Den 22:a november upplöstes universitetstältlägret på Vasaplatsen (även kallad Gazaplatsen av demonstranterna) vid Göteborgs universitet, det sista i riket sedan inledandet av universitetslägerkampen, eller Studentintifadan, i Sverige den 14:e maj i år. Detta markerade slutet på en etapp i massornas kamp och början på en ny. Solidaritetskampen har nu gått på reträtt.
Vad var det angivna syftet för repressionen? Att Göteborgsliberalerna hade ansökt om tillstånd att hålla en ”samling för tolerans och rättvisa” på samma plats dagen därpå. På den grunden kunde polisen tvinga bort lägerdemonstrationen.
Liberalerna vet att de inte lurar någon och försöker inte dölja sina handlingars antipalestinska natur. Axel Darvik, kommunalråd för Liberalerna i Göteborg, som undertecknade ”samlingens” ansökan, bekräftade sanningen i en intervju med Svenska Dagbladet.
”Fråga: Och anledningen till att du valde just Vasaplatsen för den här manifestationen, var det helt enkelt att det är där Palestinademonstrationen har befunnit sig så länge?
Darvik: Ja, det är det.”
Han förklarade vidare anledningen till att han avskydde lägret så mycket.
”[M]an struntar i de förbud som finns mot att tälta i stadens parker.”
Och senare,
”Den här manifestationen har ju gått över alla gränser och alla proportioner. Det finns ingenting som, tycker jag, är försvarbart i det agerandet när man förstör en park, man begränsar allmännyttans tillträde till den i flera månader och dessutom då eldar och beter sig. Det kan ju aldrig vara okej.”
Det vill säga: man får bara demonstrera om man gör det utan att störa någon! Och särskilt inte om man ”beter sig”!
Det är inte orimligt att se detta som en krigsförklaring mot Palestinasolidariteten, mot det internationella motståndet till den sionistiska statens folkmordskrig mot Palestina, Libanon, Syrien och Jemen, bland andra folk, och övrigt ett brott mot folkets grundläggande demokratiska rättigheter, från Liberalernas, polisens och GU:s håll.
Detsamma kan sägas om andra aktuella händelser och uttalanden. Carlos Fernando, kommunpolis i Helsingborg, förklarade för Sydsvenskan i oktober att ”[polisen] kommer att dokumentera de som öppet stöttar Hamas, för i slutändan kan det vara en fara mot vår demokrati”, ett öppet erkännande till åsiktsregistrering. Johan Forssell, Sveriges migrationsminister, förklarade på Aktuellt den 30:e oktober att
”[O]m du är här på ett tillfälligt uppehållstillstånd, då ska man faktiskt inte kunna bli medborgare om man sprider hat, om man sprider terrorpropaganda.”
Och vidare:
”[N]är det gäller just att hylla terrorgrupper, där kan vi aldrig se mellan fingrarna. De personerna ska inte vara i Sverige. Därför vill vi förändra lagen för att kunna utvisa dem.” (vår fetstil)
Detta är viktigt då alla stora motståndsgrupper i Palestina och Libanon, inklusive Hamas, PFLP, Islamiska jihad och Hizbollah, är terrorstämplade av EU. Det vill säga, migrationsministern kampanjar direkt för att den som uttalar sig till stöd för det palestinska motståndets konkreta uttryck i de hjältemodiga nationella motståndsstyrkorna ska utvisas, och speciellt om man har tillfälligt uppehållstillstånd.
Dessa exempel är ett urval från sedan oktober, och det finns otaliga fler exempel på sådana krigshandlingar sedan inledandet av al-Aqsaflodvågen 7/10/2023. Men varför insisterar den svenska staten på att krossa och förfölja den palestinska solidaritetsrörelsen? För att dess intressen hotas.
Den svenska imperialismen i Mellanöstern
Utöver direkta ekonomiska kopplingar till landet, inklusive ett avtal med Elbit systems värt 1,7 miljarder kronor som nu göder den israeliska folkmordsmaskinen, finns det större intressen på spel för Sverige i Israel. Den svenska imperialismen är motsatt såväl Irans, ryska imperialismens och kinesiska socialimperialismens intressen som folkens befrielsekamper i Mellanöstern. Det gör dess största fiender desamma som Förenta staternas och den sistnämndas lydiga hund Israel. Den Yankee-imperialistiska planen för den ”nya Mellanöstern” passar in med den svenska imperialismens önskningar om en sin del av kakan på grundval av en återuppdelningen av världen, som Utrikesdepartementet förklarar i sin ”Strategi för Sveriges regionala utvecklingssamarbete med Mellanöstern och Nordafrika 2024-2027” från mars i år:
”Sverige har ett strategiskt intresse av att situationen i Mellanöstern och Nordafrika stabiliseras, att en demokratisk utveckling främjas och irreguljär migration och dess grundorsaker motverkas, återvändandet ökar och frivillig återvandring främjas. (…)”
Vidare förklaras den svenska imperialismens mål i Mellanöstern:
”Strategin syftar till att stödja aktörer som verkar för en mer stabil demokratisk och hållbar utveckling i Mellanöstern och Nordafrika, inklusive i Jemen och Palestina. Svenskt engagemang för fri och regelbaserad handel med ökad tillgång till inhemska, regionala och globala marknader, förenklade handelsprocedurer, minskad korruption och ökad digitalisering kan bidra till ekonomisk integration och tillväxt. Möjligheterna till synergier mellan utvecklingssamarbete, främjande, handels-, utrikes-, säkerhets-, och migrationspolitik är goda, och den bredare svenska resursbasen väntas kunna bidra till genomförandet.”
Gällande Israel och Palestina specifikt skrivs det att:
”Situationen i Palestina är svår med hög arbetslöshet och en stor andel av befolkningen som är beroende av humanitärt stöd. (…) Den långvariga israelisk-palestinska konflikten utgör ett stort utvecklingshinder. En framförhandlad tvåstatslösning i enlighet med folkrätten förblir den enda hållbara lösningen på konflikten. (…)” (vår fetstil)
Den som har haft koll på nyheterna någon gång de senaste 20 åren bör förstå den verkliga innebörden av ”aktörer som verkar för en mer stabil demokratisk och hållbar utveckling” – ”Mellanösterns enda demokrati” och andra lakejer till Yankee-imperialismen. Det ”humanitära stöd” och ”utvecklingssamarbete” som bedrivs av Sverige internationellt måste förstås som statliga investeringar för att framkalla beroende hos de förtryckta ländernas byråkratkapitalistiska stater på imperialismens bidrag. Detta kan dock enbart ske smidigt om regionen är stabil och de avgörande aktörerna är vänliga gentemot den svenska imperialismen. Därför verkar den svenska imperialismen för ett så snabbt slut på folkmordskriget som möjligt genom förintandet av det palestinska motståndet, och den kan inte låta internationalismen stå i vägen för det.
Vad behöver Palestina från oss?
Hjälper man Palestina genom bojkottskampanjer av monopolföretag kopplade till folkmordet såsom Coca Cola, McDonald’s och Starbucks? Ytterst lite. Handlar det om att rösta rätt i valet, där man får välja mellan öppna sionister såsom Moderaterna (”Israel har rätt till folkmord”) och Kristdemokraterna, och dolda sionister, såsom Socialdemokraterna och Vänsterpartiet, som talar om folkmördaren Yitzhak Rabins favorita ”tvåstatslösning”? Eller kanske kommer FN, som själva är skyldiga för folkmord genom tvångssteriliseringar i flera länder inklusive Peru och Indien, att lösa allting? Är det den reformistiska och pacifistiska universitetslägerkampen som kommer att tillfoga den avgörande skadan mot folkmordsstaten? Dessa frågor svarar sig själva.
Det som krävs för att Palestina ska tjäna på solidariteten från Sverige är en fast, besluten, antiimperialistisk och klassmedveten ledning av solidaritetsrörelsen, vilket idag innebär en maoistisk ledning, som kan leda den till att slå hårt mot den svenska imperialismen med dess reaktionära stat, som är sveriges folks, arbetares och internationalisters huvudfiende. En sådan solidaritetsrörelse, liksom den för Vietnam på 60- och 70-talen, behåller den obevekligt internationalistiska kursen, försvarar sina universitetsockupationer från polisen, genomför slagkraftiga demonstrationer som skrämmer skurkarna i utrikesdepartementet, saboterar det israeliska krigsmaskineriets länkar i Sverige och bekämpar provokatörer, åsiktsregistrerare och opportunister. Bara då kommer regeringen, näringslivet och universiteten att börja tveka på huruvida det är lönsamt att fortsätta stödja den sionistiska staten. Kampen fortsätter, befria Palestina!