Detta är en översatt artikel från Föreningen Ny Demokrati i Tyskland. Redaktionen anser att denna artikel är ett viktigt bidrag till förståelsen och analysen av den internationella utvecklingen. Artikeln analyserar funktionen av Trumps tullar inom imperialismen och dess syfte att försvara USA-imperialismens position som supermakt samt att öka kapitalets centralisering inom en period av förruttnelse för detta världsomfattande system. Du kan hitta orginalet här.
OM DEN AKTUELLA SITUATIONEN: ANTECKNINGAR RÖRANDE DEN GLOBALA KRISEN
(40. Angående ”Trumps nya tullar”)
Fredag, 11 april 2025
TRUMPS ÅTGÄRDER FÖRVÄRRAR DET IMPERIALISTISKA SYSTEMETS INBÖRDES MOTSÄTTNINGAR
Den 2 april meddelade USA:s ultrareaktionäre och folkmördande president, Donald Trump, om införandet av nya handelstullar (tariffer) gentemot omvärlden.
Lenin menar: Att sådana protektionistiska åtgärder syftar till att öppna förhandlingar – som inte sker på jämlika villkor – och som leder till nya handelsavtal. Rena handelskrig är sällsynta, men dess funktion uppfylls genom hot, olika förhandlingar och liknande. Han påpekar att England förut kunde basera sin makt på sitt ekonomiska övertag (”pundets ekonomi”, som då dominerade världshandeln – i dag är det ”dollarekonomin”), militära övertag och på sina kolonier.
Ur Lenins “Häften om imperialismen”, ”Beta” med ett citat av en borgerlig ekonom med Lenins kommentarer inom parantes:
”Ty extrem protektionism liknar frihandel i det avseendet att den samtidigt som den försvårar för varuinförsel i landet (på grund av höga priser), stimulerar utrikeshandel (export av billiga råvaror samt en ökning av exportförsäljning eftersom den egna befolkningen utarmas).
(…) det är icke korrekt att de så kallade ”handelsavtalen” har gått i “bankrutt”.”
Både i de imperialistiska länderna och i de förtryckta nationerna kommer detta nya ‘tull- och handelskrig’ återigen att leda till en större ackumulering och centralisering av kapital till förmån för de stora monopolkapitalisterna och till nackdel för majoriteten av världens folk.
Deras imperialistiska kumpan-rivalerer (i sammansvärjning och tvist) i Europa och Asien vet om detta och för att få ett bättre förhandlingskort så sätter de sina förhoppningar till att Trumps åtgärder mot dem ska få negativa konsekvenser även inom USA. Således gör de sig redo att förhandla på allvar och då inte bara om tulltariffer utan om alla andra kort som Unkle Sam har i rockärmen. De vet om att detta är den “’största förhandlingskraften” de har gentemot supermakten och EU (Tyskland) och det socialimperialistiska Kina försöker samordna sina motåtgärder.
Efter tillkännagivandet av tarifferna protesterade till och med de egna republikanska representanterna eftersom de fruktar att förstörelsen av små och medelstora företag kan leda till partiets framtida valförlust.
Donald Trump tillkännagav således personligen en fördröjning av implementerandet av tarifferna på 90 dagar, från den 9 april, efter kraftiga fall på världens börser, som började med de egna marknaderna.
Det har också blivit känt att dessa “underbara åtgärder” har gjort det möjligt för honom och hans närmaste medarbetare från den finansoligarkin, såsom Elon Musk, att utnyttja insiderinformation och tjäna stora vinster genom att manipulera marknaderna med dessa zicksack-rörelser.
Men innan vi går in på de “nya Trumptullarna” är det nödvändigt att förstå vad som händer bakom kulisserna.
Således följer några allmänna frågor angående maktskiftet i USA, från det Demokratiska till det Republikanska partiet.
BIDEN (D) HAR MISSLYCKATS OCH TRUMP (R) STORMAR IN SOM EN STAFETTRIDDARE – MEN ÄVEN HANS MISSLYCKANDE ÄR FÖRPROGRAMERAT.
I den politiska valkampanjen (2024) för de två “maffiorna” (D och R) som turas om att hålla rodret i den imperialistiska staten, visades inte blott skillnader i tal och stil mellan de två kandidaterna, utan även i deras politiska program (i synnerhet den ekonomiska politiken, som är huvudfokus här). Kamela Harris (D) representerade en fortsättning på Bidens politik, med statlig inblandning i ekonomin och prioritering av statliga investeringar, medan Trump attackerade denna ekonomiska politik som “socialistisk” och misslyckande, samtidigt som han förespråkade en “ny politik” med lägre skatter och en ekonomi för “arbetarnas bästa” baserat på privata investeringar. Ingen av kampanjerna erbjöd något nytt i denna fråga och de utgjorde ingalunda något alternativ till den misslyckade Biden-regeringens politik. De ekonomiska problem USA står inför idag beror på den nuvarande fasen av större sammanbrott i ekonomin.
Lenin fastslog att den ekonomiska kärnan av imperialismen är monopolkapitalism vilket gör den parasitär och döende. Han ansåg att detta var en fas i kapitalismens allmänna kris och övergång till något nytt.
De olika USA-regeringarna har misslyckats både inrikes och utomlands. Monopolen som skapats av finanskapitalet har centraliserat och ackumulerat allt mer kapital, vilket gör deras makt ännu större både inom USA och globalt. Yankee-imperialismen är idag världens största monopolist således den mest parasitära, som lever på att exploatera hela världen. Detta har lett till en nedgång i den inhemska produktionen i USA de senaste 50 åren, liknande det som hände med det antika Rom, som alltmer kom att leva på vad dess provinser producerade, såsom Egypten och Palestina.
Den här tendensen, som beskrivs i föregående stycke, gäller för imperialismen i allmänhet, men särskilt för Yankee-imperialismen, och den tendensen är irreversibel. Den ökade produktiviteten i de imperialistiska länderna fungerar som en motkraft, men den leder samtidigt till en ny ackumulation och centralisering av kapital, mer monopol och mer parasitism. Ett exempel på detta är framväxten av internet och a.i.-eran, som har fokuserat ekonomin på tjänster och lett till en ännu större ackumulation och centralisering i monopol baserade i Silicon Valley, låt oss återkomma till detta. Vi ser hur imperialismen fortsätter att brytas ned på grund av sina inre motsättningar och hur kampen från förtryckta folk och nationer mot imperialismen och dess medlöpare växer, vilket rör om i hela ordningen av förtryck och exploatering, och därmed påskyndar dess nedbrytning och undanröjning.
DETTA LEDER IMPERIALISMEN IN I EN ÅTERVÄNDSGRÄND
Idag är det mer aktuellt än någonsin, det som fastställdes av maoismen:
De många oförsonliga motsättningarna som plågar de imperialistiska länderna både internt och externt, är likt vulkaner som ständigt hotar monopolkapitalets herravälde. De imperialistiska länderna intensifierar vapenupprustningen och gör allt för att militarisera sina ekonomier. Allt detta leder imperialismen in i en återvändsgränd. De imperialistiska tankesmedjorna har smitt plan efter plan för att rädda sina herrar från det öde som de nu möter eller snart kommer att stå inför, men de har inte lyckats finna någon verklig utväg ur imperialismens situation (se utdrag från dokumentet vi citerar nedan). Världsrevolutionen är i sin strategiska offensiv och imperialismen följaktligen i strategisk defensiv, och det är proletariatet, lett av sina kommunistiska partier, som ska leda den.
Både Biden-regeringens åtgärder och de tal folkmördaren Trump höll under valkampanjen och nu i regeringsställning när han för fram sin egen slogan för att manipulera massorna med “MAGA”, är det politiska beviset på det vi påstår. USA:s regeringar under detta århundrade, både från Demokraterna (D) och Republikanerna (R), har misslyckats med att återuppliva landets ekonomiska liv, som är den strategiska basen för deras världshegemoni. Både Bush Jr., Obama, Biden och den första Trump-regeringen har misslyckats och de har inte kunnat finna någon verklig utväg ur sin situation. Det är en historisk och politisk omöjlighet som gör att imperialismen återigen tvingas byta ut sina höga hästar.
Detta skifte syns på det subjektiva planet i en konsensus bland de reaktionära politikerna på denna sida av Atlanten och att det Demokratiska partiet misslyckades i valet november 2024, berodde inte på kandidat Harris, vilket är en sekundär fråga, utan främst på demokraternas misslyckande som regerande parti. Denna gång var det den imperialistiska fraktionen som representerades av detta parti och dess politik som misslyckades styra den imperialistiska staten, bägge partierna och fraktionerna är givetvis ledda av finansoligarkin. Det nuvarande misslyckandet för en av dessa fraktioner som imperialismens ledning gjorde så att det förelåg ett akut behov att byta ledande hästar och politik. Sett på detta sätt så svarar Trump-regeringen på detta Yankee-imperialisms behov efter demokraternas misslyckande, både internt och externt, och måste följaktligen svara på denna situation för att yankee-imperialismen ska kunna bevara sin världshegemoni och konfrontera de nya utmaningar och faror som tillkommer.
Denna nya regering är från början dömd att misslyckas och dess första åtgärder fram till dagens datum den 4 april fortsätter att lägga till fler bekymmer.
REAKTIONÄRISERINGEN AV STATEN ÄR OUMBÄRLIG FÖR IMPERIALISMEN
Imperialismen är reaktion längst hela linjen både externt och internt.
Den statliga monopolkapitalismens fraktion i USA är politiskt främst representerad av det Demokratiska partiet (D) och den privata monopolkapitalismens fraktion av det Republikanska partiet (R). Presidenter, lagstiftare, guvernörer, etcetera tjänar antingen den ena eller den andra fraktionen av imperialismen och eftersom imperialismen är reaktionär på alla nivåer, så existerar ingen progressiv fraktion (eller “liberal”, som vissa borgerliga historiker kallar det), och följaktligen heller ingen konservativ fraktion. Denna benämning tillhörde den svunna tid då kapitalismen utvecklades i sin första fas.
Den protektionism som Biden tillämpade mot både sina allierade och imperialistiska rivaler, överges inte med Trump utan tar istället en mer öppen och fräck form. Detta kan förklaras inte bara genom individuella skillnader, vilka är obestridliga, utan också i stor utsträckning genom skillnader i intressen mellan de två fraktionerna och deras representanter. Den ena fraktionen representerar sig själv som den högsta byråkraten, använder statens namn och anropar ‘antimonopol’-regler för att lura och gynna vissa specifika privata monopol och på den internationella scenen, trots att det inte finns någon större grundläggande skillnad i deras imperialistiska politik, framstår representanter från just denna fraktion som mer respektfulla mot institutionerna och internationell rätt, om än enkom när det passar dem, och när det inte passar, ignorerar de eller bryter mot dem genom att använda kryphål i de internationella avtal som de själva skapade. Så har USA-imperialismen agerat sedan den nya internationella ordningen etablerades efter andra världskriget, en process som blev mer fräck och aggressiv från början av 90-talet med krigen i Irak och Jugoslavien och med avtalen gällande så kallad “säkerhet” i Europa efter den sovjetiska socialimperialismens kollaps och fortsatte genom hela det årtiondet. De blev stärkta av deras status som världens enda hegemoniska supermakt. Ordförande Gonzalo påpekade under Centralkommitténs II plenum 1991 att Yankee-imperialismen har ifrågasatt många länders suveränitet och därmed har självaste reaktionen ävenledes ifrågasatt staterna i sig. Detta har blivit ännu mer uppenbart efter 2001 med Patriot Act och det så kallade ‘kriget mot terrorismen’ som gått bortom alla institutioner och regler gällande internationell rätt och detta fortsätter till dagens pågående folkmord som utförs av Yankee-imperialismen och sionism mot det palestinska folket och andra folk i den “utvidgade” Mellanösternregionen. Allt detta har skett med godkännande från bägge partierna och alla deras regeringar.
Det vi just har sagt innebär inte att det inte finns skillnader i intressen mellan de två partierna och de fraktioner de representerar (sammansvärjning och tvist). Till exempel, i frågan om centralisering av makt i den verkställande grenen (presidentiell absolutism) har det utvecklats så här: Under John F. Kennedys (D) och Lyndon B. Johnsons (D) regeringar koncentrerade demokraterna mer och mer makt i presidentens händer, på bekostnad av parlamentet och republikanerna var då motståndare till detta.
Från den första republikanska regeringsperioden som följde efter Lyndon under Nixon (R) började de själva praktisera centralisering av makt till presidenten. Detta skedde fram till när Carter (D) var president. Sedan, med Reagan (R) och Bush den äldre (R), återvände de till sina gamla vanor. Således är detta ett beteende där båda fraktionerna fortsatt denna trend fram till idag. Detta visar deras reaktionära natur och att reaktioniseringen av staten är en nödvändighet för imperialismen.
Representanterna för den privata monopolkapitalismens fraktion, i detta fall från det Republikanska partiet utropar sig vara förespråkare av ‘individens frihet’ och anhängare av ‘fri företagsamhet’, samtidigt som de skär ner och tar bort individuella friheter och rättigheter, och stödjer monopolkapitalisternas regim och till syverne och sist är de för full frihet för specifika monopol. Företrädarna för fraktionen av de privata kapitalistiska monopolen inom Republikanska partiet utropar sig som företrädare av “individens frihet” (och “mot stalinistisk kontroll”, som J.D. Vance (R) uttryckte det vid säkerhetskonferensen i München 2025) och för “företagsfrihet”, det vill säga för den mest fullständiga friheten för de privata kapitalistiska monopolen.
I detta avseende är den stora diskussionen under Clintons (D) första regeringstid (1993-97) om en ny Telekommunikationslag, som skulle ändra den Federal Radio Act som varit i kraft sedan 1927, av mer än anekdotiskt värde. De republikanska representanterna hävdade att “reglering var bra under industrialiseringens tid men inte för en kunskapsbaserad era, som inte lämnar utrymme för någon reglering”. Självklart var den andra fraktionen förespråkare av statlig inblandning i kommunikationsvärlden och i den framväxande internetsektorn.
Clinton (D) undertecknade den 8 februari 1996 den nya lagen som avreglerade telekommunikationerna. Den tog bort de normer som etablerades under New Deal och som förbjudit fusioner (sammanslagningar) mellan företag inom denna sektor. Således tilläts nu dessa fusioner mellan telekommunikationsföretag och de förbjöd internetreglering.
Uppfinningarna och den grundläggande forskning som möjliggjorde detta finansierades direkt av den imperialistiska staten, genom skatter. Det är värdefullt att studera de historiska händelserna och de olika personerna, på olika nivåer, som deltog för och emot kontrollen av telekommunikations- och internetföretagens verksamhet. Bland de senare fanns de självutnämnda ‘internetlibertarianerna’ och andra ‘internetutopister’, bakom vilka fanns både monopol och Världsbanken. Dessa finanskapitalets soldater var altså starka motståndare till statlig inblandning i internetverksamheten i namn av individens heliga frihet. Den andra fraktionen finansierade med offentliga pengar dessa ‘utopister’ och deras patroner.
Clintonregeringen (D), svarade mot behovet av det amerikanska imperialismens intressen, i sammansvärjning med den andra fraktionen, lät denna verksamhet förbli oreglerad, vilket ledde till att denna enorma teknologiska framsteg centraliserades i händerna på stora monopolister som Microsoft, Google, Facebook etcetera. På så sätt är yttrandefrihet och företagsfrihet inget annat än friheten för de stora monopolerna på internet eller inom AI, det vill säga ‘de fem stora’.
Trump, som representant för det privata monopolkapitalets imperialistiska fraktionen, är dess subjektiva uttryck till maximum, eftersom han själv ser sig som en medlem av denna oligarki som fastighetsmagnat. Som sådan är han redan investerad med och har makten att sparka omkull hela systemet och ignorera alla institutioner och normer baserat på “förhandlingsöverlägsenhet”. Han gör numera öppet reklam för detta som representant för den enda hegemoniska supermakten, politiskt, ekonomiskt och militärt. Men, vi upprepar, det är inte först nu i och med Trump som Yankee-imperialismen flagrant bryter mot internationella normer, i det här fallet för att tillämpa “amerikansk protektionism” mot både “allierade och rivaler”.
För att hänvisa till de senaste delarna av denna historia, ska vi säga att detta har praktiserats sedan Trumps första regeringstid (2017–21) och som fortsatt med Biden (D), till ett visst sätt, och nu genomförs det med Trumps nya regering på ett mer öppet sätt, utan att ta hänsyn till de konsekvenser som det redan har för den amerikanska ekonomin.
De imperialistiska makterna i Europa och Asien vet detta och för att få bättre förhandlingspositioner väntar de på att Trumps åtgärder mot dem ska slå tillbaka på USA själva, så att de kan förhandla på allvar, inte bara om tulltariffer utan om allt det andra Unkle Sam har i beredskap. Här försöker EU (Tyskland) och det socialimperialistiska Kina koordinera sitt svar, där den ena försöker att mildra konflikten och den andra är mer konfrontativ. Karaktären på denna motsättning är en interimperialistisk konflikt på andra nivån, det vill säga mellan den amerikanska supermakten och de andra imperialistiska stormakterna. Konsekvenserna av detta kommer att drabba massorna över hela världen, med början i USA:s eget land.
BÅDA FRAKTIONERNA ANVÄNDER STATLIG INTERVENTION I EKONOMIN TILL FÖRMÅN FÖR PRIVATA MONOPOL
Lenin påpekade att när monopol uppstår finns det inga naturliga eller artificiella hinder som kan stoppa dem, vilket historiskt sett dömer ut alla antimonopol-lagar. Kins kommunistiska parti kallade detta i mars 1963 för en stor bluff vars syfte är att överföra stora vinster till monopolen. I sin bok Imperialismen som kapitalismens högsta stadium (1916) ger Lenin flera exempel på det vi just har nämnt. Ett exempel är de stora bank- och bolånekonkurserna under finanskrisen 2007–2009. Ett stort bedrägeri och en bluff mellan dem själva och framför allt mot den stora massan av medborgare världen över. Bush (R) och Obama (D) använde 8 miljarder dollar av statens pengar för att rädda de enheter som genom olika former av bedrägeri utlöst denna globala finanskris utan att någon av de ansvariga för detta bedrägeri straffades, under sloganen “för stora för att falla”. Kritiker kallade det för “privatisering av vinster och socialisering av förluster”. De bankrutta monopolbolagen räddades, och efter att de sanerats, återfördes de till monopolverksamhet av den imperialistiska staten åratal senare.
I marxistisk teori är det tydligt fastslaget att:
“Oavsett om en borgerlig stat förföljer en politik för kolonialt förvärv eller kamp om världsherravälde, en politik för frihandel eller protektionistiska tullar, utgör varje sådan politik ett statligt ingripande i det ekonomiska livet, vilket de borgerliga staterna har praktiserat länge för att skydda sina bourgeoisieintressen. Detta ingripande har spelat en viktig roll i kapitalismens utveckling.
(…) Kapitalets koncentration resulterar i monopol. Från och med första världskriget har den globala kapitalismen inte bara tagit ett steg vidare mot monopol i allmänhet, utan också tagit ett steg bort från allmänt monopol mot statligt monopol. Efter första världskriget, och särskilt efter att den ekonomiska krisen bröt ut i den kapitalistiska världen 1929, utvecklades den statliga monopolkapitalismen ytterligare i alla imperialistiska länder. Under andra världskriget använde monopolkapitalisterna i de imperialistiska länderna på båda sidor statligt monopolkapital i så stor utsträckning som möjligt för att göra enorma vinster från kriget. Och sedan kriget har statligt monopolkapital blivit en mer eller mindre dominerande kraft i det ekonomiska livet i vissa imperialistiska länder. (…) Den statliga monopolkapitalismen är en monopolkapitalism där monopolkapitalet har fusionerat med statens politiska makt. Genom att utnyttja statens makt till fullo, påskyndas koncentrationen och ackumuleringen av kapital, intensifieras exploateringen av arbetarklassen, absorptionen av små och medelstora företag, och absorptionen av vissa monopolkapitalistiska grupper av andra, vilket stärker monopolkapitalet för internationella syften, för konkurrens och expansion. Under täckmanteln av “statligt ingripande i det ekonomiska livet” och “motstånd mot monopol”, och med statens namn för att lura, överför det listigt enorma vinster till monopolgruppernas fickor genom hemliga metoder”. (EN GÅNG TILL OM OLIKHETERNA MELLAN KAMRAT TOGLIATTI OCH OSS, Några viktiga problem inom leninismen i moderna tider, Redaktionen för tidskriften Hongqi (Röd flagga), Peking, mars 1963.)
Som vi har nämnt fokuserar den imperialistiska fraktion som representeras av Demokratiska partiet på staten som den huvudsakliga hävstången för att driva ekonomin. Som Marx påpekade: “i takt med att borgarklassen närmar sig sitt slut, övertar den produktiva funktioner genom staten.” Denna fraktions ekonomiska intervention gynnar den andra fraktionen – den finansiella oligarkin, representerad av Republikanska partiet – som i stället förlitar sig på privat kapital och monopol som sin främsta ekonomiska drivkraft.
Detta blir tydligt när staten investerar eller inför protektionistiska åtgärder, vilket vi kommer att se i nästa rapport som behandlar Bidens “nya politik för produktiv utveckling i USA”, med lagen om inflationsminskning (Inflation Reduction Act), den tvärpolitiska lagen om sysselsättning och investeringar i infrastruktur (Bipartisan Infrastructure Law) och lagen om chipp och vetenskap (CHIPS and Science Act). I dessa fall kopplas en av de sätt på vilket fraktionen som är beroende av privat kapital och monopol gynnas, direkt till det statliga monopolkapitalismen, vilket enligt Lenin uppstår i ett visst skede av imperialismens utveckling – där staten förenas med den enorma makten hos de privata monopol som skapats av finanskapitalet.
Fraktionens funktion, den som representeras av demokraterna, är alltså att tjäna sin fiende – det vill säga att stärka den finansiella oligarkins fraktion, representerad av republikanerna. Som maoismen uttrycker det:
“Genom att använda den statliga makten intensifierar det statliga monopolkapitalet koncentrationen och ackumuleringen av kapital, och påskyndar absorptionen av små och medelstora företag av det monopolistiska kapitalet” (tidigare citerat dokument). Denna passage kritiserar den moderna revisionismen och fördömer åsikterna hos en av dess representanter, Togliatti, och fastslår följande princip:
“De tidigare presenterade fakta visar klart att statligt monopol och privat monopol faktiskt är två ömsesidigt stödjande former som kapitalistiska monopolister använder för att extrahera enorma vinster. Utvecklingen av statligt monopolkapital förvärrar de inneboende motsättningarna i det imperialistiska systemet och kommer aldrig, som Togliatti och andra kamrater påstår, ‘begränsa och bryta den ledande makten hos de stora monopolistiska grupperna’ (Teser för den X kongressen av Italiens Kommunistiska Parti – PCI) eller förändra de inneboende motsättningarna inom imperialismen.”
I detta dokument påvisar vi tydligt de två former som monopolkapitalister (imperialister) använder, vilket definierar de två fraktionerna i de olika imperialistländerna. Som dokumentet säger, förvärrar dessa fraktioner de inneboende motsättningarna inom imperialismen. Dessa två fraktioner är i motsättning till varandra, vilket utvecklas genom både sammansvärjning och tvist mellan dem. Fraktionen för statligt monopolkapital i USA representeras politiskt av demokraterna, och fraktionen för privata monopol av republikanerna. Presidenter, lagstiftare, guvernörer osv. tjänar den ena eller andra fraktionen av imperialismen, och eftersom imperialismen är en reaktionär kraft på alla nivåer, finns det ingen progressiv fraktion (liberal, även om vissa borgerliga historiker kallar den så), eller någon konservativ fraktion. Denna benämning gällde för den tid då kapitalismen utvecklades under sin första fas.
Fortsättning följer….