Bild: Demonstration för Ordförande Gonzalo organiserad av “Liga Dos Camponeses Pobres” (LCP) och andra revolutionära massor som organiserades av “Frente Revolucionária de Defesa dos Direitos do Povo” (Frddp) i Brasilien år 2021.
Brasilien är ett land som många i västvärlden drömmer om att besöka. När du tänker på landet är kanske det första som dyker upp i tankarna bilder på fina stränder, karnivaler och deras världskända fotbollsspelare. Ett land som hyllas för sitt härliga klimat, vackra landskap och stora mångfald. Men under denna tunna yta av borgerlig idealism gömmer sig ett helt annat samhälle, präglat av lögner, korruption, kriminalitet, osäkerhet, fattighet, laglöshet och framför allt, klasskamp.
Utanför turistområdena som media älskar att stoltsera med finner vi ett helt annat samhälle. Enligt uppgifter från IBGE är genomsnittsinkomsten i landet per person 1893 Real i månaden (ca 3700 kr). Detta skiljer sig markant mellan de olika delstaterna i landet, där exempelvis invånarna i Maranhão tjänar 945 Real i månaden (ca 1850 kr) medans invånarna i huvudstaden Brasilia tjänar 3357 Real (ca 6600 kr). Dessa siffror är missvisande då en liten skara av befolkningen tjänar betydligt mer och kan leva relativt trygga och hederliga liv i inhängnade områden, fria från gemene mannens vardagliga problem, vilket ökar snittnivån.
Denna ojämna ekonomiska utveckling har tvingat delar av befolkningen till liv präglade av brottslighet. Brasiliens största städer, Rio de Janeiro och São Paulo, är knökfyllda med brottslighet på olika skalor, allt från ficktjuvar till stora kriminella maffior. En vanlig tumregel för bilister i landet är att aldrig stanna för varken rödljus eller stoppskyltar, då detta medför en allt för stor risk för att bli rånad. Utanför städerna har de allra fattigaste och djupaste massorna gått ihop och byggt favelas (kåkstäder), vilka är handgjorda kontraptioner som utgör en av de mest primitiva formerna av “bostäder” för de som imperialismen inte kan försörja. Favelorna är fyllda med de allra fattigaste i landet och kontrolleras ofta av kriminella gäng, där polisen inte har något att säga till om då de genast blir skjutna ifall de försöker inta områdena. Därför bygger polisen ofta paramilitära torn för att övervaka och kontrollera massorna.
Hur ser det då ut på landsbygden? Brasilien är trots allt ett land på 8,5 miljoner km² vilket utgör ca 85% av hela Europas yta (något man inte tänker på när man ser en vanlig karta som förvränger proportioner), primärt bestående av skogar och tropisk regnskog. Enligt UNCTAD bor ca 215 miljoner invånare i Brasilien, där 12,4% bor på utanför städer, vilket är ca 26,7 miljoner människor. Trots de omänskliga levnadsförhållandena i favelas och förorter till storstäderna är livet på landsbygden om något ännu värre. Här råder förhållanden mellan fattiga bönder och godsherrar som liknar de förlegade feodala förhållandena som kan ses i Europa på medeltiden, trots en kapitalistisk utveckling i landet.
Jämfört med den utvecklingen som skedde i Europa under 1800-talet har Brasilien, precis som nästan alla andra koloniserade och förtryckta nationer utvecklats till ett så kallat halvkolonialt och halvfeodalt samhälle. Här finner vi ett samhälle som inte bara innefattar en bourgeoisie och ett proletariat, utan även en compradorbourgeoisie som är allierad med en eller fler imperialistmakter, en byråkratbourgeoisie inom staten som ivrigt säljer ut landet till det högsta budet, och feodala storgodsägare (latifundier) som kan äga stora landområden (tusentals hektar) ute på landsbygden.
Genom en lagstiftning år 1850 cementerade staten att ägandet av land skulle endast erkännas vid köp. Detta ledde till en utveckling av ett skikt av bondeklassen av så kallade fattigbönder, som innefattar före detta slavar och de mest förtryckta skicktet av bönder som blivit exploaterade av latifundier och byråkratkapital genom åren. Dessa människor lever ständigt med rädslan av att bli utslängda från sina hem och marken de brukar, något som intensifierats under senare år då produktionen har blivit allt mer effektiv, via införandet av olika teknologiska framsteg såsom traktorer, gödsel och bekämpningsmedel. Utvecklingen har lett till en allt större koncentration av byråkratkapital och jordägandet, vilket gör att de besuttna kan tjäna allt mer på fattigböndernas bekostnad, som i många fall tvingas lämna områdena då de tvångsaktigt blir avskedade och utkastade när monopolföretag tar över.
Fattigböndernas intresse är alltså helt motsatt statens, godsherrarnas och storföretagens intresse till oändlig profit. Gång på gång ser vi hur den brasilianska staten öppet anlitar paramilitära styrkor och legoknektar för att kontrollera fattigbönderna (mer om detta senare). De ställs alltså inför ett val: leva ett desperat liv underkastat en feodalherre/storföretag, eller mobilisera sig och ta tillbaka ägandeskapet över marken som de själva brukar. Under 1950-talet uppkom ett flertal organisationer för just detta syfte, att mobilisera fattigbönder och återerövra mark från de förlegade auktoriteterna på landsbygden. De lyfte frågan och sedan parollen om en agrarisk reform, antingen genom reform eller genom krig.
Till följd av den stora mobiliseringen på landsbygden i Brasilien råder en kris hos imperialisterna, vars ruttna världsåskådning inte tillåter den minsta lilla inskränkning på deras heliga profit, vilket kulminerar i den USA-stödda militärkuppen 1964, vilkets ändamål är att förstöra organiseringen av fattigbönder. Den militäriska staten skickar vapen och soldater till den djupa djungeln för att slå ner alla försök till protest och agitation mot den gamla statsapparaten. Trots att militärjuntan som styrde från 1964 officiellt fick sitt slut 1985 så finns dess apparater fortfarande kvar och härjar än idag.
Ett av de största och mest välkända av dessa slag utspelar sig på gården Santa Elina i delstaten Rondônia år 1995. Rondônia ligger på gränsen till norra Bolivia, och är en av de fattigaste delstaterna som nästan enbart består av regnskog (varav mycket har skövlats). Det bor ca 1,8 miljoner människor i delstaten, där många flyttade dit på grund av löften om bördig jord och statlig subventionering. Verkligheten är att dessa människor lever under enormt förtryck från både feodala latifundier och monopolföretagen. Ett exempel är att under pandemin 2020 blev fler än 700 familjer utkastade från sina erövrade hem i amazonas. Latifundier allierar sig med paramilitärgrupper, staten och den lokala polisen för att etablera våldsam kontroll över sina egendomar, som fattigbönderna ger livet till för att erövra.
En samling fattigbönder som övervakas av en paramilitär i Rondônia
1995 mobiliserar sig fler än 600 familjer för att ockupera Santa Elina, den 18,000 hektar stora gården, som kontrolleras av en feodalherre. MST (De jordlösa arbetarnas rörelse), en opportunistisk agrarorganisation i området bjuds in till ockupationen, men väljer istället att avslöja planen för latifundiet och delstatens myndigheter. Följden blir en planerad massaker från myndigheternas sida, där 16 kamrater miste livet, 7 försvann, och över 200 fick seriösa hälsotillstånd till följd av den lokala polisens hänsynslöshet. Trots myndigheternas försök till att sprida terror och dämpa motståndet skapar detta en våg av solidaritet och nya ockupationer landet över.
Vem är det då som mobiliserar dessa jordokupationer? Efter att MST avmaskerats som fientliga mot befolkningen sker en stor splittring inom jordrörelsen, som tillslut kulminerar i: Liga dos Camponeses Pobres (LCP), översatt: Fattigböndernas Förbund. LCP tar nu en ledande roll i Brasilien som organisatör för fattigbönderna i det klasskrig som pågår, inte bara i Rondônia, utan i hela landet idag.
Vilken roll har då LCP idag och vad gör de för att mobilisera befolkningen och främja revolutionen i Brasilien? LCP berättar i sitt styrdokument Nosso Caminho (Vår Väg) om deras program och hur de vill utveckla landsbygden. De lägger fram 4 fundamentala pelare som utgår från dagskraven; 1. Förstörelsen av latifundium och markutdelning till de jordlösa bönderna, 2. Frigörelse av produktionsförållandena genom att radera alla exploateringsförhållanden mellan latifundium och bönder, samt kooperativ organisering av jord och mark, distribution och infrastruktur, 3. Organisering av massorna i de befriade områdena för att etablera ny makt i form av folkkommittéer samt organisering av självförsvar, skola och sjukvård, 4. Omedelbart försvar av den framtida nationaliseringen av de gamla kapitalistiska monopolföretagen och kontroll av dessa till arbetarna under den nya makten. LCP förklarar att det visat sig att endast genom väpnad kamp har varit möjligt att erövra jorden, men problemen forsätter efter erövringarna. För att behålla makten krävs en växande mobilisering av fattigbönderna, större säkerhet kring planerna för aktionerna, och organisation för självförsvar.
Vidare berättar LCP hur de går tillväga för att understödja utbyggandet av den agrara frågan. De förklarar att de utgår från massorna som centra för allt, då massorna skapar historien. LCP strävar efter att vara organisationen som kan ta ledarskap bland massorna. De tar därför en glasklar linje i de viktigaste frågorna, fördömmer de olika regeringarna och deras politik och pekar ut orsakerna till massornas förtryck. Det handlar om att förtydliga dessa frågor och deras grunder, främja den ideologiska förståelsen hos massorna och vidare deras ideologiska agerande, kämpa emot den ruttna borgerliga kulturen och den dekadenta nationalismen, utveckla organiseringen hos massorna förankrat i folkdemokrati samt utveckla organiseringen av kvinnor och barn via specifika organisationer.
I de erövrade och befriade områdena etablerar LCP läger. De betonar att denna period bör vara så kort som möjlig då det enbart ska vara en övergångsperiod. Lägren etableras av generalförsamlingen och styrs av folkförsamlingar vars uppgift är att agera som ny makt. Det läggs stor vikt på att en förbättrad organisering kan utvecklas när alla i massorna kan delta i uppbyggandet och utvecklingen av nödvändigheter och andra vardagsaktiviteter i lägren. Allt från säkerhet och matlagning till utbildning, sjukvård och ny kultur.
För att kunna förverkliga detta krävs en strikt disciplin i de erövrade områdena som gäller för alla. Generalförsamlingen agerar som den högsta beslutstagaren, baserad på demokratisk centralism, där alla är med och diskuterar för att komma fram till ett gemensamt beslut. Alla har rätten att delta, att rösta och bli valda, att kritisera (privat eller allmänt) ledare och andra medlemmar i kollektivet. Det är allas plikt att försvara kollektivet och utföra de sysslor som man blivit vald till. Droger och alkohol är förbjudet på alla erövrade områden, och nolltolerans mot diskrimination och prostitution råder, samt andra former av korrumperande aktiviteter såsom spel av pengar (gambling). Försäljning av äganderätt av mark eller andra föremål är förbjudet, samt att sprida information om internlivet till någon på utsidan. Misslyckande att utföra sin plikt eller följa de regler som gäller innebär ett straff som väljs av folkdomstolen, vilken har valts av generalförsamlingen.
Hur ser då LCP ut idag, vad utför de för aktioner för att stärka kampen för makten i Brasilien?
I ett läger vid namn Mãe Bernadette, i Carinhanha, södra Bahia, har reaktionen gång på gång försökt slå emot de erövrade området. Mellan den 16 och 25 april skedde ett flertal attacker, delvis av beväpnade män och delvis av polisen, som även grep 3 fattigbönder kort innan dessa attacker. Attackerna innefattar förstörelse av plantationer och stölder av böndernas ägodelar, och leds av de förruttnade gruvföretaget Calsete samt aktörer från företaget Faroeste Segurança Patrimonial Ltda. Polisen dyker även upp regelbundet med falska narrativ för att fängsla bönderna. Familjerna på gården samlade ihop pengar till frisläppningen av de gripna kamraterna och lyckades befria 2 av de 3 fängslade. 17 april markerade 8 månader sedan lägret sattes upp och trots terrorn som imperialismen och dess lakejer sprider kämpar det brasilianska folket stenhårt.
Ett annat exempel är att efter veckor av agitering och spridande så höll LCP ett evenemang genom A Nova Democracaia (AND) den 25 april 2024. Datumet markerar 60 år sedan militärkuppen i Brasilien och LCP väljer att lägga fram parollen “Inte glömma, inte bildka: Fördöma militärkuppen igår och idag!”. Detta då dagens regering ledd av opportunisten Luiz Inácio Lula Da Silva har valt att inte fördöma militärkuppen och de har även avskaffat specialkommittén för försvunna och döda politiker under militärregimen. Över 300 kamrater deltog på plats och tusentals fler följde eventet via nätet.
Bild från församlingen
På den större skalan sker allt fler aktioner landet över. En rapport från CPT (Pastorjordkomissionen) lägger fram data för olika konflikter 2023. De rapporterar över 2200 konflikter förra året, rekordmånga sedan militärdiktaturens slut 1985. Över 70% av konflikterna är relaterade till jordockupationer, 264 pistolattacker, 37 tillfällen där familjer blev utkastade från de ockuperade gårdarna, 101 attacker som förstörde tillhörigheter samt 359 invasioner av jord, 37 fall av förstörelse av hus och 66 brända fält. Fattigbönderna duckar inte för terrorn, de växer sig starkare. Exempelvis, i delstaten Bahia mobiliserades över 9000 bönder under februari 2023 för att erövra jordar från latifundierna, och konflikterna under året ledde till en total mobilisering av 950 tusen personer.
De subjektiva faktorerna för revolution i Brasilien mognar mer och mer, dag för dag. LCP:s tillväxt på landsbygden, studentrörelsen i städerna, de fackliga kamperna och kampen mot den reaktionära byråkratiska staten har alla spelat sin del och skapat förutsättningar för att det brasilianska proletariatet år 2022 kunde genomföra ett historiskt språng; att rekonstituera Brasiliens Kommunitiska Parti, som en förtrupp, kampstab och krigsmaskin för revolution. Maoismen har visat sig som den enda vägen för fattigbönderna i Brasilien, och massorna kommer att segra!
Kommunistiska Föreningen lyfter parollerna i fråga om LCP och agrarrevolutionen:
Erövra all jord från latifundierna!
Jorden till den som brukar den!
Leve den agrara revoltionen!