Vi ser att imperialismen faller i kris, på varenda kontinent och i varenda land. Den förruttnar hastigt, den rabiata vildhunden, och kan inte lösa sina problem. Detta innebär den proletära världsrevolutionens strategiska offensiv. Dock befinner vi oss i denna offensivs defensiva etapp, när världsreaktionen är i sönderfall men inte svag. Därför slår den sistnämnda åt alla håll liksom en förblödande, dödsskjuten björn, och repressionen och reaktionen ökar över hela linjen. Det är inte längre möjligt att driva genom reformer och eftergifter från bourgeoisin utan att organisera folket i kampen för makten, för att sticka fler hål i den enorma, lurviga besten, blodtörstigare för varje sekund som går, och dräpa den.

De senaste åren har denna defensiv, som för världsreaktionen och imperialismen är en kontrarevolutionär offensiv, tagit uttryck i Sverige bland annat som höger-”vänster”-samarbete och reaktionär lagstiftning. Låt oss undersöka dessa två frågor närmare, för att förstå reaktionens process i Sverige och på så vis avslöja imperialismens påtvingade självkannibalisering.

Samarbete fiender emellan?

Hela liberaldemokratin och allt dess bedrägeri har sin grund i det som uttrycks av den följande tesen från Lenin i ”Proletariatets uppgifter i vår revolution”:

”De erfarenheter, som gjorts av bourgeoisins och godsägarnas regeringar världen över, har utformat två metoder för att hålla folket i förtryck. Den första är våldet. Nikolaus Romanov I – kallad Nikolaus Påkman – och Nikolaus II, den blodige, har visat det ryska folket maximum av det möjliga och omöjliga ifråga om denna bödelsemetod. Men det finns också en annan metod, som bäst utformats av den engelska och den franska bourgeoisin, vilka ”lärt sin läxa” genom en rad stora revolutioner och revolutionära massrörelser. Det är bedrägeriets, smickrets, frasens metod, metoden att ge en miljon löften, tiggarallmosor, att ge efter i det oviktiga för att bevara det viktiga.” (författarens snedstil)

De liberaldemokratiska grundsatserna är inte mycket mer än den teoretiska systematiseringen av denna andra metod av bourgeoisin och undergräver ingalunda målet ”att hålla folket i förtryck”. I de flesta liberaldemokratier åstadkommer bourgeoisin ”eftergifter i det oviktiga” genom bedräglig parlamentarism, vilket innefattar skenbar ”granskning” partier och myndigheter emellan. Parlamentarismens bedrägliga natur visades särskilt tydligt upp i sommarens debatt mellan Joe Biden och Donald Trump, där de ”granskade” varandras golfresultat medan de undvek att tala om den ekonomiska och politiska krisen som fördjupar sig i Förenta staterna varje dag, och på det viset uppträdde den välklingande ”granskningen” som ett lurendrejeri och intet annat.

Men vad innebär det när denna ”granskning” upphör? Vad innebär det när alla avgörande ”granskande” partier slås samman i en koalition, med en underförstådd tystnadsplikt allierade emellan? Det innebär ett slut på försöken att svindla befolkningen genom parlamentarismen. På grund av kapitalismens ruttenhet kommer kapitalistiska regeringar alltid att avslöja sig själva som löneslaveriets och misärens försvarare. Folket kommer att kräva ett alternativ, något som en sådan samlingskoalition och -regering totalt utesluter inom det borgerliga samhällets ramar. Då blir det fullständigt omöjligt för bourgeoisin att undvika en övergång från den andra metoden till den första, eftersom risken för revolutionär omstörtning fortfarande måste hanteras.

Vad säger då Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho oss när hon, under partipiska, berättar att hon ”tror att ett samarbete mellan Socialdemokraterna och Moderaterna är nödvändigt”, då ”[v]i befinner oss i en nationell kris när det gäller gängbrottsligheten”, vilket skapar behov för en “repressiv stat“? Vad säger det oss när Magdalena Andersson förklarar att S ”ska ha en mycket stram migrationspolitik”, att ”en förkrossande majoritet av riksdagsledamöterna i Sveriges riksdag kommer att stå bakom en stram migrationspolitik och det inkluderar Socialdemokraterna” och att hon “ifrågasätter att blockpolitiken skulle vara det enda sättet att bilda regeringar”? (överallt vår emfas) Är inte migrationsfrågan, som egentligen är frågan om folkets demokratiska rättigheter för utländska minoriteter, sannerligen ”det viktiga”?

De konkreta nutida svaren till dessa frågor ska vi snart få se, men hon tydliggör även en avgörande process inom den svenska staten. Denna process kan kallas intet annat än fascistisering.

Angående fascismen förklarar Ordförande Gonzalo:

”För oss är fascismen förnekandet av liberaldemokratiska principer, förnekandet av borgerligt demokratiska principer som föddes och utvecklades under 1700-talet i Frankrike.”

Den allmänna rösträtten undergrävs och blir fullständigt överflödig om det finns en samlingskoalition och -regering. Således utgör blott existensen av en samlingskoalition ett förnekande av de borgerligt demokratiska principerna.

Den nuvarande processen är inte utan motstycke i historien. Samma händelseförlopp såg vi i vårt land och i många fler länder under den fascistiska vågen på 1920-, -30- och -40-talen. Under Andra världskriget ledde Socialdemokraterna, med Per Albin Hansson i spetsen, en samlingsregering i Sverige, som slog samman alla riksdagspartier förutom Sveriges kommunistiska parti och det (national-)”Socialistiska” partiet (Kilbomarna). Samlingsregeringen var ett uttryck för en allmän offensiv från bourgeoisins sida i Sverige, vilken brutalt slog ner mot massorna och särskilt mot kommunisterna, genom att beröva dem tryckfriheten genom attentat mot Norrskensflamman 1940 och totalcensur mot Hitlerkritiska tidningar, genom att upprätta koncentrationsläger för alla progressiva, kommunistiska och antifascistiska element, genom massövervakning i form av postavläsning, telefonavlyssning och åsiktsregistrering och genom tvångssteriliseringar, liksom de flesta regeringar på 30- fram till 70-talen. Gällande steriliseringslagen 1941, som riktades mot bland andra ”sinnesslöa” och romer, beskrevs den av samlingsregeringens justitieminister Karl Gustaf Westman (från Bondeförbundet, idag Centerpartiet) på följande sätt:

”Ett betydelsefullt steg framåt i riktning av att sanera den svenska folkstammen, att befria den från fortplantning av arvsanslag, som leda till att i framtida generationer det förekommer individer, som icke äro önskvärda medlemmar av ett sunt och friskt folk.”

Faktumet att fascistiseringen i Sverige alltid skett genom riksdagsapparaten, snarare än emot den, påvisar den intima kopplingen mellan liberaldemokratin och fascismen.

Nu ska vi se det konkreta uttrycket för fascistiseringsprocessen i lag.

Antifolklig lagstiftning med stöd från Socialdemokraterna

De senaste åren har många lagar för att öka övervakningen och bestraffningen av befolkningen. Detta har genomförts under brottsbekämpningens fana, en fana som bourgeoisin är oförmögen att bära, eftersom dess fullbordande kräver ett slut på misären och individualismen samt likvideringen av trasproletariatet som samhällsskikt genom arbete för alla, bland annat. Eftersom bourgeoisin inte kan lösa dessa problem måste den, för att upprätthålla folkets intellektuella slaveri under de borgerliga mästarna, uppfylla två uppgifter: 1. framstå som den självsäkra förtruppen i kampen mot brottsligheten, och; 2. bekämpa avslöjandet av denna ”förtrupps” verkliga karaktär. På köpet vill den även uppfylla en tredje uppgift, som, medan de föregående tryggar bourgeoisin tak över huvudet, även förser den med levebröd: att splittra arbetarklassen, differentiera den i skikt för att öka utsugningen och därmed profiten. Alla dessa tre uppgifter tar uttryck på olika sätt i nästintill alla nedan nämnda rättsliga dokument, varav flertalet har resulterat i lagändringar.

Dessa lagändringar har länge lamt motståtts av Socialdemokraterna, som i någon mån har kunnat måla upp sig som försvarare av folkets rättigheter. Dock, på grund av denna sammanslagningsprocess som riksdagen idag genomgår, har detta försvar försvunnit, och försvararna har blivit inkräktare. Därmed har många fler av Tidöregeringens repressiva propositioner röstats igenom i riksdagen med brett stöd, tack vare socialdemokratiska röster.

Lagstiftningen försätter många invandrar- och fattiga befolkningar i ytterligare utanförskap och desperation, vilket främjar brottsligheten—det måste även borgerliga intellektuella erkänna, såsom LU-forskarna Sverker Jönsson och Tova Bennet, som hävdar att

”Trots att den kriminalpolitiska utvecklingen med hårdare straff pågått under femton år är det ingen som visat att dessa åtgärder haft några positiva effekter. När det gäller införandet av hårdare straff för exempelvis unga visar forskningen att det snarare riskerar att förstärka deras kriminella identitet och leda till mer brottslighet.”

Låt det avslöjande faktumet eka genom alla dessa lagprocesser när vi diskuterar dem nedan.

Ökad bestraffning

Sedan januari 2023 har de nya lagändringarna gällande utlandsspioneri (2022:1517-1522) varit verkställda. Det innebär bland annat att det blir ”straffbart att under vissa omständigheter t.ex. obehörigen röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller en mellanfolklig organisation.” (vår emfas) Kära läsare, vilka uppgifter ”kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat”? Talas det här inte om ”obehöriga” såsom Julian Assange, som hjälpte till att avslöja tusentals av Yankee-imperialismens grova brott mot folket i Afghanistan och Irak? Vad skulle det innebära för den laglydiga medborgaren om denne tillhandahåller klassificerad information som fördjupar avslöjandet av den sionistiska staten Israel? Eller den fascistiska indiska staten? Eller Yankee-imperialismen? Skulle inte det ”skada Sveriges förhållande till någon annan stat”? I framtiden kommer vi få se hur dessa paragrafer används; de kommer knappast att leda till ett mer demokratiskt, fritt och säkert samhälle.

Maj 2024 gav Justitiedepartementet, under Tidömannen Gunnar Strömmers ledning, ett kommittédirektiv till en särskild utredare att ”se över regelverket om utvisning på grund av brott och närliggande frågor i syfte att skapa en skärpt reglering som möjliggör betydligt fler utvisningar av utlänningar som begår brott” (Dir. 2024:42). Om denna lagprocess följer samma väg som de samtida innebär det en ökad diskrepans mellan straff för medborgare och icke-medborgare, som utgör några av de djupaste delarna av massorna i landet och skulle försättas i en djupare slavställning vid ikraftträdandet av lagarna Strömmer vill se.

Juli 2024 publicerade den tillhörande särskilda utredaren Mattias Larsson, som även är generaldirektör på Brottsförebyggande rådet (Brå), en myndighet som 2019 anklagades för snedvridning i sina rapporter om kriminalpolitiska frågor på grund av dess beroendeförhållande till Polismyndigheten, ett betänkande vid namn ”Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet” (SOU 2024:52). Bland dess författningsförlag ingår ett förslag till lag om ändring i ordningslagen (1993:1617), där 10 a § lyder:

”En utlänning får inte anordna eller delta i en allmän sammankomst om han eller hon har

1. utvisats med stöd av 2 kap. 1 § lagen (2022:700) om särskild kontroll av vissa utlänningar, eller

2. utvisats eller avvisats eller i överigt meddelats beslut om en sådan rättsföljd som avses i 1 kap. 7 § utlänningslagen (2005:716) av skäl som rör Sveriges säkerhet eller som har betydelse för allmän säkerhet.”

De hänvisade paragraferna ur Lagen om särskild kontroll av vissa utlänningar och Utlänningslagen berör personer som har utvisats för skäl som berör Sveriges säkerhet. Det kan, med migrationsministern Johan Forssells uttalanden på senaste tid om att genomföra utvisningar för stöd för palestinska motståndsgrupper i åtanke, innebära att utländska palestinademonstranter som öppet stödjer motståndet kan berövas demonstrationsfriheten. Straffet för brott mot denna lag skulle, om denna promemorias förslag blev anammades av denna samlade riksdagen, behöva avtjäna fängelse i högst sex månader eller betala en motsvarande böter. Författningskommentaren (kommentar från en erfaren jurist) hävdar med rätta att ”Bestämmelsen utgör en särbehandling av utländska medborgare med hänsyn till rikets säkerhet. Den bör upphävas i återställningsförslaget”.

November 2024 trädde förslag i en regeringsproposition vid namn ”En ny förverkandelagstiftning” (2023/24:144) i kraft. Riksdagen.se sammanfattade dess innehåll som följande:

”Bland annat ska det bli möjligt att ta tillgångar med brottsligt ursprung från kriminella, oavsett om det kan bevisas att någon har begått ett konkret brott.

Det innebär att en person som till exempel har stora mängder kontanter, stora banktillgodohavanden eller lyxartiklar ska bli av med dem om han eller hon inte har inkomster som står i proportion till egendomen eller inte heller kan förklara varifrån den kommer. Även barn och unga samt personer som agerat under allvarlig psykisk störning omfattas av förslaget.”

Om man alltså har sparat i en lång tid för att köpa något fint åt sig själv, fått en dyr gåva, eller dylikt, har polisen rätt att stjäla dina saker så länge de är tillräckligt förblindade av rasism och/eller förakt för de fattiga samhällsskikten. Riksdagen röstade igenom förslaget med 267 mot 19.

Januari 2025 skickade regeringen in en proposition vid namn ”Preskription av avlägsnandebeslut och vissa frågor om återreseförbud” med vilken regeringen föreslår ”lagändringar som bland annat syftar till att fler personer som har fått ett beslut om avlägsnande ska återvända till sitt hemland”. För att åstadkomma detta föreslås det bl.a.

• ”att ett beslut om avlägsnande ska gälla i fem år från det att utlänningen har lämnat landet, eller längre om det finns ett återreseförbud som löper

• en möjlighet att meddela längre återreseförbud än i dag om en utlänning inte har lämnat landet när tidsfristen för frivillig avresa har löpt ut

• en bestämmelse som tydliggör att återreseförbud ska börja löpa den dag utlänningen lämnar medlemsstaternas territorium eller, om personen ska verkställas till en medlemsstat, den dag utlänningen lämnar Sverige

• att systemet med s.k. spårbyte ska avskaffas, dvs. möjligheten att ansöka om uppehållstillstånd för arbete inifrån landet efter avslag på asylansökan.”

Regeringen vill alltså genomföra sin älskade återvandring genom ökat tvång, även om de utsatta har gjort sig användbar i den individa kapitalistens åsikt (genom att skaffa ett arbete i Sverige). Lagändringarna föreslås träda i kraft april 2025. Propositionen har inte behandlats av riksdagen än.

Återigen i Januari 2025 trädde en rad lagförslag från regeringen i kraft efter att ha godkänts av riksdagen med en majoritet på 245 mot 57. Dessa lagändringar skapade möjligheten för vittnen att höras anonymt både under förundersökning och i brottmål i domstol om det påtalade brottet motsvarar två års fängelse. Detta medför problemet att hela rättssystemet och hela dömande makten undermineras, då den verkställande makten (i detta fall Polismyndigheten och Kriminalvården) får befogenhet att straffa på basis av sämre och mindre pålitliga domar (med tanke på att anonyma vittnen kan överdriva eller hitta på fullständiga osannigheter utan konsekvenser); domstolarna och allmänheten fråntas rätten till vetskap om källan och på så sätt förskjuts makten till den verkställande grenen, vilket i sin tur bestrider parlamentarismen.

Argumentet att möjligheten att vittna anonymt skulle innebära ett utvidgande av folkets rättigheter genom att tillåta brottsoffer som skulle möta konsekvenser av att vittna öppet, såsom offer för sexualbrott och gängrelaterat våld, är felaktigt, då rätten till rättssäkerhet och rätten till demokratisk maktfördelning, som enbart kan ernås genom frånvaron av anonyma vittnesmål, överväger det ynkliga steg mot frihet från patriarkatet och kriminalitet som möjligheten att vittna anonymt utgör, särskilt med faktumen, att dessa problem kan lösas och lösas betydligt mer effektivt och djuptgående genom att slå mot problemets rot (bourgeoisins diktatur, imperialismen, osv.) och att berövandet av rättssäkerheten direkt strider mot detta, i åtanke.

Detta är även relaterat till hur vi bör behandla frågan om slutbetänkandet ”En mer rättssäker och effektiv domstolsprocess” (SOU 2024:51), som kommer från samma utredning som lagförslagen om anonyma vittnen, publicerat juni 2024 och senarelägger offentlig tillgång till och därmed möjligheterna till mediebevakning av förundersökningsprotokoll i brottsmål till rättegången snarare än när åtal väcks. På detta sätt försvagas folkets makt i relation till statens, genom att göra det omöjligt att protestera och ställa till svars eventuella antifolkliga domstolsprocesser.

Massövervakning

Mars 2024 lämnade regeringen in en proposition till riksdagen med namn ”Säkerhetszoner” (Prop. 2023/24:84), vars lagförslag röstades igenom av riksdagen i april. Propositionen ”föreslår att Polismyndigheten ska kunna införa säkerhetszoner där polismän har särskilda befogenheter att söka efter vapen och andra farliga föremål”. Polismyndigheten får själva avgöra huruvida ett område är lämpligt för en säkerhetszon. I lagförslaget står det att

”[i] en säkerhetszon får en polisman kroppsvisitera en person eller genomsöka ett transportmedel för att söka efter vapen eller andra farliga föremål, i den utsträckning det behövs för att förebygga eller förhindra den brottsliga verksamhet som zonen har införts för att motverka.” (vår fetstil)

Det är såklart de individa polismännen som avgör hur stor ”utsträckningen” som ”behövs” är. Lagändringarna trädde i kraft på mycket kort varsel, redan samma månad som de röstades igenom.

Juni 2024 godkände riksdagen en till proposition från regeringen vid namn ”Preventiva tvångsmedel för att förebygga och förhindra allvarliga brott” (2023/24:117), med en 283 voteringars majoritet mot 20, som ”föreslår bland annat att

• Inhämtning av vissa uppgifter om elektronisk kommunikation ska få ske i fråga om fler typer av brott.

• Fler tvångsmedel och verkställandeåtgärder, till exempel hemlig rumsavlyssning och husrannsakan, ska få användas.

• Genomsökning på distans ska få användas i utlänningsärenden med kvalificerade säkerhetsaspekter.

• Rättssäkerheten för den enskilde ska stärkas, bland annat genom utökade förbud mot avlyssning och övervakning.” (vår fetstil)

om ”det med hänsyn till omständigheterna finns en påtaglig risk för att en person kommer att utöva brottslig verksamhet” som innefattar bland annat sabotage, uppror och väpnat hot mot laglig ordning. Det fjärde förslaget bör inte förstås som någon ”försäkring” – det är objektivt så att en ökning av övervakningen från en stat som den svenska, som aldrig har rensats från sitt förflutna (samlingsregeringen, osv.), innebär ett förringande av den personliga integriteten. Vi kan enbart se det som ett bland ”en miljon löften”. Lagändringarna trädde i kraft i september.

September 2024 publicerade den tillhörande särskilda utredaren och tidigare biträdande Säpo-chef Johan Sjöö slutbetänkandet ”Signalspaning i försvarsunderrättelseverksamhet – en modern och ändamålsenlig lagstiftning” (SOU 2024:59). Där föreslås det att FRA, Försvarets radioanstalt, som tidigare har använts för att avlyssna folket i repressivt syfte och utanför lagens ram, ska få befogenheter att signalspana inom landets gränser i ”försvarsunderrättelseverksamhet”. Samma utredning har även fått sina tidigare, icke-repressiva förslag godkända av riksdagen.

För att sammanfatta: Repressiva lagar, lagändringar, propositioner, promemorior, kommittédirektiv och dylika rättsliga dokument och processer har ökat dramatiskt i antal och grovhet de senaste tre åren och särskilt under 2024. Vi ser en upprepning av slutet på 1930-talet.

Slutsatser

Lenin fortsätter i ”Proletariatets uppgifter i vår revolution” med följande:

”[M]ed varje dag som går kommer den godtrogna omedvetenheten och den omedvetna godtrogenheten alltmera att försvinna, särskilt hos proletärerna och de fattiga bönderna, vilkas liv (deras samhälleliga och ekonomiska läge) lär dem att inte tro på kapitalisterna.

Småbourgeoisins ledare ”måste” lära folket att lita på bourgeoisin. Proletärerna måste lära folket att misstro bourgeoisin.” (författarens snedstil)

Våra slutsatser är följande:

1. Med varje dag som går rör sig den svenska bourgeoisins diktatur närmare fascismen, även om den inte har nått dit än. Det innebär även att med varje dag som går avslöjar reaktionärerna som sådana, de vittrar själva bort båda omedvetenheten och godtrogenheten. Men det minskar inte arbetsbördan hos de revolutionärt sinnade att avslöja utsugarväldet, utan ökar den, då fler kommer att lyssna och kommer att göra det ivrigt. Massorna skriker ut för ledning, och om progressiva krafter inte kan ta ledningen kommer de förtryckta att duperas att stödja den ena eller den andra flygeln av samma fiendeklass. Låt oss inte gå miste om detta mobiliseringstillfälle.

2. För att bekämpa fascistiseringen krävs det av alla ärliga demokrater, alla progressiva krafter och alla antifascister att inte begränsa sin strid till processens mest reaktionära krafter – Sverigedemokraterna, NMR, Alternativ för Sverige osv. – utan mot hela klassdiktaturen, som inte kan undgå att bli fascistisk i enlighet med den härskande klassens behov, och mot den för varje dag mindre demokratiska riksdagen. Liberaldemokratin är ingalunda en garanti mot fascismen, utan snarare fascismens garanti. Mot den hycklande imperialistiska liberaldemokratin bör vi ställa proletär diktatur och demokrati, som motsvarar historiens sista klass verkliga intressen.

3. Enbart under socialismen kan brottslighet faktiskt utrotas, och ersättas med fred, harmoni och värdighet. Socialismen uppnås, som vi lärt oss av historien, enbart genom en revolutionär omstörtning, idag innebär det ett folkkrig. Folkkriget innebär ett krig mot såväl gängbrottslighet som fascismen, ett krig för varaktig fred. Det kräver ledning av en obevekligt revolutionär klass, proletariatet – ty alla rörelser leds av en eller en annan klass med vissa klassintressen – och dess politiska parti, väglett av klassens ideologi, marxismen-leninismen-maoismen. Den nationella gängbrottslighetskrisen manar inte till invandrarfientliga lagar, manar inte till massövervakning, manar inte till ett fascistiskt förkastande av Montesquieu—den kräver klasskamp, kamp för makten och kamp för maoismen för att lösas, idag koncentrerat i uppgiften att återskapa Sveriges kommunistiska parti.