Under sommaren har Bangladesh varit i stormar. Protesterna som initierats av studenter i Bangladesh under parollen “Kvotreformrörelsen” har skakat om landet med stor intensitet. Den bangladeshiska staten attackerade brutalt studenterna under dessa pågående demonstrationer. Statens våldsstyrkor följde direktivet att ”skjuta vid sikt” och hundratals människor miste livet i dessa attacker. Studentprotesterna växte, fick bredare stöd och förvandlades till en rörelse mot det regerande Awami League. Demonstranterna, som krävde premiärminister Hasinas avgång, organiserade demonstrationer i huvudstaden Dhaka med tusentals deltagare.
Upporet har störtat premiärministern Sheikh Hasina som har flytt Bangladesh. Studenterna fortsätter att kämpa vilket har gjort att den gamla bangladeshiska staten har insatt militären att styra landet. Den nya regimen utövar repression och försöker att kväva upporet utan att visa nåd. Enligt FN har 650 personer dött under protesterna mellan 16 juli till 11 augusti och tusentals har fängslats. Den nya militärjuntan leds av Muhammad Yunus, som blivit vid flertalet tillfällen hyllad av Yankee-imperialismen, är god vän med Clinton familjen och även vunnit Nobels fredspris för att ha givit ut ”generösa” lån till Bangladesh fattiga folk som resluterade i ett rekord i personliga konkurser och självmord som konsekvens av detta. Denna man är inte en av fredens män, eftersom hela hans regim består av samma ökände våldsstyrka som tidigare premiärministern Hasina härksade över folket med. Enda skillnaden är att nu är det officierna själva som har kontroll över statsapparaten.
Museum för att ära premiärministern Hasinas far.
Inför denna kamp har två linjer upstått i massrörelsen. En revolutionär som kämpar för att intensifiera klasskampen, utveckla den väpnade kampen och inleda folkkrig för att befria Bangladesh från imperialism, feodalism och byråkratkapitalism – och en reformistisk, strävandes av formera ett nytt parlamentariskt parti, som kan försona klasskampen och med samarbete med imperialisternas lakejer och administratörer i Bangladesh gör imperialismen lite mer bekväm. Ledande för den revolutionära delen av massrörelsen är Revolutionary Student-Youth Movement (RS-YM).
Under denna händelserika tid intervjuades RS-YM av tidningen Yeni Demokrasi från Turkiet. RS-YM deltog aktivt i studentrörelsen och talar om innehållet, kraven och erfarenheterna av protesterna i intervjun. Vi delar intervjun med Azad, en medlem av RS-YM:s nationella byrå, från Yeni Demokrasi här på Kommunisten.
Yeni Demokrasi: Först, kan du kortfattat presentera er organisation?
Azad: Namnet på vår organisation är “Revolutionary Student-Youth Movement”, en maoistisk massorganisation rotad i marxism-leninism-maoism. Vi tror att den nuvarande fasen av revolutionen i vårt land är den Nydemokratiska Revolutionen. Denna revolution kan inte lyckas utan arbetarklassens ledarskap, och utan den är frigörelsen av massorna – särskilt arbetare och bönder – omöjlig.
Vår organisation är dedikerad till att sprida idealen om marxism-leninism-maoism bland studenter, ungdomar och de bredare massorna. Vi utmanar aktivt och avslöjar revisionistiska trender både politiskt och ideologiskt. Vi står fast i vår kamp mot alla imperialistiska makter, inklusive USA, Kina, Ryssland, EU och indisk expansionism.
Dessutom uttrycker vi orubblig solidaritet med de rättfärdiga rörelserna och kamperna hos förtryckta folk, inklusive arbetare och bönder, både nationellt och internationellt, och vi deltar aktivt i dessa kamper så gott vi kan.
Vi erkänner att Bangladesh är en nykolonial, halvfeodal stat, och vi tror att genom att fullborda den ny-demokratiska revolutionen kan vi gå vidare mot det ultimata målet att etablera socialism och kommunism.
Yeni Demokrasi: Hur började Kvotreformrörelsen? Vilka faser gick den igenom, och hur integrerades den med massorna?
Azad: Rörelsen ledd av studenter och arbetssökande för att avskaffa 30% “Frihetskämpe”-kvoten* och genomföra logiska reformer av kvotsystemet började 2018. Till en början fokuserade protesterna på “kvotreform”. Men som svar på den starka studentrörelsen använde den fascistiska Hasina-regimen sig av bedrägeri genom att avskaffa hela kvotsystemet och hotade att återinföra det tidigare kvotsystemet om studenterna fortsatte sina krav på reformer.
Därefter meddelade regeringen att det inte skulle finnas några kvoter för första- och andraklassjobb, medan tredje- och fjärdeklassjobb skulle behålla de tidigare kvoterna. Trots detta tillkännagivande engagerade sig regeringen återigen i bedrägeri. Efter detta uppmuntrade några barn till frihetskämpar, på Hasinas uppmaning, Högsta domstolen att återinföra frihetskämpekvoten. Som ett resultat beordrade Bangladeshs Högsta domstol den 5 juni 2024 att kvotsystemet i statliga jobb skulle återställas som det var tidigare. Den nya kvotfördelningen var: 30% för barn eller barnbarn till frihetskämpar, 10% för kvinnor, 10% för underutvecklade distrikt, 5% för stamfolk och 1% för funktionshindrade individer – vilket återinförde en total kvot på 56%.
En förhandling planerades till den 4 juli. Detta ledde till förnyade studentprotester som började i början av juni. Under trycket från studentrörelsen sköt Högsta domstolen upp sin förhandling med en månad. Eftersom studenterna dock inte litade på Högsta domstolen, som de såg som undergiven Hasina, fortsatte de att kräva kvotreformer genom ett exekutivt beslut. Det framkom senare att Högsta domstolens dom också hade konstaterat att regeringen kunde ändra kvotsystemet genom exekutivt beslut. Regeringen använde dock upprepade gånger domstolen som en ursäkt för att undvika åtgärder. Detta var en del av Hasinas fascistiska strategi – att uppnå sina skändliga mål genom att använda den undergivna Högsta domstolen som ett verktyg.
I sitt tal den 14 juli 2024 tillrättavisade premiärministern i praktiken demonstranterna genom att kalla dem “barnbarn till Razakars.” I Bangladesh är “Razakar” en djupt förolämpande skymf, synonymt med förrädare, massmördare och våldtäktsmän. Razakar-milisen bildades som en medbrottsling till de pakistanska styrkor som begick folkmord under befrielsekriget 1971. Genom att jämföra de protesterande studenterna med Razakars och placera dem i samma kategori förolämpade premiärministern inte bara demonstranterna, utan försökte också delegitimera deras rörelse genom att associera dem med de mest avskyvärda figurerna i landets historia.
Som svar på premiärministerns förnedrande uttalande genomförde studenter från olika universitet över hela Bangladesh en protestmarsch den 15 juli 2024 och krävde både att uttalandet drogs tillbaka och en logisk reform av kvotsystemet. Hasina-Awami-regeringen svarade med att sätta in polisstyrkor och Chhatra League (Hasinas undergivna, fascistiska studentgrupp) för att genomföra väpnade attacker mot de obeväpnade demonstranterna. Många studenter skadades under dessa brutala attacker.
Den 16 juli 2024, när studenter från olika universitet över hela landet återupptog sina protester, eskalerade polisen och Chhatra League sitt våld genom att öppna eld på gatorna. Minst sex personer dödades, inklusive fyra studenter och två förbipasserande, och mer än 500 andra skadades. Inför denna intensiva rörelse tilltalade premiärministern nationen den 17 juli och försökte en ny strategi genom att kalla till diskussioner med studenterna. Vid det laget hade dock situationen försämrats bortom reparation. Hundratals studenter hade redan dödats.
Oppositionens studentrörelse svarade med att presentera en uppsättning av nio krav som villkor för förhandlingar. Dessa inkluderade inrikesministerns och Awami League generalsekreterares avgång samt en offentlig ursäkt från premiärministern. När studenter över hela landet och utomlands höjde sina röster mot attackerna tog regeringen drastiska åtgärder genom att stänga av landets internetåtkomst från den 18 juli. Detta drag syftade till att kväsa rörelsen och hålla omvärlden i mörker medan polisen, BGB, SWAT och prickskyttar dödade hundratals studenter och massor.
Utan andra alternativ satte regeringen slutligen in armén och införde utegångsförbud från den 20 juli.
I 15 långa år har revolutionära, demokratiska och progressiva organisationer och krafter i detta land kämpat mot Hasina-Awami
fascistiska regering. Olika borgerliga partier, inklusive BNP, har också anslutit sig till denna kamp. Den fascistiska Awami-regeringen har undertryckt och fängslat dissidentgrupper under orättvisa lagar, genomfört försvinnanden och mord, och genomfört åtal och massarresteringar. Det finns inget som denna regering inte har gjort för att tysta folkets röst. Genom att installera sina egna anhängare inom statliga institutioner, inklusive polisen, administrationen och rättsväsendet, har regeringen berövat folket deras rösträtt i tre val och klamrat sig fast vid makten. Dissidenter har hållits i hemliga fängelser, kända som “Aynaghor”, i åratal, medan obehindrade prishöjningar har störtat vanliga människors liv, vilket lett till en fullständig frånkoppling av regeringen från folket.
Alla revolutionära, demokratiska och progressiva organisationer och krafter stöttade och anslöt sig till kvotreformrörelsen. Dessutom anslöt sig BNP-Jamaat (borgerliga partier) till studentrörelsen, vilket ytterligare stärkte den. Studenternas kvotreformrörelse döptes om till “Studentrörelsen mot diskriminering” på grund av den orättvisa kvotfördelningen – endast 44% baserades på meriter, medan 30% reserverades för barn och barnbarn till “frihetskämpar” utan någon meritövervägning.
För att avleda allmänhetens uppmärksamhet från den legitima studentrörelsen hävdade Hasina-Awami-regeringen upprepade gånger att rörelsen inte längre var i studenternas händer och hade kapats av BNP och Jamaat (en islamistisk fundamentalistisk organisation). Regeringen arresterade rörelsens samordnare flera gånger, utsatte dem för fysiskt och psykiskt tortyr och tvingade dem att läsa upp uttalanden inför media för att stoppa rörelsen. Trots detta fortsatte de samordnare som förblev fria att meddela rörelsens fortsättning. Alla politiska krafter krävde så småningom regeringens fall, och studentledarna ekade detta krav. Regeringen införde utegångsförbud i tre dagar och började senare lätta på det.
Ett krav på Hasinas avgång ställdes den 3 augusti, med en icke-samarbetsrörelse som kallades att börja den 4 augusti. Som svar återinförde regeringen ett fullständigt utegångsförbud från den 5 augusti 2024. Trots utegångsförbudet trotsade studenterna restriktionerna och fortsatte med sitt Marsch till Dhaka-program samma dag.
Under tiden nådde det interna sammanbrottet inom den härskande klassen sitt slutskede. Militärbyråkrater drog tillbaka sitt stöd från Hasina, medan byråkratin och civilsamhället lojala mot västerländska imperialister kom i full kraft. Många av Hasinas ministrar flydde landet. Den 5 augusti 2024 kom nyheten om Hasinas avgång. När studenter började anlända till Dhaka i stora mängder, avgick Hasina, mördaren, och flydde landet under arméns beskydd.
*Not: De som kämpade under Indiens och Awami Leagues ledning i den väpnade kampen för skapandet av Bangladesh efter att ha separerat från Pakistan 1971 kallas av staten för “frihetskämpar.” Hasina upprätthöll en kvot för deras barn och barnbarn, vilket ledde till ilska och frustration bland utbildade men arbetslösa ungdomar.
Yeni Demokrasi: Diskuterades denna lag under tidigare år? Vad var folkets respons?
Azad: Awami-regeringen skapade diskriminering inom Bangladeshs kvotsystem genom att reservera 30% av de statliga jobben för barn och barnbarn till frihetskämpar. Frihetskämparna från 1971 kämpade av patriotism, inte för att säkra särskilda privilegier. Dessutom är det både diskriminerande och orättvist att ge särskilda förmåner till deras ättlingar efter fem decennier. Kvoter är avsedda att lyfta underprivilegierade och marginaliserade samhällen, men frihetskämpar och deras ättlingar faller inte in i den kategorin. Denna praxis strider till och med mot konstitutionen.
Hasina och Awami League använde denna kvot för att upprätthålla sitt monopol över statliga jobb, vilket gjorde lagen mycket kontroversiell. Till och med barn till många frihetskämpar motsatte sig kvoten och insåg dess inneboende orättvisa. Allmänheten i stort krävde också logiska reformer och uppmanade till att denna diskriminerande bestämmelse skulle avskaffas. Borgerliga intellektuella och yrkesverksamma anslöt sig till motståndet mot frihetskämpekvoten och förespråkade ett rättvisare system.
Yeni Demokrasi: Hur förändrades saker och ting efter att Hasina lämnade landet? Vilken roll spelade de styrande klassernas klickar i denna process, och hur påverkade de rörelsen?
Azad: Efter Hasinas avgång skedde ingen revolutionär förändring i situationen. Även om rörelsen fick en politisk dimension förblev kvotreformrörelsen en kravbaserad rörelse under lång tid. “Antidiskriminerande studentrörelsen” hävdade att den var en opolitisk plattform, trots att den hade stöd och deltagande från olika organisationer och krafter. Deras politiska ledarskap var dock svagt. Som ett resultat tog “Tredje makten”, lojal mot imperialistiska intressen, till sig frukterna av studentupproret.
Dr. Yunus, en lojal och betrodd figur av västerländsk imperialism som hade blivit förföljd av det Indienallierade Hasina-Awami-fascistregimen, kallades in för att bilda en militärstödd, imperialistisk “Tredje makten” interimsregering. Denna nya regim föreslår reformer genom att avlägsna Hasina-Awami-lojalister från olika statliga institutioner och installera “Tredje makten”-representanter i deras ställe. Imperialister har gett sitt stöd till detta initiativ, medan Indien återigen konspirerar mot det fallna Hasina-Awami League.
Yeni Demokrasi: Vilka lärdomar har ni dragit från denna rörelse, och kan ni dela dessa erfarenheter med oss?
Azad: En viktig lärdom jag har dragit från denna rörelse är att utan arbetarklassens ledarskap och utan den aktiva medverkan från arbetarklassen och bondeklassen kan de förtrycktas makt inte upprättas. Den styrande klassen förtrycker brutalt varje rättfärdig rörelse med hjälp av sina statliga styrkor. Därför måste folket också beväpna sig mot den styrande klassens statliga styrkor.
Rörelsen var blodig, men den saknade en tydlig politisk riktning för folket. Tusentals blev martyrer, tusentals fler blev skadade, och hundratals blev förlamade. Polisstyrkan fick också skador i sammandrabbningar med folkmassan. Flera statliga byggnader förstördes, och hem till många Awami-ledare och aktivister sattes i brand. Även om den fascistiska Hasina-Awami-regeringen till slut föll efter mycket blodsutgjutelse under studentupproret, upprättades inte massornas makt.
För att verkligen etablera de förtrycktas makt i ett tredje världen-land som vårt, är det nödvändigt att föra ett långvarigt folkkrig och en agrarrevolution under arbetarklassens ledning, styrd av ideologin marxism-leninism-maoism (MLM). På denna grund måste vi organisera en väpnad massrevolution genom att förena olika typer av arbetare, industriarbetare och medelklassmänniskor i städerna.
Yeni Demokrasi: Avslutningsvis, är det något annat du vill tillägga?
Azad: Sedan början av den antifascistiska rörelsen mot det femton år långa Hasina-Awami-regimen har vår organisation, ” Revolutionary Student-Youth Movement,” tillsammans med vår frontorganisation “Naya Ganatantrik Gonomorcha” (Nya Demokratiska Folkets Forum), spelat en betydande roll både individuellt och i allians med den antifascistiska vänsterfronten. Sedan 2018 har vi protesterat för Hasina-Awami-fascistregeringens avgång. År 2022 bildade vår studentorganisation, tillsammans med sex andra antifascistiska studentorganisationer, en enad front som aktivt deltagit i denna student-massrörelse.
Men rörelsen har nu gått in i en ny fas. De imperialiststödda styrande klasserna och deras statsapparater är i kris och försöker omorganisera sig, men de kommer oundvikligen att möta nya utmaningar. I detta sammanhang måste studenter, arbetare och bönder förbereda sig för en förnyad kamp.
Azad
Medlem, Nationella kommittén,
Revolutionary Student-Youth Movement (RS-YM)