk linje avgör allt. Det är på denna ideologiska-politiska grund som den organisatoriska konstruktionen utvecklas mitt i kampen mellan den proletära linjen och den borgerliga linjen, och mitt i klasskampens storm, främst i form av krig, som är den huvudsakliga formen för dagens och morgondagens kamp. När det gäller partiet utgår ordförande Mao från nödvändigheten av ett kommunistiskt parti, ett parti av ny typ, ett proletariatets parti. Idag skulle vi säga ett marxistiskt-leninistiskt-maoistiskt parti: ett parti vars mål är att erövra och försvara den politiska makten, och därför är oupplösligt bundet till folkkriget – att inleda det, utveckla det och använda det att försvara sig. Ett parti som hålls uppe av massorna – antingen genom folkkrig, som är ett massornas krig, eller genom en enhetsfront, som en klassernas front – måste basera sig på de breda massorna. Partiet utvecklas och förändras under revolutionens olika stadier och de perioder dessa stadier kan ha. Drivkraften för dess utveckling är den motsättning som materialiserar sig i partiets hjärta: tvålinjekampen mellan den proletära linjen och den borgerliga (eller mer allmänt, den icke-proletära linjen) som i grunden är en kamp mot revisionismen. Detta leder till ideologins avgörande betydelse i partiets liv och till utvecklingen av korrigeringsrörelser som tjänar en större anpassning av systemet för alla partiorganisationer och medlemmarna under en rättvis och korrekt ideologisk och politisk linje. Detta garanterar den proletära linjens dominans och håller partiledningen i ett järngrepp. Partiet tjänar upprättandet av politisk makt för proletariatet som ny-demokratins ledande klass, och främst för upprättandet, stärkandet och utvecklingen av proletariatets diktatur, och det genom kulturrevolutioner slutligen erövrade målet: kommunismen. På grund av detta måste partiet leda allt på ett allsidigt sätt.
Den revolutionära armén är av en ny typ. Det är en armé för fullgörandet av de politiska uppgifter som partiet har fastställt i enlighet med proletariatets och folkets intressen. Dessa egenskaper uttrycks konkret i tre uppgifter: Att kämpa, att producera (för att inte vara en parasitär börda) och att mobilisera massorna. Det är en armé baserad på den politiska utvecklingen av proletariatets ideologi, på marxismen-leninismen-maoismen (idag), och på den Allmänpolitiska linjen, som partiet kan komma att etablera. Det är en armé baserad på människor och inte på vapen, en armé som växte fram ur massorna som den alltid har varit förbunden med och tjänar helhjärtat, vilket låter den röra sig bland människorna som fisken i vattnet. Utan en folkarmé har folket ingenting, sade ordförande Mao, samtidigt som han lärde oss nödvändigheten av partiets absoluta ledarskap över armén och hans princip: Partiet har kommandot över geväret och vi kommer aldrig att tillåta det motsatta förhållandet. Utöver att grundligt fastställa principerna och normerna för byggandet av en armé av ny typ, menade ordförande Mao att man skulle förhindra användningen av armén till att återställa kapitalismen, genom att tillskansa sig ledarskapet genom en kontrarevolutionär statskupp. Han utvecklade således Lenins tes om folkmilisen och genomförde längre än någon annan den allmänna politiken att beväpna folket. På så sätt skapade han en brytning och pekade ut vägen till det väpnade hav av massor som kommer att leda oss till den definitiva frigörelsen av folket och proletariatet. Det var ordförande Mao som för första gången utvecklade en komplett teori om enhetsfronten och etablerade dess lagar. En front av sociala klasser baserad på arbetar-bondealliansen är garantin för proletariatets hegemoni i revolutionen, som ledd av proletariatet representerat av det kommunistiska partiet. Sammantaget handlar det om en enhetsfront under det kommunistiska partiets ledning, en enhetsfront för folkkriget, för revolutionen, för proletariatets och folkets erövring av makten. Sammanfattningsvis är enhetsfronten en samling av de revolutionära krafterna mot de kontrarevolutionära krafterna för att föra kampen mellan revolution och kontrarevolution, huvudsakligen genom väpnat folkkrig. Enhetsfronten är uppenbarligen inte densamma i varje etapp av revolutionen. Dessutom är den specifik i enlighet med de olika historiska perioderna för varje sådan etapp. Likaså är enhetsfronten i en konkret revolution inte lika med den på världsnivå, även om båda följer samma allmänna lagar. Bortsett från detta är det viktigt att betona förhållandet mellan fronten och staten, som ordförande Mao förklarade mitt under motståndskriget mot Japan. Han påpekade att enhetsfronten är en form av gemensam diktatur, vilket är en fråga som särskilt förtjänar att studeras av folk som står inför demokratiska revolutioner.
4) Folkkriget är det internationella proletariatets militära teori. I den sammanfattas för första gången, i systematisk och fullständig form, de teoretiska och praktiska erfarenheterna av de strider, militära aktioner och krig som förts av proletariatet, den långvariga erfarenheten av folkets väpnade kamp och särskilt av de oupphörliga krigen i Kina. Det är med ordförande Mao som proletariatet uppnår sin militära teori. Trots det är det mycket förvirring och många missförstånd kring denna fråga. Mycket av det härrör från hur man ser på folkkriget i Kina. I allmänhet betraktas det hånfullt som blott ett gerillakrig, vilket tyder på en bristande förståelse. Ordförande Mao påpekade att gerillakrigföring har en strategisk funktion, men på grund av dess essentiellt fluida karaktär förstår många inte hur gerillakrigföringen utvecklas, hur den utvecklar rörlighet, rörlig krigföring, positionskrig, hur den utvecklar stora planer för den strategiska offensiven och beslagtagandet av små, medelstora och stora städer med miljoner invånare, hur den kombinerar attacker utifrån med uppror inifrån. Sammanfattningsvis visar de fyra perioderna av den kinesiska revolutionen – främst från agrarkriget fram till folkets befrielsekrig, emellan vilka det anti-japanska motstånds- kriget utkämpades – de olika aspekterna och komplexiteten ett revolutionärt krig som förts i mer än tjugo år bland en enorm befolkning och en enorm mobilisering och deltagande från massornas sida. I detta krig finns exempel av alla de slag, och vad som är mest betydelsefullt har utomordentligt studerats. Dess principer, lagar, strategi, taktik och regler har mästerligt fastställts. Det är under stridens hetta, med grunden i det som redan etablerats av marxismen-leninismen, som ordförande Mao utvecklade proletariatets militära teori: folkkriget. Vi måste komma ihåg att ordförande Mao själv, medveten om existensen av atombomber och missiler vilka även Kina besatt, upprätthöll och utvecklade folkkriget för att föra det under atomvapens tidevarv, i krig mot makter och supermakter. Sammanfattningsvis är folkkriget proletariatets och folkets vapen, även för att konfrontera atomkrig. En central och avgörande fråga är förståelsen av folkkrigets universella giltighet och den tillämpning som följer av detta, med hänsyn till de olika typerna av revolution och de specifika villkoren för varje revolution. För att klargöra denna nyckelfråga är det viktigt att komma ihåg att inget uppror som det i Petrograd, det anti-fascistiska motståndet, eller de europeiska partisanrörelserna under andra världskriget har upprepats. Detta är ett faktum även om man beaktar de väpnade striderna som för närvarande genomförs i Europa. I slutändan var Oktoberrevolutionen inte bara ett uppror utan ett revolutionärt krig som varade i flera år. Följaktligen kan revolutionen i de imperialistiska länderna endast förstås som ett revolutionärt krig som idag helt enkelt är folkkrig.
Slutligen behöver vi kommunister och revolutionärer, proletariatet och folket, mer än någonsin uppmana oss själva att: ”Ja. Vi ansluter oss till teorin om det revolutionära krigets allmakt. Att det inte är dåligt; det är bra. Det är marxistiskt.” Det innebär att hålla fast vid folkkrigets oövervinnlighet.
5) Den stora proletära kulturrevolutionen är i ett historiskt perspektiv den mest storslagna utvecklingen av marxismen-leninismen som gjorts av ordförande Mao. Det är det lösningen av det stora problemet som handlar om upprätthållandet av revolutionen under proletariatets diktatur. ”Det representerar ett mer djupgående och bredare nytt steg i utvecklingen av den socialistiska revolutionen i vårt land.” Hur såg situationen ut? I Kinas kommunistiska partis beslut om den stora proletära kulturrevolutionen står det: ”Trots att bourgeoisin har störtats strävar den fortfarande efter att utnyttja de utsugande klassernas gamla idéer, gamla seder och bruk, för att korrumpera massorna, vinna deras hjärtan och på så sätt sträva efter att iscensätta en återkomst. Proletariatet måste göra raka motsatsen: det måste hårdnackat möta varje utmaning från bourgeoisin på det ideologiska området och utnyttja nya proletära idéer, en ny proletär kultur, nya proletära seder och bruk, för att förändra samhällets andliga ansikte. För närvarande är vårt mål att genom kamp krossa de ledande personer som har slagit in på den kapitalistiska vägen och störta dem, att kritisera och förkasta de reaktionära borgerliga akademiska ‘auktoriteterna’ och den ideologi som karaktäriserar bourgeoisin och alla andra utsugarklasser, liksom att omvandla undervisningen, litteraturen och konsten och alla andra delar av den kulturella överbyggnaden som inte motsvarar den socialistiska strukturen, och därigenom främja det socialistiska systemets konsolidering och utveckling.”
Det var under dessa förhållanden som den mest omvälvande politiska processen och den största massmobilisering som världen någonsin skådat bröt ut, vars syfte beskrevs av Ordförande Mao: ”Den nuvarande SPKR är absolut nödvändig och mycket läglig för att förstärka den proletära diktaturen, för att förhindra kapitalismens återupprättande och för att bygga socialismen.”
Vi betonar vidare ett par andra frågor:
• SPKR innebär en milstolpe i utvecklingen av den proletariatets diktatur, för säkerställandet av proletariatets politiska makt, konkret uttryckt i Revolutionskommittéerna. Återskapandet av kapitalismen i Kina efter 1976 års kontrarevolutionära kupp förnekar inte SPKR: betydelse. Snarare var det en del av dragkampen mellan restauration och kontrarestauration. Det bevisar alltså SPKR:s historiska betydelse som steg i mänsklighetens obörnhörliga marsch mot kommunismen.
• Världsrevolutionen. Ordförande Mao understryker betydelsen av en enhetlig världsrevolution, baserat på att revolution idag är den huvudsakliga trenden medan sönderfallet av imperialismen blir större för varje dag. Den roll som massorna spelar blir även allt större för varje år – massor som får sin förvandlande och ostoppbara styrka att märkas. De upprepar de sanna orden: Antingen når vi alla kommunismen eller så gör ingen det. Denna period i imperialismens era – det historiska tillfället ”under de kommande 50 till 100 åren” – inleddes med kampen mot Yankee-imperialismen och den sovjetiska socialimperialismen. Bägge är papperstigrar som blott kämpar för världsherravälde vilket hotar världen med ett kärnvapenkrig. Detta måste vi först och främst fördöma, och för det andra förbereda oss på i förväg. Då kan vi motsätta oss det med folkkrig och göra revolution. Med utgångspunkt från den historiska betydelsen av de förtryckta nationerna och deras perspektiv på både de ekonomiska och politiska relationer som utvecklas på grund av imperialismens förruttnelse lade Ordförande Mao fram sin tes att ”tre värld-
ar tar form”. Allt detta pekar på nödvändigheten av att utveckla en strategi och taktik för världsrevolutionen. Tyvärr vet vi lite eller nästan ingenting om Ordförande Maos skrifter och uttalanden om dessa övergripande frågor. Det lilla som är känt visar dock de storslagna perspektiven som han noga bevakade och de stora konturerna som vi måste följa för att förstå och tjäna den proletära världsrevolutionen.
• Överbyggnad, ideologi, kultur och utbildning. Dessa och andra relaterade frågor har subtilt och djupt studerats av Ordförande
Mao. Av den anledningen är de ytterligare grundläggande frågor som förtjänar uppmärksamhet. Sammanfattningsvis visar innehållet i dessa frågor tydligt, för den som vill se och förstå, att vi har ett nytt, tredje och högre stadium av marxismen: maoismen, och att det för att vara marxist idag krävs att man är marxist-leninist-maoist, och huvudsakligen maoist. Allt som har förklarats i innehållet leder oss till två frågor: Vad är grundläggande i
maoismen? Politisk makt är grundläggande i maoismen. Politisk makt för proletariatet, makt för proletariatets diktatur, makt baserad på en väpnad styrka ledd av kommunistpartiet.
Mer uttryckligen:
1. Politisk makt under proletariatets ledning i den demokratiska revolutionen;
2. Politisk makt för proletariatets diktatur i den socialistiska och kulturrevolutionen;
3. Politisk makt baserad på en väpnad styrka ledd av kommunistpartiet, erövrad och försvarad genom folkkrig.
Och vad är maoism? Maoism är upphöjningen av marxismen-leninismen till ett nytt, tredje och högre stadium i kampen för proletärt ledarskap i den demokratiska revolutionen, utvecklingen av bygget av socialismen och revolutionens fortsättning under proletariatets diktatur som proletär kulturrevolution – när imperialismen fördjupat sin nedbrytning och revolutionen har blivit historiens främsta tendens, mitt bland de mest komplexa och största krigen som någonsin funnits och en oförsonlig kamp mot den moderna revisionismen.
Om KAMPEN KRING MAOISMEN. Kortfattat började kampen i Kina för att etablera Mao Zedongs tänkande redan 1935 vid Tsunyi-mötet, när Ordförande Mao övertog ledningen av Kinas kommunistiska parti. År 1945 enades VII kongressen om att KKP vägleddes av marxismen-leninismen, Mao Zedongs tänkande – vilket senare undertrycktes av VIII kongressen där det rådde en högerlinje. Den IX kongressen 1969 återupptog SPKR och ratificerade att KKP leds av marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande. Längre än så avancerade man inte. På internationell nivå fick kampen stort inflytande från 1950-talet och framåt, men det är med SPKR som den intensivt spred sig och vann prestige. Ordförande Mao erkändes som världsrevolutionens ledare och upphovsman till ett nytt skede i marxismen-leninismen. Sålunda antog ett stort antal kommunistiska partier benämningen marxism-leninism-Mao Zedongs tänkande. På världsnivå konfronterade maoismen den moderna revisionismen genom att öppet och djupgående avslöja den. Samma sak gjordes i KKP:s egna led, vilket höjde Ordförandens stora röda fana ännu mer: Till ett nytt, tredje och högre stadium av det internationella proletariatets ideologi.
För närvarande (1988) konfronterar maoismen den sovjetiska, kinesiska och albanska revisionismens trefaldiga attack. Idag finns det dock vissa, även bland dem som erkänner Ordförandens stora insatser (inklusive utvecklingen av marxismen), som tror att vi fortfarande befinner oss på marxismen-leninismens stadium, och andra som bara accepterar Mao Zedongs tänkande men inte maoismen. I det här landet har revisionisterna, som följer taktpinnen från sina olika mästare, Gorbatjov, Deng, Alia eller Castro, ständigt angripit maoismen. Bland dem måste man särskilt fördöma, avslöja och oförsonligt bekämpa (1) Del Prados hjärtlösa revisionism och hans gäng, det så kallade ”Peruanska kommunistpartiet”, (2) den ynkliga slugheten hos det självutnämnda ”Perus kommunistiska parti, Patria Roja” (Rött fosterland), som efter att ha rest sig upp som ”stora maoister” blev Dengs tjänare, trots att de fördömt honom när han uteslöts 1976, såväl som (3) anti-maoismen hos den så kallade ”Izquierda Unida” (Förenad vänster), i vars hjärta alla olika revisionistiska och till och med anti-marxistiska ståndpunkter svärmar, som förmedlats av falska marxister och opportunister av olika slag. Vi måste lyfta maoismen som en avslöjande spegel för revisionisterna för att oförsonligt bekämpa dem, arbeta för utvecklingen av folkkriget och triumfen för den pågående demokratiska revolutionen, vilken är en oundviklig och oavsäglig uppgift av strategisk karaktär. Perus kommunistiska parti, genom den fraktion som leddes av Ordförande Gonzalo (som drev på för dess återuppbyggnad), tog återigen upp marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande 1966. 1979 använde de parollen ”Upprätthåll, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-Mao Zedongs tänkande!”. 1981 var parollen ”Framåt mot maoismen!” och 1982 antogs maoismen som en integrerad del och högre utveckling av det internationella proletariatets ideologi i form av marxism-leninism-maoism. Det är genom folkkriget som vi djupare förstått vad maoismen innebär. Vi har givit ett högtidligt löfte, att ”upprätthålla, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen!” och obarmhärtigt arbeta för att hjälpa till att sätta den som vägledning och befäl för världsrevolutionen. Det är den alltid röda och oförsvagade fanan som är garantin för proletariatets, de förtryckta nationernas och världens folks triumf i sin obönhörliga, stridbara marsch av järnlegioner mot kommunismens alltid lysande mål.
Angående Gonzalos tänkande
Proletärer i alla länder, förena er!
ANGÅENDE GONZALOS TÄNKANDE
Varje revolution alstrar i sin utvecklingsprocess, av proletariatets kamp som ledande klass och, framför allt, det Kommunistiska Partiets som upphöjer deras oavsägbara klassintressen, en grupp av anförare och huvudsakligen en som representerar och leder den, en anförare med erkänd auktoritet och myndighet; i vår verklighet har detta, av historisk nödvändighet och tillfällighet, konkretiserats i Ordförande Gonzalo, Partiets och revolutionens anförare.
Men, dessutom, och detta är fundamentet för varje anförarskap, alstrar revolutionerna ett tänkande som vägleder dem, vilket är resultat av den skapande tillämpningen av det internationella proletariatets ideologis allmängiltiga sanning till varje revolutions konkreta förhållanden; ett oumbärligt vägledande tänkande för att nå segern och erövra Makten samt, än mer, för att fortsätta revolutionen och alltid behålla kursen mot det enda storslagna målet, kommunismen; vägledande tänkande som, när det kommit fram till ett kvalitativt språng av avgörande betydelse för den revolutionära process det leder, identifieras med namnet på den som teoretiskt och praktiskt skapade det. I vår situation specificerades detta fenomen först som vägledande tänkande, sedan som Ordförande Gonzalos vägledande tänkande och senare som Gonzalos tänkande; därför det är Ordföranden som genom att skapande tillämpa marxismen-leninismen-maoismen till den peruanska verklighetens konkreta förhållanden har alstrat det, utrustande så Partiet och revolutionen med ett oundgängligt vapen som är segergaranti.
Gonzalos tänkande har härdats under år av intensiv, ihärdig och oupphörlig kamp av att upphöja, försvara och tillämpa marxismen-leninismen-maoismen, av att återta Mariáteguis väg och utveckla den, av rekonstitution av Partiet och, huvudsakligen av att inleda, vidmakthålla och utveckla folkkriget i Peru tjänande världsrevolutionen och till att marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen i teori och praktik ska vara dess enda befäl och vägledning.
Det är en väsentlig partinödvändighet att studera Gonzalos tänkande för en riktigare och korrektare förståelse av den allmänpolitiska linjen och huvudsakligen av den militära linjen, vi siktar mot att fördjupa den peruanska revolutionens säregenheter, det specifika och det egna som Ordförande Gonzalo mästerligt har framhävt; så tjänar vi till “den stora planen att utveckla baser”, till folkkrigets utveckling och perspektivet av att erövra Makten i hela landet.
Vi måste studera Gonzalos tänkande med utgångspunkt från det historiska sammanhang som alstrat det; se den ideologiska basen som bär upp det; precisera dess innehåll, mest väsentligen uttryckt i den allmänpolitiska linjen och den militära linjen som är dess centrum; sikta på det grundläggande i det, problemet med Makten, att erövra Makten här, i Peru, oupplösligt förbundet med proletariatets erövring av Makten i hela världen; och ägna stor uppmärksamhet åt dess härdning i tvålinjerskampen.
För att syntetisera så kan dessa grundfrågor behandlas tillämpande följande schema.
I. HISTORISKT SAMMANHANG
Internationellt. Beträffande händelser: 1) Av utvecklingen av det andra världskriget framdeles; 2) Den mäktiga nationella befrielserörelsen och inom denna den kinesiska revolutionens process och triumf; 3) Den kubanska revolutionen och dess återverkan i Latinamerika; 4) Den stora kampen mellan marxism och revisionism; 5) Den Stora Proletära Kulturrevolutionen. Men nyckeln är att se hur Gonzalos tänkande i denna storslagna klasskamp på världsnivå anser att en tredje etapp av proletariatets ideologi uppkommer: först som marxism-leninism, Mao Tse-Tungs tänkande; sedan, marxism-leninism-Mao Tse-Tungs tänkande; och, senare, definierar den som maoism förstående dess allmängiltighet; och på detta sätt kommer till marxismen-leninismen-maoismen, huvudsakligen maoismen som marxismens aktuella uttryck.
Nationellt: 1) Efterkrigstidens peruanska samhälle och den politiska kampen i det, den så kallade Nationella Demokratiska Fronten, APRA:s handlande, Odrías kupp och kampen emot hans åttaåriga regeringsperiod, striden mellan APRA-anhängare och kommunister; och särskilt, byråkratkapitalismens utveckling under 60-talet och en del av 70-talet och den skarpa klasskampen som följde med den, “Velasquismen” och dess så kallade revolution, sammansvärgningen och tvisten mellan den kompradora bourgeoisien och byråkratbourgeoisien, (fraktioner av storbourgeoisien) och opportunismen och huvudsakligen revisionismen som stödjare. 2) Klasskampen i bonderörelsen; 3) Arbetarrörelsens process; 4) Den intellektuella rörelsen; 5) Den väpnade kampen i landet, särskilt MIR:s och ELN:s under 1965, såväl som dess föregångare i Blanco, Vallejos och Heraud; och 6) Frågan om Partiet: hur ett Parti grundat på rent marxist-leninistiska grunder degenererade till revisionistiskt parti, nödvändigheten av att återta Mariáteguis väg utvecklande den och rekonstituera Partiet, Perus Kommunistiska Parti som själve Mariátegui grundade 1928 och hur ett marxist-leninist-maoistiskt Parti byggdes upp genom rekonstitutionen. Här är det basalt hur Gonzalos tänkande djupt förstår det peruanska samhället centrerande i det avgörande problemet om byråkratkapitalismen, ser nödvändigheten av att rekonstituera Partiet och av att erövra Makten och försvara den med folkkriget.
II. IDEOLOGISK GRUND
Utan marxismen-leninismen-maoismen kan man inte förstå Gonzalos tänkande, därför detta är marxismen-leninismen-maoismens skapande tillämpning på vår verklighet. Denna punkts nyckelfråga ligger i förståelsen av proletariatets ideologis historiska utvecklingsprocess, i dess tre etapper förverkligade i marxismen-leninismen-maoismen och av maoismen som den huvudsakliga; och väsentligt, huvudsakligt är hans tillämpning av marxismen-leninismen-maoismen som allmängiltig sanning till den peruanska revolutionens konkreta förhållanden; därför är Gonzalos tänkande specifikt huvudsakligt för Perus Kommunistiska Parti och revolutionen det leder.
Genom att det vägledande tänkandet har kommit till ett kvalitativt språng av avgörande betydelse för Partiet och revolutionen har det blivit till Gonzalos tänkande, markerande, så, en milstolpe i partilivet.
III. INNEHÅLL
III. a. Teorin. Hur han förstår och tillämpar marxismen-leninismen-maoismens, huvudsakligen maoismens tre beståndsdelar; framhäv betydelsen som han ger till den marxistiska filosofin, nödvändigheten av att vi formerar oss i denna och speciellt hans tillämpning av motsättningens lag till studiet av varje problem, alltid med sikte på att definiera huvudaspekten och tingens process; i politisk ekonomi uppmärksamheten åt exploateringsförhållandena och mycket speciellt åt byråkratkapitalismen, med inriktning på revolutionens mognande och folkkrigets återverkan i basen, liksom hans uppmärksamhet åt imperialismens ekonomiska förhållanden sökande dess politiska konsekvenser; i vetenskaplig socialism hur han centrerar i folkkriget och dess konkretisering i landet, hur han alltid håller frågan om Makten i åtanke och, särskilt, dess förverkligande och utveckling som Ny Stat.
III. b. Om innehållet. Det väsentligaste och den mest utvecklade delen av Gonzalos tänkande finns i Partiets allmänpolitiska linje; detta tänkande, bär alltså direkt upp linjen och dess fem element varande utgångspunkten för detta uppbärande hur han förstår och fast vidmakthåller programmets kurs.
III. c. I Gonzalos tänkande måste vi framhäva det anmärkningsvärda fullbordandet av Ordförande Maos framlagda krav: teoretisk soliditet, förståelse av historien och ett bra praktiskt styrande av politiken.
IV. VAD ÄR DET FUNDAMENTALA
Det fundamentala i Gonzalos tänkande är frågan om Makten, konkret, Maktens erövring i Peru, helt och hållet i hela landet, som konsekvent tillämpning av marxismen-leninismen-maoismens allmängiltiga sanning till vår revolution. Men då det är ett kommunistiskt tänkande, förstår det Maktens erövring i Peru som en del av Maktens erövring för proletariatet på världsnivå; och att Maktens erövring i landet, idag förverkligande sig i Folkkommittéer, stödbaser och Folkrepubliken av Ny-Demokrati under formering i perspektivet av att upprätta Folkrepubliken Peru, tjänar till att upprätta proletariatets diktatur i vårt land för utan denna kan man inte marschera till kommunismen. Och, allt detta i syfte att fast och beslutsamt tjäna till upprättandet av folkrepubliker och huvudsakligen av proletariatets diktatur i hela världen, under ledning av Kommunistiska Partier, med revolutionära arméer av ny typ, medelst folkkriget och utvecklingen av kulturrevolutioner tills dess att kommunismen belyser hela Jorden.
V. HÄRDANDE I TVÅLINJERSKAMP
Det är genom en ihärdig, fast och skarpsinnig tvålinjerskamp, och försvarande av den proletära linjen och besegrande av de motsatta linjerna som Gonzalos tänkande har härdats. Bland de mest framstående kamperna som förtjänar att uppmärksammas är de som fördes mot den nutida revisionismen, här speciellt representerad av Del Prado och hans anhängare; mot Paredes och hans gängs högerlikvidationism; mot vänsterlikvidationismen med han som var Sergio och hans självutnämnda “bolsjeviker” i spetsen; och mot den högeropportunistiska linje som motsatte sig inledandet av den väpnade kampen. Utan kamp hade Gonzalos tänkande inte kunnat utvecklas, och hans anmärkningsvärda hantering av tvålinjerskampen inom Partiet är en fundamental fråga som vi måste studera och lära oss av.
Att studera och huvudsakligen tillämpa Gonzalos tänkande är avgörande för att mer och bättre tjäna Partiet, folkkrigets utveckling och den proletära världsrevolutionen; att lära av Ordförande Gonzalo är avgörande för att helhjärtat tjäna folket.
Centralkommittén
Perus Kommunistiska Parti
1988