Ett förslag rörande den Internationella Kommunistiska Rörelsens allmänna linje – Kinas kommunistiska parti 1963

Proletärer i alla länder, förena er!

(Nedanstående brev, som är daterat den 14 juni 1963, överlämnades den 15 juni till Sovjetunionens kommunistiska partis CK och publicerades den 17 juni i Folkets Dagblad i Peking.)

Till Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommitté.

Kära kamrater,

Kinas kommunistiska partis Centralkommitté har studerat Sovjetunionens kommunistiska partis CK:s brev av den 30 mars 1963.

Alla, som betraktar det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens enhet som en hjärtesak, är djupt intresserade av överläggningarna mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och hoppas att de ska bidra till att utplåna meningsskiljaktigheterna, stärka enheten och skapa gynnsamma betingelser för sammankallande av ett möte med representanter för samtliga kommunistiska partier och arbetarpartier.

För de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i alla länder är det en gemensam och helig plikt att bevara och stärka den internationella kommunistiska rörelsens enhet. De kinesiska och sovjetiska partierna har ett större ansvar för hela det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens enhet och bör naturligtvis i överensstämmelse härmed göra större ansträngningar för saken.

Det består nu ett antal stora principiella meningsskiljaktigheter inom den internationella kommunistiska rörelsen. Hur allvarliga dessa meningsskiljaktigheter än är, bör vi med tillräckligt tålamod finna möjligheter att avlägsna dem så att vi kan förena våra krafter och stärka kampen mot vår gemensamma fiende.

Det är i denna uppriktiga önskan som Kinas kommunistiska partis centralkommitté emotser de stundande överläggningarna mellan de kinesiska och sovjetiska partierna.

I sitt brev av den 30 mars framlägger Sovjetunionens kommunistiska partis centralkommitté systematiskt sina synpunkter på de frågor som behöver diskuteras vid överläggningarna mellan de kinesiska och sovjetiska partierna och ställer särskilt frågan om den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje. I detta brev skulle vi också gärna vilja framlägga våra synpunkter, vilka tillsammans tagna utgör vårt förslag ifråga om den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje och några därmed sammanhängande principfrågor.

Vi hoppas att denna redogörelse för våra synpunkter ska bidra till ömsesidig förståelse våra bägge partier emellan och till en detaljerad diskussion punkt för punkt vid överläggningarna.

Vi hoppas också att den ska främja broderpartiernas förståelse för våra synpunkter och leda till ett grundligt utbyte av idéer vid ett internationellt möte med broderpartierna.

Beslutsamt försvar för de revolutionära principerna i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande är en viktig uppgift för närvarande

1) Den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje måste till vägledande princip ta den marxist-leninistiska teorin om proletariatets historiska uppgift och får inte avvika från denna.

Moskvakonferenserna 1957 och 1960 antog Deklarationen respektive Uttalandet efter ett ingående åsiktsutbyte och i överensstämmelse med principen om att uppnå enhällighet genom rådplägning. Dessa bägge dokument framhåller vår epoks kännetecken och den socialistiska revolutionens och det socialistiska uppbyggets allmänna lagar och fastställer den allmänna linjen för alla kommunistiska partier och arbetarpartier. De är den internationella kommunistiska rörelsens gemensamma program.

Det är sant, att det i flera år förekommit meningsskiljaktigheter inom den internationella kommunistiska rörelsen i fråga om uppfattningen av och inställningen till 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande. Huvudfrågan här är, om man ska eller inte ska acceptera Deklarationens och Uttalandets revolutionära, principer. När allt kommer omkring är det en fråga om man accepterar marxismen-leninismens allmängiltiga sanning eller inte, huruvida man erkänner eller inte erkänner den allmängiltiga betydelsen av oktoberrevolutionens väg, huruvida man godtar eller icke godtar faktum att de folk som alltjämt lever under det imperialistiska och kapitalistiska systemet och som utgör två tredjedelar av världens hela befolkning, behöver göra revolution, och huruvida man godtar eller icke godtar faktum att de folk som redan slagit in på socialismens väg och som utgör en tredjedel av världens befolkning, behöver föra sin revolution framåt till slutet.

Det har blivit en viktig och livsnödvändig uppgift för den internationella kommunistiska rörelsen att beslutsamt försvara de revolutionära principer som 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande innehåller.

Endast genom att noggrannt följa marxismen-leninismens revolutionära lära och oktoberrevolutionens allmänna väg är det möjligt att komma till en riktig förståelse av de revolutionära principerna i Deklarationen och Uttalandet och inta en riktig hållning gentemot dem.

Den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje under nuvarande skede

2) Vilka är de revolutionära principerna i Deklarationen och Uttalandet? De kan sammanfattas som följer:

Arbetare i alla länder, förena er. Arbetare i hela världen förena er med de undertryckta folken och de undertryckta nationerna. Bekämpa imperialism och reaktion i alla länder. Sätt in alla krafter i kampen för världsfred, nationell befrielse, folkdemokrati och socialism. Befäst och utvidga det socialistiska lägret. För steg för steg den proletära världsrevolutionen framåt till fullständig seger. Skapa en ny värld, utan imperialism och kapitalism, i vilken ingen människa exploaterar en annan.

Detta är, enligt vår åsikt, den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje under nuvarande skede.

Den Internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje bör Inte ensidigt reduceras till “fredlig samlevnad” “fredlig tävlan” och “fredlig övergång”

3) Denna allmänna linje utgår från det aktuella läget i världen som helhet taget och från en klassanalys av de grundläggande motsättningarna i den nutida världen och är riktad emot den amerikanska imperialismens kontrarevolutionära världsomfattande strategi.

Denna allmänna linje går ut på att bilda en bred enhetsfront, med det socialistiska lägret och det internationella proletariatet som kärna, i syfte att bekämpa de av Förenta staterna ledda imperialisterna och reaktionärerna. Den är en linje för att djärvt resa massorna, utöka de revolutionära krafterna, vinna mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna.

Denna allmänna linje går ut på att folken i alla länder ska föra en beslutsam revolutionär kamp och på att föra den proletära världsrevolutionen framåt till slutet. Den är den linje som mest effektivt bekämpar imperialismen och försvarar världsfreden.

Om den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje ensidigt reduceras till “fredlig samlevnad”, “fredlig tävlan” och “fredlig övergång”, innebär detta att man bryter mot de revolutionära principerna i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande, överger den proletära världsrevolutionens historiska uppgift och avviker från marxismen-leninismens revolutionära lära.

Den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje bör återspegla världshistoriens allmänna utvecklingslag. De revolutionära strider som proletariatet och folken i de olika länderna för genomgår olika stadier och har var och en sina egna kännetecken, men de avviker inte från världshistoriens allmänna utvecklingslag. Den allmänna linjen bör ange grundinriktningen för de revolutionära strider som förs av proletariatet och folken i alla länder.

Det är ytterligt viktigt för varje kommunistiskt parti och arbetarparti, att, vid utarbetandet av sin särskilda linje och politik, hålla fast vid principen om att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens och uppbyggets konkreta praktik i det egna landet.

De grundläggande motsättningarna i den nutida världen

4) Utgångspunkten vid fastställandet av den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje är den konkreta klassanalysen av världspolitiken och världsekonomin i stort och av de faktiska förhållandena i världen, det vill säga av de grundläggande motsättningarna i den nutida världen.

Om man underlåter att göra en konkret klassanalys, på måfå griper efter vissa ytliga företeelser och drar subjektiva och grundlösa slutsatser, har man ingen möjlighet att komma fram till riktiga slutsatser beträffande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje utan glider oundvikligen in på ett spår som är helt skilt från marxismen-leninismens.

Vilka är de grundläggande motsättningarna i den nutida världen? Marxist-leninister anser konsekvent att de är följande:

• Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialismtiska lägret;
• motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i de kapitalistiska länderna;
• motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, samt
• motsättningarna mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna.

Motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret är en motsättning mellan två i grunden skilda samhällssystem, socialismen och kapitalismen. Denna motsättning är otvivelaktigt mycket skarp. Men marxist-leninister får inte betrakta motsättningarna i världen som bestod de endast och allenast i motsättningen mellan det socialistiska lägret och det imperialistiska lägret.

Den internationella styrkebalansen har förändrats och blivit allt mera gynnsam för socialismen och för alla undertryckta folk och nationer i världen och mycket ogynnsam för imperialisterna och reaktionärerna i alla länder. Icke dess mindre består de ovan uppräknade motsättningarna alltjämt objektivt.

Dessa motsättningar och de strider till vilka de ger upphov är inbördes sammanflätade med och utövar inflytande på varandra. Ingen kan utplåna någon av dessa grundläggande motsättningar eller subjektivt sätta en i stället för alla de övriga.

Det är oundvikligt att dessa motsättningar ger upphov till folkrevolutioner, vilka är de enda som kan lösa dem.

Felaktiga åsikter i fråga om de grundläggande motsättningarna i den nutida världen, vilka bör tillbakavisas

5) Följande felaktiga åsikter bör tillbakavisas i frågan om de grundläggande motsättningarna i den nutida världen.

a) Den åsikt som utplånar klassinnehållet i motsättningen mellan de socialistiska och imperialistiska lägren och icke ser den såsom en motsättning mellan stater under proletariatets diktatur och stater under monopolkapitalets diktatur.

b) Den åsikt som erkänner endast motsättningen mellan de socialistiska och de imperialistiska lägren men bortser från eller underskattar motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin i den kapitalistiska världen, mellan de undertryckta nationerna och imperialismen, mellan de imperialistiska länderna och mellan de monopolkapitalistiska grupperna samt de strider vilka dessa motsättningar ger upphov till.

c) Den åsikt som ifråga om den kapitalistiska världen hävdar att motsättningen mellan proletariatet och bourgeoisin kan lösas utan en proletär revolution i varje land och att motsättningen mellan de undertryckta nationerna och imperialismen kan lösas utan att de undertryckta länderna gör revolution.

d) Den åsikt som förnekar att utvecklingen av den nutida kapitalistiska världens inneboende motsättningar oundvikligen leder till en ny situation, i vilken de imperialistiska länderna är låsta i en intensiv kamp, och hävdar att motsättningarna mellan de imperialistiska länderna kan överbryggas eller till och med avskaffas genom “internationella överenskommelser mellan de stora monopolen”.

e) Den åsikt som gör gällande att motsättningen mellan socialismens och kapitalismens världssystem automatiskt kommer att försvinna som följd av “ekonomisk tävlan att de övriga grundläggande världsmotsättningarna ävenledes automatiskt kommer att försvinna med motsättningen mellan de två systemen samt att en “värld utan krig”, en värld av “allomfattande samarbete” kommer att uppstå.

Det är uppenbart, att dessa felaktiga synpunkter oundvikligen leder till felaktig och skadlig politik och därmed till bakslag och förluster av ena eller andra slaget för folkens och socialismens sak.

Frågan om den riktiga inställningen till det socialistiska lägret

6) Kraftförhållandet mellan imperialism och socialism har sedan andra världskriget undergått en grundläggande förändring. Det viktigaste tecknet på denna förändring är, att världen nu inte har endast ett socialistiskt land utan ett antal socialistiska länder, som bildar det mäktiga socialistiska lägret, och att de folk som slagit in på socialismens väg nu inte omfattar tvåhundra miljoner utan ettusen miljoner människor eller en tredjedel av hela världens befolkning.

Det socialistiska lägret är ett resultat av det internationella proletariatets och det arbetande folkets kamp. Det tillhör såväl de socialistiska ländernas folk som det internationella proletariatet och det arbetande folket.

De främsta gemensamma kraven från folken i de socialistiska länderna och det internationella proletariatet och arbetande folket är, att de kommunistiska partierna och arbetarpartierna i det socialistiska lägret ska:

• hålla fast vid den marxist-leninistiska linjen och föra en riktig marxist-leninistisk inrikes- och utrikespolitik;
• befästa den proletära diktaturen och det av proletariatet ledda förbundet mellan arbetare och bönder samt föra revolutionen framåt till slutet på de ekonomiska, politiska och ideologiska fronterna;
• främja de breda massornas initiativ och skaparförmåga, genomföra det socialistiska uppbygget på ett planmässigt sätt, utveckla produktionen, förbättra folkets försörjning och stärka det nationella försvaret;
• stärka det socialistiska lägrets enhet på marxismen-leninismens grund och stödja andra socialistiska länder på grundval av den proletära internationalismen;
• bekämpa den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken och försvara världsfreden;
• bekämpa den antikommunistiska, antifolkliga och kontrarevolutionära politik som föres av reaktionärerna i alla länder och
• bistå de förtryckta klasserna och nationerna i världen och deras revolutionära kamp.

Alla kommunistiska partier och arbetarpartier i det socialistiska lägret är skyldiga såväl sina egna folk som det internationella proletariatet och arbetande folket att uppfylla dessa krav.

Genom att uppfylla dessa krav kommer det socialistiska lägret att utöva ett avgörande inflytande på den mänskliga historiens gång.

Just av den orsaken försöker imperialisterna och reaktionärerna oföränderligen, på tusen och ett olika sätt, att öva inflytande på ländernas i det socialistiska lägret inrikes- och utrikespolitik, att undergräva det socialistiska lägret och bryta de socialistiska ländernas enhet, särskilt enheten mellan Kina och Sovjetunionen. De försöker beständigt att tränga in i och bryta ned de socialistiska länderna och de när till och med den orimliga förhoppningen att kunna förinta det socialistiska lägret.

Frågan om vad som är den riktiga inställningen till det socialistiska lägret är en mycket viktig principfråga, som alla kommunistiska partier och arbetarpartier står inför.

De kommunistiska partierna och arbetarpartierna fortsätter nu sitt arbete och sin kamp för den proletära internationalistiska enheten under nya historiska betingelser. Då det endast fanns ett socialistiskt land och alla imperialister och reaktionärer mötte detta land med fiendskap och ville komma det till livs, därför att det orubbligt följde en riktig marxist-leninistisk linje och politik, var prövostenen på den proletära internationalismen hos varje kommunistiskt parti huruvida det beslutsamt försvarade detta enda socialistiska land. Nu finns det ett socialistiskt läger som består av tretton länder: Albanien, Bulgarien, Demokratiska republiken Vietnam, Demokratiska Folkrepubliken Korea, Kina, Kuba, Mongoliet, Polen, Rumänien, Sovjetunionen, Tjeckoslovakien, Tyska demokratiska republiken och Ungern. Under dessa förhållanden är prövostenen på den proletära internationalismen hos varje kommunisiskt parti huruvida det beslutsamt försvarar hela det socialistiska lägret, huruvida det försvarar enheten mellan alla länderna i detta läger på marxist-leninistisk grund och huruvida det försvarar den marxist-leninistiska linje och politik som de socialistiska länderna borde följa.

Om någon inte följer den riktiga marxistisk-leninistiska linjen och politiken, inte försvarar det socialistiska lägrets enhet utan tvärtom skapar spänning och splittring inom detta, eller till och med följer de jugoslaviska revisionisternas politik, försöker att likvidera det socialistiska lägret och hjälper kapitalistiska länder att angripa socialistiska broderländer, förråder denne hela det internationella proletariatets och världens folks intressen.

Om någon, i det han följer i andras fotspår, försvarar den felaktiga opportunistiska linje och politik som ett visst socialistiskt land bedriver i stället för att slå vakt om den riktiga marxist-leninistiska linje och politik, vilken de socialistiska länderna borde följa, försvarar splittringspolitiken i stället för att stå fast vid enhetspolitiken, då avlägsnar sig denne från marxismen-leninismen och den proletära internationalismen.

Upprättande av bredast möjliga enhetsfront mot de amerikanska Imperialisterna och deras lakejer

7) De amerikanska imperialisterna utnyttjade läget efter andra världskriget till att dra på sig de tyska, italienska och japanska fascisternas stövlar, och har bemödat sig att upprätta ett världsvälde av en aldrig tidigare skådad storlek. De amerikanska imperialisternas strategiska mål har varit att hugga till sig och dominera hela det område som ligger mellan Förenta staterna och det socialistiska lägret, slå ned de undertryckta folkens och nationernas revolutioner, gå vidare till att förinta de socialistiska länderna och sålunda lägga under sig alla folk och länder i världen, dess allierade medräknade, att behärskas och förslavas av det amerikanska monopolkapitalet.

Allt sedan andra världskriget har de amerikanska imperialisterna fört propaganda för krig mot Sovjetunionen och det socialistiska lägret. Denna propaganda fyller två uppgifter. Samtidigt som de amerikanska imperialisterna faktiskt förbereder ett krig mot Sovjetunionen och det socialistiska lägret, använder de också denna propaganda såsom en rökridå för sitt förtryck över det amerikanska folket och för utvidgandet av sin aggression mot den övriga kapitalistiska världen.

Uttalandet från 1960 framhåller:

• “Den amerikanska imperialismen har blivit den största internationella exploatören.”
• “Den moderna kolonialismens viktigaste bålverk är Förenta Staterna.”
• “Aggressionens och krigets främsta kraft är den amerikanska imperialismen.”
• “De senaste årens internationella utveckling har gett många bevis på att den amerikanska imperialismen är världsreaktionens främsta bålverk, en internationell gendarm, en fiende till all världens folk.”
• Den amerikanska imperialismen bedriver sin aggressions- och krigspolitik över hela världen, men resultatet kommer bara att bli raka motsatsen till vad som avsetts – det kommer bara att påskynda folkens uppvaknande i alla länder och påskynda deras revolutioner.

De amerikanska imperialisterna har sålunda ställt sig i motsatsställning till folken i hela världen och har blivit omringade av dem. Det internationella proletariatet måste och kan ena alla krafter, som är möjliga att ena, använda sig av de inre motsättningarna i fiendelägret och upprätta bredast tänkbara enhetsfront mot den amerikanska imperialismen och dess lakejer.

Den realistiska och riktiga kursen är att anförtro folkens och mänsklighetens öde åt världsproletariatets enhet och kamp och folkets enhet och kamp i alla länder.

Och omvänt, att inte göra någon skillnad mellan våra fiender och oss själva och våra vänner och att anförtro folkens och mänsklighetens öde åt samarbete med den amerikanska imperialismen är att vilseleda människor. De senaste årens händelser har slagit sönder denna illusion.

Den stora betydelsen av de revolutionära folkrörelserna i Asiens, Afrikas och Latinamerikas länder

8) De olika typerna av motsättningar i den nutida världen är koncentrerade till Asiens, Afrikas och Latinamerikas väldiga områden. Dessa områden är det imperialistiska väldets mest sårbara och stormcentra för världsrevolutionen, som slår direkt mot imperialismen.

Den nationaldemokratiska revolutionära rörelsen i dessa områden och den internationella socialistiska revolutionära rörelsen är de två stora historiska strömmarna i vår tid.

Den nationaldemokratiska revolutionen i dessa områden är en viktig beståndsdel av den samtida proletära världsrevolutionen.

De antiimperialistiska revolutionära strider som folken i Asien, Afrika och Latinamerika för, slår emot och undergräver grundvalarna för imperialismens och den gamla och nya kolonialismens välde och är nu en mäktig kraft i försvaret av världens fred.

I viss mening är därför hela den internationella proletära revolutionens sak avhängig av utgången av den revolutionära kamp som förs av folken i dessa områden, vilka utgör den övervägande majoriteten av världens befolkning.

Därför är den antiimperialistiska revolutionära kamp som förs av folken i Asien, Afrika och Latinamerika alldeles bestämt inte bara av betydelse för dessa områden utan av allomfattande betydelse för hela den proletära världsrevolutionens sak.

Vissa personer går nu så långt att de förnekar den internationella betydelsen av de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens antiimperialistiska kamp och, under förevändning att bryta ned nationalitets-, hudfärgs- och på geografisk belägenhet beroende barriärer, gör sitt bästa för att sudda ut skiljelinjen mellan undertryckta och undertryckande nationer och mellan undertryckta och undertryckande länder och för att hålla nere folkens revolutionära kamp i dessa områden. I verkligheten tjänar de imperialisternas behov och skapar en ny “teori”, för att rättfärdiga imperialismens välde i dessa områden och befrämja dess gamla och nya kolonialpolitik. I verkligheten söker denna “teori” inte att bryta ned nationalitets-, hudfärgs- och geografiska barriärer utan att upprätthålla de “högtstående nationernas” välde över de förtryckta nationerna. det är bara naturligt att folken i dessa områden inte vill veta av denna bedrägliga “teori”.

Arbetarklassen i varje socialistiskt land och i varje kapitalistiskt land måste se till att i sanning förverkliga kampparollerna: “Arbetare i alla länder, förena er!” och “Arbetare och undertryckta nationer i hela världen, förena Er!” Den måste studera de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens revolutionära erfarenheter, orubbligt stödja deras revolutionära aktioner och betrakta deras befrielsesträvan som sitt eget mest pålitliga stöd och direkt i överensstämmelse med sina egna intressen. Detta är det enda effektiva sättet att bryta ned nationalitets-, hudfärgsoch av geografisk belägenhet bestämda barriärer och detta är den enda äkta proletära internationalismen.

Det är omöjligt för arbetarklassen i de europeiska och amerikanska kapitalistiska länderna att befria sig, därest den inte enas med de undertryckta nationerna och utan att dessa nationer befrias. Lenin sade med rätta:

“Den revolutionära rörelsen i de avancerade länderna skulle i verkligheten helt enkelt vara ett bedrägeri utan ett fullständigt och mycket intimt kampförbund mellan de mat Europas och Amerikas kapital kämpande arbetarna och hundratals miljoner “kolonial”-slavar, sam förtryckes av detta kapital.” (Lenin: “Kommunistiska Internationalens andra kongress”, Valda verk, bd. II, andra delen, s. 494.)

Vissa personer inom den internationella kommunistiska rörelsen intar nu en passiv eller föraktfull eller negativ hållning till de undertryckta nationernas befrielsekamp. De beskyddar faktiskt monopolkapitalets intressen, förråder proletariatets och degenererar till socialdemokrater.

Hållningen till de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska falkens revolutionära kamp är ett viktigt kriterium för att skilja de, som verkligen vill revolution, från dem, sam inte vill det, och de, sam verkligen försvarar världsfreden, från dem, sam bistår aggressionens och krigets krafter.

Frågan om de revolutionära strider som förs av de förtryckta nationerna och de förtryckta folken i Asien, Afrika och Latinamerika

9) Asiens, Afrikas och Latinamerikas undertryckta nationer och falk står inför den viktiga uppgiften att bekämpa imperialismen och dess lakejer.

Historien har anförtrott de proletära partierna i dessa områden den ärorika uppgiften att bära kampfanan mat imperialismen, mat gammal och ny kolonialism och för nationellt oberoende och folkdemokrati, att stå i den nationaldemokratiska revolutionära rörelsens främsta led och sträva för en socialistisk framtid.

Mycket breda sektioner av befolkningen i dessa områden vägrar att vara slavar åt imperialismen. De omfattar inte endast arbetarna, bönderna, de intellektuella och småbourgeoisin utan också den patriotiska nationella bourgeoisin och till och med vissa kungar, prinsar och aristokrater, sam är patrioter.

Proletariatet och dess parti måste ha förtroende till massornas styrka och måste, framför allt, ena sig med bönderna och skapa en stark arbetare- och bondeallians. Det är av synnerlig vikt att avancerade medlemmar av proletariatet arbetar i landsbygdsområdena, hjälper bönderna att organisera sig och att höja sin klassmedvetenhet och sin nationella självrespekt samt sitt självförtroende.

På grundval av arbetare- och bondealliansen måste proletariatet och dess parti ena alla skikt, sam kan enas, och organisera en bred enhetsfront mat imperialismen och dess lakejer. För att befästa och utbygga denna enhetsfront är det nödvändigt att det proletära partiet upprätthåller sin ideologiska, politiska och organisatoriska självständighet och går in för att leda revolutionen.

Det proletära partiet och det revolutionära folket måste lära sig att behärska alla kampfarmer, den väpnade kampen inberäknad. De måste slå de kontrarevolutionära väpnade styrkorna med revolutionära väpnade styrkar, närhelst imperialismen och dess lakejer söker undertrycka revolutionen med vapen.

De nationalistiska länder, sam nyligen vunnit politiskt oberoende, står alltjämt inför den mödosamma uppgiften att befästa detta, likvidera imperialismens och den inhemska reaktionens krafter, genomföra jordreformer och andra sociala reformer och utveckla sin nationalhushållning och sin kultur. Det är av praktisk och livsviktig betydelse för dessa länder att de skyddar sig och kämpar emot den nykolonialistiska politik sam de gamla kolonialisterna använder för att bevara sina intressen och särskilt mat den amerikanska imperialismens nykolonialism.

I vissa av dessa länder fortsätter den patriotiska nationella bourgeoisin att stå samman med massorna i kampen mat imperialism och kolonialism och vidtar vissa åtgärder sam innebär sociala framsteg. Detta förhållande kräver av det proletära partiet att det gör en fullständig värdering av den patriotiska nationella bourgeoisins progressiva roll och stärker enheten med den.

Allt efter sam de inre sociala matsättningarna och den internationella klasskampen skärps, tenderar bourgeoisin, och särskilt storbourgeoisin, i vissa av de länder som nyligen vunnit oberoende, i allt högre grad att bli vasaller åt imperialismen och bedriva en antifolklig, antikommunistisk och kontrarevolutionär politik. Det är nödvändigt att det proletära partiet beslutsamt bekämpar denna reaktionära politik.

Allmänt talat har bourgeoisin i dessa länder en dubbelnatur. När en hetsfront bildats med bourgeoisin, bör det proletära partiets politik vara inriktad på både enhet och kamp. Politiken bör vara enhet med bourgeoisin, i den mån sam denna tenderar att vara progressiv, antiimperialistisk och antifeodal, men kamp mat dess reaktionära tendenser att kompromissa och samarbeta med imperialismen och de feodala krafterna. I den nationella frågan är det proletära partiets grundåskådning internatianalistisk och inte nationalistisk. I den revolutionära kampen stödjer det framstegsvänlig nationalism och bekämpar reaktionär nationalism. Det måste
alltid dra en klar skiljelinje mellan sig och den borgerliga nationalismen, av vilken det aldrig får låta sig fångas.

1960 års Uttalande säger: “Kommunisterna avslöjar försöken från bourgeoisins reaktionära flygel att framställa sina egoistiska och snävt klassmässiga intressen som hela nationens intressen, de avslöjar borgerliga politikers demagogiska utnyttjande av socialistiska paroller i samma syften…”

Om proletariatet blir en svans åt godsägarna och bourgeoisin i revolutionen är ingen verklig eller grundlig seger möjlig i den nationella demokratiska revolutionen, och även om ett slags seger vinnes blir det omöjligt att befästa den.

I de undertryckta nationernas och folkens revolutionära strider måste det proletära partiet framlägga ett eget program, som helt igenom vänder sig mot imperialismen och den inhemska reaktionen och inriktat på nationellt oberoende och folkdemokrati, och det måste arbeta självständigt bland massorna, ständigt utöka de framstegsvänliga krafterna, vinna över mellankrafterna och isolera de reaktionära krafterna. Endast på det sättet kan det genomföra den nationaldemokratiska revolutionen till slutet och leda revolutionen in på vägen till socialismen.

Frågan om folkens revolutionära kamp i de imperialistiska och kapitalistiska länderna

10) I de imperialistiska och kapitalistiska länderna är den proletära revolutionen och den proletära diktaturen oundgängliga för en fullständig lösning av motsättningarna i det kapitalistiska samhället.

I sin strävan att utföra denna uppgift måste det proletära partiet under nuvarande förhållanden aktivt leda arbetarklassen och det arbetande folket till kamp mot monopolkapitalet, för försvar av de demokratiska rättigheterna, för att bekämpa det fascistiska hotet, för att förbättra levnadsförhållandena, för att bekämpa imperialistisk upprustning och krigsförberedelser, till försvar för världsfreden och aktivt understödja de undertryckta nationernas kamp.

I de kapitalistiska länder som den amerikanska imperialismen kontrollerar eller försöker kontrollera, bör arbetarklassen och folket rikta sina angrepp främst mot den amerikanska imperialismen men också mot sina egna monopolkapitalister och andra reaktionära krafter, som förråder de nationella intressena.

På senare år har omfattande masstrider i de kapitalistiska länderna visat att arbetarklassen och det arbetande folket upplever ett nytt uppvaknande. Deras strider, som ger slag åt monopolkapitalet och reaktionen, har öppnat ljusa perspektiv för revolutionens sak i deras egna länder och är också ett kraftigt stöd åt de asiatiska, afrikanska och latinamerikanska folkens revolutionära kamp samt åt länderna i det socialistiska lägret.

De proletära partierna i de imperialistiska eller kapitalistiska länderna måste, då de leder de revolutionära striderna, upprätthålla sin ideologiska, politiska och organisatoriska självständighet. Samtidigt måste de ena alla krafter som det går att ena och bygga upp en bred enhetsfront mot monopolkapitalet och mot den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken.

Kommunisterna i de kapitalistiska länderna bör, då de aktivt leder striderna för dagskraven, förbinda den med kampen för de långsiktiga och allmänna intressena, fostra massorna i en marxist-leninistisk revolutionär anda, ständigt höja deras politiska medvetenhet och axla den historiska uppgiften att genomföra den proletära revolutionen. Om de uraktlåter detta, om de betraktar kampen för dagskraven såsom allt, bestämmer sitt uppträdande från fall till fall, anpassar sig till dagshändelserna och offrar proletariatets grundläggande intressen, är detta socialdemokrati och ingenting annat.

Socialdemokratin är en borgerlig ideologisk strömning. Lenin framhöll för länge sedan, att de socialdemokratiska partierna är bourgeoisins politiska avsöndringar, dess agenter inom arbetarrörelsen och dess viktigaste sociala stöd. Kommunisterna måste ständigt dra en klar skiljelinje mellan sig och de socialdemokratiska partierna i den grundläggande frågan om den proletära revolutionen och den proletära diktaturen och likvidera socialdemokratins ideologiska inflytande inom den internationella arbetarrörelsen och bland det arbetande folket. Det består inte ens skuggan av ett tvivel om att kommunisterna måste vinna de massor som befinner sig under de socialdemokratiska partiernas inflytande och måste vinna de vänster- och mellanelement i de socialdemokratiska partierna som är villiga att bekämpa det inhemska monopolkapitalet och utländsk imperialistisk dominans samt måste enas med dem i omfattande gemensamma aktioner i arbetarrörelsens dagskamp och i kampen för världsfredens försvar.

För att kunna leda proletariatet och det arbetande folket i revolution, måste de marxist-leninistiska partierna behärska alla kampformer och vara i stånd att övergå från en form till en annan lika snabbt som kampbetingelserna förändras. Proletariatets avantgarde förblir under alla förhållanden oövervinneligt endast om det behärskar alla kampformer – fredliga och väpnade, öppna och hemliga, legala och illegala, parlamentarisk kamp och masskamp o.s.v. Det är fel att vägra använda parlamentariska och andra legala kampformer, när de kan och bör användas. Om emellertid ett marxist-leninistiskt parti hemfaller åt legalism eller parlamentarisk kretinism och inskränker sig till att föra kamp inom de av bourgeoisin medgivna gränserna, kommer detta oundvikligen att leda till att det avsvär sig den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.

Frågan om övergången från kapitalism till socialism

11) I frågan om övergången från kapitalism till socialism måste det proletära partiet utgå från klasskampens och revolutionens ståndpunkt och grunda sig på den marxist-leninistiska läran om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur.

Kommunister skulle naturligtvis alltid föredra att genomföra övergången till socialismen med fredliga medel. Men kan fredlig övergång göras till en ny världsomfattande strategisk princip för den internationella kommunistiska rörelsen? Absolut inte.

Marxismen-leninismen anser konsekvent att den grundläggande frågan i alla revolutioner är frågan om statsmakten. 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande framhåller bägge klart: “Leninismen lär och den historiska erfarenheten bekräftar, att de härskande klasserna inte frivilligt avstår från sin makt.” Den gamla regimen faller aldrig ens i en krisperiod, om den inte stötes omkull, det är en allmän lag för klasskampen.

Både Marx och Lenin tog under särskilda historiska förhållanden upp möjligheten att revolutionen kunde utvecklas fredligt. Men, som Lenin framhöll, tillfället att göra revolution på fredlig väg, är något som “mycket sällan påträffas i revolutionernas historia”.

Ett faktum är att det inte forns något historiskt exempel på fredlig övergång från kapitalism till socialism.

Vissa personer säger att Marx inte heller hade något exempel att stödja sig på, när han förutsade att socialismen oundvikligen skulle efterträda kapitalismen. Så varför skulle inte vi kunna förutspå en fredlig övergång från kapitalism till socialism, trots att vi saknar exempel på saken?

Denna parallell är löjlig. Marx använde sig av den dialektiska och historiska materialismen för att analysera kapitalismens motsättningar, upptäckte de objektiva lagarna för det mänskliga samhällets utveckling och kom fram till en vetenskaplig slutsats. De profeter däremot, som sätter allt sitt hopp till “fredlig övergång” utgår från den historiska idealismens ståndpunkt, bortser från kapitalismens mest grundläggande motsättningar, förnekar den marxist-leninistiska läran om klasskampen och kommer fram till en subjektiv och grundlös slutsats. Hur kan människor som förnekar marxismen ha något stöd att hämta hos Marx?

Det står klart för var och en att de kapitalistiska länderna är i färd med att stärka sina statsapparater – och särskilt sina militära apparater – vars främsta syfte är att undertrycka folket i deras egna länder.

Det proletära partier får aldrig grunda sitt tänkande, sin politik för revolutionen och hela sitt arbete på antagandet att imperialisterna och reaktionärerna kommer att medge en fredlig övergång.

Det proletära partiet måste bereda sig på två möjligheter – samtidigt som det förbereder sig för en fredlig utveckling av revolutionen måste det göra sig fullt berett för en icke-fredlig utveckling. Det bör koncentrera sig på det mödosamma arbetet att ackumulera revolutionär kraft, på det att det ska vara redo att gripa segern, när betingelserna för revolutionen är mogna, eller att slå hårda slag mot imperialisterna och reaktionärerna, när de sätter i gång överraskningsangrepp och väpnade attacker.

Om det proletära partiet uraktlåter att vidta sådana förberedelser, kommer det att förlama proletariatets revolutionära vilja, avväpna sig ideologiskt och försjunka i ett fullständigt passivt tillstånd av såväl politisk som organisatorisk oförbereddhet. Och resultatet blir att det begraver den proletära revolutionens sak.

Den internationella kommunistiska rörelsens och den nationella befrielsefrontens erfarenheter och lärdomar

12) Alla sociala revolutioner under olika skeden av mänsklighetens historia är historiskt oundvikliga och styrda av objektiva lagar, som är oberoende av människors vilja. Historien visar dessutom att det aldrig förekommit en revolution som varit i stånd att segra utan upp- och nedgång och utan offer.

Det proletära partiets uppgift är, att med den marxist-leninistiska teorin som grund analysera de konkreta historiska förhållandena, framlägga den riktiga strategin och taktiken och vägleda massorna förbi undervattensskären, att undvika onödiga offer och nå målet steg för steg. Är det möjligt att helt undvika offer? Detta har inte varit fallet med slavrevolutionerna, de livegnas revolutioner, de borgerliga revolutionerna och de nationella revolutionerna, och det är inte heller fallet med de proletära revolutionerna. Även om den vägledande huvudlinjen för revolutionen är riktig, är det omöjligt att få en säker garanti mot bakslag och offer under revolutionens förlopp. Så länge revolutionen följer en riktig linje är det inget tvivel om att den segrar i det långa loppet. Att avstå från revolutionen under förevändning att undvika offer, är i verkligheten detsamma som att kräva att folket för alltid skall förbli slavar och utstå pinor och offer i oändlighet.

Elementär marxist-leninistisk kunskap säger oss, att en revolutions födelsesmärtor är långt mindre plågsamma än det gamla systemets kroniska vånda. Lenin sade med rätta att, “till och med under den mest fredliga händelseutveckling kräver det nuvarande (kapitalistiska) systemet alltid och oundvikligen oräkneliga offer av arbetarklassen”. (Lenin: “Ytterligare en massaker”, Collected Works. Eng. uppl., F.L.P.H., Moskva 1961, Vol. V, s. 25.)

Den som anser att en revolution kan genomföras endast om allt går lätt och smärtfritt, endast om det finns en förhandsgaranti mot offer och misslyckanden, är med visshet ingen revolutionär.

Hur svåra förhållandena än må vara och vilka offer och bakslag revolutionen än må lida, ska de proletära revolutionärerna fostra massorna i revolutionens anda, hålla revolutionens fana högt och inte svika den.

Om det proletära partiet förhastat sätter i gång en revolution innan de objektiva betingelserna mognat skulle detta vara “vänster”-äventyreri. Men det skulle vara högeropportunism om det proletära partiet icke vågade ställa sig i ledningen för en revolution och gripa statsmakten när de objektiva förutsättningarna mognat.

Även under vanliga förhållanden, då det proletära partiet leder massorna i deras kamp för dagskraven, bör det ideologiskt, politiskt och organisatoriskt förbereda såväl sina egna led som massorna för revolutionen och befrämja revolutionär kamp, så att det icke försitter tillfället att störta den reaktionära regimen och upprätta en ny statsmakt, när förutsättningarna för revolution är mogna. I annat fall kommer det proletära partiet att, då de objektiva förutsättningarna är mogna, helt enkelt kasta bort tillfället att gripa segern.

Det proletära partiet måste vara både smidigt och principfast, och vid behov måste det göra de kompromisser som är nödvändiga i revolutionens intresse. Men det får aldrig överge princippolitiken och det revolutionära målet under förevändning att man måste visa smidighet och göra nödvändiga kompromisser.

Det proletära partiet måste leda massorna i bekämpandet av fienderna och det måste förstå att utnyttja motsättningarna mellan dessa fiender. Men syftet med att utnyttja dessa motsättningar är att göra det lättare att uppnå målet för folkets revolutionära kamp och inte att likvidera denna kamp.

Otaliga fakta har bevisat att varhelst imperialismens och reaktionärernas mörka välde består, kommer förr eller senare människor, som tillsammans utgör nittio procent av befolkningen, att resa sig i revolution.

Om kommunisterna isolerar sig från massornas revolutionära krav, är det oundvikligt att de förlorar massornas förtroende och kastas åt sidan av den revolutionära strömmen.

Om den ledande gruppen i något parti antar en icke revolutionär linje och förvandlar det till ett reformistparti, kommer marxist-leninister innanför och utanför partiet att ersätta dem och leda folket i revolutionen. I ett annat slags läge, kan borgerliga revolutionärer ta ledningen över revolutionen och proletariatets parti kommer att förverka sitt ledarskap för den. Då den reaktionära bourgeoisin förråder revolutionen och undertrycker folket, kommer en opportunistisk linje att tillfoga kommunisterna och de revolutionära massorna onödiga och tragiska förluster.

Om kommunisterna glider utför opportunismens väg kommer de att degenerera till borgerliga nationalister och bli bihang till imperialisterna och den reaktionära bourgeoisin.

Det finns vissa personer som påstår att de givit de största skapande bidrag till den revolutionära teorin som förekommit sedan Lenins tid och att de allena har rätt. Men det är mycket tvivelaktigt huruvida de någonsin verkligen övervägt hela den kommunistiska världsrörelsens omfattande erfarenheter, den internationella proletära rörelsens intressen, mål och uppgifter som helhet, och huruvida de verkligen har en allmän linje för den internationella kommunistiska rörelsen som står i överensstämmelse med marxismen-leninismen.

Under de senaste åren har den internationella kommunistiska rörelsen och den nationella befrielserörelsen gjort många erfarenheter och vunnit många lärdomar. Där finns erfarenheter som det är anledning att prisa och andra som man har skäl att sörja över. Kommunister och revolutionärer i alla länder bör begrunda och allvarligt studera dessa erfarenheter av framgångar och misslyckanden, för att dra riktiga slutsatser och nyttiga lärdomar av dem.

Förhållandet mellan de socialistiska länderna och de undertryckta nationernas och folkens revolutionära kamp

13) De socialistiska länderna och de för revolution kämpande undertryckta folken och nationerna stöder och bistår varandra.

De nationella befrielserörelserna i Asien, Afrika och Latinamerika och de revolutionära folkrörelserna i de kapitalistiska länderna är ett starkt stöd för de socialistiska länderna. Det är fullständigt falskt att förneka detta.

De socialistiska länderna kan gentemot de förtryckta folkens och nationernas revolutionära kamp inta endast en hållning som innebär varm sympati och aktivt stöd. De får inte inta en likgiltig hållning eller en som är präglad av nationell själviskhet eller stormaktschauvinism.

Lenin sade: “Förbund med revolutionärerna i de framskridna länderna och med alla de undertryckta folken mot alla och en var av imperialisterna – detta är proletariatets politik utåt.” (Lenin: “Den ryska revolutionens utrikespolitik”. “Saml. arbeten”, ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 69.) Den som inte förstår detta och betraktar stödet och hjälpen, som de socialistiska länderna ger de undertryckta folken och nationerna, såsom en börda eller såsom välgörenhet intar en mot marxismen-leninismen och den proletära internationalismen stridande ståndpunkt.

Det socialistiska systemets överlägsenhet och de socialistiska ländernas framgångar i uppbygget spelar rollen av exempel och utgör en inspiration för de undertryckta folken och nationerna.

Men exemplen och inspirationen kan aldrig ersätta de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp. Inga förtryckta folk eller nationer kan vinna befrielse annorledes än genom sin egen uthålliga revolutionära kamp.

Vissa personer har, i sin strävan att ersätta de förtryckta folkens och nationernas revolutionära kamp med fredlig tävlan, ensidigt överdrivit den roll som den fredliga tävlan mellan socialistiska och imperialistiska länder spelar. Enligt deras förkunnelse synes det som om imperialismen automatiskt skulle bryta samman till följd av denna fredliga tävlan och att det enda de undertryckta folken och nationerna har att göra är att lugnt vänta på att denna dag ska gry. Vad har detta gemensamt med marxist-leninistiska synpunkter?

Vissa personer har dessutom kokat ihop den underliga berättelsen om att Kina och vissa andra socialistiska länder önskar “att släppa loss krig” och att sprida socialismen genom “krig mellan stater”. Såsom Uttalandet från 1960 framhåller är dylika berättelser ingenting annat än imperialistiskt och reaktionärt förtal. Rent ut sagt är syftet hos dem, som upprepar detta förtal, att dölja faktum att de är motståndare till de undertryckta folkens och nationernas revolutioner och motståndare till att andra stöder sådana revolutioner.

Frågan om krig och fred

14) Mycket – faktiskt en hel del – har under de senaste åren sagts i frågan om krig och fred. Våra åsikter och vår politik i denna fråga är kända för världen och ingen kan vanställa dem.

Det är beklagligt att vissa personer i den internationella kommunistiska rörelsen, ehuru de talar om hur mycket de älskar freden och hatar kriget, likväl är ovilliga att tillägna sig ens ett svagt begrepp om sanningen om kriget, vilken Lenin påvisade.

Lenin sade:

“Det synes mig att huvudsaken, som man vanligtvis glömmer i frågan om kriget, åt vilken man ägnar allt för liten uppmärksamhet, det främsta skälet till att det förekommer så mycken polemik och, jag skulle vilja säga, meningslös, hopplös och ändamålslös polemik, är att folk glömmer den fundamentala frågan om krigets klasskaraktär; varför kriget utbröt, vilka klasser det är som för det, de historiska och historiskt-ekonomiska förhållanden som gav upphov till det.” (Lenin: “Krig och revolution”, Saml. arbeten, 4:e ryska uppl. Moskva 1949, bd XXIV, s. 362.)

Såsom marxister-leninister ser saken är kriget en fortsättning av politiken med andra medel, och varje krig är oskiljaktigt från det politiska system och de politiska strider som ger upphov till det. Om man avviker från denna vetenskapliga marxist-leninistiska sats, som bekräftats av klasskampens hela historia, blir man aldrig i stånd att förstå vare sig frågan om kriget eller frågan om freden.

Det finns olika slag av fred och olika slag av krig. Marxist-leninister måste vara klara över vad slags fred eller vad slags krig det är frågan om. Att bunta ihop rättfärdiga och orättfärdiga krig och utan åtskillnad vända sig emot dem alla, är ett borgerligt pacifistiskt men inte ett marxist-leninistiskt betraktelsesätt.

Vissa personer säger, att revolutioner är allt igenom möjliga utan krig. Vad slags krig är det de talar om – är det ett nationellt befrielsekrig, ett revolutionärt inbördeskrig eller ett världskrig?

Om de avser ett revolutionärt befrielsekrig eller ett revolutionärt inbördeskrig, så är denna formulering till sin innebörd riktad emot revolutionära krig och revolution.

Om det är ett världskrig de menar, skjuter de mot ett mål som inte existerar. Ehuru marxist-leninister på grundval av de bägge världskrigens historia framhållit att världskrig oundvikligen leder till revolution, har ingen marxist-leninist någonsin ansett och kommer heller aldrig att anse att revolutionen måste göras genom världskrig.

Marxist-leninister har som sitt ideal att avskaffa krig och tror att krigen kan avskaffas.

Men hur kan krigen avskaffas?

Detta är Lenins syn på saken:

…vårt mål är att uppnå det socialistiska samhällssystemet, vilket, genom att avskaffa mänsklighetens uppdelning i klasser, genom att avskaffa all utsugning av människa genom människa eller av en nation genom andra nationer, oundvikligen kommer att avskaffa alla möjligheter till krig. (Lenin: Aa, s. 363.)

Uttalandet från år 1960 ger också mycket klart besked: “Socialismens seger i hela världen kommer att slutgiltigt avlägsna de sociala och nationella orsakerna till varje slag av krig.”

Vissa personer håller emellertid nu före att det är möjligt att åstadkomma “en värld utan vapen, utan arméer och utan krig” genom “allmän och fullständig avrustning” medan det imperialistiska systemet och den ena människans exploatering av den andra alltjämt existerar. Detta är rena rama illusionen.

En elementär kunskap i marxismen-leninismen säger oss att arméerna utgör den viktigaste delen av statsapparaten och att en så kallad värld utan vapen och arméer endast kan vara en värld utan stater. Lenin sade:

“Först sedan proletariatet har avväpnat bourgeoisin kan det, utan att svika sin världshistoriska uppgift, kasta alla vapen överhuvudtaget på sophögen. Och det kommer proletariatet utan tvivel att göra, men först då detta villkor fullgjorts, ingalunda tidigare.” (Lenin: “Den proletära revolutionens militärprogram”, Valda verk, bd I, andra delen, s. 595.)

Hur ser det nu ut i världen av i dag? Finns det en skymt av bevis för att de av Förenta staterna ledda imperialistiska länderna är redo att genomföra allmän och fullständig avrustning? Är inte vart och ett av dem sysselsatt med allmän och fullständig upprustning?

Vi har alltid hävdat att det, för att avslöja och bekämpa imperialisternas upprustning och krigsförberedelser, är nödvändigt att lägga fram förslag om allmän avrustning. Vidare är det, genom förenad kamp från de socialistiska ländernas och all världens folks sida, möjligt att tvinga imperialisterna att godta ett slags överenskommelse om avrustning.

Om man betraktar allmän och fullständig avrustning såsom den grundläggande vägen till världsfred, sprider illusionen, att imperialismen automatiskt kommer att lägga ned sina vapen, och med avrustningen som förevändning försöker likvidera de undertryckta folkens och nationernas revolutionära kamp, innebär detta att medvetet bedra världens folk och hjälpa imperialisterna i deras krigs- och aggressionspolitik.

För att övervinna den ideologiska förvirring som för närvarande består inom den internationella arbetarrörelsen i frågan om krig och fred, anser vi att Lenins tes, som de moderna revisionisterna kastat över bord, måste återuppställas på det att man skall kunna bekämpa den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken och försvara världens fred.

Världens folk kräver allmänt att ett nytt världskrig ska förhindras. Och det är möjligt att förhindra ett nytt världskrig.

Frågan är då, vilken är vägen till att trygga freden i världen? Enligt den leninistiska åsikten kan världsfred vinnas endast genom den kamp som folken i alla länder för, men inte genom att tigga imperialisterna om den. Världsfreden kan effektivt försvaras endast genom att man förlitar sig till utvecklingen av det socialistiska lägrets styrka, proletariatets och det arbetande folkets kamp i alla länder, de undertryckta nationernas befrielsekamp och alla fredsälskande folks och länders kamp.

Detta är den leninistiska politiken. Varje politik som står i motsättning till den kommer med bestämdhet inte att leda till världsfred utan endast att uppmuntra imperialisternas strävan och öka faran för ett världskrig.

Under senare år har vissa personer spritt påståendet att en enda gnista från ett nationellt befrielsekrig eller från ett revolutionärt folkkrig kommer att leda till en världsbrand som förintar hela mänskligheten. Hur ser fakta ut? Tvärtemot vad dessa personer säger har de nationella befrielsekrig och de revolutionära folkkrig som förekommit sedan andra världskriget inte lett till världskrig. I stället har de segrar som vunnits i dessa revolutionära krig direkt försvagat imperialismens krafter och i hög grad stärkt de krafter som hindrar imperialisterna, att sätta i gång ett världskrig, och försvarar världsfreden. Visar inte fakta hur absurt det nyss nämnda påståendet är?

Frågan om kärnvapen

15) En viktig uppgift i kampen för världsfredens försvar är att uppnå fullständigt förbud emot och förintande av kärnvapnen. Vi måste göra vårt yttersta i detta syfte.

Kärnvapnen besitter en förstörelsekraft utan motstycke. Detta är skälet till att den amerikanska imperialismen under mer än ett decennium bedrivit sin kärnvapenutpressningspolitik i syfte att genomföra sin strävan att förslava folken i alla länder och behärska världen.

Men när imperialisterna hotar andra länder med kärnvapen, utsätter de folket i sitt eget land för samma hot, och sålunda reser de det till kamp emot kärnvapnen och den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken. I sitt fåfänga hopp att kunna förinta sina motståndare med kärnvapen utsätter sig imperialisterna faktiskt själva för faran att bli förintade.

Möjligheten att förbjuda kärnvapen existerar verkligen. Om emellertid imperialisterna blir tvungna att gå med på en överenskommelse om förbud mot kärnvapen, kommer det inte att vara därför, att de “älskar mänskligheten”, utan till följd av trycket från folken i alla länder och för deras egna livsviktiga intressens skull.

I motsats till imperialisterna förlitar sig de socialistiska länderna på massornas styrka och rättfärdighetskänsla samt sin egen riktiga politik och har inget som helst behov av att bedriva hasardspel med kärnvapen på världsarenan. De socialistiska länderna har kärnvapen uteslutande för att försvara sig själva och hindra imperialisterna från att sätta igång ett kärnvapenkrig.

Enligt marxist-leninistisk åsikt är det folken som gör historien. Människan är den avgörande faktorn i. nuet liksom i det förflutna. Marxist-leninister tillmäter de teknologiska förändringarna en betydande roll, men det är fel att underskatta människans roll och överdriva teknologins.

Kärnvapnens tillkomst kan lika lite hejda den mänskliga historiens utveckling eller rädda det imperialistiska systemet från undergång som tillkomsten av tekniska nyheter i det förflutna kunde rädda de gamla systemen från deras undergång.
Kärnvapnens tillkomst löser inte och kan inte lösa de grundläggande motsättningarna i den nutida världen, ändrar inte och kan inte ändra klasskampens lag, och förändrar inte och kan inte förändra imperialismens och reaktionens väsen.

Det kan därför inte sägas att möjligheten och nödvändigheten för sociala och nationella revolutioner försvunnit med kärnvapnens tillkomst eller att marxismen-leninismens grundläggande principer, särskilt teorierna om den proletära revolutionen och proletariatets diktatur samt om krig och fred därmed blivit föråldrade och förvandlats till förlegade “dogmer”.

Frågan om den fredliga samlevnaden

16) Det var Lenin som framlade tesen, om att det är möjligt för socialistiska länder att praktisera fredlig samlevnad med de kapitalistiska länderna. Det är väl bekant, att sedan det stora sovjetfolket slagit tillbaka den väpnade utländska interventionen, Sovjetunionens kommunistiska parti och sovjetregeringen först under Lenins och därefter under Stalins ledning, konsekvent genomförde den fredliga samlevnadens politik, och att de tvingades föra ett krig till självförsvar först då de angreps av de tyska imperialisterna.

Folkrepubliken Kina har sedan den bildades konsekvent bedrivit en politik av fredlig samlevnad gentemot länder som har andra samhällssystem, och det var Kina som uppställde de Fem principerna för fredlig samlevnad.

För några år sedan gjorde emellertid vissa personer anspråk på att Lenins politik för fredlig samlevnad var deras egen “stora upptäckt”. De hävdar att de har monopol på att uttolka denna politik. De behandlar den “fredliga samlevnaden” som om den vore en allt innefattande mystisk bok av himmelskt ursprung och tillskriver den varje framgång som folken i världen uppnår genom sin kamp. Vad mera är, de stämplar alla, som inte godtar deras förvrängningar av Lenins åsikter, såsom motståndare till den fredliga samlevnaden, såsom människor som är fullständigt okunniga om Lenin och leninismen och såsom kättare, som inte förtjänar bättre än att brännas på bål.

Hur kan de kinesiska kommunisterna vara överens med denna åsikt och denna praktik? Det kan de inte, det är omöjligt.

Lenins princip om den fredliga samlevnaden är mycket klar och rätt begriplig för vanligt folk. Fredlig samlevnad är beteckningen på ett förhållande mellan länder med olika samhällssystem och får inte tolkas efter behag. Den ska aldrig utsträckas till att gälla förhållandet mellan undertryckta och undertryckande nationer, mellan förtryckta och förtryckande länder, mellan undertryckta och undertryckande klasser och aldrig framställas såsom huvudinnehållet i övergången från kapitalism till socialism. Än mindre bör det påstås att fredlig samlevnad är människosläktets väg till socialismen. Skälet är att det är en sak att tillämpa fredlig samlevnad mellan länder med olika samhällssystem. Det är absolut omöjligt och otillåtligt för länder som tillämpar fredlig samlevnad att ens peta på varandras samhällssystem. Klasskampen, kampen för nationell befrielse och övergången från kapitalism till socialism i olika länder är en helt annan sak. Det är bittra, revolutionära strider på liv och död, som syftar till att ändra samhällssystemet. Fredlig samlevnad kan inte ersätta folkets revolutionära kamp. Övergången från kapitalism till socialism kan i vilket land som helst åstadkommas endast genom att proletariatet i det ifrågavarande landet genomför proletär revolution och upprättar proletariatets diktatur.

Vid tillämpningen av den fredliga samlevnadens politik är kamp mellan de socialistiska och imperialistiska länderna på de politiska, ekonomiska och ideologiska fälten oundviklig, och det är fullständigt omöjligt att ha “allomfattande samarbete”.

Det är nödvändigt för de socialistiska länderna att ingå i förhandlingar av ett eller annat slag med de imperialistiska länderna. Det är möjligt att genom förhandlingar uppnå vissa överenskommelser med stöd av de socialistiska ländernas riktiga politik och trycket från folken i alla länder. Men nödvändiga kompromisser mellan de socialistiska och de imperialistiska länderna kräver inte att de undertryckta folken och nationerna ska följa efter och kompromissa med imperialismen och dess lakejer. Ingen bör någonsin i den fredliga samlevnadens namn kräva att de undertryckta folken och nationerna ska ge upp sin revolutionära kamp.

De socialistiska ländernas tillämpning av den fredliga samlevnadens politik är till fördel för deras strävan att uppnå en fredlig internationell omgivning för det socialistiska uppbygget, att avslöja den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken och att isolera de imperialistiska aggressions- och krigskrafterna. Men om den allmänna linjen i de socialistiska ländernas utrikespolitik begränsas till fredlig samlevnad, är det omöjligt att på rätt sätt handha såväl förbindelserna mellan de socialistiska länderna som förbindelserna mellan de socialistiska länderna och de undertryckta folken och nationerna. Därför är det felaktigt att göra den fredliga samlevnaden till den allmänna linjen i de socialistiska ländernas utrikespolitik.

Enligt vår åsikt bör den allmänna linjen i de socialistiska ländernas utrikespolitik ha följande innehåll: att utveckla vänskapliga förbindelser, innefattande ömsesidigt bistånd och samarbete, mellan länderna i det socialistiska lägret i överensstämmelse med den proletära internationalismens principer, att eftersträva fredlig samlevnad på grundval av de Fem principerna med länder som har olika samhällssystem och bekämpa den imperialistiska aggressions- och krigspolitiken, och att stödja och bistå alla undertryckta folk och nationer i deras revolutionära kamp. Dessa tre aspekter är inbördes förbundna och oskiljaktiga och ingen enda av dem kan utelämnas.

Klasser och klasskamp i socialistiska länder

17) Under en mycket lång historisk period efter proletariatets maktövertagande fortsätter klasskampen såsom en objektiv lag oberoende av mänsklig vilja och är endast till formen något annat än den var före maktövertagandet.

Efter Oktoberrevolutionen framhöll Lenin flera gånger att:

a) de störtade exploatörerna alltid på tusen och ett olika sätt söker att återta det “paradis” de berövats;

b) nya element av kapitalism oavbrutet och spontant alstras i den småborgerliga atmosfären;

c) politiskt urartade och nya bourgeoisielement kan uppstå ur arbetarklassens led och bland statsfunktionärerna såsom ett resultat av borgerligt inflytande och av småbourgeoisins allt genomträngande, korrumperade atmosfär;

d) de yttre betingelserna för klasskampens fortsättning i ett socialistiskt land är att det är omringat av den internationella kapitalismen och är utsatt för imperialisternas hot om väpnad intervention och deras undergrävande verksamhet i syfte att åstadkomma ett fredligt sönderfall.

Livet har bekräftat dessa Lenins slutsatser.

Under decennier eller till och med längre perioder efter den socialistiska industrialiseringen och jordbrukets kollektivisering kommer det att vara omöjligt att säga att något socialistiskt land är fritt från de element som Lenin upprepade gånger brännmärkte, sådana som borgerliga snyltgäster, parasiter, spekulanter, svindlare, latmaskar, huliganer och förskingrare av statsmedel, eller att säga att ett socialistiskt land inte längre behöver utföra eller är i stånd att uppge den av Lenin ställda uppgiften att övervinna “denna smitta, denna pest, denna varböld, som socialismen ärvt från kapitalismen”.

I ett socialistiskt land åtgår en mycket lång historisk period till att gradvis avgöra frågan om vem som kommer att vinna – socialismen eller kapitalismen. Kampen mellan socialismens väg och kapitalismens väg löper genom hela denna historiska period. Kampen ökar och minskar i vågor, ibland blir den mycket förbittrad, och kampformerna är många och olika.

1957 års Deklaration säger på goda grunder att “arbetarklassens maktövertagande är endast början till revolutionen icke dess avslutning”.

Det är felaktigt att förneka klasskampens existens under den proletära diktaturens period och nödvändigheten av att grundligt fullborda den socialistiska revolutionen på de ekonomiska, politiska och ideologiska fronterna. Det står inte i överensstämmelse med den objektiva verkligheten och bryter mot marxismen-leninismen.

Angående “hela folkets stat”

18) Både Marx och Lenin förfäktade att hela perioden innan man nått det kommunistiska samhällets högre stadium är en period av övergång från kapitalism till kommunism, en period av proletariatets diktatur. Under denna övergångsperiod genomgår den proletära diktaturen, det vill säga den proletära staten, den dialektiska processen av upprättande, befästande, stärkande och avdöende.

I Kritik av Gothaprogrammet ställde Marx frågan på följande sätt:

“Mellan det kapitalistiska och det kommunistiska samhället ligger perioden av det enas revolutionära omvandling i det andra. Mot det svarar också en politisk övergångsperiod under vilken staten inte kan vara någonting annat än proletariatets revolutionära diktatur.” (K. Marx: Kritik av Gothaprogrammet, Oktoberförlaget, Stockholm 1975, sid 32.)

Lenin framhöll ofta Marx’ stora teori om proletariatets diktatur och analyserade utvecklingen av denna teori, speciellt i sitt ypperliga arbete Staten och revolutionen, vari han skrev:

“…övergången från det kapitalistiska samhället – som utvecklar sig till kommunism, till det kommunistiska samhället är omöjlig utan en “politisk övergångsperiod”, och under denna period kan staten endast vara proletariatets revolutionära diktatur.” (Lenin: “Staten och revolutionen”, Valda verk, bd II, första delen, sid 289.)

Han sade vidare:

“Endast den har tillägnat sig det väsentliga i Marx’ lära om staten, som förstått att en klass’ diktatur är nödvändig inte bara för varje klassamhälle överhuvudtaget, inte bara för proletariatet, som störtat bourgeoisin, utan för hela den historiska period, som skiljer kapitalismen från det “klasslösa samhället”, från kommunismen.” (Lenin: a.a. sid. 231-232.)

Marx’ och Lenins grundläggande tes är som ovan sagts, att proletariatets diktatur oundvikligen kommer att bestå under hela den historiska period då övergången sker från kapitalism till kommunism, det vill säga under hela perioden fram till avskaffandet av alla klasskillnader och inträdet i det klasslösa samhället, det kommunistiska samhällets högre stadium.

Vad kommer att inträffa, om det på halva vägen dit förkunnas att proletariatets diktatur inte längre är nödvändig?

Står inte detta i grundläggande konflikt med Marx’ och Lenins lära om den proletära diktaturens stat?

Är inte detta att lämna “denna smitta, denna pest, denna varböld, som socialismen ärvt från kapitalismen” frihet att utvecklas?

Med andra ord, detta skulle medföra ytterligt allvarliga konsekvenser och leda till att någon övergång till kommunismen inte kan komma ifråga.

Kan det finnas en “hela folkets stat”? Är det möjligt att ersätta den proletära diktaturens stat med en “hela folkets stat”?

Detta är inte en fråga om något särskilt lands inre angelägenheter utan ett väsentligt problem rörande marxismen-leninismens allmängiltiga sanning.

Enligt marxist-leninisternas åsikt finns det ingenting sådant som en klasslös eller över klasserna stående stat. Så länge staten består som stat måste den ha klasskaraktär. Så länge staten existerar kan den inte vara en “hela folkets” stat. Så snart samhället blir klasslöst, kommer det inte längre att finnas en stat.

Ty vad skulle en “hela folkets stat” vara för något?

Var och en, som har en elementär kännedom om marxismen-leninismen, kan inse att den så kallade hela folkets stat inte är något nytt. Representativa personer ur bourgeoisin har alltid kallat bourgeoisins stat för “en hela folkets- stat” eller en “stat i vilken makten tillhör folket”.

Vissa personer kanske vill säga, att deras samhälle redan är ett samhälle utan klasser. Vi svarar: Nej, det finns klasser och klasskamp i alla socialistiska länder, inget undantaget.

Eftersom där fortfarande finns rester av de gamla exploatörklasserna, som försöker komma tillbaka till makten, eftersom nya kapitalistiska element oavbrutet alstras där och eftersom där fortfarande finns parasiter, spekulanter, latmaskar, huliganer och folk som förskingrar statsmedel – hur kan det då sägas, att klasser och klasskamp inte längre existerar? Hur kan det sägas, att proletariatets diktatur inte längre är nödvändig?

Marxismen-leninismen säger oss, att den proletära diktaturens historiska uppgifter under det socialistiska uppbygget, förutom undertryckandet av fientliga klasser, nödvändigtvis innefattar en riktig behandling av förhållandet mellan arbetarklass och bönder, befästande av det politiska och ekonomiska förbundet dem emellan och skapande av betingelser för ett stegvis utplånande av klasskillnaden mellan arbetare och bonde.

Då vi betraktar den ekonomiska grundvalen i de socialistiska samhällena finner vi, att det i alla socialistiska länder utan undantag existerar skilda slag av äganderätt: hela folkets äganderätt, kollektiv äganderätt och att där också finns privat äganderätt. Hela folkets äganderätt och kollektiv äganderätt är två slag av äganderätt och två slag av produktionsförhållanden i det socialistiska samhället. Arbetarna i företag, som ägs av hela folket, och bönder på jordbruk, som ägs kollektivt, tillhör två olika kategorier av arbetare i det socialistiska samhället. Därför består klassskillnaden mellan arbetare och bonde i alla socialistiska länder utan undantag. Denna skillnad kommer inte att försvinna förrän övergången till det högre, kommunistiska stadiet, är genomförd. På sin nuvarande ekonomiska utvecklingsnivå befinner sig alla socialistiska stater långt, långt bort från kommunismens högre stadium, i vilket devisen “av var och en enligt hans förmåga, åt var och en enligt hans behov” blir förverkligad. Därför kommer det att ta en lång, lång tid att avskaffa klasskillnaden mellan arbetare och bonde. Och innan denna skillnad är avskaffad, är det omöjligt att säga att samhället är klasslöst eller att det inte längre finns något behov för proletariatets diktatur.

Försöker de, som kallar en socialistisk stat för “hela folkets stat” att ersätta den marxist-leninistiska teorin om staten med bourgeoisins teori om staten? Försöker de att ersätta den proletära diktaturens stat med en stat av annan karaktär?

Om så är fallet innebär det ingenting annat än ett stort steg tillbaka i historien. Det jugoslaviska samhällssystemets förfall är en allvarlig läxa.

Beträffande “hela folkets parti”

19) Leninismen håller före, att det proletära partiet måste existera tillsammans med den proletära diktaturen i de socialistiska länderna. Proletariatets parti är oumbärligt under hela den historiska period då den proletära diktaturen består. Skälet härtill är, att den proletära diktaturen har att kämpa emot proletariatets och folkets fiender, omforma bönderna och andra småproducenter, ständigt konsolidera de proletära leden, bygga socialismen och genomföra övergången till kommunismen. Intet av detta kan göras utan ledning av proletariatets parti.

Kan det finnas ett “hela folkets parti”? Är det möjligt att ersätta det parti som är proletariatets avantgarde med ett “hela folkets parti”?

Inte heller detta är en fråga om något visst partis inre angelägenheter utan ett fundamentalt problem rörande marxismen-leninismens allmängiltiga sanning.

Enligt marxist-leninisters åsikt finns det ingenting sådant som ett klasslöst eller över klasserna stående parti. Alla politiska partier har klasskaraktär. Partiandan är det samlade uttrycket för klasskaraktären.

Proletariatets parti är det enda parti som är i stånd att företräda hela folkets intressen. Det kan så göra just därför, att det företräder intressena hos proletariatet, vars idéer och vilja det sammanfattar. Det kan leda hela folket därför att proletariatet kan frigöra sig självt slutgiltigt endast genom hela mänsklighetens frigörelse, därför att proletariatets väsen sätter dess parti i stånd att angripa problem utifrån såväl dess nutida som dess framtida intressen, därför att partiet är besjälat av självuppoffringens anda och dess lojalitet mot folket inte känner några gränser. Därav dess demokratiska centralism och järnhårda disciplin. Utan ett sådant parti är det omöjligt att upprätthålla proletariatets diktatur och företräda hela folkets intressen.

Vad kommer att ske, om det på halva vägen till inträdet i det kommunistiska samhällets högre stadium förkunnas att proletariatets parti blivit ett “hela folkets parti” och om dess proletära klasskaraktär förnekas?

Står inte detta i fundamental strid emot Marx’ och Lenins lära om proletariatets parti?

Avväpnar inte detta proletariatet och hela det arbetande folket både organisatoriskt och ideologiskt, och är det inte liktydigt med att man hjälper till att återställa kapitalismen?

År det inte liktydigt med att “åka söderut genom att köra vagnen mot norr” när man under sådana förhållanden talar om övergång till det kommunistiska samhället?

Beträffande “kampen mot personkulten”

20) Under de allra senaste åren har vissa personer brutit med Lenins lära om det inbördes förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor och tagit upp frågan om att “bekämpa personkulten”. Detta är felaktigt och skadligt.

Den teori som Lenin framlade är följande:

a) Massorna är uppdelade i klasser.

b) Klasserna leds vanligen av politiska partier.

c) Politiska partier leds i regel av mer eller mindre stabila grupper sammansatta av deras mest auktoritativa, inflytelserika och erfarna medlemmar, vilka väljs till de främsta ansvarsposterna och kallas ledare.

Lenin sade: “Detta är elementärt.”

Proletariatets parti är proletariatets högkvarter i revolution och kamp. Varje proletärt parti måste tillämpa en på demokrati grundad centralism och upprätta en stark marxist-leninistisk ledning innan det kan bli ett organiserat och stridsdugligt avantgarde. Att ställa frågan om att “bekämpa personkulten” är i verkligheten att ställa ledarna emot massorna, undergräva partiets enhetliga ledning, som är grundad på den demokratiska centralismen, förslöa dess stridskraft och upplösa dess led.

Lenin kritiserade de felaktiga åsikter som ställde ledarna emot massorna. Han kallade dem “löjligt oförnuftiga och dumma”.

Kinas kommunistiska parti har alltid ogillat att man överdriver individens roll, har förespråkat och orubbligt tillämpat den demokratiska centralismen inom partiet och förespråkat att ledningen måste förbindas med massorna samt hävdat att en riktig ledning måste förstå att sammanfatta massornas åsikter.

Medan vissa personer högljutt bekämpar den så kallade personkulten gör de i verkligheten sitt bästa för att svärta ned det proletära partiet och proletariatets diktatur. Samtidigt överdriver de oerhört vissa individers roll, lägger ansvaret för alla fel på andra och gör anspråk på allt beröm för egen del.

Ännu allvarligare är att vissa personer, under förevändning att “bekämpa personkulten” gör sig skyldiga till grov inblandning i andra broderpartiers och broderländers inre angelägenheter och tvingar andra broderpartier att ändra sin ledning i syfte att kunna påtvinga partier sin egen oriktiga linje. Vad är allt detta, om inte stormaktschauvinism, sekterism och splittringsverksamhet? Vad är allt detta annat än undermineringsverksamhet?

Det är högt på tiden att allvarligt och grundligt propagera Lenins högst väsentliga lära om det inbördes förhållandet mellan ledare, parti, klass och massor.

Frågan om de socialistiska ländernas självtillit, ömsesidiga bistånd och samarbete

21) Förhållandena mellan de socialistiska länderna är internationella förhållanden av en ny typ. Förhållandena mellan socialistiska länder, vare sig de är stora eller små och mer eller mindre ekonomiskt utvecklade, måste bygga på principerna om fullständig jämlikhet, respekt för territoriell integritet, suveränitet och oberoende samt icke-inblandning i varandras inre angelägenheter och måste ävenledes baseras på principerna om ömsesidigt stöd och ömsesidigt bistånd i överensstämmelse med den proletära internationalismen.

Varje socialistiskt land måste i sitt uppbygge lita huvudsakligen till egna krafter.

I överensstämmelse med sina egna konkreta förutsättningar måste varje socialistiskt land först av allt förlita sig på sitt eget folks flitiga arbete och kunnande, utnyttja alla sina tillgängliga resurser till fullo och på ett planmässigt sätt samt uppbjuda alla sina slumrande möjligheter för det socialistiska uppbygget. Endast på detta sätt kan det effektivt bygga upp socialismen och snabbt utveckla sin ekonomi.

Detta är det enda sättet för varje socialistiskt land att stärka hela det socialistiska lägrets styrka och öka dess förmåga att bistå det internationella proletariatets revolutionära sak. Därför är iakttagandet av principen att i huvudsak lita till sig själv i uppbygget lika med en konkret tillämpning av den proletära internationalismen.

Om ett socialistiskt land, utgående endast från sina egna partiella intressen, ensidigt kräver att andra broderländer ska inrätta sig efter dess behov och under förevändning att bekämpa vad de kallar “självtillräcklighet” och “nationalism” söker hindra andra broderländer att tillämpa principen att i huvudsak lita till egna krafter i sitt uppbygge och att utveckla en självständig ekonomi eller till och med går så långt som till att sätta ekonomisk press på andra broderländer, kan dylika handlingar inte betecknas som annat än klara manifestationer av nationell egoism.

Det är absolut nödvändigt för socialistiska länder att tillämpa ömsesidigt ekonomiskt bistånd, samarbete och utbyte. Sådant ekonomiskt samarbete måste grundas på principen om fullständig jämlikhet, ömsesidig fördel och kamratligt ömsesidigt bistånd.

Det skulle vara stormaktschauvinism att förneka dessa grundprinciper och att i den “internationella arbetsfördelningens” eller “specialiseringens” namn påtvinga andra sin egen vilja, inkräkta på broderländers oavhängighet och suveränitet och eller skada deras folks intressen.

Det skulle vara orimligt, att i förbindelserna mellan socialistiska länder tillämpa metoden att vinna profit för egen del på andras bekostnad, en metod som är karaktäristisk för förbindelserna kapitalistiska länder emellan, eller att ta den “ekonomiska integration” och “gemensamma marknad” som monopolkapitalistiska grupper inrättat i syfte att erövra marknader och grabba åt sig profiter, såsom exempel, vilka de socialistiska länderna bör följa i sitt ekonomiska samarbete och ömsesidiga bistånd.

Frågan om förhållandena mellan broderpartierna

22) 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande fastställer de principer som är vägledande för förhållandena mellan broderpartierna. Dessa är principen om solidaritet, principen om ömsesidigt stöd och ömsesidigt bistånd, principen om oberoende och jämlikhet och principen att enighet ska uppnås genom överläggningar – allt på grundval av marxismen-leninismen och den proletära internationalismen.

Vi noterar att Sovjetunionens kommunistiska partis Centralkommitté i sitt brev av den 30 mars säger, att det inte finns några “överordnade” och “underordnade” partier inom den kommunistiska rörelsen, att alla kommunistiska partier är oavhängiga och jämlika och att de i sina förhållanden till varandra bör bygga på proletär internationalism och ömsesidigt bistånd.

Det hör till kommunisternas fina egenskaper att deras handlingar står i samklang med deras ord. Det enda riktiga sättet att bevara och stärka enheten mellan broderpartier ligger i att de verkligen håller fast vid och inte bryter den proletära internationalismens principer och verkligen följer och inte undergräver de principer som är vägledande för förhållandena mellan broderpartier – och gör detta inte bara i ord utan, vad ännu viktigare är, i handling.

Om principen om oavhängighet och jämlikhet ska gälla i förhållandena mellan broderpartier, är det otillåtligt för något parti att ställa sig självt över andra, att ingripa i deras inre angelägenheter och att inta en patriarkalisk hållning i förhållande till dem.

Om det har fastställts att det inte finns några “överordnade” och “underordnade” i förhållandena broderpartier emellan, är det absolut otillåtligt att påtvinga andra broderpartier sitt gemensamma partis program, resolutioner och linje såsom det “gemensamma programmet” för den internationella kommunistiska rörelsen.

Om principen att uppnå enighet genom rådplägning fastställts i förhållandena mellan broderpartierna, bör man inte framhäva “vem som är i majoritet” och “vem som är i minoritet” och bygga på en så kallad majoritet i syfte att tvinga igenom sin egen felaktiga linje och genomföra en sekteristisk och splittrande politik.

Om det är överenskommet, att meningsskiljaktigheter mellan broderpartierna ska lösas genom överläggningar mellan partierna, bör inte andra broderpartier offentligen angripas och namnges i tal av partiledare, i resolutioner och uttalanden på ens egna kongresser eller på andra partikongresser o.s.v. Än mindre bör de ideologiska meningsskiljaktigheterna mellan broderpartier utvidgas till de statliga relationernas område.

Vi anser att det under nuvarande förhållanden, då meningsskiljaktigheter förekommer inom den internationella kommunistiska rörelsen, är särskilt viktigt att betona kravet på strikt fasthållande vid de i Deklarationen och Uttalandet utformade principerna, som är vägledande för förhållandet mellan broderpartierna.

Då det rör sig om förhållandena mellan broderpartier och broderländer är frågan om de sovjetisk-albanska förhållandena för närvarande av största vikt. Här är det fråga om det rätta sättet att behandla ett broderparti och ett broderland och huruvida de i Deklarationen och Uttalandet fastslagna principer som vägleder förhållandena mellan broderpartier och broderländer ska följas. Den riktiga lösningen av denna fråga är en sak av stor principiell vikt för bevarandet av det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens enhet.

Hur man ska behandla Arbetets parti i Albanien, ett marxist-leninistiskt broderparti, är en fråga. Hur man ska behandla den jugoslaviska revisionistklicken, som förrått marxismen-leninismen, är en helt annan fråga. Dessa bägge väsensskilda frågor får under inga förhållanden ställas i jämnbredd.

Ert brev säger att ni “inte uppger hoppet om att förhållandena mellan SUKP och Arbetets parti i Albanien ska kunna förbättras”, men samtidigt fortsätter ni att angripa de albanska kamraterna för vad ni kallar “splittringsverksamhet”. Detta är en klar självmotsägelse, som på intet sätt bidrar till att lösa problemet med förhållandena mellan Sovjetunionen och Albanien.

Vem är det, som vidtagit splittringsåtgärder i de sovjetisk-albanska förhållandena?

Vem är det, som utvidgat de ideologiska meningsskiljaktigheterna mellan de sovjetiska och albanska partierna till de statliga förbindelsernas område?

Vem är det, som inför fienden blottat meningsskiljaktigheterna mellan de sovjetiska och albanska partierna och mellan de två länderna?

Vem är det, som öppet uppmanat till förändringar i parti- och statsledningen i Albanien?

Allt detta är uppenbart och klart för hela världen.

Är det verkligen möjligt att de ledande kamraterna i SUKP inte känner sitt ansvar för den allvarliga försämring som skett i förhållandena mellan Sovjetunionen och Albanien?

Vi uttalar ännu en gång vår uppriktiga förhoppning att de ledande kamraterna i SUKP ska iaktta de principer som är vägledande för förhållandena mellan broderpartier och broderländer och ta initiativet till att söka ett effektivt sätt att förbättra de sovjetisk-albanska förbindelserna.

Kort sagt, frågan om hur förbindelserna mellan broderpartier och broderländer ska skötas måste tas allvarligt. Strängt fasthållande vid de principer som är vägledande för förhållanden mellan broderpartier och broderländer är enda sättet att med kraft slå tillbaka sådant förtal som det imperialisterna och reaktionärerna sprider om “Moskvas hand”.

Proletär internationalism krävs av alla partier utan undantag, vare sig de är små eller stora, befinner sig vid makten eller inte. De större partierna och de partier som har makten bär emellertid ett särskilt stort ansvar i detta avseende. Den serie av nedslående företeelser som förekommit i det socialistiska lägret under senaste tiden har skadat inte bara de berörda partierna utan också folkmassornas intressen i deras länder. Detta är ett stående bevis för, att de större länderna och partierna behöver hålla i minnet Lenins uppmaning att aldrig begå felet att förfalla till stormaktschauvinism.

Kamraterna i SUKP säger i sitt brev att “Sovjetunionens kommunistiska parti aldrig tagit och aldrig kommer att ta ett enda steg, som kan utså fiendskap bland vårt lands folk till det kinesiska broderfolket eller andra folk”. Här önskar vi inte att gå tillbaka och räkna upp de många obehagliga händelser som skett i det förflutna, vi önskar bara att kamraterna i SUKP i sitt framtida handlande ska hålla noga fast vid detta uttalande.

Under de senaste åren har vårt partis medlemmar och vårt folk visat den allra största behärskning inför en rad allvarliga händelser, vilka innebar överträdelser av de principer som är vägledande för förhållandena mellan broderpartier och broderländer och trots de många svårigheter och förluster som påtvingats oss. De kinesiska kommunisternas och det kinesiska folkets proletära internationalism har utstått ett svårt prov.

Kinas kommunistiska parti står orubbligt lojalt till den proletära internationalismen, upprätthåller och försvarar de i 1957 års Deklaration och 1960 års Uttalande fastställda principer som är vägledande för förhållandena mellan broderpartier och broderländer och bevarar och stärker enheten i det socialistiska lägret och den internationella kommunistiska rörelsen.

Frågan om kampen mot revisionismen, huvudfaran Inom den internationella kommunistiska rörelsen, och kampen mot dogmatismen

23) För att förverkliga den internationella kommunistiska rörelsens, av broderpartierna enhälligt antagna gemensamma program, måste en kompromisslös kamp föras mot alla former av opportunismen, vilken är en avvikelse från marxismen-leninismen.

Deklarationen och Uttalandet framhåller, att revisionismen eller, med andra ord, högeropportunismen utgör huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen. Den jugoslaviska revisionismen är urtypen för modern revisionism.

Uttalandet framhåller särskilt:

“De kommunistiska partierna har enhälligt fördömt den internationella opportunismens jugoslaviska variant, som är ett koncentrerat uttryck för de nutida revisionisternas “teorier”.”

Det säger i fortsättningen:

“Ledarna för Jugoslaviens kommunisters förbund, som förrått marxismen-leninismen och förklarat den föråldrad, ställde mot 1957 års Deklaration sitt antileninistiska revisionistiska program. De ställde JKF mot hela den internationella kommunistiska rörelsen, lösryckte sitt land från det socialistiska lägret, gjorde det beroende av den s.k. hjälpen från amerikanska och andra imperialister…”

Uttalandet säger vidare:

“De jugoslaviska revisionisterna bedriver undermineringsverksamhet mot det socialistiska lägret och den kommunistiska världsrörelsen. Under förevändning att bedriva en alliansfri politik utvecklar den en verksamhet som skadar enheten mellan alla fredsälskande krafter och stater.”

Därför drar Uttalandet följande slutsats:

“Det är fortfarande en nödvändig uppgift för marxismen-leninismens partier att ytterligare avslöja de jugoslaviska revisionisternas ledare och aktivt kämpa för att värna den kommunistiska rörelsen och arbetarrörelsen mot de jugoslaviska revisionisternas antileninistiska idéer.”

Den fråga som här ställes är en viktig principfråga för den internationella kommunistiska rörelsen.

Helt nyss har Titoklicken offentligen förklarat att de fasthåller vid sitt revisionistiska program och sin antimarxist-leninistiska hållning till Deklarationen och Uttalandet.

Den amerikanska imperialismen och dess NATO-kompanjoner har givit ut tusentals miljoner amerikanska dollars på Titoklickens omvårdnad under lång tid. I “marxistisk-leninistisk” kapprock och under ett “socialistiskt lands” fana har Titoklicken tjänstgjort som den amerikanska imperialismens specialavdelning för underminering av den internationella kommunistiska rörelsen och folkens i världen revolutionära sak.

Det är fullständigt grundlöst och i strid mot fakta att påstå att Jugoslavien visar “definitiva positiva tendenser” att det är “ett socialistiskt land” och att Titoklicken är en “antiimperialistisk kraft”.

Vissa personer försöker nu att föra in den jugoslaviska revisionistklicken i den socialistiska gemenskapen och de internationella kommunistiska leden. Detta är uppenbarligen att slita sönder den överenskommelse som enhälligt träffades vid 1960 års möte med broderpartierna och är absolut otillåtligt.

Under de senaste åren har den revisionistiska strömningen översvämmat den internationella arbetarrörelsen och den internationella kommunistiska rörelsens erfarenheter och lärdomar har till fullo bekräftat slutsatsen i Deklarationen och Uttalandet, att revisionismen är huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen för närvarande. Vissa personer säger emellertid öppet att dogmatismen och inte revisionismen är huvudfaran, eller att dogmatismen inte är mindre farlig än revisionismen. Vad slags princip stödjer de sig på?

De som håller fast vid marxismen-leninismen och verkliga marxist-leninistiska partier måste sätta principerna i främsta rummet. De får inte schackra bort principer, godkänna en sak i dag och en annan i morgon, förespråka en sak den ena dagen och en annan den nästa.

Tillsammans med alla marxist-leninister kommer de kinesiska kommunisterna att fortsätta att föra en kompromisslös kamp mot den moderna revisionismen för att försvara marxismen-leninismens renhet och Deklarationens och Uttalandets principiella ståndpunkt.

Samtidigt som kommunister bekämpar revisionismen, som utgör huvudfaran inom den internationella kommunistiska rörelsen, måste de också bekämpa dogmatismen.

1957 års Deklaration säger att proletära partier “bör bestämt hålla fast vid principen att kombinera … marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens och uppbyggets speciella praktik i sina länder”.

Det vill säga:

Å ena sidan, är det nödvändigt att ständigt hålla fast vid marxismen-leninismens allmängiltiga sanning. Underlåtenhet att göra detta leder till högeropportunistiska eller revisionistiska misstag.

r andra sidan, är det alltid nödvändigt att utgå från verkligheten, att upprätthålla intim kontakt med massorna, att ständigt summera erfarenheterna av masstriderna och att självständigt utarbeta och tillämpa en politik och taktik som passar förhållandena i det egna landet. Dogmatiska misstag begås om man underlåter att göra detta, om man mekaniskt kopierar ett annat kommunistiskt partis politik och taktik, blint underkastar sig andras vilja eller utan analys godtar ett annat kommunistiskt partis program och resolutioner som sin egen linje.

Vissa personer bryter nu mot denna grundläggande princip, som för länge sedan fastställdes i Deklarationen. Under förevändning att “på ett skapande sätt utveckla marxismen-leninismen”, kastar de marxismen-leninismens allmängiltiga sanning åt sidan. Dessutom framställer de såsom “allmängiltiga marxist-leninistiska sanningar” sina egna föreskrifter, som inte baserar sig på någonting annat än subjektiva gissningar och är skilda från både verkligheten och massorna, och de tvingar andra att utan villkor godta dessa föreskrifter.

Det är därför så många allvarliga företeelser har uppkommit inom den internationella kommunistiska rörelsen.

Om det revolutionära proletära partiet

24) En synnerligen viktig lärdom av den internationella kommunistiska rörelsens erfarenheter är, att revolutionens utveckling och seger är beroende av ett revolutionärt proletärt partis förekomst.

Det måste finnas ett revolutionärt parti.

Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är uppbyggt i överensstämmelse med marxismen-leninismens revolutionära teori och revolutionära modell.

Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är i stånd att förena marxismen-leninismens allmängiltiga sanning med revolutionens konkreta praktik inom det egna landet.

Det måste finnas ett revolutionärt parti, som är i stånd att nära förbinda ledningen med folkets breda massor.

Det måste finnas ett revolutionärt parti, som håller fast vid sanningen, rättar sina fel och vet hur kritik och självkritik skall bedrivas.

Endast ett sådant revolutionärt parti kan leda proletariatet och folkets breda massor så att de slår imperialismen och dess lakejer, vinner en grundlig seger i den nationella demokratiska revolutionen och vinner den socialistiska revolutionen.

Om ett parti inte är ett proletärt revolutionärt parti utan ett borgerligt reformistparti;

om det inte är ett marxist-leninistiskt parti utan ett revisionistiskt parti;

om det inte är ett proletariatets avantgardesparti utan ett parti, som hänger bourgeoisin i svansen;

om det inte är ett parti, som representerar proletariatet och alla arbetande människors intressen, utan ett parti, som representerar intressena hos arbetararistokratin;

om det inte är ett internationalistiskt parti utan ett nationalistiskt parti;

om det inte är ett parti, som kan använda sina hjärnor till att tänka för sig självt och genom grundläggande undersökningar och studier förvärva noggrann kännedom om utvecklingstendenserna inom de olika klasserna i sitt eget land och som vet hur det skall tillämpa marxismen-leninismens allmängiltiga sanning och förena den med den konkreta praktiken i sitt eget land, utan i stället är ett parti, som pladdrar efter vad andra säger, utan analys kopierar utländska erfarenheter, ränner än hit än dit alltefter som vissa personer i utlandet pekar med kommandostaven och har blivit en röra av revisionism, dogmatism och allting utom marxist-leninistiska principer;

då är ett sådant parti fullständigt ur stånd att leda proletariatet och massorna i revolutionär kamp, fullständigt ur stånd att vinna revolutionen och fullständigt ur stånd att uppfylla proletariatets stora historiska uppgift.

Detta är en fråga, som alla marxist-leninister, alla klassmedvetna arbetare och alla framstegsvänliga människor allestädes behöver ägna djup begrundan.

Frågan om den offentliga polemiken Inom den Internationella kommunistiska rörelsen

25) Det är marxist-leninisternas plikt att skilja mellan sanning och lögn rörande de meningsskiljaktigheter, som uppstått inom den internationella kommunistiska rörelsen. I det gemensamma intresset, att upprätthålla enhet för kamp mot fienden, har vi alltid talat för att problem ska lösas genom överläggningar mellan partierna och opponerat oss emot att man öppet fört ut meningsskiljaktigheterna inför fienden.

Som kamraterna i SUKP vet, har den offentliga polemiken inom den internationella kommunistiska rörelsen framkallats av vissa ledare i broderpartier och tvingats på oss.

Sedan en offentlig debatt framkallats borde den föras på demokratisk grund och med iakttagande av broderpartiernas jämställdhet samt genom att fakta framläggs och man resonerar ut om sakerna.

Eftersom vissa partiledare offentligen angripit andra broderpartier och framkallat en offentlig debatt, har de enligt vår mening varken orsak eller rätt att förbjuda de angripna broderpartierna att svara offentligt.

Eftersom vissa partiledare publicerat oräkneliga artiklar med angrepp på andra broderpartier, varför publicerar de inte i sin egen press de artiklar dessa partier skrivit som svar?

På senare tid har Kinas kommunistiska parti varit föremål för orimliga angrepp. Angriparna har satt igång en verklig klappjakt på och utan hänsyn till fakta tillverkat många anklagelser emot oss. Vi har i vår egen press publicerat dessa artiklar och tal, som angriper oss.

Vi har också i vår press i dess helhet publicerat sovjetledarens rapport vid Högsta sovjets sammanträde den 12 december 1962, Pravdas redaktionslednings artikel av den 7 januari 1963, det tal som hölls av ledaren för SUKP:s delegation vid Tysklands socialistiska enhetspartis 6:e kongress den 16 januari 1963 och Pravdas redaktionslednings artikel av den 10 februari 1963.

Vi har vidare publicerat hela texten i de bägge breven av den 21 februari och den 30 mars 1963 från SUKP:s Centralkommitté.

Vi har besvarat en del av artiklarna och talen i vilka broderpartierna angripit oss men har ännu inte svarat på andra. Vi har till exempel inte besvarat de många tal och artiklar som hållits och skrivits av kamraterna i SUKP.

Mellan den 15 december 1962 och den 8 mars 1963 skrev vi sju artiklar som svar till våra angripare.

Dessa artiklar är rubricerade: “Arbetare i alla länder, förena er till kamp mot den gemensamma fienden.”

“Meningsskiljaktigheter mellan kamrat Togliatti och oss.”

“Leninismen och den moderna revisionismen.”

“Låt oss enas på grundval av Moskvadeklarationen och Moskvauttalandet.”

“Varifrån kommer meningsskiljaktigheterna? – Ett svar till kamrat Thorez och andra kamrater.”

“Mera om meningsskiljaktigheterna mellan kamrat Togliatti och oss. – Några av leninismens viktigaste problem i världen av i dag.”

“En kommentar till Förenta staternas kommunistiska partis uttalande.”

Förmodligen är det dessa artiklar ni avser, då ni i slutet av ert brev av den 30 mars anklagar den kinesiska pressen för att göra “grundlösa angrepp” mot SUKP. Det är att ställa saken på huvudet när artiklar, som svarar våra angripare, betecknas som “angrepp”.

Eftersom ni betecknar våra artiklar såsom “grundlösa” och mycket dåliga, varför publicerar ni inte alla sju av dessa “grundlösa angrepp”, på samma sätt som vi publicerat era artiklar, och låter sovjetkamraterna och sovjetfolken tänka för sig själva och avgöra vem som har rätt och vem som har fel? Ni är naturligtvis berättigade att punkt för punkt vederlägga dessa artiklar, som ni anser såsom “grundlösa angrepp”.

Ehuru ni kallar våra artiklar “grundlösa” och våra argument felaktiga, talar ni inte om för sovjetfolken vilka våra argument verkligen är. Detta handlingssätt kan knappast betecknas såsom uttryck för en allvarlig inställning till diskussionen om problem broderpartierna emellan, till sanningen eller till massorna.

Vi hoppas att den offentliga debatten broderpartierna emellan kan stoppas. Detta är ett problem som måste behandlas i överensstämmelse med principerna om oavhängighet, jämställdhet och uppnående av enighet genom överläggningar broderpartierna emellan. I den internationella kommunistiska rörelsen har ingen rätt att sätta igång angrepp, när han så önskar, eller att beordra “slut på den öppna polemiken”, när helst han önskar hindra den andra parten att svara.

Det är bekant för kamraterna i SUKP att vi, för att skapa en gynnsam atmosfär för inkallandet av mötet med broderpartierna, beslutat att från och med den 9 mars 1963 och tills vidare låta anstå med offentliga svar mot oss av kamrater i broderpartier. Vi förberhåller oss rätten att svara offentligt.

I vårt brev av den 9 mars sade vi att det, vad frågan om den offentliga debattens avbrytande beträffar, “är nödvändigt att våra båda partier och de berörda broderpartierna ska hålla en viss diskussion och uppnå en överenskommelse som är rättvis och godtagbar för alla”.

Det ovanstående är våra åsikter rörande den internationella kommunistiska rörelsens allmänna linje och några därmed sammanhängande principfrågor. Vi hoppas, att, såsom vi antydde i början av detta brev, det öppenhjärtiga framläggandet av våra åsikter ska främja den ömsesidiga förståelsen. Kamrater kan naturligtvis gilla eller ogilla dessa åsikter. Enligt vår mening är dock de frågor, vi här diskuterar; de avgörande frågor som den internationella kommunistiska rörelsen måste uppmärksamma och lösa. Vi hoppas att alla dessa frågor och även de som tagits upp i ert brev ska bli grundligt diskuterade under överläggningarna mellan våra bägge partier och vid mötet med representanter för alla broderpartierna.

Dessutom finns det andra frågor av gemensamt intresse, t.ex. kritiken av Stalin och några viktiga principsaker beträffande den internationella kommunistiska rörelsen, vilka togs upp vid SUKP:s 20:e och 22:a kongresser, och vi hoppas att det även i dessa frågor ska ske ett uppriktigt meningsutbyte vid överläggningarna.

Med hänsyn till överläggningarna mellan våra båda partier föreslog vi i vårt brev av den 9 mars, att kamrat Chrusjtjov skulle komma till Peking. Om detta inte skulle passa, föreslog vi att en annan ansvarig kamrat i SUKP:s Centralkommitté skulle leda en delegation till Peking eller att vi skulle sända en delegation till Moskva.

Eftersom ni i ert brev av den 30 mars förklarat att kamrat Chrusjtjov inte kan komma till Kina och eftersom ni inte uttryckt någon önskan att sända en delegation till Kina, har Kinas kommunistiska partis Centralkommitté beslutat att sända en delegation till Moskva.

I ert brev av den 30 mars inbjöd ni kamrat Mao Tse-tung att besöka Sovjetunionen. Så tidigt som den 23 februari angav kamrat Mao Tse-tung i sitt samtal med sovjetambassadören i Kina klart orsaken till att han för närvarande inte är beredd att besöka Sovjetunionen. Ni var väl medvetna härom.

Då en ansvarig kamrat i Kinas kommunistiska partis Centralkommitté den 9 maj mottog sovjetambassadören i Kina informerade han er om, att vi skulle sända en delegation till Moskva i mitten på juni. Senare förklarade vi, i överensstämmelse med SUKP:s Centralkommittés begäran, oss överens om att uppskjuta överläggningarna mellan våra båda partier till den 5 juli.

Vi hoppas uppriktigt att överläggningarna mellan de kinesiska och sovjetiska partierna ska ge positivt resultat och bidraga till förberedelserna för inkallandet av mötet med alla kommunistiska partier och arbetarpartier.

Det är nu mera än någonsin nödvändigt för alla kommunister att enas på marxismen-leninismens och den proletära internationalismens grund samt på grundval av Deklarationen och Uttalandet som broderpartierna enhälligt antagit.

Tillsammans med marxist-leninistiska partier och revolutionära folk världen över kommer Kinas kommunistiska parti att fortsätta sina outtröttliga bemödanden att hävda det socialistiska lägrets och den internationella kommunistiska rörelsens intressen, de undertryckta folkens och nationernas frigörelse och kampen mot imperialismen och för världsfreden.

Vi hoppas, att händelser, som bedrövar dem som är oss nära och kära och endast glädjer fienden, inte på nytt skall förekomma inom den internationella kommunistiska rörelsen i framtiden.

De kinesiska kommunisterna tror fullt och fast att marxist-leninisterna, proletariatet och de revolutionära folken överallt ska enas fastare, övervinna alla svårigheter och vinna ännu större segrar i kampen mot imperialismen och för världsfreden, liksom i kampen för all världens folks revolutionära mål och för den internationella kommunismens sak.

Arbetare i alla länder, förena er! Arbetare och undertryckta folk och nationer i hela världen, förena er! Bekämpa vår gemensamme fiende!

Med kommunistiska hälsningar

KINAS KOMMUNISTISKA PARTIS CENTRALKOMMITTÉ