Idag, den 9 maj 2025, markerar 80 år sedan segerdagen, när Sovjetunionen bekämpade Nazityskland och befriade folken i de ockuperade områdena i Europa.
Andra världskriget var en viktig händelse i världshistorien. Det är ett världskrig där det å ena sidan handlar om imperialistisk rovgirighet, om kampen om världsherravälde som Tyskland under Hitler krävde för egen del, men å andra sidan om försvaret av socialismen och den proletära världsrevolutionens utveckling.
Det krig som Sovjetunionen utkämpade var ett stort fosterländskt krig, ett rättvist försvarskrig under Kamrat Stalins ledning. Ett stort fosterländskt krig, som det helt korrekt definierades, och för världsrevolutionens utveckling, för utöver detta ärorika heroiska försvar som kostade Sovjetunionen 27 miljoner liv, har vi den antiimperialistiska kamp som skulle utvecklas i de förtryckta nationerna, främst i Kina under ledning av Kinas kommunistiska parti och Ordförande Mao Zedong.
Under det andra världskriget fanns det en ondskefull plan: korståget mot Sovjetunionen, vilket tydligt uttrycker dess reaktionära natur, och därför lades det fram av Hitler själv, som ett antibolsjevikiskt korståg, eftersom den svarta dröm de hade var att utplåna Sovjetunionen från jordens yta. Detta var dagdrömmar som krossades i kraften av proletariatets diktatur, under ledning av partiet och kamrat Stalin, av folket från hela Sovjetunionen och med stöd av världens folk!
Kriget var inte endast ett socialismens försvarskrig utan även ett imperialistiskt rovkrig för omfördelning av världens kolonier och halvkolonier, ett krig mellan olika imperialister om världsherravälde. Den tyska imperialismen – som visade sina mest nakna klassintressen under nazismen – försökte lösa den ekonomiska stagnation den upplevde under mellankrigstiden genom att inleda ett rövarkrig för att störta sina konkurrenter och erövra fler marknader och intressesfärer. Under imperialismen behövs detta göras genom krig, kampens högsta form, på grund av att världen redan är uppdelad mellan imperialisterna.
Borgerliga författare har försökt skriva om historien och framställa västfronten som andra världskrigets viktigaste skådeplats och går därav på den amerikanska imperialismens falska narrativ. Men låt oss därför påminna om att i juni 1944 vid den sovjetisk-tyska fronten fanns 4,3 miljoner tyska soldater och på västfronten endast 1 miljon. Under andra delen av 1944 förlorade Tyskland varje månad över 200 000 man på östfronten, vilket är mer än dubbelt så mycket som Tyskland förlorade på västfronten.
Öst- och västfronten utvecklade sina offensiver mot Tyskland med olika framgång. På östfronten, under sommaren och hösten 1944, fortsatte den sovjetiska armén att framgångsrikt besegra fascisterna och tvinga dem att fly mellan 600-900 kilometer. Under denna tid kom den Röda armén till den tyska gränsen i Östpreussen, befriade hela Vitryssland, nästan hela Baltikum, befriade de östra områden av Polen, Tjeckoslovakien, Ungern och Jugoslavien samt hela Rumänien och Bulgarien.
I juli 1944 befriade den Röda armén fångarna i förintelseläger Majdanek och i januari 1945 fångarna i förintelseläger i Auschwitz. Snart skulle hela världen få bevis på nazisternas mord på miljontals dissidenter (framförallt kommunister men också fackföreningsaktivister, socialister, anarkister, socialdemokrater), judar, zigenare, homosexuella, sovjetiska krigsfångar och många andra. Sedan 1942 försökte den sovjetiska regeringen avslöja det pågående folkmordet men avslöjanden avfärdades av västmakterna som sovjetisk propaganda. I Sverige fanns en fullständig kunskap av de nazistiska morden, i den svenska kyrkan och det svenska utrikesdepartementet sedan 1942. Men man höll tyst om det ända till slutet av 1944. Även många sionister valde att vara tysta om det systematiska förintandet av judar, trots vetskap om detta sedan 1942, eftersom de vände kampudden mot Storbritannien under kriget.
Den svenska borgerligheten var ända till 1943, nästan i sin helhet, på tyskarnas sida i kriget. Många var öppna nazistsympatisörer ockuperade många viktiga poster inom staten. Nämnvärt är att kung Gustav V skickade sina lyckohälsningar till Führern när Tyskland inledde sitt korståg mot Sovjetunion och tillsammans med kronprinsen Gustav Adolf så deltog de ofta på ungdomsläger för nazister i Sverige.
En annan nazistsympatisör var överbefälhavaren Olof Thörnell. Den 21 april 1941, ett år efter nazisternas ockupation av våra grannar i Norge och Danmark, föreslog han för den svenska regeringen att gå med på Nazityskland sida i kriget mot Sovjetunionen. ”En tysk seger skulle medföra kommunismens nedslående och vara av oskattbar fördel för vårt lands inre hälsa” sa ÖB Thörnell. Han hade nästintill hela den svenska officerskåren med sig.
Detta var en tid då den svenska säkerhetspolisen registrerade över 60 000 svenska kommunister och de fascistiska organisationerna i Sverige registrerade 20 000 svenska judar. Den svenska underrättelseverksamheten var nära knuten till den tyska – exempelvis hade en del av den svenska underrättelsetjänsten kontor på i Stockholm i samma byggnad som Gestapo. Samtidigt var över 1 500 kommunister, syndikalister, radikala socialdemokrater och fackföreningsaktivister fängslade i koncentrationsläger i Sverige – styrda av socialdemokraten Tage Erlander, som senare skulle bli Sveriges statsminister oavbrutet i 23 år (1946-69) – medan de fascistiska organisationerna fick gå fria. Det är uppenbart att dessa långa listor på registrerade människor ämnades att lämnas över vid en ökad sammansvärjning mellan den svenska och tyska imperialismen.
Hetsen mot Sovjetunionen och mot de svenska kommunisterna gick i höjden under kriget i den borgerliga pressen och SKP:s tidningsverksamhet behövde gå under jorden på grund av den tunga censuren.
Handeln med Tyskland och särskilt den för kriget så nödvändiga järnmalmen, växte ut och dominerade fullständigt den svenska utrikeshandeln. Åren innan kriget låg handeln med Tyskland kring 800 miljoner kronor per år. År 1941 hade den vuxit till 1800 miljoner kronor. Medan Europa låg i ruiner så gjorde det svenska monopolkapitalet en förmögenhet. Den största vinnaren var självklart monopolfamiljen Wallenberg.
Tyskkrameriet minskade efter att krigslyckan vänt för nazisterna. Efter den sovjetiska segern i Stalingrad vände de svenska imperialisterna kappan efter vinden för att rädda sitt eget skinn och för att finna nya handelspartners – som hade framtiden för sig. Den svenska borgerlighetens stöd åt Nazityskland började att avta och den svenska samlingsregeringens tyskvänlig politik försvann allt mera.
I slutet av 1943 återtog Sverige diplomatiska förbindelser med en del av de naziockuperade ländernas exilregeringar. Handeln med Tyskland minskade markant och i oktober 1943 startade åter den svenska handeln med Sovjetunionen. Senare under 1943 upphörde de svenska leveranserna av krigsmaterial till de finska fascisterna och under 1944 upphörde den svenska handeln med Tyskland.
Idag ser vi hur imperialismen tar sig in i en liknande återvändsgränd som innan det andra världskriget.
Imperialismen kunde återhämta sig efter kriget framförallt genom att nya marknader öppnades för imperialisterna. Återuppbyggnaden av Europa skapade goda möjligheter för tillväxt. Detsamma gällde avkolonialiseringsprocessen vilken skapade möjligheter för framförallt USA-imperialismen och senare den sovjetiska socialimperialismen att ta kontroll över marknader som tidigare var reserverade för de gamla kolonialmakterna. Med revisionismens fall som kulminerades med Sovjetunionens kollaps så öppnades ännu fler marknader för framförallt USA-imperialismen men också för de europeiska imperialisterna, i synnerhet den tyska imperialismen. Men idag, när imperialismens kris blir allt större, när marknaderna är mätta, när tillväxt endast resulterar i en större överproduktionskris, då exploateringsgraden ökar och efterfrågan minskar, så återverkar denna kris på jordens alla hörn, den föder krig och misär överallt.
Inom detta panorama så ökar framförallt den nuvarande situationens huvudmotsättning, motsättning mellan de förtryckta nationerna och imperialismen, eftersom imperialisterna hela tiden måste öka exploateringsgraden. Men imperialisterna kämpar inte bara för att exploatera folken mer – de kämpar också om vem som ska få beslagta frukten av folkens arbete. Under imperialismens allmänna kris så ökar den interimperialistiska motsättningen eftersom imperialisterna inte har någon klassolidaritet utan ser varandra framförallt som konkurrenter, även om de kan sammansvärjas när det tjänar dess intressen. Tvisten mellan imperialisterna blir hårdare och hårdare framförallt när USA-imperialismen försöker slå ut sina påstådda ”allierade” för att vinna på deras förlust och flytta hem sin nyckelproduktion i förberedelsen för världskrig. Den kinesiska socialimperialismen står själv inför svåra ekonomiska utmaningar, framförallt på grund av att den inte kan nå de tillväxtnivåer som dess intressen kräver, till stor del på grund av motsättningen mot USA. I Europa står den ekonomiskt starkaste imperialisten, Tyskland, inför ännu svårare ekonomiska utmaningar på grund av dess beroende av rysk energiförsörjning, medan den franska imperialismen (som är näst störst i Europa) går på knäna när den förlorar sina viktigaste intressesfärer. På grund av tvisten med supermakten USA, som försöker försvaga de europeiska imperialisterna för att gå fram på dess bekostnad, och under förevändningen om ”hotet från Putin” så rustar Europa upp sig och förbereder sig för krig. Vi förstår att motsättningarna mellan imperialisterna endast löses med krig, vilket kommer leda till ett världskrig, och att samtliga imperialister förbereder sig inför ett stundande tredje världskrig, som ett imperialistiskt omfördelningskrig. Håll ögonen öppna. Konfliktpunkterna hettar till världen över. Se på vad som händer mellan Indien och Pakistan, se på hur USA-imperialisterna flyttar fram sina pjäser mot Iran, se på det sydkinesiska havet, se på vad som händer i Kaukasien, se på Ukraina, se på Sahel, se på Palestina. I vilket som helst av dessa konfliktområden kan gnistan tändas, som orsakar ett imperialistiskt världskrig.
Vi kommunister minns hur de kommunistiska partierna och partisanerna världen över inte fruktade kriget utan vände kriget upp och ned när de kämpande mot nazismen, försvarade Sovjetunionen, då världsrevolutionens centrum och största stödbas, och gav sina liv för världsrevolutionen. ”Således, om ett imperialistiskt världskrig bryter ut så är vi för det första emot det, för det andra fruktar vi det inte och vi koncentrerar oss på revolutionen; för det tredje, att koncentrera på revolutionen är att föra folkkrig lett av proletariatet genom dess kommunistiska partier; och för det fjärde, detta folkkrig måste specificeras efter varje typ av land och efter varje typ av revolution. Med detta står därför världsfolkkriget på dagordningen.” (PKP – Internationella linjen)
Vi förstår att idéen om att ”värna freden” som dylika revisionister och opportunister talar om är ett falskt påhitt som infekterar massornas medvetande. Freden är omöjlig utan kamp! Vi vet att imperialistiska krig är oundvikliga, att de kommer att uppstå oberoende av vårt agerande eftersom krig är den högsta formen av kamp, både mellan imperialisterna och mellan imperialisterna och världens folk. Det är en fullständigt felaktig inställning att förgifta massornas huvuden med ord om en ”fred” under imperialismen och om att tala om “fred” utan att stå fast vid att denna fred enbart kommer att vinnas genom revolutionärt krig, idag folkkrig. Vi är inte krigshetsarna men vi förstår imperialismens rörelselagar, vi förstår att kampen mot imperialismen är oundvikligen leder till krig. Om det imperialistiska kriget kommer gäller det att omvandla det till folkkrig. Som kommunister bedriver vi krig för att förinta kriget och för att upprätta den ”eviga Freden”.
Imperialisterna både törstar efter och skakar inför ett stundande världskrig. De förbereder sig febrilt för att försöka bli “vinnarna” i ett omfördelningskrig av världens kolonier och halvkolonier. Samtidigt vet de om att ett sådant krig endast skulle påskynda dess egen förruttnelse. Imperialismen, kapitalismen sista stadium, befinner sig på strategisk defensiv, vilket gör att den agerar ut och till dess yttre kan se ut som en offensiv (om man förvirrar strategin med taktiken, essensen med formen), likt ett sjunkande barn som splattrar och plaskar allt som den kan, stundar sin slutgiltiga kollaps. Imperialisterna kan sin egen historia. Efter första världskriget så förlorade de Ryssland och alla de andra länder som skulle formeras till Sovjetunionen. Efter andra världskriget så förlorade imperialisterna östeuropa och framförallt Kina. Kommunisterna förstår att revolutionen är huvudtendensen idag, det enda som kan krossa imperialismen och alla dess slakter och krig. Därför lyfter vi denna dag hatten till alla de kämpande folken som stod på rätt sida av historien under föregående världskrig och ger vårt löfte att kämpa likt dem mot det imperialistiska kriget och för det revolutionära kriget.